måndag 31 augusti 2009

Regn

Här ser man en pytteliten svåger som nästan ser naken ut (men det är han förstås inte) som är ute och skottar bort sand och grus så att vattnet ska kunna rinna ned från vägen, trots murarna. Vägarna har blivit bäckar.

Tog många bilder av det här slaget, lite dystra bilder på suddig utsikt.

Här tänkte jag att om man precis när det regnade som mest gjorde om den här grusplätten till skridskobana, så att säga snabbfrös den på något vis, så skulle det gå.

Och här strilar regnet.

Det var verkligen storslaget.

Åskväder

Till slut kom det, åskvädret. Då var vi alla slött vansinniga av värmen som hade hållit på i flera veckor.
Det var fantastiskt. Regnet hängde som gardiner överallt. Gråade ner hela landskapet. Det enda som blänkte var de små tunna vägarna som såg ut som kvicksilver mitt i alltsammans.
Svågrarna sprang ystra runt och letade läckor.
Själv sprang jag runt och letade bilder.

onsdag 26 augusti 2009

Bäst i test

Det bästa som hänt den här sommaren är nog att min yngste son (6) lärt sig simma. Han är så glad.

Men jäklar vad svårt det ser ut precis innan man klarar det när man är sådär liten. Han har ingenting att flyta på. Ingen luft i lungorna, inte ett gram underhudsfett. Rör han sig inte hela tiden så sjunker han som en sten.
Och ur just den synpunkten var ju värmeböljan bra, för han har kunnat hålla på i timmar utan att frysa.

Snart börjar han skolan. Han är mycket inställd på det. Vi har köpt skolväska. Den är stor och rektangulär och han ser jätteliten ut framför den. Som om han vore ombyggd till en liten väderkvarn med inplastade vingar på något vis. Så ser de ut allihop då de börjar skolan här. Små, små och med enorma skolväskor. Mycket allvarliga.
Det är rätt fint.

De stora barnen är betydligt mer blasé. Och så måste de klippas. Annars är de ok.
Och pennfodral.

tisdag 25 augusti 2009

Mer manifestfrågor


Jag hamnade i något av ett gräl hos Therese, apropå detta med vilka författare som är mest sedda över axeln av etablissemanget, traddisar som manifestundertecknarna eller experimetella. Jag påstår att det faktum att författare är kritikeromhuldade inte säger något. Det har gått inflation i litteraturkritiken, det mesta som kommer ut och kritiseras anses bra. Åtminstone av de egna polarna. Men även av andra, det är inte uteslutet.
Så det räcker liksom inte som kriterium. Författare kan inte leva på recensioner, och böcker säljer och läses inte nödvändigtvis för att de får goda recensioner heller.

Därför föreslog jag en googling på de ekonomiskt högsta litterära priserna och en koll av vilka som fått dem. Den googlingen lär jag väl få göra själv om den ska bli gjord.
Så nu gör jag det. Här är prislistan. Eftersom priserna är många så kan den här undersökningen innehålla fel.

Borås tidnings debutantpris 100.000 går övervägande till experiment, vad jag kan se. Även om Hassan Kemiri för några år sen nog får ses som någorlunda traditionell, i alla fall i mina ögon. Att han ibland använder fransk ordföljd hindrar inte det omdömet från min sida.
Ingen av manifestundertecknarna har fått det.

De Nios Stora Pris 250.000 går till etablerade författare inom bägge kategorierna, skulle jag säga. Så här har inga unga frusterade något att hämta. Än.

De Nios Särskilda pris 50.000-100.000 går generellt till gamlingar.

Gerard Bonniers pris. Till etablerade författare. Kanske inte så dumt att få en dusör på 125.000 på ålderns höst?

Nordiska rådets litteraturpris 350.000 danska kronor har under 2000-talet delats ut till två svenska författare, Stridsberg och Ström. Båda får väl ses som experimenterande? Även om Ström har uppnått pensionsåldern.

Svenska akademiens nordiska pris 300.000 går till väl etablerade författare.

Övralidspriset 250.000 går också till gamla författare.

Så... nej, man kan nog inte säga att manifestundertecknarna kammat in storkovan direkt. De enda som öht fått några priser värda pengarna i den här gruppen är Sara Stridsberg och de som fått Boråspriset.

Nu ska jag googla på manifestundertecknarna så får vi se.

Susanne Axmacher verkar ha debuterat i år. Några priser har det inte blivit än.
För Jesper Högströms del ser det magert, för att inte säga mörkt ut.
Sven Olov Karlsson har fått ett landsbygdsstipendium på 25.000 spänn enligt wikisidan. Och räknar tydligen de statliga författarpengarna som ett stipendium. Hm, men några litterära priser har han inte fått vad jag kan se.
Jens Liljestrand har en lite fylligare dossier på nätet och har tydligen fått tidningen VIs litterära pris. Första priset för det här gänget, alltså. So far.
Anne Swärd tycks också ha kammat in ett pris, och ett nästan-pris, Augustnominerad i af. I det här sammanhanget rätt bra med andra ord.
Jerker Virdborg var ju den ende undertecknaren jag kände till och han verkar också vara den mest framgångsrike.
Pauline Wolff slutligen tycks ha fått katapultpriset.

Jaha, vad ska man säga om det här?
Antagligen kan man inte säga mer än att de här författarna tycker sig se tendenser i samtidsprosan som de inte gillar. Mer än så går inte.
Och faktum återstår: de böcker jag minns från det senaste året som skapat debatt är Lundgrens och Noréns, som nog inte kan kallas traditionella romaner i alla fall.
Vidare kan jag helt klart konstatera att de enda något större prissummor som går till debuterande författare är Borås, där det experimentella dominerar helt och katapult där den enda belönta som inte skriver på sådana sätt som manifestförfattarna ogillar är Pauline Wolff själv. Resten är gravt experimenterande.

För att en sån här studie ska bli någorlunda vettig måste man ha fler fakta på hand. Att en äldre generation författare som överlevt som just författare i någon högre grad är mer traditionella är väl inte så konstigt. Men vad händer med de unga författare idag som överlever som författare? Har litterära priser etc inverkan på karriären?
I allra högsta grad, skulle jag tro.
Men vi vet alltså inte hur morgondagens litteratur ser ut. Det enda den här undersökningen konfirmerar är att experimentella debutanter håvar in mer än traddisar.
Och bland gamlingarna i någon mån tvärtom.

Ser att Augustpriset fallit bort. Här dominerar traddisarna. Å andra sidan har det här priset (som väl är det som ger mest eko i medierna och därmed störst följande försäljning) endast gått till en debutant en gång, vad jag kan se. Det gamla gardet dominerar även om lite yngre men numera (efter priset) etablerade författare fått det. Flygt, Ohlsson och Vallgren t ex.

måndag 24 augusti 2009

Mer manifest

Precis som Therese har jag tänkt vidare på det här med manifestet. Jag låter henne sköta invändningarna mot de invändningar som låter: Men tänk om alla hade gjort si och så på Selmas/Virginas/Williams tid. Hon gör det alldeles utmärkt.

Det som stör mig med invändningarna är deras vaghet i många fall. Typ: "Jamen det här behövs väl inte? Låt folk skriva som de vill så blir allt jättebra! Det finns ingen som hindrar er från att skriva asbra romaner."
Dessa uttalanden innebär ju i praktiken att allt är bra som det är.
Och det tycker alltså inte jag.

Romaner, traditionella romaner, borgerliga romaner, fiktion!, kalla det vad ni vill, med samlad berättarstruktur, börjarn slut och peripetier på mer eller mindre begåvad prosa (här finns naturligtvis all frihet i världen!) behandlas av förlag (i första hand) och av pressen (i andra hand) som något perifert och i grund och botten förlegat. Man gäspar sig genom recensioner som höjer dem till skyarna om inte författaren haft modet att göra som Brunner senast, det vill säga vara rejält opk, och sen släpper man dem och återgår till att prata om Bitterfittan och skvallerromanerna. Ger några litterära priser/utmärkelser till de "historiska".
Och har dessutom mage att kalla det litteraturdebatt. En svensk litteraturdebatt handlar så gott som aldrig om litteratur, utan om moral. Tänk på Krusenstjernafejden eller Strindbergsfejden, bara för att ta två lite mer avlägsna exempel.
Visst, det här gäller förstås utanför Sveriges gränser också.

Naturligtvis kan det vara så att de traditionella romanerna är tråkigare och sämre än den experimentella prosan. Men jag tvivlar. Av flera orsaker.
Den första är de författarskolor som nu finns. Där ska man alltså lära sig skriva... text. Prosa? I af, en sorts text som ska bli en del av ens framtida levebröd.
Lärarna är inne i svängen. 
Vad är det som ger något? Well, det tycks ju vara just den experimentella prosan. Om inte försäljningssiffror så uppmärksamhet bland likasinnade och möjligheter till litterära priser och framtida uppdrag.
Men, som jag har förstått det här, och här får gärna de som har större erfarenheter av dylika istitutioner komplettera min bild, så läser man inte andra författares texter i särskilt stor utsträckning.
Jag kan ju föreställa mig att för att bli en bra diktare bör man läsa mycket dikter. Alla kategorier och alla epoker, typ. Med det bagaget kan man sen, likt den klassiskt skolade arkitekten, välja sitt eget uttryck. 
En historisk förankring, ja?
Samma för romaner. Jag har skrivit två själv. De har båda fått lysande kritik men är sedan lagda till handlingarna. Jag har lärt mig skriva dem genom att läsa en helvetes massa romaner. Och genom att skriva en helvetes massa text.
Mina rötter ned i den svenska romanen, som den ser ut, är djupa.
Naturligtvis räcker det inte med svenska romaner.
Men för en svensk romanförfattare är det svenska språket själva byggnadselementet så jag menar definitivt att det är oundvikligt som bas. Om man vill skriva bra romaner på svenska. Formen är sen egentligen valfri.
Experimenterande eller mer traditionell, man gör som man vill. Stommen är de frågor man vill diskutera och språket.
 
Att jag är tämligen ensam om den här bakgrunden som svensk (yngre) romanförfattare är uppenbart.
Men alltså inte helt. För det finns ett antal andra unga romanförfattare som menar ungefär samma sak som jag. Bra.

För det är den andra invändningen mot invändningarna. Jag menar att det är tämligen dumt att ta det här manifestet som ett regelverk. Det är retorik, det är polemiskt, det vill skapa debatt. För att skapa debatt måste man, som bekant, ta i. Överdriva.
Annars reagerar ingen.
Och det har alltså folk gjort nu.
Bra igen. Så till vida är det ett lyckat manifest. Kanske inte som just manifest i ordets historiska betydelse, men som inlägg i dagens debatt om den svenska litteraturen.
För första gången på länge ett försök att diskutera just den - och inte ett paket moralfrågor.

söndag 23 augusti 2009

Utflykt

Jeanskjol eller ej, jag har sett ytterligare gamla stenhus som varit slott och gårdar och som nu ska bli pensionärsbostad.
Förvandlingen detta landskap genomgår. Inte bara här, Provence, utan hela södra Europa, hela bandet av land kring Medelhavet förändras i svindlande fart. Jordbruken rationaliseras och försvinner delvis. Bara det drickbara vinet blir kvar. Jorden, som är bördig, planteras med skog eller möjligen olivträd.
De gamla husen blir flotta sommarresidens för välbeställda fortfarande unga pensionärer från jordens alla hörn.
Eller för dem som en gång i tiden var jordbrukare och husägare men som nu sålt marken och behållit kåkarna.
Hur klämmer man in modernt liv mellan medeltida murar?
Hur förändrar man en hierarkisk struktur och gör en individualiserad i dess ställe?

Idag är få vuxna barn beredda att offra ett "eget liv", det vill säga familj och karriär för att istället ta hand om en åldrande förälder.
Barnen är redan insorterade i strukturer som tillåter föräldrarna att jobba.
Men gamlingarna bli kvar.
Ingen vill eller kan "ta skiten". (Båda dessa teman fö väl omhändertagna av Houllebecq, apropå berättande romaner och manifest. Eller apropå ingenting.)

Kåken vi såg igår, eller snarare gruppen av hus, med en under religionskrigen fortifierad och till "slott" omvandlad gård med tillhörande ekonomi- och förvaltarbyggnader, delas nu upp av en syskonskara på fem.
Äldste sonen tar "slottet". Systrarna inreder enorma lokaler som förmodligen innehållit grisar och traktorer, typ.
Varje syster vill göra "oberoende" lägenheter till sina barn inom sin lott. Plats finns, där är inget problem. Men det vill till sen att generationerna som kommer efter håller sams. Och med den, liksom mera demokratiska principen, har de här husen aldrig existerat förut. Deras fortbestånd byggde på just en hierarki med familjeöverhuvud och en massa underlydande som fogade sig i det hela. Det som brukar kallas en patriarkal struktur. Och som ingen idag längre accepterar.
Jorden som en gång i tiden tillhörde huset är till stor del borta. Lite kvar som är utarrenderad.

En av svågrarna, en helt annan, har på sina jordar alltid haft gröna bönor och zucchini (eller vad det heter). Nu går han över till olivträd.
Vad som händer med landskapet är uppenbart. Det växer sakta men säkert igen.

I övrigt kan man bara gissa vad som händer. Eller för resten, människorna dör förstås, medan husen består.
Husen har liksom ett övertag på människorna här som inte äger någon motsvarighet i Sverige. Och det är det som är rätt fascinerande samtidigt.

lördag 22 augusti 2009

Välkommet manifest

Precis som Johan Lundberg tyckte jag att det här var roligt. Helt utan ironi, jag blev glad av det.
Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Möjligen skulle jag ha lagt till några ilskna svängar om den medelmåttighet som oftast präglar alster särskilt nämnda under punkt 3. De "historiska" "romanerna"... Svår konst. Sällan behärskad. Man tar en historisk person och skriver en drapa proppfull med anakronismer. Och man våldför sig på någon som inte längre kan försvara sig. Oförlåtligt i mina ögon. Obs. Jag är inte emot forskning och publicerande av reslutat, men jag är helt emot fritt spekulerande under förevändning att det skulle vara "konstnärligt".
Blä.

Men som sagt, även resten var bra.

Till skillnad från Malte Persson ser jag en poäng med manifest av det här slaget. Grupperingar och tydlighet behövs. Dessvärre särskilt i dagens mediala klimat där enskilda röster knappast hörs och där kotterier behärskar spelet bakom kulisserna som då och då liksom läcker ut i media i form av obegripliga påhopp och fejder.
Och finner även hans sedvanliga petande i detaljer och bjäbbande lika löjligt som vanligt. Visst, Shakespeare - jamen visst! Och Selma, visst!
Och självklart, Malte, handlade manifestet egentligen om dig! Som allt annat!
Fortsätt vara smickrad! Du har all anledning!

Skulle gärna se en liknande text från unga seriösa kunniga kritiker, även här försvinner de få kloka rösterna i själva slamret från ankorna eller kören eller vad man nu ska kalla dem - flera av dem samtidigt "kritiker" förmodligen i sina egna ögon i alla fall.

Så jag skriver under jag med. Här på min egen lilla kant.

fredag 21 augusti 2009

Modeblogg

Än har jag inte tappat omdömet helt, tror jag. Värme eller ej. Men det är varmt.
Och då är det bra om man har en jeanskjol. Det har jag. Jag köpte min första jeanskjol förra sommaren på rea på NK, om nu någon minns det, för jag tänkte att den där kommer jag se ut som en svägerska i. Egentligen tycker jag att det är ett tämligen fult plagg, men man vill ju smälta in. Anpassa sig, typ. Det gör man bäst genom att ha jeanskjol, menar jag.

Alla mina svägerskor har jeanskjol, ibland samtidigt. Då blir det helt sjukt mycket jeanskjolar i omgivningen, man ser liksom inget för alla jeanskjolar.
Mina svågrar har ljusbeiga långbrallor och skjortor i smårutigt vitt och blått, så här med värmeböljan tillåter de sig kort ärm. Bruna skor som jag menar är i båtmodell.
De är också uniformerade på så sätt.

Till jeanskjolen är olika typer av topp accepterat, bäst är linneplagg i någon klar färg som orange eller fuchia, hur det nu stavas. Gärna med lite hippieinspirerad ringning och broderier. Själv brukar jag ha vit. Det går också bra.
På fötterna är grejer med repsula bäst. Handväska i öppen och lite korgaktig modell.

När vi går ut i det här brinnande landskapet ser vi på så sätt likadana ut allihop.
Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

torsdag 20 augusti 2009

Underhållningsroman

Jag har skissat lite på ett scenario på senaste tiden. Vill ni höra?

Först tar jag bakgrunden. Det är ju så att om en författare blir läst så måste han/hon skriva dåliga böcker, högst medelmåttiga böcker i alla fall. (Jag vet att det här är en generalisering men som sådan stämmer den. Okej!?) Man har att välja mellan deckare och deckare i stort sett. Och deckare vill jag inte skriva. Möjligen kan man skriva s k chicklitt. Det tänkte jag att jag skulle testa!
Trettiofemåring som har knäpp kille gör sig av med sin kille och får bättre jobb och så småningom kille och blir lycklig av att shoppa. Ungefär så har jag fattat schemat, plus att hon har någon trogen väninna.
Jag satte igång och tyckte nog att det blev ganska torftigt. Då kom jag på den gamla fina genren tantsnusk! Kommer ni ihåg den?
Tantsnuskets tantsnusk var i mitt minne en roman som hette Scruples och som kom ut på första halvan av åttiotalet, om jag minns rätt. Den handlade om en ursrpungligen smällfet ung amerikanska som blev trådsmal och som så småningom startade ett asflott varuhus i NY.
Allt var liksom flärd och glitter och haute couture och bra viner, typ.

Det borde väl inte vara så svårt, tänkte jag. Och så skissade jag fram en hjältinna och hennes tre väninnor (det är ett annat schema, fyra "tjejer" som hållit ihop i vått och torrt, typ. Män, barn älskare kommer och går men väninnorna består.)
Jag blev rätt nöjd vid en första anblick.
Hör här nu:
Hjältinnan heter Sylvie och har jobbat upp ett företag inom hemdesignbranschen som har filialer över hela Europa! Funkar på postorder och nät. Nu ska hon satsa på staterna. Det handlar alltså om hemtextil. Badrockar, påslakan och gardiner. Men också om krukor, pottor, små möbler etc. En helhet, okej!? Sylvie tar hand om helheten.
Hennes kompisar är
1. matjournalisten och nästan-vinalkoholisten (smällfeta) Viveka. En skön brud med glimten i ögat, tänkte jag att hon skulle kalla sig själv. Vad tror ni? Hon går klädd i såna där skynken.
2. Annagreta som är jurist.
3. Clara som är arkitekt och möjligen vegan. Blev mor sent i livet.

Sylvie själv har två vuxna söner, Alexander och Rudolf som hon fick med den där svinpälsen som hon nu har lämnat. Gossarna får vad de pekar på, för det fick inte hon och de hänger kring Stureplan.

I övrigt så gäller: spänning, högt tempo, sex (både "bra" och "dåligt"- hjärta, smärta, våldtäkt säljer, som bekant), glamour och maktkamp. Det här kan inte vara så svårt.

Well, jag började skriva och ju längre jag kom, desto mer trist blev det. Det var helt enkelt tre medelklasstanter som hade reunion i en malåten sommarstuga och allt vad flärd och sex hette var fullkomligt uteslutet.
Det enda som kvarstod var ett lamt intresse för hemtextil! Champagne hade de ingen, och de käkade rökt kött och limpmacka av någon anledning.
En något flärdfull detalj som blev kvar var Sylvies röda platåträskor.

Nu känns det här lite småjobbigt. Tantsnusk om heminredning? Sex kan jag nog fortfarande greja. Men flärd?! Och hur får man liksom Systembolaget att bli flott? Och inte kan man väl ha bubbelpool i svensk skärgård?
Vad ska jag göra?

Ni kan förstås säga att jag ska flytta alltsammans till Monte Carlo, där spelar man nog inte Mah Jong, vilket de här tanterna kan, utan roulette. Och att det liksom blir mer pengar i omlopp om jag försöker mig på en sån sak.
Men tanterna. De kommer ju vara helt borttappade där nere? Viveka super väl ihjäl sig och Annagreta åker på nån solochvårartyp, det kan jag svära på. Clara åker hem direkt. Den enda som möjligen klarar sig hyfsat är Sylvie. Och hennes söner.

Betyder det att jag måste ta bort alla andra?

Kära läsare, råd emottages tacksamt.

Er,

onsdag 19 augusti 2009

Värmebölja

Eftersom jag är allmänt snacksalig så skriver jag mer.
Här är värmebölja! Typ 35° och smällhett på nätterna också.
Man smälter liksom bort, går man ut i en liten trädgård mot söder (den i vinjetten om våren) som nu är helt borttorkad så känns det som om man får ett ok över hjässa och skuldror av värme, och som om eldslågor slickar ens ben, för jorden strålar hetta.
Det känns som om alltsammans kan brinna upp när som helst-

Det får mig osökt att tänka på att det faktiskt gör det då och då, det brinner. Hela landskapet brinner upp, tallarna brinner som fnöske och kottarna blir brinnande projektiler som får elden att löpa snabbare än vinden.
Att resa genom ett sånt landskap efteråt är, tror jag, som att resa genom en illustration till Dantes skärseld. Allt är svart och askgrått, enstaka trädskelett står kvar men det mesta är borta.
Olivträden klarar sig bättre, men tallar och macchia puts väck.

Dock har man nu för tiden ständig bevakning och de flesta eldarna släcks i sin linda av dygnet-runt-flygande plan. De har liksom en lucka på magen och åker ned och sveper ytligt över Medelhavet, sen tillbaka till elden och där släpper de sitt innehåll. Och så tillbaka igen.
Enligt piloter är det nästan det roligaste man kan flyga, just det där när man ska lagom snudda vid vattenytan är tydligen spännande.
Och på liv och död är det också.

Verkar som om jag är mycket inne på dödliga grejer idag. Nåväl, imorgon kanske det blir livligare. Om det bara blev lite mindre varmt!

Riddarens återkomst

Kära läsare,
Jag har varit en usel bloggare denna sommar, egentligen ända sedan maj månad, tror jag. Orsakerna har varit flera men just nu har helt plötsligt ett teknikens under gjort det möjligt att nå ut igen.
Man ser väl inte på den här bilden att ytterväggen eller muren snarare, är över en meter tjock, men det är den.
Jag sitter i det jag kallar Stenkistan, vilket naturligtvis är helt fel, men jag gör det ändå, och här når inte en enda våg in. Tills nu.
Sladden som ringlar så harmoniskt från bordskanten och ut genom fönstret är i änden försedd med något jag tror är ett modem.
Fråga mig inte hur.
Men det känns lite som när man var liten och det fanns fiskdamm på barnkalas. Vad ska man få?

Egentligen hade jag tänkt skriva mer om Figurationerna och den debatt eller diskussion som följt på utställning och bok. Jag har någorlunda följt den och jag tänker nu att den speglar den klyvning dels jag själv någonstans bär på, barn av välfärden och instyrd i folkhem, miljonprogram etc som jag är, och dels själva samhället bär på.

När jag gick på arkitektlinjen i Stockholm (jag började 1985, tio år efter avslutat miljonprogram) så dominerade, naturligt nog, den modernistiska estetiken men också i den mån det fanns någon: etiken, helt undervisningen.
Lärarna satte oss att rita trafikseparerade planer enligt något jag tror kallades SKAFT. Vi fick handböcker i mått och hur stora lägenheter ska vara. Vardagsrum 20m2, första sovrummet 12, andra 10 och följande kunde vara åtta. I en trea behövs si och så lång klädstång i garderober och si och så lång bänklängd i kök. Mellan ho och spis skulle det vara si och så många centimeter beroende på kökets och i sin tur lägenhetens storlek.
Allt var reglerat och uppmätt och det handlade om att lägga pussel med rätvinkliga bitar och försöka få in dem i rektanglar av olika slag.

Och snällt ritade vi dessa treor och tvåor och vad det nu var enligt någon sorts normalfördelningskurva ungefär som det dåvarande betygssystemet.
Men när det kom till SKAFT gjorde vi faktiskt uppror.

Så småningom gjorde vi mer och mer uppror. Inte alla, men jag var inte ensam. Jag minns att jag ritade ett bostadshus på en mindre gata på Söder och att jag gjorde det helt anonymt. Jag tyckte inte att platsen lämpade sig för Arkitektambitioner. Djupt oförstående från lärarna blev svaret.
I slutet var jag mest intresserad av den grekiska arkitekturen och ritade en sorts anläggning på Grönland med amfiteater enligt grekiska mått, en stor trälada inspirerad av Drottningholmsteatern och en park av stenblock, inspirerad av flyttblocksmassiv jag stött på som barn - i en tävling jag deltog i.
Jag tror inte att någon begrep det förslaget.

Det fanns egentligen ingen som helst motrörelse till efterkrigstidens formspråk. Det djärvaste man kunde göra, om man inte plankade internationella tidskrifter, var att omgestalta "funkisen". Och det har vi väl sett vid det här laget? Hur många nya Norr Mälarstrand har vi fått i Stockholm de senaste tjugo åren?

Och på det här viset fortsatte det. Det är en roman, det är flera romaner. Det är romaner om hur man helt enkelt ser till att inte lära ut det klassiska arvet.
På så sätt får man arkitekter som inte kan den delen av den egna historien. Jättefiffigt.
Samma sak tyckte jag mig kunna konstatera ske på Mejan, där flera vänner gick.
Och det här är säkert ingen nyhet för någon.

Vad som däremot gick förlorat känner ingen längre till. Vill man mäta upp sjuttonhundratalsbyggnader och göra snygga laveringar och rita med dragstift - bara för att ha testat hur de jobbade då, så finns ingen som kan lära ut hur man gör. Man måste, i såna fall, uppfinna hjulet på nytt.
Det finns också mycket litet av utbildning för dem som vill lära sig ta hand om gamla hus. Av ovan nämnda skäl.
Man kan gå en ettårig kurs på Mejan, det är vad jag vet allt. Sen är det praktisk erfarenhet som gäller. Man får jobba hos någon som håller på med gamla hus.
De gamla husen är rätt få. De gamla husen som anses ha något större värde är ännu färre.
Utöver att vi rivit många sjutton- och artonhundratalshus i samtliga svenska städer så har vi en bebyggelsetradition med trähus. Husen brinner och förstör i viss mån sig själva. Men inte så till den milda grad! Jämför antalet bevarade stavkyrkor i Norge (ingen slump enligt min mening att Figurationerna kommer från Norge) med antalet i Sverigte så får får vi en fingervisning om hur man genom historien sett på den egna historien, själva arvet.

Allt detta ger en sorts fingervisning om hur man ser på - allt - i Sverige. Från konst till arkitektur och litteratur.

Antalet människor i Sverige som har ett levande förhållande till något gammalt, hus, tavlor, möbler är försvinnande litet. Med levande menar jag då aktivt, man tar hand om och vårdar sina gamla prylar, hus och tavlor. Man kanske är intresserad av mer i samma andas barn, inte nödvändigtvis pastischer och repliker, men prylar, konst, hus framställda med tidigare tekniker.

Jag bor alltså i Frankrike. Här är det precis tvärtom samtidigt som det är likadant. Det vill säga, det finns naturligtvis ett modernt franskt projekt, barnbidraget är en fransk uppfinning. Det finns motsvarigheten till miljonprogram, det finns en massa radikala skribenter som inte ser något gott alls i det traditionella. Men samtidigt finns en massa människor som struntar i det. Som vårdar sina gamla stenkåkar utan att sönderrenovera dem. Som bygger ett nytt kök för att det gamla blivit omodernt men som låter det gamla finnas kvar, som ett litet museum i huset. Det finns helt enkelt ett sätt att se på saker som jag, barn av välfärdssverige, aldrig stött på i Sverige. Och det är inte enstaka nördar som har denna annorlunda syn på tillvaron. Det är många människor.

Och det finns alltså en grupp människor som i princip skulle kunna ta emot de döende riddarna på Nerdrumsskolans dukar, utan att ha större problem med det.
Riddarmotivet är för övrigt inte alls dött. Det lever och kommer alltid leva. I alla fall så länge Playmobil får fortsätta tillverka leksaker.
Vad som däremot saknas i Sverige är folk som har en ärvt spikklubba.
Och det tycker jag är synd.

Nu, kära vänner, har jag delvis kommit ikapp. Hörs!

måndag 10 augusti 2009

Sverige

video
När man spontanfilmar så vet man aldrig innan om det ska bli en bra film eller en usel film. Det här är en av de sämsta filmerna jag lyckats åstadkomma i år, om man inte räknar de där då man råkar trycka på fel knapp och har filmat av misstag. Då får man svajiga bilder och kanske en bit grå mark, knaster och någon enstaka mening sådär.

I alla fall. Det här är en rätt fin film, för att vara misslyckad.

Och stort tack till familj och vänner som gjort den här Sverigevistelsen lika bra som vanligt!

onsdag 5 augusti 2009

Figurationer 2

Nej, ingen kom till Eva Ströms försvar, som Kulturnytts journalist, Cecilia Blomberg konstaterar i sin recension av utställning, bok och pågående/avslutad debatt om det norska figurativa samtida måleriet under rubriken Figurationer.
Man kan fråga sig varför.
Svenska kulturjournalister brukar inte låta sig hämmas på det här sättet. Det moderna och postmoderna projektet brukar inte ifrågasättas alls. Och om någon gör det, vilket alltså Lundberg/Rådberg i allra högsta grad gör då de tar hit den norska konsten, brukar han/hon få ordentligt på nöten i alla tonarter.

Nu började visserligen kritiken av den här utställningen exakt så. Från oförstående ifrågasättande över mer klart uttalade brunanklagelser till Ströms skri om nazism i två omgångar som - numera - ekar tomt mot rymden.

Betyder det faktum att Ström lämnas att dö som en gammal vattenbuffel att konstsynen inom etablissemanget håller på att förändras?
Skulle inte tro det. Än är vi inte där. Om ens någonsin.

Steget till en svensk motsvarighet, det vill säga professurer i figurativt måleri och figurativ konst vid svenska konsthögskolor är antagligen fortfarande lika otänkbart.
I boken Figurationer får vi veta om de stridigheter som föregick de norska professurerna. Vi får också lära oss en hel del om norsk historia och om säregna norska drag som möjligen i kombination med gestalten Odd Nerdum var förutsättningarna där.
Här saknas, så vitt jag förstår, en motsvarande efterfrågan på den här sortens kunskaper. Men man vet aldrig.

Håkan Lindgren, The Loser, har skrivit ett långt och bitvis mycket intressant inlägg om utställningen och han avslutar det med länkar till två svenska utbildningar i figurativt måleri (åtminstone) som tydligen finns redan idag.
En invänding mot dem är att eleverna får betala för sin utbildning. 70.000kr/år på skolan i Stockholm, 13.650$/år för vad som verkar vara en svensk filial till en italiensk utbildning i Mölndal.

Än håller det svenska modernistiska betongfundamentet formen. Häckarna sitter kvar, fortfarande lika djupt nedsänkta.
Men ett första bräckjärn kan i och med utställningen Figurationer vara inslaget.

Eller så här: I vissa avseenden är förmodligen Norge en betydligt större kulturnation än Sverige.

Figurationer

Jag har alltså sett utställningen och läst boken med samma namn.
Jag har skrivit en artikel om det hela som aldrig publicerades men kanske är det inte för sent än.

Och nu grubblar jag vidare på detta med Figurationerna. Mer allmänt.

Jag har som jag tidigare varit inne på vuxit upp i ett av de hus som föregick själva miljonprogrammet, ett av Lex Bollmora-husen. Då, på den tiden var det ett av flera gröna höghus i den förort Bollmora höll på att bli.
Husen stod i en avskalad terräng, hade liksom dumpit ned från ovan i något som bäst kan beskrivas som en bit av tajgan. Kring dem växte taggbuskar, resten av naturen skalades flitigt ned av alla de miljoner barn som bodde i denna Nya Värld. Här fanns alltså bara barnfamiljer.


Omslaget till häftet med samma namn. Här ser man de nya husen i en märklig sepiatonad färg.

Men sen har jag följt det här området, eftersom min mamma bor kvar här. Och man får nog säga att det har förändrats. Idag är husen som då var klädda i gröna betongelement leverpastejsfärgade. De flingmålade väggarna i portuppgångarna har fått rostbrun färg upp till panelhöjd ungefär, lite klassicerande sådär och 1998 lät HSB-föreningen en konstnär, Jonas Wickman, måla föreställande bilder i entréerna med motiv från kommunen.

Tyresö slott av Jonas Wickman 1998

På gårdarna kring husen odlas nu prunkande rosor, bärbuskar och hortensia. Här vattnas och rensas ogräs. Klottret har man fått bukt med genom att sätta upp övervakningskameror.

Tittar man inne i lägenheterna är det gamla "formspråket" ofta utplånat. Här har slagits valv mellan vardagsrum och kök, här har installerats nya spröjsade köksinredningar och här har satts in handtag och armaturer i blänkande mässing.

Området bebos i första hand av pensionärer eftersom många bott här sedan husen stod färdiga i början på sextiotalet.

Så vad lär oss då detta?
Att det "moderna" inte har någon folklig förankring?
Att det internationella och identitetslösa uppfattas som ointressant eller kanske till och med obehagligt?
Att vanliga människor har dålig smak?
Att människor vill känna igen sig såsom varande hemma hos sig då de öppnar dörren som skiljer mellan ute och inne, går över gränsen mellan offentligt och åtminstone halvprivat?

Utvecklingen av det här området ställer många frågor som berör det moderna projektet i Sverige.

lördag 1 augusti 2009

Ungdomsbok

Har även läst två ungdomsböcker av chicklittförfattarinnan Denise Rudberg, Tillsammans och Tillsammans - andra boken, mest för att se vad det är jag egentligen sätter i min dotters händer.

Och det är klart att det här är ju inte litterärt, direkt. Ändå gillar jag det så smått. Har alltid på något sätt gillat Rudberg ända sen jag i någon av hennes böcker läste om en gammal franskalärarinna som även jag hade hade och som var jättedålig.

Fast en del frågetecken kvarstår. Vad är "alkoläsk"? Springer alla tonåringar omkring och käkar rostat bröd, pizza och varma mackor hela tiden? Dricker de bara Fanta och O'boy?
Att alla inte är så präktiga som Rudbergs huvudpersoner i grund och botten är förstår jag också. Det här är liksom uppbyggliga och spännande böcker.
Och de är inte rakt igenom dåliga.

Nu har jag börjat läsa om Mussolini.



Etik och estetik

Well, vi kan ju försöka tillföra något till den dövstumma diskussionen om (och inte med skribenten själv) Eva Ströms texter om boken och utställningen Figurationer.

Vi har nämligen läst Eva Ströms senaste bok Kniv och flod (Bonniers 2009).

Först tänker jag att den här boken var djupt obehaglig läsning. Kortfattat cirklar den kring kvinnlig könsstympning. (Och redan här reagerar jag mot det så oemotsägligt politiskt korrekta ämnesvalet. Men okej, det är förstås viktigt. Ingen kan säga emot.) Den omringar ett landskap, det afrikanska flodlandskapet och Nilens långa skåra genom kontinenten, den cirklar kring människor där i historia och nutid. Den talar om ett kolonialt förflutet i ett par stycken där unga afrikaner får ett förhållande till missionärer och kristendomen. Inte helt lyckligt.
Och så återkommer den till den kvinnliga könsstympningen.
Men på vägen har vi även fått träffa Leni Riefensthal och Winston Churhill och andra som rest på den här marken, i de här träskområdena, under stjärnorna.

Boken blir på många sätt obegriplig, inte förrän i slutet anar man vart Ström vill komma, men då frågar hon sig om man kan förstå en flod genom en annan flod. Den andra floden är Helge å som rinner genom det Kristianstad Ström bor i.
Noggranna beskrivning av fågel- och växtarter längs de båda vattendragen.
Så skriver hon hur hon närmar sig Sudans huvudstad genom Google Earth och även då trillar det ner en peng.

För det är här någonstans både syftet med denna skönklingande prosa blir uppenbart och också dess misslyckande. Ström för på bokens sista sidor in Kristianstad lasaretts program för hur man tar hand om dessa könsstympade kvinnor. Hon nämner siffror på hur många som finns på jorden och i Sverige.
Och ordet "omsorg" återkommer gång på gång då hon talar om de ingrepp som ska till då man försöker öppna och hela dessa söndertrasade underliv.
Men det räcker inte. Nej, man kan inte förstå Nilen genom att traska i Helg ås vassruggar. Nej, man kan inte lära känna Sudan genom Google Earth.
Nej, det räcker inte ända fram. Syftet är gott men resultatet blir dessvärre klandervärt.

Det är här som själva bokens grundläggande brist blir uppenbar. Det eleganta språket, distansen, perfektionen i stilen om man så vill, gör läsningen stundtals mycket obehaglig.
Får man tala om mänskliga tragedier och paradisfåglar i ett och samma andetag?
Naturligtvis får man, men man får räkna med att läsaren tar illa upp.

Någonstans hade ett språkligt misslyckande, en skribentens sammanbrott, ett rop på hjälp på Gud - något! behövts - för att man som läsare inte ska känna sig som om man satt inför en läkare som mest funderar på gårdagens bridgebjudning, internets möjligheter eller den ärvda linnedukens möjligen svårborttagna fläckar.

Resultatet blir ett opersonligt stilnummer där det svåra ämnet av skribenten har övergetts till förmån för själva språkets glädjeämnen och möjligheter.