söndagen den 28:e september 2008

Robotar

Eftersom 90% av den här bloggens besökare kommer hit på bildgooglingar på Jaws (Hajen) tänkte jag i sann kultursideanda lätta upp med lite populärkultur. (Och lägga in annonser. Senare.) Jag skojar inte, folk sitter i kommuner och på skolor och googlar på Hajen så att det bara osar om det.
Hur som helst.
Wall-E var rätt kul. Jag orkar inte berätta handlingen, eller i korthet var det en klassisk Disney/Pixar, lite spännande, lite läskig och så en kärlekshistoria. Gammalt som en gammal opera. Det enda som var lite förvånande var möjligen en viss samhällskritik - vi kommer bli/är feta onyttiga drönare om vi fortsätter leva som vi gör. Kängan riktades väl framför allt mot den amerikanska livsstilen, då. Om man jämför med t ex Ratatuoille härom året, där den europeiska/franska snarare hyllades. Och som var betydligt roligare.
Rekommenderas med barn från fem års ålder, upp till vuxen.
Jag sätter inga betyg, jag har så ont i benen.

Annars var andra halvan av familjen och såg Mamma Mia. Ska intervjua den och skriva ytterligare ett publikfriande inlägg.

Hej på er!

fredagen den 26:e september 2008

Litteraturbranschen

Alltså, allt det här är det förmodligen bara jag (av bloggens läsare) som bryr sig om, men jag länkar ändå. Kulturutredningen uttalar sig om stödet till bokbranschen och "författarlönerna", i SvB.
Klart man inte tar bort författarlönerna. Än.
Det andra stödet är svårare, det handlar om stöd till böcker som inte skulle ha getts ut utan statligt stöd och det är de stora förlagen som får så gott som rubbet.
Att de sen inte gör två knop för att de här böckerna ska sälja är kanske en annan fråga, eller?

Det sannolika är väl att utan det stödet hade inte böckerna kommit ut alls. Å andra sidan, om det blir som man skissar här, att små förlag får större chanser att få stödet så kan det vara av godo. Små förlag har en större benägenhet att drivas av människor som faktiskt kan något om och är intresserade av litteratur. Så i såna fall kanske det blir bättre?

Mittåt!

Tack, Svante Weyler för den här texten! Äntligen! tar någon med någon sorts auktoritet bladet från munnen och uttrycker vad som faktiskt håller på att hända. Vad som händer, just nu. Jag vill också vara skapt som en nors om Bonniers omorganisation har en gynnsam inverkan på kvaliteten. Dessutom: De säger ju allihop att de ska översätta mindre. Visserligen påstår de att det handlar om deckare, men, man känner sina löss på gången vid det här laget.
Ja, Svante, du har så rätt.

Och samtidigt, orsaken till att Svante Weyler kan säga de här grejerna är förstås att han hoppat av ett av de stora förlagen, att han kör sitt eget race, säker osäker i sadeln, men åtminstone Imre hänger med.
Om fler vågade och kunde göra så?
Och om fler av samma kaliber tog över kulturredaktionerna?

Mer bokbransch

Tja, det kommer en del om böcker och författarroll och annat i tidningarna nu, här säger Weyler bra grejer, och det är han dessutom ensam om...

Och här en intressant text om hur bibliska motiv sakta försvinner i litteraturen under 1900-talet. Som helhet är texten intressant även om jag kan finna att en del författarskap saknas som faktiskt tar upp bibliska motiv.
Men kanske är det en liknande utfasning vi ser nu, litteraturen fasas ut ur litteraturen, eller snarare fiktionen håller på att försvinna till fördel för självbiografiskt och självupplevt.
Teoretiskt borde det kunna bli en och annan bra text ändå, ungefär lika ofta som tidigare statistiskt sett.

torsdagen den 25:e september 2008

Bokbranschen

Jag fortsätter med tidningsläsning och har funnit den här lilla spekulationen i Norstedts så kallade nuläge i Expressen.

Vad jag önskar branschen är några riktigt bra förläggare som stenhårt driver skönlitteraturen, som försvarar den med näbbar och klor, både inom förlagen och gentemot media. Och då inte bara den svenska skönlitteraturen, utan viktiga författarskap.
Inga [borttaget] jamsanden om att vi måste ha båda. Nix, en skönlitterär förläggare, liksom en chef för en större tidnings kultursida har en primär uppgift: att försvara kulturen i sin mest ursprungliga form: Språket och vad som kommer ut av det.
Det finns så många andra fora för populärkulturen och det allmänna tyckandet så dem behöver man inte oroa sig för.

Det ÄR bättre i England!

Eftersom jag nu har börjat med den här rubriken. Här en sorts fundamental artikel i kategorin. Jag tycker inte att den är särskilt bra, eller snarare, den kanske är bra i sin genre, men genren i sig är inte världens intressantaste. "Den svenska medelklassen i kombination med bilden av engelsk överklass" skulle man väl kunna kalla den. Alla fördomar besannas. Alla klichéer kommer till användning. Både om England och ett annat favoritbegrpp, "medelklassen".
Samtidigt, vad vet jag, det kanske är som den här skribenten påstår?
Det kan det ju vara trots att jag inte känner igen mig. Alls.

onsdagen den 24:e september 2008

Ännu mer dystert!

Här kommer fler deprimerande länkar.
Lars Ardelius skriver öppet brev till sitt förlag Norstedts.
Jag kan naturligtvis inte gärna ta ställning i sakfrågan, men, jag kan i alla fall notera hur förläggaren klibbar med känslor "Käre Lars" medan Ardelius torrt skriver "Bästa Eva".
Det säger mer än tusen ord, höll jag på att säga, men det säger faktiskt allt.

Blott Sverige...

Svensk självutnämnd kulturelit har (inklusive den obligatoriska passagen om att "det är bättre i England"). Hur jag ser på den kan man läsa här.
Som om nu någon brydde sig, men jag gör det! Jag tycker att det är skrämmande att de här människorna uttrycker sig otroligt illa!

tisdagen den 23:e september 2008

Ur askan i elden

eller Blott Sverige nyutnämnda kulturredaktörer har.
Den internationella läsekretsen kan säkert bekräfta, det här är en fördom i stil med dem om England.
Frukost i det gröna, någon?
Själv kan jag i alla fall bara säga att jag gör en helvetes massa matsäckar, dock färre vintertid, även om det förekommer.
Och vad fan har privatlivet på kultursidorna eller vad det nu ska föreställa att göra? Han har skrivit en halvdassig bloggtext, inte värdig att knacka bloggelitens html.koder.
Skulle jag säga.
Vadå stenkastning.

Diverse

90% av besökarna på den här bloggen är bildgooglare på jawsmovie. Jag har Hajen på bild nånstans.
Ett tag funderade jag på det här med annonser, AdSense, ni vet. Och då tänkte jag mig nåt i stil med "För er som gillar hajar" och att det skulle vara reklam för akvariefiskar eller hundgodis eller nåt.
Men de där annonserna man får bryr sig väl inte om besökarna, utan om blogginnehållet? I såna fall är det kört för min del.
Även om jag ibland får kommentarer på mitt haj-inlägg också. Men endast hajreklam skulle medföra klick på annonsen, det är jag säker på.

Nu är det höst och då luktar det mat i vår trappuppgång, vi har en restaurang i huset. Om sommaren står alla fönster öppna så då märks det inte så mycket, men nu är det pot au feu som gäller, oxbuljong med klart inslag av selleri. Sen jag flyttade hit finns ingen tydligare höstmarkering.
Men idag var det fisk med saffran, det var inte så dumt.
Jag tycker att det intressanta med människan är hunden. Och maten. Och benen.
Jaja, nu fick jag ett sånt där otyglat utbrott igen, hade det här varit en roman hade det strukits.

Jo, och så kastanjerna förstås.

Lästips

Bra text på nätet om bilden av Einar Askestad.

Farmor och Vår Herre

Farmor i den svenska litteraturen är tydligen en krutgumma, vad än Mazzarella säger, eller för resten, hon stirrar sig blind på farmor i samtiden.
Farmor har inte i samtiden att göra!
Farmor befinner sig i historien, i slutna minnesrum och i bortrivna småstäder. Där rucklen står kvar i centrum istället för det på sjuttiotalet nybyggda Domus. Jag tror man slet själen ur den svenska romanen då man bombade de svenska småstädernas centrum. Jag menar allvar!
Vem kan skriva en mustig roman om ett Domusvaruhus på sjuttiotalet?
Det är fömodligen ingen slump att ingen har försökt. Om man säger så.
Fast några romaner skrevs också efter det svenska Hiroshima i stadsmiljö. Författarna letade upp kvarter som Ekmans ”Pukehornet” och Östergrens Hornsgatan med omnejd.
Det måste finnas ett myller i en roman, ett myller som bara en ickesegregerad stad kan tillhandahålla.
Så inte ens Stockholm förslår längre.
OMG dessa förbannade getton av barnvagnskörare. Var finns originalen, pilsnergubbarna eller om man så vill kvartersblatten? Baronessan på dekis?
Människorna med sin historia i legering med själva stadens?
Inte i Hammarbysjöstad i alla fall. Och inte på Söder och inte på Kungsholmen.
Fast kanske att det fortfarande går, om man letar och lever i staden, i Stockholm.
Men jag kan det inte.
Jag ser bara massorna som rör sig blint i köpgalleriorna. De är fullkomligt anonyma och likadana allihop.

Men just därför borde jag inte klaga, jag bor i en riktig stad, en stad som fortfarande kan tillhandahålla romaner. Men än är jag inte där, i denna stads romanhjärta. Kanske kommer det en dag, jag hoppas det. Jag önskar det verkligen, för ingenting är så roligt som att skriva romaner.

fredagen den 19:e september 2008

Bernadaise

Vad kan det vara? En medeltida prinsessa kanske? Berenices syster? En annan fransk familj som lyckades krångla till sig ett litet obskyrt kungadöme? En sorts soppskål i hårt gods? En underavdelning av rasen terrier? En ny sorts krydda från Asien, marknadsförd som alla rätters räddning? En liten skum vrå likt en garderobe? En ny sorts flykting? En typ av lite finare grillad hamburgare? En ölsort? Ett medel att laga tänder med? Nåt i stil med teflon, men bättre? Ett litet encelligt djur som möjligen kan hjälpa oss att lösa cancerns gåta? En ny nyhetssajt? En gammaldags dans likt polonaise? En sorts handske som används vid fäktning?

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, jag vet inte om det hjälper att googla.
Jag hade bara sån lust att skriva rent nonsens. Hej,

Projekt Farmor

är startat, jag läser om de böcker jag har där farmor står i centrum för berättelsen och har just avslutat Sven Delblancs Kära Farmor (Bonniers 1979).
Jag läste boken som nittonåring och hade vaga minnen av den, alltför vaga, nu kände jag inte igen den alls. I mitt minne fanns en liten övergödd pojke som stoppades full med gås och fet sås av sin i grund och botten förskräckliga farmor. Resten hade jag glömt.
Och det jag mindes stämmer visserligen, men boken innehåller så mycket mer.
Delblanc var en av mina favoriter i andra halvan av tonåren, jag tror att jag läste det mesta i eftersvallet av succéen med Hedebysviten som filmatiserades för teve.
Och i den var Delblanc en tämligen glad och folklig prick, visserligen gravt bildad, men ändå levnadsglad och mycket träffande i sin samhällsskildring.
På kornet i sin samhällsskildring är han för resten alltid, men i många av böckerna är svärtan och nihilismen mycket mer närvarande.

I Kära Farmor är berättaren en ung man som blivit halvgammal och han berättar om sitt liv och sin farmor som han i bokens inledning alldeles nyss begravt. Hans liv är i stort sett präglat av fattigdom och död - hans föräldrar och morbror dör. Den enda som överlever en stund till är hans oförskämt vitala och levnadsglada danska farmor.
Hon är ett stycke natur, förklätt till gumma i en förfallande villa i Enskede. Hon lever och hatar och älskar som en "masugn". Och alla i hennes omgivning förbränns och dör, först den äkta mannen, sen berättarens pappa som redan har sjukdomen i sig som barn, och så även dennes bror.

Berättaren själv är något så hopplöst som en konservativ ung man 1968. Han förälskar sig i en adlig flicka, Cecilia von Fogelhufwud, avlägset släkt med Kyhles på Valla. Och, kanske, lika steril.
För så ser ofta adeln ut hos Delblanc, den bär kulturen och är utdöd på svärdssidan. Den är förstenad och from, bär minnen och historia.
Central i den här berättelsen, trots att han är en bifigur, är Lorentz von Fogelhufwud, en from man som slutar sina dagar på ett litet förlag som ger ut religiös litteratur. Allt medan porrkungen Bille-Sørensen lever och frodas och slutligen får någon orden för att ha bidragit till att frigöra sexualiteten.
På Fogelhufwuds vapensköld finns en figur föreställande en munk men med just fågelhuvud. Denna bild blir central för berättaren själv och hans dilemma. Inte hemma i den ångande studentrevolten. För sjuk för att bli officer, får frisedel för att han är för patriotisk (vill tjäna sitt fosterland, säger han till regementsläkaren som bara stirrar på honom och ger honom frisedel).
En konservativ nittoåring 1968. Med fågelhuvud.
Ja, ungefär så.
Kanske som bildningsgiganten Delblanc själv kan ha känt sig.
För så är det att läsa Delblanc, man går in i en förtätad massa. Lorentz, för att ta honom som exempel igen, liknas vid ett av El Grecos senare porträtt. Det säger ju ganska mycket mer än att bara tala om att han är lång och mager? Det talar om pietet, om fromhet och gamla dygder som plikt och ära.
Sånt som berättaren f ö drömmer om, men som det inte blir så mycket av.
Att förlora med värdighet.
Bilderna och citaten är många många, leder ut i konst, filosofi, kultur och religion.
Samhällsskikten alla representerade.
Ja, det är en riktig roman, helt enkelt, med vad man kan begära av en sådan. En sån roman som inte skrivs längre.
Det kan göra mig lite sorgsen när jag läser. Så här kan ingen skriva längre. Eller kan någon?

Nu ska jag läsa Bergmans Farmor och Vår Herre.
Tips på farmorsböcker tas tacksamt emot,

Hej,

onsdagen den 17:e september 2008

Miljonprogrammet

- Det är klart att ni ska bada medan ni är unga, lär farfar ha sagt då han såg den nya lägenheten i Bollmora. Kaklet var bländande vitt och plastmattan på golvet grön som en frodig gräsmatta. Porslinet från Gustavsberg hade inte ett jack och kranarna blänkte som kronjuvelerna på Towern.
I rummen glänste ljusgrå linoleum utan en skråma och solen lyste rakt igenom bostaden som svävade ovan trädtopparna. Taggiga bortdisande skogsiluetter så långt ögat nådde. Åt alla håll.
Här kunde man ha ett litet barn, här fanns varmt vatten och badkar. Här fanns tvättstuga i källaren med ett tjugotal maskiner - alla de stävande höghusskeppen skulle ju betjänas - och centrifuger vars ylande fick betongelementen att tjutande stämma in i vibrationerna.
Här doftade vittvätt och stekt lök, bonvax och bruna bönor.
Jag förmodar att man tänkte att nu, äntligen skulle allt ont vara utplånat. Lössen och tuberklerna skulle aldrig få fäste, aldrig ett utrymme att gömma sig i. På betongen klistrades tapeterna och golvmattan direkt, här fanns inga mellanrum och smitvägar.
Jag gissar att man faktiskt trodde att till och med fotvårtorna, dessa beskedliga kräk, skulle kunna utrotas ity de inte skulle få något fäste.
Mammorna hade levanger och såpa, klorin och skurhinkar. I tvättstugorna stod moppar och långskaftade sopborstar givakt.
Det skimrade och glänste och en och annan såpbubbla som drev ut över trädtopparna från någon balkong blev det nog också.
Ty marken kryllade snart av små larvande barn.
Skolorna exploderade och i dem talades alla dialekter.
I detta Klondyke till förort hade jag alltid nyutexaminerade lärare, drygt tjugo år gamla. De talade dalmål, norrländska och skånska.
Liksom resten av kommunens invånare.


Jag testar ovan att lägga ut en text ur en grej jag håller på med. Vi får se om den blir kvar.

tisdagen den 16:e september 2008

More England

Thomas Nydahl, Occident, gör mig uppmärksam på att man även i England upprättar sk shariadomstolar. Läs hos honom, och länken han har till Times.

Vidare gör man så här, tar bort en dikt ur skolantologier där en kniv förekommer. Jepp, i England.

Med tanke på hur media rapporterar och beskriver England kanske man ska förhålla sig lite avvaktande till nyheter som dessa.
Egentligen handlar min tag mer om den svenska bilden av England, som ju ibland är helt rubbad.

Nyheter om Sverige och England

– Sverige är stort. Det är vanligt i Europa att en pjäs spelas samtidigt på flera ställen, i London spelas till exempel tre olika uppsättningar av Hamlet.

säger teaterchef Benny Fredriksson i SvD apropå att två teatrar sätter upp samma nyskrivna pjäs av Hassan Kemiri. Samtidigt.
Så det är alltså inget problem, eftersom Sverige är stort helt plötsligt, lika stort som England för första gången på evigheter. Och självklart är ju jämförelsen med Hamlet helt adekvat. Som alltid då man jämför med England.
Det är väl egentligen bara en sak Fredriksson glömde: Sverige är ju fantastiskt också. Som bekant.

måndagen den 15:e september 2008

Höst

Idag är det höst. Igår var det fortfarande sommar och småflickorna hade sommarklänning och sandaler i parken. Idag frös man trots kofta och jacka.
Och en lägenhet i huset är utrymd, stod som upplag utanför porten - dessa uppställda fläckiga gamla madrasser ihop med annan bråte - de gör mig nedstämd. Utburen av visslande polacker som inte ens stängde porten efter sig.
Och så luktar det starkt pot au feu, buljong på nötkött och ben med märg med ett klart inslag av rotsaker och selleri. Och jag vet inte... men när det luktar pot au feu i trapphuset så är i regel kastanjerna, de där som glänsande föll ur sina skal, torra och bortstädade av la proprété de Paris. Och snart tumlar de torra kastanjelöven som små torra djur i såna där minivirvelvindar som antagligen finns hela tiden men som man bara ser då löven ligger torra på marken. Eller inte då.
Och jag tycker bara att alltsammans är så sorgligt.

lördagen den 13:e september 2008

Panering

Jag kom att tänka på en grej imorse när jag inte kunde sova. Man panerar väldigt lite nuför tiden. Eller hur? Jag panerar nästan ingenting. Det enda jag kommer på att man kan panera är wienerschnitzel (Rättstavat? nästan lika svårt som Auschwitz, men det får man väl inte säga) och det tror jag aldrig att jag gjort. Är det den där grejen som man har ost och skinka i, inne i köttet liksom? Eller är det helt enkelt bara en tunn skiva panerat kött?
När jag var liten panerade min mamma rödspättefiléer, eller kanske hela små spättor. Det är jag säker på. Och så panerade hon något som hette äppelfläsk som var gott, men där gjorde man en sås sen och då försvann nog en del av själva paneringen.
Det enda man äter idag som konsekvent är välpanerat, i alla länder, är fiskpinnar, eller om man säger fiskpanetter? Där är det ett mer eller mindre hårt brandgult skal som är själva paneringen.
Kommer någon på något annat färdigpannerat eller som fortfarande ofta paneras skulle jag bli glad om vederbörande hörde av sig.
Jag saknar nämligen det här med panering. Starkt.
På något vis är det som om själva paneringskonsten lever kvar i form av en ironiskt grimas över sig själv i fiskpanetterna. Där tog jag visst i och kom in i en annan vokabulär, litt.kritiken.
Nå. Panering. Jag har nog inte så mycket mer att säga om det, mer än att jag verkligen är novis på området och jag skulle gärna få tips på grejer som blir godare av panering. Inte lovikavantar och andra skämt bara.
För resten, lovikavantar finns väl inte heller längre.
Nu lägger jag av, nästa gång tänkte jag skriva ett inlägg om hur man skriver romaner. Det kan jag nämligen.
Hej,

fredagen den 12:e september 2008

Barnens skola

Jo, den här skolan barnen går i, den skickar hela tiden hem en massa papper till föräldrarna som de ska skriva under och dessutom ska föräldrarna skriva under i en bok att de fått papprena. Men igår dök det upp ett papper där det stod ERRATUM med jättestora bokstäver överst. Då blev jag lite nervös. Det visade sig att de hade satt fel pris på skolans t-shirt.
Men är det inte att ta i att skicka ut papper ungefär som om man rättade en doktorsavhandling för det?

Annars verkar diskussionen om skolan fortsätta i svenska media. Jag har skrivit om det här varenda gång skolan startar efter sommaren, känns det som. Kanske uppstår samma debatt varje gång skolan startar efter sommaren.
En tydlig skillnad finns dock mellan Sverige och Frankrike, och jag tolkar den som en tydligare politisk skillnad. Här har alltid funnits ett motstånd mot nymodigheter som statlig religionsfri skola, även om det periodvis varit svagare.
Idag hade de privata, oftast katolska skolorna, medvind. Inte för att de är katolska, men för att de hållit fast vid en gammaldags pluggskola som delar av den statliga skolan övergivit, och för att den gamla modellen ger bättre resultat.
Barnen går ut bättre rustade, kommer in på bättre eftergymnasiala utbildningar, som det heter.

Men nu ska jag inte tjata mer om det här. Det blir just väldigt tjatigt. Och egentligen vet jag inte om det är så intressant.

onsdagen den 10:e september 2008

Thomas Imre-svit

Thomas svit med relativt nytagna bilder från Auschwitz (fotografier Astrid Nydahl) och av Thomas utvalda citat av den ungerske nobelpristagaren Imre Kertesz finns nu som en serie. Här.
Jag tycker att det är något av det flottaste som finns att se och läsa i bloggosfären.

ett par länkar

Jag fortsätter. Utöver att jag piskar barnen att lära sig Homeros utantill på grekiska så dansar de klassisk balett fem gånger i veckan.
Nä. Jag bara skojade.
Men ett par gånger i veckan, så. Och jag ville ha tag i öppettiderna till den här butiken, vilket inte gick. Men jag hamnade ändå i den fascination man så lätt hamnar i när man ser barn behärska något till fulländning. Är det naturvidrigt att drilla små flickor till detta? Borde de få rusa runt i de svenska blandskogarna och bröla istället, kanske dricka lite öl då och då?
Det hörs ju redan vad jag tycker. Jag är för skolning, kultivering, lärande och för all del växande. Det skulle aldrig falla mig in att tvinga ett barn till något som att dansa klassisk balett, men vill barnet själv så får det.
Och det är häpnadsväckande vad barn kan när de själva vill och är motiverade.
Så varför göra svenska vildar av dem?

Och en annan grej. När jag läste den här intervjun (rätt dålig som intervju, men ändå) så tänkte jag att jag tar upp cigaretterna, spriten och författarskapet igen när jag kommer upp i åttioårsåldern.
Fast vadå. För att skriva behövs egentligen bara en sak - egen förmögenhet.

Hej,

måndagen den 8:e september 2008

SÄLJES

Mobil, max sju eller åtta år. Stor, grå, tung utan spel och med hårdtryckta knappar.
PASSAR PERFEKT FÖR REDAN STRÅLSKADAD.

Kök. Mkt litet och högteknologiskt. Ryms i skåp. PASSAR PREFEKT FÖR EN PERSON UTAN ARMAR.

Bralla, pojk, stl 8 år, VID modell. PASSAR PERFEKT FÖR GRAVT ÖVERVIKTIG ÅTTAÅRING.

Hundchoklad. BARNEN MÄRKER INGEN SKILLNAD.

Flaska, tom, passar perfekt för whisky.

söndagen den 7:e september 2008

Skolstart

Så har vi skrivit in de stora barnen i en privatskola, och de har börjat, första veckan avklarad med nya listor på skrivhäften och övningsböcker varje kväll. Ett föräldramöte överstökat. Slutsatsen är att barnen, i det här fallet elva-åringar som börjar högstadiet (jo, man gör det vid elva års ålder i Frankrike, efter ett låg- och mellanstadium om fem år) allra mest ska lära sig utantill. I matte ska definitioner kunnas utantill, i franska kommer verben gås igenom under året och man ska kunna skriva dem. Utantill. I tyska och engelska måste man förstås lära sig rubbhet utantill, både muntiligt och skriftligt, och man ska dessutom jobba lite varje dag. Är någon som lärt sig ett främmande språk eller att spela ett instrument förvånad?
I historia och geografi behöver man inte kunna utantill, men man ska kunna redogöra för sammanhang och förlopp och man ska kunna stava de ämnesspecifika orden - ja, man får väl säga utantill.
Man ska komma i tid, man får inte ha gymnastikskor eller gymnastikkläder på lektionstid, man får inte vara tatuerad eller visa magen eller rumpan osv. Man ska hälsa artigt och bete sig kamratligt mot sina kamrater. Och så vidare.

Gissa om trycket på de privata skolorna är enormt? Jo, så är det.

Under sommaren skulle elvaåringen läsa en bok av Kipling, inte jungelboken, några noveller av Maupassant, Tistou - en fransk barnboksklassiker som även jag läste som barn - den kom då, och en skönlitterär framställning av Jesu liv, för barn.
Under skolåret kommer de läsa Odysseen, några av Ovidius Metamorfoser och Lukas evangelium. I historia kommer de jobba med antiken.
Nästa år börjar de som vill med latin, men det rekommenderas varmt.

Trettonåringens skolår har jag inte kläm på än, eftersom föräldramötet ännu inte ägt rum.
Dock hade även hon några skönlitterära böcker att läsa under sommaren, Musketörerna, en bok av Colette och en av Jules Verne.

Första provet blir på sommarläsningen.

Allt detta apropå på det här, som jag hittade via Bernur.

F ö har trettonåringen fått en mobiltelefon i födelsedagspresent. Hon var en av de sista i sin bekantskapskrets som fick en. (Hon fick inte en som kostade 3500 spänn.) Egentligen menar jag att hon inte behöver den.
Man kan stå emot samtidens krav på slätstrukenhet och anpassning, masskonsumtion och oreflekterat babblande - i viss mån. Hjälpt av en institution som den skola våra barn går i går det bättre, men ibland måste man falla till föga och "vara som alla andra".
Hur långt ska man driva sina barn i att vara annorlunda, att omfatta andra värderingar än majoriteten? Det är lättare för en vuxen att vara avvikande och att hitta likasinnade, som barn är man utlämnad åt den omgivning man råkar hamna i.
Högstadiet i Sverige på sjuttiotalet var rätt mycket en mardröm.
Högstadiet i Frankrike i efterdyningarn av -68 i den publika skolan var, som jag uppfattat det, också i viss mån en mardröm. Om man råkade vara katolik, eller om man råkade ha ett namn med adelspartikel, eller om man bara råkade vara mindre övertygad om den skränande majoritetens rättfärdighet.

Nu får vi se hur det går.

fredagen den 5:e september 2008

Branschen

Det här är ungefär som det här fast ytterligare lite mer kommersiellt (om det nu är möjligt), alltså. Ihop med det här så känns läget lite - osäkert.

Till det kommer det här. Som inte precis gör saken bättre.

torsdagen den 4:e september 2008

Franska romaner

- särskilt Jonathan Littells roman Les Bienveillants handlar det här om, men det hamnade på MAO-bloggen.

Fast sen har jag gått och tänkt på det där, nazismen och Auswitchz och mindes plötsligt att Thomas Nydahl hade skrivit flera korta texter om sin läsning av Imre Kertesz och att de var illustrerade med foton av Astrid Nydahl från Auswitchz som det ser ut idag. Nu verkar den här sviten försvunnit från Thomas blogg, men i mitt minne visade bilderna utöver de eländiga lägerbyggnaderna spirande grönska och ljusgröna gräsmattor.
Och det slog mig: finns det en underhållsplan för Auswitchz? Byter man ut murkna brädor och lägger ny papp på taken? Och om så är fallet, är det verkligen en bra idé?

I brist på de där bilderna och även svar på frågan länkar jag till en jäkligt bra text av Imre som i alla fall finns på Thomas blogg, här är den.

Uppdatering 9 september: Nu har Thomas lagt in Imre-citaten med tillhörande bilder. Här är ett. Här är ett annat. Och här! Och ytterligare ett. Tack igen!