måndag 30 mars 2009

Folkhemsmarkör

Jag kom på ett ord jag tänkte använda mig av på något sätt. Folkhemsmarkör.
Folkhemsmarkörerna kan ju naturligtvis vara många och säkert personligt färgade. Men jag tänker mig att Folkhemsmarkörer främst finns i historien, de kan också finnas i återblickande texter. Om man börjar räkna dem är de säkert hur många som helst.
Annars är ju det gängse, vad jag vet, att man säger klassmarkör, är det inte?
Och allt möjligt, ja, faktiskt allt, kan vara klassmarkörer? Eller?
I den mån man tillhör någon klass, och det behöver man kanske inte göra, men man kan ju heller inte förneka alla tillhörigheter, så blir ju allt klassmarkörer. Man kan verkligen hamna helt uppåt väggarna med klassmarkörer. Man kan göra fel och tolka fel.

Men en folkhemsmarkör, menar jag, är något annat än en klassmarkör. Med klassmarkörerna vill man i regel visa tillhörighet i klass. Eller också bara blir det så.
Men med en Folkhemsmarkör är det något annat. Jag tror verkligen att Palme t ex ville tillhöra Folkhemmet mer än överklassen. Jag vet inte om han lyckades, men viljan fanns.
Nu tar jag några exempel på folkhemsmarkörer: gummisnodd runt plånboken, medlemskap i Konsum. Ni fattar?
Men är Folkhemmet bara politiskt? Eller är det också något annat, och i såna fall vad?

Det är det jag skulle vilja veta, tror jag. Vad innebar egentligen folkhemmet mer än en politisk vänstervåg? som fortfarande på sätt och vis svallar och som samtidigt på sätt och vis helt urholkats (om nu vågor kan urholkas) på sitt ideologiska innehåll. Om man t ex läser om Helle Kleins lön och pensionsvillkor. Bara för att ta ett exempel.

Det jag har emot Folkhemmet, känner jag nu, är dess extremt materialistiska hållning. Gäller politik, gäller allt. Seder, historiesyn, rubbet. Dess vilja att reducera människan till något i varje skrymsle och vrå mätbart.

Nu slutar jag. Markörerna får jag återkomma till. Kanske finns det såna som helt bytt betydelse. Det skulle jag vilja veta.

tisdag 24 mars 2009

Länktips

Enligt Wiman så bloggar numera Lars Gustavsson och Svante Weyler. (Jag vet, jag är aldrig först med en nyhet.) Fann även för några dagar sedan Merete Mazzarellas blogg, efter ett tips från Bodil.
Gustavsson har jag inte orkat kolla än, men de två andra har jag läst lite i.
Och tja, ska man dra några slutsatser av detta? Skulle det vara att "moderna gamlingar" (Ja, det blir det väl förbannade om de läser, men kom på något bättre själva då!) nu tar sig över en sorts tröskel? Mazzarella är skeptisk, hon tror att det redan finns alldeles för många som skriver där ute.
Weyler har väl en sorts företagsagenda med sitt bloggande. Men inte bara, vad det verkar.
Thomas skriver om den nu döde Kurt Lundgren, bloggaren som enligt artikeln hade fler läsare än DN. (Länk från Thomas blogg.)
Håller bloggande på att bli etablerat? Ser fler det som nödvändigt att ventilera det de inte får betalt för/plats till på annat håll i den fria rymden? Eller som ett sätt att diskutera det som annars inte diskuteras?

Bengt O skrev nyligen om bloggrötan. Nej, så hette det nog inte, det hette nog länkrötan. Länkrötan är helt enkelt det att de länkar man stoppade in i en text för ett par år sen nu då man klickar på länken inte leder någonstans. Jag har också sett det. Gamla recensioner ligger inte kvar på samma ställen, förmodligen tas de in i någon form av arkiv, och blir sen bara tillgängliga på något annat, kryptiskt vis. Kanske inte alls.

Slutsatsen, för min del, är att det som läggs här, i rymden, faktiskt aldrig får samma kraft som det som sätts på papper. Det är inte alls säkert att dessa prominenta bloggare (ovan) bidrar till morgondagens forskning om dagens kulturklimat.
Nåja, det kanske inte var vad de hade tänkt sig heller. Alla slag har sina fält, så att säga.

Ett inlägg hos Weyler gav mig faktiskt lust att kommentera. W undrar bistert hur man får svenska läsare till (översatt) världslitteratur - ja, innan den får nobelpriset, då.
Han hummar om att man bör få dem kända på andra sätt, liksom innan, och det är väl helt enkelt det gamla vanliga? Egentligen? Le Clézios bästa kakrecept i Året Runt och sen känner tidningens läsekrets igen Le Clézio när han dyker upp med en roman?
Dåligt exempel, för han har redan fått Nobelpriset. Men ni fattar själva poängen, antar jag.
Mitt förslag är bättre och mer radikalt: Man ber dem skriva, helst självutlämnande, om den svenska ankdammen. Självklart med nämnande av namn. Förlaget får bistå med en lista. Och sen skriver de om hur mycket de hatar allt och alla. Och att de aldrig mer ska sätta sin fot i detta barbarrike.
Då. Kanske det smäller till.
Annars tror även jag på kakrecepten, förstås. Eller om de kunde fås att delta i en tävling, om säg... en deckare eller en kokbok?
De måste helt enkelt lansera sig på den svenska marknadens villkor.
Det var dit jag ville komma.
Annars är nog det bästa att de skriver om Sexturism i Sverige, Folkhemmets väl dolda mörkertal. (Här finns utrymme för rätt mycket fantasi, för dem som nu inte gillar det självutlämnande.)
Eller. Alltid poppis: De intresserar sig för mordet på Palme.
Det finns faktiskt massor av sätt!

Nåja. Kära Nykomlingar: Lycka till!

Ur ett pågående projekt

Min barndom är inte ett dugg poetisk, knappt litterär. Den är prosaisk som en sur lovikavante med isklumpar i tofsen, blek. Bleka smala barn som stimmar som fåglar på en bit av tajgan, mellan höga betonglameller.
Doft av vittvätt och grönsåpa, men också fullgubbar som luktar kiss på bussen och avgaser. Slammer och tystnad. Asfaltsremsor som tar slut och blir till lummiga grusvägar i haglandskap. Grodyngel i sankängar och skridsko på gärdena på vintern.
Syntetpälsfodrade allväderskängor och jacka i bävernylon.
Inget siden, ingen sammet, ingen trasa, ingen lump.
Förorten var ny som en tandborste och barnen klippta och kammade, hade inte ens löss.
Inga adliga namn och inga zigenare heller i skolkatalogen. Några finnar var det mest pittoreska inslaget.
Och inte ens de var ju spännande. De var som vi andra, bara söp lite mer. Koskenkorva. Vittu.

För resten söp inte folk heller nämnvärt. Man kan fråga sig vad de gjorde egentligen mer än jobbade och lagade mat till sina barn.
Längtade till något annat i solnedgången?
Såg övergivna kundvagnar på lekplatserna?
Skaffade motorvärmare till bilen.
Talade i telefon och betalade räkningar, planterade blommor och frön och skaffade lykta till balkongen.

Men ju mer jag försöker sätta ord på den, desto mer slipper den undan. Som att vada i långgrunt vatten, som en söndageftermiddag då solen fortfarande står lite för högt för att tanken ska slippa sitt tjuder.
Så är barndomen, lång och vid och flack. Oändligt långsam.
Men med rum.
Hemma i lägenheten högst upp i betonglamellen.
Hos farmor och farfar på Torsgatan.
Och på den blommande ön i den sörmländska insjön.

måndag 23 mars 2009

Notis

Måste bara säga att jag gläds med Thomas åt nya boken (här bredvid) som idag s a s knuffas ur boet. Bär vingarna?
Ja, det verkar faktiskt så.

Jag håller på att samla mig för ett jätteinlägg om Thomas böcker. Nåja. Kanske inte jätte, men rätt stort i alla fall.
Thomas har ju, i just den här boken, gjort en fin läsning av mina böcker, och dessutom intervjuat mig. Min tanke är att göra samma sak!
Fast på mitt sätt, får jag väl tillägga.
Återkommer!

fredag 20 mars 2009

diverse

Testade en grej i förra inlägget, tråkigt nog syns det inte vad. Tyvärr kan jag inte ge några ledtrådar, kan väl bara säga att den här layouten har sina nackdelar.

Annars läser jag mest. Litteratur på franska dåra. Är halvklar med Levi, det vill säga är inne på del två, där han är på väg hem från Auschwitz. Det är en mycket rolig historia om vagabonderande i Östeuropa och om den ryska byråkratins verkligen outgrundliga vägar.
Så småningom kommer han väl dock hem.
Nå, det här hamnade på fel blogg, men strunt samma.

Och så håller jag på att skaffa mig en sorts kläm på antisemitismen. Bättre sent än aldrig. "Vår" typ av antisemitism är tydligen luthersk och lite halvnazistisk, sådär. I alla fall om man tar den religiösa biten, och den ska väl inte förnekas. Nice.

Har annars kommit fram till att själva grundfrågan i dagens konflikt är om man tycker att det var rätt eller inte att staten Israel skapades 1948.
Annars hamnar man, vad jag fattar, i år 70 och sen 135 då judiska uppror slogs ned i Jerusalem och vid det andra tillfället utplånades staden och befolkningen fördrevs och istället byggde romarna en ny stad, Syrea Palestina.
Man kan, i och för sig, även fråga sig om detta var rätt eller inte.

Sen dess har dock antisemitismen många fula nyllen, den katolska kyrkan har också lärt ut ungefär samma sak som den protestantiska. Dock kanske med olika grad av effekt.
Levi vittnar om Italien som ett land där antisemitism egentligen inte finns (Förintelsestatistiken talar också sitt tydliga språk här). Ryssland och Polen har dock tunga historier i den här frågan.
Tyskland och Frankrike också, på sitt sätt.
Och ingen går väl egentligen fri, vad jag kan se.

Tja, det här inlägget borde nog hamnat på den andra bloggen, men strunt samma, så småningom kanske jag kommer mig för med att skriva lite mer ordentligt och utförligt om Levi.

hej,
Jepp.

onsdag 18 mars 2009

Historiesyn

Måste säga att jag mycket uppskattat Zarembas artikelserie i DN, I väntan på Sverige.
Jag behöver väl knappast presentera den. Frågorna han ställer är många och svaren han ger egentligen obefintliga. Däremot sätter han med säkerhet igång tankeprocesser.
Han är mycket kritisk mot den svenska "integrationspolitiken".
Han är likaså mycket kritisk mot de svar på frågan (inte invandringen, men vem som är svensk) som sd ger.
Han uttrycker dock, genom en av sina intervjuade en stor förståelse för de etniska svenskar (i brist på bättre uttryck) som, kanske inte alla gånger medvetna om det själva, "sörjer folkhemmet": Till det skulle jag vilja lägga att "folkhemmet" nästan är det förlovade landet - för oss.
Allt fint som någonsin tänkas kan och inga som helst problem eller sprickor i bilden.
Folkhemmet har med andra ord egentligen aldrig funnits. Men som dröm var det vackert att få. Typ.
Well.
Nu kommer jag till saken. En bit ner i den här texten kommer Zaremba in på historiesyn, och i just det här fallet tysk sådan. En tysk-turkisk kvinna avsäger sig ansvaret för den tyska historien och Zaremba undrar om man verkligen kan göra så.

Själv tänker jag att man gjort en historiesyn till sin då man börjar förklara denna historia, som man i och för sig kanske inte gillar, för dem som inte har någon pejl på den.
Jag kan komma på mig själv med att förklara svensk neutralitet i själva verket inte existerade, den var feghet och svenskarna lät andra dö för att själva leva gott. Inte ett exempel på svensk historiesyn, direkt. Jag kan även komma på mig själv med att se vissa poänger (om än inte alla) med franska atomvapen och därmed experiment med desamma på franskt territorium. Inte heller direkt svensk historiesyn. Ni vet väl att de franska vinbönder som hade Systembolaget som enda köpare när det begav sig gick i putten? Nåja, det gjorde de antagligen inte, men de fick några svåra år.
Jag kan helt enkelt förklara en hel del av den franska historiesynen för mina svenska (få) vänner. Ingen är väl i och för sig särskilt intresserad, men dock.
Jag kan inte säga att jag tycker att allt här är bra eller bättre men jag vet hur de resonerar, ibland menar jag att de har rätt - i just sin historiesyn.
Bra, innebär det då att jag även "står för" franska övergrepp i kriget med Algeriet?
Well... kanske kan jag säga att jag uppskattar den diskussion som nu ändå förs i ämnet.

Integrerad, på det sättet, kan kanske aldrig en första generationens invandrare bli. Men, han eller hon kan komma rätt långt ändå. Och hans eller hennes barn ännu längre - i synnherhet om de får chansen att skapa sig en plats i det nya landet.
Kanske ska man inte begära mer.

tisdag 17 mars 2009

Mor, nu är våren kommen, mor


Nu får vi i alla fall gå i t-shirt. Utan jacka.
Var i söndags ute i två olika parker. Först vår närmaste. På vägen dit gjorde jag sonen uppmärksam på att prydnadskörsbärsträden blommar.
Ja, mamma, sa han allvarligt. Och hör du, fåglarna sjunger för oss!
Visst gjorde de det.

I parken var det fullt av människor som solade, tittade på ännu ej planterade jordytor och som lekte. Vi köpte kaffe till mig och en chokladbit till honom, gottade oss åt det fina vädret som två pensionärer.

Men inte nog med det! I Luxembourgträdgården på eftermiddagen hyrde vi segelbåt och han fick putta. Det är jobbigare än man tror om det är lite vind för man får liksom lov att springa runt hela den där stora bassängen. Och fånga in båten och sen putta iväg den igen.
Träden var kala men på marken blommade det.

Säg, mor, var kommer allt det vackra ifråååån?
sjöng inte barnet men jag känner för att bli Alice Tegnér.
Eller möjligen Gullan Bornemark!

Hej!

PS. Jag vet att det är fel illustration, det här Lillan som kom till jorden. Men kan man sin Tegnér hoppas jag att man har överseende med det.

fredag 13 mars 2009

Fin läsning av Soffan

Lennart på Den långsamma bloggen har läst Den gordiska soffan. Redan tidigare började han sin läsning och det kändes liksom lite dumt eller ömtåligt att kommentera den. Det var som om den faktiskt var lika ömtålig som boken - kanske - är.

Nej, det är inte en ömtålig bok men det är mer ett tillstånd än en bok, för mig som skrev den. Den har förvisso lämnat mig, den var på sitt sätt smärtsam att skriva, mest för att jag hade givit mig själv förutsättningar som var sorgliga. Det skulle bli och vara en tragedi. Jag hade skrivit en lättsam initiationsroman (Arnes kiosk). Nu ville jag skriva "något seriöst".
Så småningom lärde jag mig av kritiken att det nog kunde kallas en sedeskildring. Visst låter det otidsenligt?
Men det var mer något annat, faktiskt, det var att gå in i en påhittad människa som skulle lösas upp, som skulle gå under. De förutsättningarna fick jag inte ändra och om ni visste vad svårt det var! Och samtidigt var det just det - upplösningen - som var spännande att skriva.
Det gav faktiskt närmast hallucinatoriska upplevelser då och då. En människa som flyter ut som inte har några tydliga gränser vare sig mot omgivande människor eller mot själva omgivningen. Träden, staden, isen, allt blev delar av honom och hans känslolägen.

Egentligen borde man förmodligen alltid skriva så, som om man visste att både man själv och den man skriver om i vilket fall som helst kommer dö. Förutom att den man skriver om inte gör det då. Inte på samma sätt i alla fall. Men man borde skriva som om varje sekund är den sista. Det blir bättre då.

I vilket fall som helst, tack Lennart!

torsdag 12 mars 2009

Lägg ned Newsmill

Jag testar en tanke här. Apropå de här förskräckliga massakrerna i skolor. (Och hur man kan kalla dem "skolskjutningar" övergår mitt förstånd.)
I dear old Sweden får ju vem som helst komma till tals och säga vad som helst. Mats Perstoft "har gått i den tycka pluggskolan och var alltid rädd". Wow, vilken kille, tänker man ju då! Vilken slutledningsförmåga, vilka oanade svindlande tankeloopar den mannen kan göra nu?! Det måste bero på den tyska pluggskolan!? Okej, han var rädd, men nu tar han igen. Ojojojoj...
Ytterligare en "skolexpert" är inne på samma spår, dock är han väl inte fullt lika klartänkt (ingen erfarenhet av någon tysk pluggskola, kanske?) Men ändå. Han kommer fram till nästan samma sak: Pegagogik dödar. Det handlar om "dödsskolor" i hans värld.

Och liksom någon av experterna hos SvD får man väl utgå ifrån att något liknande aldrig kan hända i Sverige, enligt de här männen som kan sitt Tyskland på sina fem fingrar liksom sina skolsystem och Finland.

Det enda jag saknar so far är kommentarer om "nazismen som lever kvar" och det faktum att man i södra Tyskland är katoliker. Men det är klart, pädagågiiken är värre!

Nå, tillbaka till mitt tankespår som jag plockade upp på teve här i går kväll, för tro det eller ej, här disktuteras samma sak. Man konstaterar att våldet i franska skolor ser annorlunda ut, att kriminaliteten möjligen är större, att "des bandes" av unga ligister och våldsverkade får hålla på, att man inte lyckas få stopp på dem. Men några massakrer på det sättet har det inte varit frågan om. (Och då är ändå den franska skolan en erkänd pluggskola, den är dessutom elitistisk, men, och det är väl det som räddar den, där är asdålig i PISA) Å andra sidan, det är väl närmast en tidsfråga. Häromdagen sköt en man vilt omkring sig från trettonde våningen i ett bostadshus. Han hann döda ett par personer innan polisen sköt honom.
Nå, tesen som framlades var att våra samhällen blir mer och mer moraliserande. Vi får inte göra nånting alls längre. Eller jo, vi får väl fortfarande, men vi döms hårt. Vi får inte supa, röka, häva ur oss rasistiska tillmälen, vi får inte förakta, bete oss allmänt grisigt, inte vara udda, ha konstiga idéer om sexualitet.
Vi måste alla in på ett spår som blir smalare och smalare för att passera, för att inte, i omvärldens ögon dömas hårt. Och fler och fler hamnar utanför det där trängre och trängre spåret. De flesta börjar inte skjuta vilt omkring sig för den sakens skull, men några gör det.
Domare är media och det som förr påbjöds uppifrån, ska nu komma inifrån och spontant.

Om vi antar att samhället i största allmänhet var våldsammare förut? Om det patriarkaliska, hierarkiska samhället så att säga legitimerade mer våld, ja, av typ vardagligt slag, var mer småförnedrande och i allra högsta grad orättvisare... så fick ändå fler människor utkopp för fler aggressioner - och det utan några "skolskjutningar".
Man kunde släga ur sig tillmälen och komma undan med det. Man kunde förakta och blev inte dragen inför domstol för det...
Jag säger inte att det var särskilt bra, men kanske finns det alltid en baksida av ett mynt.
Numera begärs det ju av oss en sorts osannolikt moraliskt leverne och vi ska liksom hålla reda på allt man inte får och allt man bör själva. Inte skrika jävla neger eller bögjävel. Däremot ska vi vilja ha barn och ett fungerande sexliv (som det också heter), vi behöver inte vara hetero, men vi ska vara intresserade av frågan. Familj. Och om den brakar ihop ska vi vara överens med våra fd och vi ska även bli med en ny familj snarast. Och allt det ska gå fint och vi ska fortsätta att vilja förverkliga oss själva och sätta barnen och jobbet i första rummet. Och vi ska tycka att hamas är jättegulliga och Israels regering idiotisk men vi ska kunna göra skillnad mellan judar och makthavare i Israel (Gud nåde oss annars!). Och det är helt enkelt en jäkla massa bollar att hålla i luften. Tänk er själva! En tre fjorton barn och plastbarn, ett jobb, ett sexliv, en massa pk åsikter, en fin bostad, lyckliga tonåringar och Gaza. You name it.

Men om man blir lite konstig då? Slutar tvätta sig så himla ofta, bor kvar i den där ettan man flyttade till då man flyttade hemifrån. Käkar det man gillar, kanske inte lyckas försörja sig, har underliga idéer om att det bästa man kunde göra vore nog att bränna valstugor. Om ingen vill ha en? Om ingen vill ha en igen? Då blir det inget ex, inget jobb, inget vardagspussel. Då blir man odd. Inte som alla andra.
Naturligtvis inte med nödvändighet "dödsskjutare", men kanske, idag, mycket mer ensam än för säg femtio år sen?
Viljan från majoritetens sida att se genom fingrarna på dem som är lite annorlunda har blivit mycket mindre, konstaterar jag. Pressen hårdare.
Och utslagningen då ännu värre.

Vad som förklarar skolmassakrer vet inte jag. Jag antar ändå att tillgången på vapen är en förutsättning, det framkom ju vid de finska katastroferna att Finland är det land i Europa som har mest vapen i omlopp. Hur det är i Tyskland vet jag inte. I Frankrike är det restriktivt, liksom i Sverige, om jag fattat det hela rätt. I USA finns det väl alla sorters skolor (både flum och plugg) men en jävla massa vapen.
Usw.

Nu kommer jag inte längre med det här, men det var ungefär vad jag tänkte.

Hej.

tisdag 10 mars 2009

Krusbär igen

Jag har också läst Zarembas artikelserie, nu det sista(?) avsnittet där Sds Jimmie Åkesson får lägga ut texten om vem som är svensk. Och inte.
Intressant läsning i kombination med Zarembas är Thomas besök på banken och apoteket i Kristianstad.
Zaremba väljer, i den här texten, att låta en svensk inte helt genomtänkt politiker på yttersta högerkanten stå i kontrast mot en riktigt vettig irakier.
Man kan lika gärna se verkligheten som Thomas gör - och det är lika sant. Thomas är för övrigt inte någon rasist - heller.

Någon i Zarembas artikel får säga något i stil med att svenskarna (de etniska då) måste få sörja "folkhemmet" och kanske flaggan och möjligen allemansrätten eller - inte vet jag. Det ligger det förmodligen en del i.

Vad jag själv kan konstatera som utvandrad svensk, och invandrad fransyska(?) är väl att det där med integration är en process som tar sin tid. Och att med största sannolikhet så kommer det stora flertalet av de här människorna som nu inte verkar särskilt svenska - att bli det. Kanske mer svenska än svenskarna själva. För det är vad som händer. Här röstar portugiser i byggbranschen, invandrade på sextiotalet, på Le Pen. Inte alla förstås, men de är emot den förändring de ser ske. Eller snarare som de har sett ske. Den förändring som ser ut ungefär som Kristianstads centrum - också här.
Men tillbaka till integrationen. Man anpassar sig, om man får en sportslig chans att göra så, om man finner en plats, ett jobb, om man lyckas få ordning på sin tillvaro - något man ju i regel inte lyckades med i det land man lämnade. (Oberoende av orsaker.)
Och sakta förändras ens värderingar. De närmar sig det nya landets, trots att man har de gamla kvar i bakhuvudet. Man får en sorts många gånger tröttsamt men också berikande dubbelseende, och man tippar mer och mer över mot de nya värderingarna.

Så nej, jag är inte heller svensk med Åkessons kriterier.
Men är jag då fransk? Nej, det kan jag ju inte påstå. Men jag håller på att bli. Dubbla lojaliteter är det inte frågan om. Jag vill bo där jag bor. Det började med att jag tyckte att den franska skolan verkar bättre än den svenska. Mer pålitlig, trots allt.
Bra. Vad blir då konsekvensen? Jo, att om jag vill att mina barn ska gå igenom franskt skolsystem (och då blir de ju franska) då blir det ju ganska konstigt om inte jag också är fransk. Vill bo här. Vill dö här. Begravas, typ.

Sverige är trevligt som semesterland, tycker jag. Vore verkligen tråkigt om det blev fullt med turister och skräp och om allemansrätten försvann och om man inte fick tälta i skärgården. Tycker jag. Jag menar att man kunde ta vara på själva Skansen-känslan som finns på många håll i Sverige och bygga ut den.

Men när det gäller utbildning, jobb, framtid... så är jag inte så säker på att Sverige är det bästa. Kanske inte heller Frankrike - rakt av. Där gäller nog en kombination. Och den grejar vi med lite internationell karaktär.

Hej på er!

måndag 9 mars 2009

tisdag 3 mars 2009

Bilbranschen

Jag får lite ångest av det här med metall. Lönesänkningar är förmodligen inte fel som det ser ut nu, men det faktum att man hamnat där ger mig krypningar.
Okej, mina erfarenheter av lågkonjungturer är främst den i början av nittiotalet, då var det "fastighetsbubblan" som sprack. Minns någon den? (Sen var det väl it.) I alla fall, då var arbetslösheten bland nyutexaminerade arkitekter 100%. För arkitekter under 35 år var den 70% och för kåren som helhet ca 30.
Byggbranschen stod stilla där i två tre år. Och för min del blev det avgörande. Men i alla fall, en avstannad byggbransch är ju något som rör människorna inom landet. Om nu Västeuropas (och USAs) exportindustri (bilar då) får sig en riktig smäll - vad händer?
Min teori som säkert inte bara är min, är att det rimligen kommer att produceras färre bilar både i Europa och USA efter detta. Antagligen fler i Asien. Ägarna till bilindustrin, också den europeiska och gissningsvis delar av den amerikanska, kommer sitta i typ Kina. Det gör de väl redan, kanske.
Då blir en jäkla massa gubbar här arbetslösa, en jädra massa hus kan inte säljas (som i USA) och det blir mycket mindre pengar i omlopp. Ännu mindre pengar. Vi måste ha andra grejer att sälja till kineserna? Ja? För de kommer gissningsvis lägga ned ytterligare en del av vår biltillverkning, den som inte gick i putten nu.
Och naturligtvis får det här konsekvenser för oss allihop. Fler att försörja med skattepengar, åtminstone under en övergångsperiod. Möjligen längre.
Byggbranschen tog sig ju igen sen, ingen fara med den på så sätt. Men bilbranschen kommer nog aldrig igen - på samma sätt.
Och möjligen är det början på en "fattigare" västvärld. Eller återigen, en än mer segregerad västvärld. Klyftorna har ju redan ökat står det i alla tidningar, nu kommer de öka ännu mer. Vilket förstås drar med sig en massa annat elände, som främlingsfientlighet, våld och bränder. Typ.

Kul. Bäst att jag går och gör något annat en stund. hej.

Uppdatering:
Läste det här, kunnigare helt klart, men kontentan densamma, skulle jag säga.

måndag 2 mars 2009

Berg 6

Vilket med största sannolikhet är det sista berget, i alla fall för den här gången. Medge att det blir svårare och svårare?

Berg 5

Nu är frågan om det här är ett riktigt berg och i såna fall vilket. Ingen belöning, som vanligt.
Kanske kan det äntligen få slut på de här bergen. Jag är verkligen inte bra på berg? Polens högsta berg var min första bildgoogling. Den andra Jungfraujoch och då tog jag den minsta bilden, för jag orkar inte hålla på och ändra format på dem. Bilderna.
Och nu har jag alltså googlat på Paramount.
Fast nu fick jag en annan bergidé. Jäklar.
Jaja, vi får se.

söndag 1 mars 2009

Berg 4

Hah! Ni får skylla er själva, nu är det svårare, va? Grejar ni det här berget är ni duktiga! Och tack till Bengt O och Wu som gjort själva spårandet i det närmaste omöjligt.
Kan även tillägga att även detta berg har jag sett, om än ej bestigit.

Kom att tänka på en ganska trevlig grej, apropå berg. En fransk bekant har hamnat i Uppsala. Hennes man forskar på potatis. Talade med henne och frågade hur familjen trivs och hon sa att barnen var ravis, nu kunde de äntligen åka skidor! I Uppsala. De hade de senaste fem åren bott i Lima och där gick det inte.
Men det jag kom att tänka på var att om man kan lära sig åka slalom i Uppsala så måste det ju även gå i Hammarbybacken? (Även Bengt O verkar ju ha liknande erfarenheter.)
Det ska vi testa nästa år. Ja, om det är snö, alltså.

Fler berg kanske kommer. Blir det för lätt övergår jag till floder. Det kan bli hemskt svårt, ungefär som tvåtusenbitars pussel, ni vet. Eller också testar jag norrsken. Känner lite för det. Det gör världen större på ett annat sätt. Gissa norrskenet, det kan verkligen bli hur svårt som helst!

Hej på er!

Berg 3

Det här är nog inte heller så svårt för den initerade läsekretsen, den asfula grejen på toppen och min oförmåga att sudda ut spåren efter googlingarna gör det antagligen jättelätt!
Men vi kör ändå! Gissa berget.
Och om jag orkar fortsätta så kommer det här definitivt bli svårare och svårare!