torsdag 31 december 2009

2010

Ser att alla bloggande vänner önskar Gott Nytt År, så jag passar på att göra samma sak! Hade gärna hattat omkring och skrivit på varje blogg, men jag hinner inte.

Ser även att några gör bokslut (och vissa avger djärva nyårslöften), båda delarna känns lite för ambitiösa för mig. I såna fall måste jag väl läsa igenom den här bloggen, för att komma ihåg vad jag sysslat med egentligen. Och jag misstänker att det blir deprimerande läsning, så jag ger sjutton i det.
Två riktigt bra saker har jag i alla fall fått i julklapp. Nej tre. Två böcker först. Fredric Bedoires Ett judiskt Europa som jag börjat titta i och jag inser att jag fortfarande älskar Beddan. Så fin, så fint språk, så fina avvägningar så intressanta frågeställningar.
Andra boken en tjock rackare av en amerikansk konsthistoriker om 1800-talets danska måleri, något jag kom att tänka på då jag såg utställningen i Götet för en tid sen.

Och så slutligen har jag fått en ny telefon. Fast den är ärligt talat mer en leksak än en telefon. Vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Den är liksom för fin.

Slutligen får man väl vara tacksam ändå för att tiden fortfarande går.
Gott Nytt!

tisdag 22 december 2009

DN är en konstig kropp

höll jag på att skriva. Och nu gjorde jag det. Tydligen har en ung journalist skrivit ned nobelklänningarna. Well, de klänningar kungligheter och pristagare hade på sig på nobelfesten. Recensionen verkar inte vara glänsande, av den här sammanfattningen att döma. Så visst, okej, journalisten får inga jobb för DN.
Men att det är här man lägger ned krut på tidningen förvånar mig lite. Jag trodde inte att DN var en damtidning - än. Men nu börjar jag inse att det nog är det den är?
Jag har länge irriterats på usla kulturartiklar och recensioner, men de skribenterna får hållas.
Dock inte den tjej som skrev om prinsessklänningar som om de vore vore en utställning av föreställande (traditionell) konst.

Nej nej, jag begär inte (längre) nyanser och analys. Jag begär konsekvens.

torsdag 17 december 2009

Snön

Rätt tomt i Luxembourgträdgården, som konstigt nog var öppen.

Och mig veterligt får man inte gå med hund där heller?

Snygg dörr jag skulle vilja ha.

Samt ett fint hus med fint staket till.

Vädrets makter

Här blir visst ingenting gjort. Jag löper runt i cirklar och försöker snappa åt mig lämpliga julklappar i farten. Det går dåligt.
Dessutom snöar det just nu. Det kan vara positivt. Folk kanske håller sig hemma? De kanske inte vill halka och bryta lårbenshalsen?
Har jag tur fortsätter det ett tag, och märk väl - här finns inga sand- och salttruckar som åker ut och börjar skrapa på alltsammans. Här halkar människor och bilar runt i full frihet. Det gäller att ha bra skor.

Jag ska köpa nån sorts små gubbar som man målar på (ungefär som tennsoldater, tror jag men antagligen i plast) som jag fattat heter Warmers. Jag googlade på det och fick bara upp en massa benvärmare. Då ringde jag Solange som förklarade vart jag skulle bege mig. Dit är det 20-25 minuters promenad ungefär. Men gissa om jag inte tar bussen!

Sen tänker jag nog ta en paus, kanske gå förbi Port Royal och skaffa lite lunchmat. Snacka älg och vildsvin och pumpor en stund.

Nu hör jag ambulansen.

Hej, hörs,

onsdag 16 december 2009

Länktips

Rävjägarn har också skrivit ett inlägg efter att ha kollat lite på seminarielänken (som kanske funkar nu efter uppdatering). Om moderniteten och allt det som försvann i städer och på landet, om den konflikt som uppstått - på något vis - kring hela det moderna projektet. Och som faktiskt skär genom familjer. Nu är inte det här någon konflikt som inte går att leva med, jag menar den har inte skördat några liv. Men det är intressant att höra att två olika synsätt finns även på andra håll än i min egen familj.
Och återigen, hittills har det moderna projektet gått som segrare ur den striden. Just IKEAs prylar vad gäller estetiskt uttryck menar jag är mycket talande. Det finns knappt några alternativ i Sverige. Inrednings- och designaffärer innehåller så gott som alla prylar i samma andas barn. Ibland mer välgjorda, men så gott som aldrig med en annan estetik.

Där är Sverige inte som Frankrike, där för det första väldigt mycket gamla prylar blivit kvar och för det andra samma gamla bordssilver i klassiska modeller produceras av samma tillverkare sen 1700-talet eller så.
Samma sak gäller glas, bordslinne och även möbler. Egentligen allt, faktiskt, alla bruksföremål.
Här kan man parallellt med det moderna leva i en obruten tradition många gånger. Och det utan att ränna benen av sig på loppis och auktioner.

Fast förmodligen finns det ett segt motstånd, också i Sverige, och det som vore bra vore om även det kom till uttryck - också i offentligheten.

Det här var någon sorts utsvävning, men jag återkommer mer specifikt till det figurativa måleriet.

tisdag 15 december 2009

Figurativt måleri

Den här bilden är inte en figurativ målning, utan ett foto som låg på baksidan av Figaro et vous idag. De kallar bilden för Sömmerskan och förklarar sen hon som syr med vaxad linnetråd. Det handlar om reklam för Louis Vuittons väskor - nu i julklappstider.

Och trots att bildkvaliteten är usel ser väl alla vad jag ser? En klassisk bild på en tidlös skönhet, bakgrunden försvinner i bruna toner - vi står alltså inför en bild inspirerad av t ex Leonardo och in i en akademitradition. Men också eviga kvinnoporträtt av sömmerskor, stickerskor och läserskor.

Om inte det figurativa måleriet ligger rätt i tiden så gör inte Louis Vuittons väskor heller det. Blir slutsatsen.


Och utan alla jämförelser i övrigt, här är ett självporträtt (tror jag) av Jan Ove Tuv, en av de norska konstnärer vars verk just nu hänger på Vasa Konsthall i Göteborg.

Det jag tycker allra bäst om, tror jag, i båda bilderna är de osminkade ansiktena, kläderna utan uppenbar tidskoppling och håren, som ju också de förefaller helt naturliga.

Jag har stor förståelse för Andreas Biraths (lätta) irritation över att det inte skrivs om det här måleriet som just måleri. Just därför tänker jag göra det, och för att jag gillar en hel del av det. Vet inte om någon minns ett gammalt projekt som jag kallade Chardin-projeketet?
Well, det här är tänkt att bli något i samma anda.

Hörs,

söndag 13 december 2009

En skön själs bekännelse

Andreas Birath bloggar. Här gör han en sammanfattning som snarare blir ett antal frågor, efter dels den utställning av föreställande måleri (som för övrigt fortfarande håller på till slutet av januari) på Vasa Konsthall i Göteborg och dels sommarens utställning av föreställande måleri i somras på Edsvikens konsthall som resulterade i den s k "Figurationsdebatten".

Svaret på de frågor Andreas ställer är säkert komplext. Jag kan se flera och det finns säkert ännu fler. Det första är att den här sortens måleri är nytt (nytt efter modernismens och postmodernismens avbrott) i Sverige. Skolan däremot är helt ny och fortfarande okänd, Odd Nerdrum är förmodligen mer känd i ett svenskt sammanhang, men han är ju norsk. Det figurativa traditionsbundna måleriet, har för de flesta utomstående inget självklart fäste än i Sverige.
Man vet helt enkelt inte att det existerar.

Och så har vi då, förstås, det motstånd mot saken som vi sett exempel på i pressen. Hur utbrett det här motståndet är vet jag inte riktigt. Att några få skribenter med tillgång till stora tidningar är väldigt emot betyder ju inte självklart att folk i gemen är det. Samtidigt misstänker jag att många känner ungefär som jag själv gör:
Det är svårt att förhålla sig till detta. Svårt därför att åtminstone jag själv i hela mitt liv som arkitekt och som på ett amatörmässigt plan intresserad av konst fått höra att så här gör man inte. Ett helt livs indoktrinering är svår att sudda ut.
När Jan Ove Tuv på seminariet jag deltog i gick igenom vad som kännetecknar dagens måleri (utan anspråk på traditionsbundet, snarare med anspråk på modernitet, trots allt) kände jag igen så gott som allt.
Framför allt ska det ska synas i ett verk när det är gjort. Det är väl den läxa jag tagit med mig. Man kan möjligen få använda sig av gamla element, man kan få leka med det gamla, men i slutändan ska det ändå finnas en tydlig årstämpel på det man åstadkommit.
Och då tänker jag främst på arkitektur, men jag antar att samtidskonsten lever med samma regel där.

Men om man nu försöker tänka bort den regeln? Ja, då återstår den situation som borde vara. Jag står framför en målning. Gillar jag den eller inte?
Och i såna fall varför?
Det kräver ett noggrant studium dels av verket och dels inåt i de egna idéerna. Det handlar förmodligen också här om igenkännandets glädje. Något att haka fast vid som knyter an till något man redan sett, känt, gillat.
Eller att man bara tycker att någon av målningarna är jäkligt snygg.

Anna Brodow har sett målningar av en annan figurativ målare, Johan Patricny, som ställs ut i Stockholm just nu och skriver om dem på det sätt Birath frågar efter. Hon tittar, känner efter och redovisar, kommer fram till att resultatet är lite för sockersött.
Men den här sortens recensioner är alltså ovanliga. Istället har debatten handlat om något annat, att vara eller att inte vara, ungefär.

Det är lätt att principiellt ta ställning för att dessa målare ska få måla som de vill. Och att de borde få ett seriöst bemötande.
Men det är svårare att ge detta bemötande. Det kräver i någon mån att man sätter sig in i deras tradition, att man vet vilka de är, att man hänger med i utställningar och vad de gör. Och att man åtminstone gillar nånting, uppriktigt.
Det kräver också ett förhållande till resten av samtidskonsten, enklast vore att helt ta avstånd från den och liksom gå in i en värld av tidlösa porträtt, riddarromantik och änglar, men det går ju inte heller?
Den är ju också en del av det arv vi har att förhålla oss till idag.

Själv har jag alltid gillat de religiösa bilderna, särskilt de kristna, detta också innan jag själv blev aktivt kristen. Jag har tyckt om de valhänta kurbitsmålarnas tolkningar av Jesu liv lika mycket som de klassiska mästarnas. Jag tycker fortfarande om när myten lever, när den tolkas in i vår tid, när unga människor gör mysteriet till sitt - genom att spela upp det, måla det, sjunga det what ever.
Jag tycker att man får rappa bebådelsen - om man gör det på allvar.

Och jag tror, kanske, att en del av problematiken för detta måleri ligger här, särskilt i supermoderna Sverige - det är främmande, det knyter inte an till det vi har sett förut och känner igen. Det har, på ett sätt, inget folkligt i sig. (Säg gärna emot, för jag är inte alls säker.) Fast nu kommer jag själv omedelbart på invändningar, jo, det är klart att detta måleri kan knyta an till det folk läser om och drömmer om - också idag. Sagor och myter lever i allra högsta grad i populärkulturen, så jag har kanske fel.

Men jag tycker naturligtvis också att man får måla bebådelsen igen och igen, och det även på ett klassiskt vis.
Problemet är kanske att det är få bebådelser och många riddare?
För mig då.

Men. Ingenting säger att detta måleri inte kommer att utvecklas. De som nu lär sig har det mesta av sina aktiva liv framför sig. De kommer förändras.
Och det tänker jag i alla fall försöka göra - följa dem på lite avstånd och se vad det blir.
För en sak är ändå säker, detta är något av det mest spännande som händer på konstscenen idag, både i sig självt, och i och med de reaktioner det väcker.

fredag 11 december 2009

Flickan i frack

Detta skulle alltså vara en bröllopsman, en bröllopskvinna
iförd bröllopsklänning samt bröllopsnäbb.



Kollade en stund på Nobelfesten igår, och hamnade i en intervju med någon som kommenterade klänningarna. Journalisten tog förstås tillfället i akt och frågade vad damen ifråga tänkte om bröllopsklänningen.
Har sett det förut på rätt många ställen. Man säger alltså inte brudklänning längre?
Inte heller brudpar utan bröllopspar?
Säger man även bröllopsnäbbet, bröllopsbuketten och bröllopsgummen?
Är själva bruden i analogi med gummen, bröllopet?
Att man kan ta bröllopsfoton är jag med på, men inskränker man sig till paret så tycker jag fortfarande att foto på brudparet säger mer än bröllopsfoto som är ett vagare begrepp, för mig alltså.

Har detta med den nya bröllopssituationen att göra? Det finns ingen brud längre, inget självklart centrum för det som historiskt sett är en initiationsrit för den unga kvinnan som ska från flicka till kvinna.
På ett klassiskt bröllop är bruden festens drottning, den vita blomman (typ) i buketten av mångfärgade blomster. Männen är staffage, pingviner, den ene utbytbar mot den andre. Om man tittar på kläderna alltså.

Jag förmodar det, att brud och brudgum (en sorts tillägg till bruden, eller hur?) är historiska begrepp numera. Liksom brudpar och alla sammansättningar med ordet brud.
Allting ihopslaget i det mer neutrala ordet bröllop.
Borta är brudkistor, brudbuketter och brudnäbbar. Brudvals, brudutstyrsel och brudbröd får man väl också hitta lämpligare benämningar på.

Vilket osökt får mig att komma in på begreppet fästmanssoffa som också (i samband med förlovningen) benämndes förlovningssoffa.
Fästman är ett lite spooky begrepp, tycker jag annars. Det är liksom inte coolt att vara fästman. Av alla ord att eventuellt ta bort i det här sammanhanget röstar jag nog för fästman. Dock inte soffan.

hej,

torsdag 10 december 2009

mer pussel

Har varit ute och kollat på julklappar igen och fann till min stora förtjusning många pussel med konstmotiv. Det verkar som om de stora konstmuséerna gjort en gemensam satsning på pussel. Man kunde t ex få en Veronese som liknade Rafaels Yttersta domen, men med ännu mer folk!
Eller Leonardos Dam med hermelin, men gissa om den är svår. Den är ju helt brun och med massor av sfumato. Hopplös, tror jag.
För att inte tala om Van Goghs solrosor - den grejen går jag inte bara på. Och ännu värre: en massa reflexer i nattligt hav av en stad, allt i blått och gult och tusen bitar, också Van Gogh. Tycker jag man kan göra frimärken av i Holland, men knappast pussel.
Så den gubben går inte.
Impressionister har jag. En suddig tant med parasoll på avstånd i ett vallmofält - ja, om man har stort tålamod.
Inte mycket holländskt genremåleri, vilket störde mig. Men annars fanns alltså hela Sixtinska kapellets tak på 1000 bitar. Är inte det en trevlig julklapp?

tisdag 8 december 2009

Inga nyheter direkt

Här svart på vitt varför författaryrket inte är något yrke. Alltså, 100 svenska författare lever på sitt författarskap. Ytterligare ca 200 lever på författarpenning, det som även kallas biblioteksersättning - statliga pengar.

Under en lång tid (flera år) har författarförbundet försökt diskutera ett nytt "standardavtal" med förläggarsidan. Här skriver författarförbundets ordförande om hur Bonniers brutit dessa förhandlingar. Varför framgår inte helt klart, en orsak sägs vara att författarförbundet uppmanat medlemmarna att ta tillbaka sina rättigheter och nu även erbjuder möjligheten att publicera böcker.
Varför det skulle vara så väldigt störande för Bonniers fattar inte jag. Det handlar om böcker som förlaget inte längre säljer. Det är klart att det är bra för ett förlag att sitta på en massa rättigheter, om något händer, typ att författaren får Nobepriset, men i 99,9% av fallen så sker ju inte det.
Även om jag, liksom Jonas Axelsson, är väldigt skeptisk till att det här skulle vara någon ekonomisk vinst för författarna.
Men vad säger att allt är ekonomi för en författare?
En stor del av poängen med att skriva är ju att det man skrivit finns tillgängligt för dem som är intresserade, om det så bara är åtta personer.

Intervjun med Axelsson är intressant. Bonniers, det största och mest välrenommerade svenska förlaget skär ned på sin utgivning med 40% över fyra år. Färre översatta titlar, kanske även färre översatta från engelska, anar man. Och så färre över lag. Gissningsvis blir nedskärningarna större på den litterära sidan än på den kommersiella, även om man alltså kommer att fortsätta att ge ut skönlitteratur.
För att en bok ska gå runt, inte med vinst alltså, krävs att den ska sälja 2000-3000 ex. Väldigt många färre böcker gör det idag. Hur många vete fasen. Gissningsvis fortfarande etablerade skönlitterära författare, men ingen nybörjare eller okänd.
Antalet debutanter kommer alltså också bli färre, liksom jag antar att man kommer säga nej till författare man redan givit ut - som inte bär sig och som man av någon orsak aldrig tror kommer bära sig - varken ekonomiskt eller litterärt (det vill säga kamma hem cred i form av priser och prestige). I den här gruppen skulle jag själv mycket väl kunna ingå. Återstår att se.

Och så till några konstigheter i det hela: Författarförbundets ordförande skriver:
Bonniers visar därmed att affärsmodeller och ekonomiska kalkyler går före litterär kvalitet och trygghet för deras författare.
Gör man? Ja och nej. Ekonomiska kalkyler, det vill säga vinst, verkar bli än viktigare - ja. Det kan man naturligtvis tycka är fel och på sätt och vis gör även jag det. Om litterär kvalitet tar stryk återstår att se, men troligt är det väl så till vida att det verkar sannolikt att det blir färre litterära titlar men lika många kommersiella. Så okej.
Men "trygghet" för författarna?
Var kommer den in i bilden? Vilken värld lever Söderlund i? Författaryrket (i den mån det finns) har aldrig varit ett "tryggt" yrke. Det har alltid innehållit en stor del av bingolotto. Den som vill kunna försörja sig ska inte bli författare. Eller rättare sagt, inte bara författare.

Till detta faktum kommer då att kultursidorna skär ned, Björn af Kleen skrev en bra artikel i Expressen häromdagen.
Det finns alltså mindre pengar att hämta i det som hittills ofta varit en författares bisyssla, kritik och kulturjournalistik.
Det här är inga nyheter, jag vet.
Det handlar om att förhålla sig till det.

Uppdatering: Här är SvB lite fylligare artikel om konflikten. Jag uppfattar inte heller författarförbundets idé som ett förlag, mer som något i stil med Vulkan, en tjänst alltså. Men det är klart att det måste handla om utgångna titlar, så långt är jag överens med Bonniers.

söndag 6 december 2009

Odödliga verk, Vasa konsthall, Göteborg

Okej, seriöst nu.
Det var alltså en fin dag med seminarium i lokaler tillhörande Chalmers, fattade jag så småningom. Arrangör var konstskolan Florence Academy of Art, som jag även fick veta lite mer om.
Skolan startades (om jag fattat det här rätt nu) i Florens av en amerikansk konstnär vid namn Daniel Graves i början av 90-talet. Eftersom det så småningom visade sig att efterfrågan på platserna var stor och eftersom många av eleverna var amerikaner och nordeuropéer öppnade man för några år sen en filial i Mölndal utanför Göteborg.

Den utställning som var utgångspunkten för det seminarium jag deltog i är alltså en utställning med figurativ konst, måleri och skulptur, utförd på traditionellt vis av svenska och norska konstnärer.
Resultatet var fint.
Motiven klassiska, mest porträtt och modellstudier, men också landskap och och mer fantasifulla motiv som störtade änglar och medeltidssnubbar (ett självporträtt med narrmössa av skolans rektor/lärare, Joakim Ericsson, och en man med en rejäl hjälm). Mitt i alltsammans hängde ett blekt porträtt föreställande någon jag glömt namnet på, som kändes lite... mindre välgjort än många andra målningar, det visade sig vara en Zorn, som även den var till salu.
Just den grejen tyckte jag om, lekfullheten i alltsammans. Och det gäckande i det. Som om man ville mota mina (besökarens) fördomar i grind.

Annars var det lika svårt som på utställningen i Edsvik i somras att komma ihåg att dessa målningar var nygjorda. Några blänkte väl misstänkt nytt, någon målning luktade nytt, man kände oljedoften, ändå blir det en lite lattjo känsla. Man tror sig då och då på en visning på något auktionshus. Men ramarna är utan skavanker (och ofta jättesnygga) och själva målningarnas yta saknar helt sprickor och tecken på tidens tand.
Ändå var alltsammans bra. Det var inte en elevutställning, det var på riktigt.

Tillbaka till seminariet. Man kan fortfarande se det på samma gamla länk.
Själv hade jag stort utbyte av norske Jan-Ove Tuvs föredrag med bildvisning som jag lärde mig mycket av. Han kallar sin konst kitsch. Jag har lite svårt att hänga med där, men som jag fattar det så är kitschen för honom helt enkelt att idag försöka sig på samma uttryck, kompositoner och teknik som de gamla mästarnas. Utan ironi, känslosamt och välgjort.
Jag fattar egentligen inte varför detta ska rubriceras kitsch, för mig är kitschen plastmadonnan med Jesusbarnet i armarna som funkar som ficklampa med sin batteridrivna gloria.
Eller de gråtande barnen och fiskaren med sin snugga och sydväst, Hötorgskonsten.
Kitschen, detta ibland svårfångade begrepp, är när det inte är bra längre. (Även om man kan gilla somligt av det i alla fall.)
För mig alltså.
Men där höll inte Tuv med..

Sen höll Per Bauhn ett jätteintressant föredrag som ni måste kolla på.
Och sen var det alltså panelen.

Men, och det var också kul, utöver att jag träffade några som jag kände lite och några som jag aldrig hade träffat förut, så dök två bloggläsare upp, Jacob och Laura.
Och så pratade jag en lång stund med en arkitekt verksam i Bohuslän som ritar föreställande hus, nej, jag skojade, han ritar helt enkelt traditionella hus.
Han gav mig adressen till sin hemsida, och kolla på den, för de är verkligen jättefina, hans träkåkar!
Även Albert, som han heter, bekräftade den svårighet alla som jobbar med traditionellt hantverk och uttryck har.
Ändå misstänker jag att det är lite enklare för en arkitekt. Snygg spröjs är fortfarande snygg spröjs. Misslyckad spröjs däremot är en styggelse. Men det är det inte frågan om.

Och det är väl egentligen frågan som kvarstår och som på sätt och vis förblir obesvarad: vilken framtid har detta måleri?
Själv tror jag förstås att det har en framtid. Det här är en rörelse som fortfarande är i sin linda, efter det avbrott efterkrigstidens konstundervisning och arkitekturdito lidit av då modernismen gjorde allt annat än just modernismen omöjligt (vilken konstig mening), så anar jag ett behov av något annat.
Att läka såret, att man tar upp den tappade tråden och att man låter den löpa parallellt med den moderna... eh, tråden.
Låter väl inte helt orimligt.

Landvetter, min plats på jorden

Nu skriver jag ett lite småprilligt inlägg från flygplatsen. Jag ska snart härifrån och det är lite lite sorgligt, jag gillade Göteborg, mest för att stan var närmast identisk med Stockholm. Jaja, det var ju vallgrav och inget medeltida centrum så det är väl en klassisk 1600-talsstad. Men resten var samma. Det fanns en ENORM grej som hette Nordstan som var en galleria av gigantiska mått. På ett ställe ut från den fanns det liksom en liten låg och som jag misstänkte kissluktande korridor mot Centralstation och bussar, och det visade sig stämma.
Helt otroligt egentligen, det är ju precis samma sak i Stockholm, och de där tunnlarna är så fula och här hade de dessutom gjort årets intjack i platsen/torget för att man skulle komma upp ur tunneln ifråga.
Och sen var det alltså precis som i Stockholm igen. Fast resecentrum, det har jag bara sett i Kristianstad annars. Ganska bra, Resecentrum. Man får lust att åka buss till Oslo, eller nåt.
Hur som helst, jag åkte alltså hit, till Landvetter och det var rätt flygplats.
Har köpt godis till barnen, påsarna var jättestora precis som den bleka lussekatt jag fick tag i en Pressbyrå. Alla bakverk var gigantiska där, ingen i normalsize, är brödet i Sverige klonat, har man skaffat en ny och effektivare sorts jäst, eller är det helt enkelt som i staterna att man vill får folk att käka mer för att det ska gå åt mer käk?
Hos oss är fortfarande kakor, bullar och bakelser små.

Nu ska jag käka en macka och sen läsa en bok.

Jag berättar mer om seminariet när jag är hemma vid min egen dator för jag är så dålig på såna här datorer som inte är mac.

För resten, bara en sak till: det var jättekul att bo på hotell!

Hörs,

fredag 4 december 2009

Göteborg och länk till seminarium

Nu är jag i Göteborg! Då och då kommer en droppe regn och jag la mitt paraply på hotellrummet.
Det hela är lika konstigt som att driva runt på stan i Stockholm - och om eventuella Göteborgare ursäktar - rätt likt.
City i en nordeuroopeisk stad, ja?
Enorma shoppinggallerior som vänder sig inåt med samma kedjebutiker och råkar man hamna på fel ställe på utsidan (vilket man alltid gör, förr eller senare) så är man på kanten av motorleder eller på lastgator där är allt är infarter till parkeringar.
Lika bra att gå in igen.

Annars verkar allt okej och här är en länk till direktsändning av det där seminariet imorgon!
http://www.vasakonsthall.se/091107%20Florence/seminarium.html
För säkerhets skull lägger jag den här två gånger.
Hängslen och svångrem, ni vet.

Jo, ett ord som kom för mig när jag gick här och tittade på folk: Lassemajasvid eller möjligen Åsanisse-dito.
Varför har folk så konstiga luvor och gamla militärjackor med grånade knappar i nåt i stil med vadmal? Att de skulle ha typ pjäxor på fötterna var jag inställd på, men luvorna?

Förklara den som kan?
A demain!

torsdag 3 december 2009

tisdag 1 december 2009

Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909

heter en bok utgiven av moderatkvinnorna(?) som jag fann efter diverse googlingar på en blogg kallad Ingrids blandning från vilken jag även knyckt bilden.

Orsaken till mitt engagemang är att min mormors mor, Gerda Assarsson, lär ska vara en av av dessa högerns föregångskvinnor. Kommunalpolitiskt verksam i Västervik och invald i kommunfullmäktige innan den kvinnliga rösträttens genomförande - därför att hon "ägde stenhus", som det alltid har sagts hemma hos oss.

På avstånd har jag deltagit i min mammas och mosters medverkan till kapitlet om "Gerda". Hon tycks ha varit en krutgumma och i mycket barn av sin tid. Högkyrklig, nykter och ofta föredragshållande. Mor till sex barn i en familj där även flickorna fick utbildning. Det var liksom själva knixen, som jag fattat det.

Jag har inte läst den här boken än, men räknar med att göra det så småningom. Och då återkommer jag.
Om nu någon skulle vilja ha boken så finns en mailadress längst ned på Ingrids bloggs inlägg.