torsdag 25 februari 2010

Identitet

Okej, jag testar. Jag skriver ett inlägg om klass.

Som ung funderade jag mycket på detta med klass, för mig är det i stor utsträckning något man gör just då, när man håller på att ta reda på vem man är egentligen. Somliga behåller den delen som huvudbeståndsdel hela livet sen (den svenska kulturen ger egentligen inga alternativ, något jag kom fram till hos Therese häromdagen). Ett exempel jag kommer på är Anneli Jordahl som skriver intressanta böcker men som, om jag minns rätt, faktiskt till slut hämmas av detta envisa bett i klasstillhörighet, hennes egen och andras. Och när man läser henne så är det som om den där grejen är skriven i sten. Inget kan förändras! Hon vill inte att det förändras?

Själv har jag väl hamnat i ett synsätt som är att vi, de allra flesta av oss, har en sorts brokigt förflutet i klasshänseende, och ofta med klart utläsbar tendens. Men så gott som ingen är solklar i sin klass.
Och framför allt har jag väl kommit fram till att man på något vis har rätt att själv bestämma vem man är. Okej, man hade föräldrar i pingströrelsen eller metallindustrin eller i storfinansen, men, man får lämna det man inte står för bakom sig.
Man får ta till sig nytt, man får faktiskt skapa en rätt stor del av sig själv - själv.
Och det innebär också att man ger denna rätt till andra: Okej, du vill inte vara medelklass? Du slipper!

Kanske präglas numera min identitet i mycket större utsträckning av språk och kultur. Jag är svensk? Frågan har allmän relevans idag igen. Det har den inte haft på länge, har heller inte för "riktiga etniska svenskar" som fortfarande tror att de definieras av klass. Och som fortfarande även definierar invandrare med utgångspunkt i den svenska modellen: det vill säga klass. Men för en invandrare kanske andra saker i den egna identiteten väger mycket tyngre.
Vem bestämmer då?

Jag tycker att jag själv, i Frankrike är svensk. Det är den första grejen jag skulle svara om någon frågar mig där, vilket ju händer rätt ofta. Svensk, säger jag.
Här däremot leker jag svensk.
Jag går i ett förortscentrum och köper kläder till mina barn, vi käkar semlor och åker pulka och gruffar över den spårbundna trafikens kaos.
Men jag leker att jag är som alla andra.
I själva verket är jag en spion, utsänd från den franska staten, här för att slå hål på myten.
Vad nu det ska tjäna till.

Men det är faktiskt så det känns.

Orkar inte länka, det finns flera bra inlägg och det började som sagt hos Therese, sen har hon bra länkar!

onsdag 24 februari 2010

Bokrea här med

Ser att Thomas rear böcker. Tycker ni ska kolla hos honom, för hans böcker är bra, dessutom billiga.
Men, det hindrar mig inte från att konkurrensutsätta honom lite! Jag rear också mina böcker (inbundna)! Hundra spänn styck, porto tillkommer. Köper man båda slipper man pröjsa porto. Vad de handlar om och sånt får ni googla er fram till.
Om ni är intresserade mailar ni mig innan onsdag nästa vecka. Sen är rean slut för i år. Det gäller att vara snabb och bestämd alltså.
Själva kommersen ska sen ske svart, tänkte jag mig.
Jag tror att det kan bli rätt så spännande. Man kan t ex ses i någon kulvert nånstans och byta stålar mot bok, se sig om hela tiden och lämna stället en och en.
Ta med vapen om du har.

måndag 22 februari 2010

Väderrapport

Borde uppdatera. Har inget att säga. Oroar mig för Sverige-resa och kallt väder. Hur fan kan ni ha det så kallt där borta? Här är typ 14° på eftermiddagen. Det tycker jag är lagom.
Jag blir nervös av mycket snö, vi har inga lämpliga skor, för resten vill inte jag heller gå omkring i lämpliga skor, de brukar vara jättefula.
Det var det värsta med vintrarna på 80-talet när jag var ung och ville se intressant ut och lämpliga skor gjorde den saken mycket svår.
Herregud vad jag frös.

Nu har jag en löjlig mössa och knäppa kängor och sen ut som alla andra svenska byfånar.
Och då ska vi inte tala om barnen, de vet inte ens vad jag menar när jag säger -14 och en meter snö. Jaha, då går vi väl inte ut, då? säger de.
Jamen, vi har ju biljetter till operan, säger jag.
Jamen då går vi lite fort, säger de.
I helvete heller, säger inte jag. Det går aldrig fort, man måste alltid stå och vänta nånstans och frysa.
Man kan ta med inneskor, säger jag. Det gör mormor och det gjorde jag när jag var liten. Man har inneskor i en påse och lämnar in (de fula men lämpliga) kängorna i garderoben. På operan är det alltid jättevarmt, som jag minns det. Kanske för att vi i regel satt på andra raden. Värmen stiger, man såg ljuskronan som liksom växte ut ur guldstucken på nära håll.
Jag var glad att jag inte satt under den, för tänk om den trillade.
Kan jag ta med mina klackskor, undrar dottern då.
Ja, det går fint, säger jag.
Om det är sättet att få henne att ha lämpliga skor så är det ju rätt lindrigt.

Jösses vad vi kommer frysa.

fredag 19 februari 2010

Nya rön

om hur man fotar med iphonen har nått mig. Har dock inte testat än. Man kan huha på glaset, som på gamla glasögon man vill putsa med sin snorfana, ni vet. Huh! säger man och sen gnor man. Men i det här fallet säger man huh och sen plåtar man. Det blir immfilter.

Ska testa vid tillfälle.

Här är annars en snygg disk från gamla vanliga sunkstället. En disk jag borde immat. Hej.



Popkulturen

Jag försöker vara lite mer inne och har plåtat vår vanliga buss som numera är klädd med randig heltäckningsmatta (tyg?) i tveksam kvalitet och som gör reklam för HM- Rykiels kollektion.

Det känns lite som att möta ett ut-och-invänt engelskt trapphus, om ni sett såna. Där allt (väggar golv och tak) är klätt med heltäckningsmatta.

medaljer



Vi diskuterar medaljer här och behöver ofta uppdateringar. Därav den här grejen. Den fick inte plats i marginalen.

tisdag 16 februari 2010

Underbart är kort

Jaha, man har inte roligare än man gör sig, som bekant.
Men nyss dök en gammal favorit upp under det förra inlägget, Pojkfröken! Jag kollade, som hastigast, hanses blodge (som han skrev ett tag) och jag började nästan direkt skratta: Här.
Och det var ju det jag var ute efter!

En annan uppiggande text på Newsmill, detta annars så deprimerande ställe. Stig Larsson jämförbar med Estonia! Obs, inte ironi. Jag gillar honom!

Slutligen har jag klottrat lite i sfären under pseudon Gunnar Ekelöf.
Man har inte roligare än man gör sig. Som sagt var.

Nu ska jag käka middag. Potatis-hej,

söndag 14 februari 2010

svensk misär har

Jag fattar det inte. Hur kan romaner om just misären rankas som de allra "viktigaste" av en så gott som unison kritikerkår?
Nu har Alakoski tydligen kommit med en uppföljare till Svinalängorna, och ska man tro kritiken så är det en tämligen hopplös historia om att vara "anhörig". Bara det ordet gör mig - avogt inställd. Men värre än förra gången, finska invandrare som super ihjäl sig etc.
Och så är det ju. Jag tänker på de böcker (jag inte eller sällan läst) som just fått en massa priser och uppmärksamhet som är på det här viset. Arbetsschema nånting hette en, verkade förskräcklig. Silverfisken, självupplevd incest (för resten, det är alltid mer eller mindre, oftast mer självupplevt), och Silverfiskens uppföljare.
Alakoski sitter också i TV4 och bedyrar att hon sett folk supa ihjäl sig på nära håll.
Fine.

Men, Alakoskis uppföljare verkar ha vissa brister i själva stilen, tom Aftonbladets recensent medger det, på sitt eget totalt uppstyltade vis. (Vem fan skriver hon för?)
Men det gör liksom ingenting, det här är viktigt. Alla stämmer in ändå.
Det viktiga när man skriver romaner i Sverige, blir slutsatsen, är inte att man kan skriva, skriver bra, det viktiga är att det är självupplevd misär. Ju eländigare, desto bättre.

Och jag undrar hur det här kommer sig. Folk kan ju rimligen inte känna igen sig. Några kan förstås, och det är ju bra. Jag har inget emot temat i sig. Det jag ställer mig frågande till är denna kritikerkår som uppenbarligen ser något i det här som jag inte ser.
Ett land som mår rätt bra ändå, som röstat fram Det Nya Arbetarparitet - de borgerliga, huvaligen. Varför läser de detta (och för all del annat) crap?

Varför vill de inte lära sig mer om omvärlden? Varför är de inte mer intresserade av hur det kommer sig att det ser ut som det gör - i det där landet. Behöver de veta att det finns de som har det ännu värre?

Resten av det de läser är ju inte bättre, men det behöver jag väl inte tala om? Läste nyligen om en ung manlig författare vars ambition var att skriva en roman i ett läge nånstans mellan Sara Stridsberg och Camilla Läckberg, eller om det var Denise Rudberg. Minns inte, men det spelar ingen roll.
Alltsammans är ju precis lika tråkigt.

Alltsammans är så deprimerande så jag blir - just det - deprimerad.

Jag uppfattar det mer och mer som en omöjlighet att skriva på svenska.
Eftersom det är in i det där sammanhanget det jag i såna fall skriver ska.
Och där vill jag inte vara. Och där hör jag inte hemma.

Yxan i kommunala-bostadsnyttan-dörren, hej.

Dagens torn

fredag 12 februari 2010

Tjänster och gentjänster

En av kommentarerna om kosthållet fick mig att fundera på en grej som jag fortfarande inte riktigt har fått klart för mig. Gunnar skrev apropå ordet "tjänstesektorn":

"Tjänste" är feodalt, "service" är kapitalistiskt.

Vilket jag tycker är rätt intressant. Stämmer det? Vilken är egentligen skillnaden mellan service och tjänster?
För mig framstår det snarare som tidsbundna ord, en glidning har skett från "service" till "tjänster".
Jag inbillar mig även att EU spökar i det där, är det inte fri rörelse för människor, varor och tjänster man får lära sig i skolan att det handlar om?
Inte service, alltså.

Jag tänker också på ett bolag som SAS (som väl också snart försvinner), som under sin glansperiod satsade på service. Eller? Medan ett nyare bolag som Ryanair knappast erbjuder någon service, däremot en (transport)tjänst rakt upp och ned, och ibland inte ens det. Service är liksom det där lilla extra, som man tror att man får men i själva verket har man med största sannolikhet betalat för den. "Det bjuder vi på." säger en gammaldags taxichaufför när han kör de sista 200 meterna med avslagen taxameter.
"Det ingår inte i priset", säger däremot färdtjänst. Om så är.

Tjänster är för mig, numera, något mer statligt-kommunalt-skattebetalt eller åtminstone avdragbart på skatten. Service kommer aldrig ifråga i såna sammanhang.
Vilket ju leder tankarna till att servicen är mer kapitalistisk, som Gunnar skriver.

Men tjänsterna, skulle jag påstå, har inte mycket att göra med något feodalt. Möjligen hade de, en gång i tiden med ett klassamhälle att göra, där somliga var herrskap och andra tjänstefolk. (I det feodala tänker jag mig mer livegna än tjänsteandar.)
Sen finns det tjänstemän och de är liksom en sort för sig, de har också färgat av sig på begreppet. Nej, det ingår inte i mitt uppdrag, kan en tjänsteman säga. Det skulle vara tjänstefel att göra det! Man är inne på ett reglerat område här.
Medan servicen är fri?

Jaja, nu orkar jag inte skriva mer om det här. Jag blir inte klokare än så. Om någon kan reda ut det hela mer ordentligt så är jag bara tacksam.

Er ödmjuke tjänare (tjänarinna?),

Stenskott

tisdag 9 februari 2010

Svenskt kosthåll

samt några svenska urtyper är nu statistiskt belagda. (Ja, vi vet, det här gränsar till rasbiologi, det är lite därför vi gör det.)

Först har vi själva urscenen: liten grupp fattiga barn växer upp i koja i skogen, syskonskara om tre fyra stycken sådär. Mamma och pappa är ute på bygden och sliter i sitt anletes svett. Barnen är hänvisade till sig själva och några paket med mjöl och klister som står i en låda bredvid spisen.
Ibland förekommer även knoster(brosk), en svensk specialitet.
Barnen kokar, steker och äter gröt. De kokar steker och äter palt. Samt ibland trådigt kött från ställets enda ko, som till slut inte orkade längre.
Då äter de med tårar i ögonen, men Herregud, vad gott det är ändå!

En annan lite snajdigare variant har föräldrar i krogsvängen, morsan kommer hem med kalvbräss och trötta ben. Barnen kan få tournedos eller kalops lika gärna som chokladpudding eller shwarzwaldtårta (ursäkta stavningen). Pappa är kock eller källarmästare Pettersson, alltid oklanderlig med sidbena och välputsade pjuck.
Här ser vi alltså en mer urban svensk, vars föräldrar är i tjänstesektorn.

Men sen är vi tillbaka på bonnvischan igen. Här lär sig alla barn att äta sik och makrill och annan fisk, samt att bena dem. Kanske kan de även från fyra års ålder filéea abborre och gädda, utan mankemang.
Tillbehör till det mesta verkar vara de gamla klassiska lingonen.
Potatis är själva grunden på vilken den kulinariska borgen vilar.
Och över alltsammans viner vinden och piskar snön.

Vidare förortstypen (bl a undertecknad) käkar Findus djupfrysta ärtor, pulvermos och fiskpinnar (som de arma liven på landet bara kan drömma om), vägrar bearbeta träbiten i träslöjden som ska bli en fisk ity han/hon tror att fisken är en så kallad panett.
Leverbiff, lapskojs och slottstek är ständiga inslag i kosthållet, tack vare skolmaten. Liksom råbit.

Sen har vi helt enkelt dagens svensk som följer ett antal moderna metoder (GI9, är inte det det där supermötet för resten?) och undviker transfetter. Transfetter är bedrägliga små saker som liksom förändras, därför kan man aldrig vara säker på att helt komma undan dem. De är lite matlagningens spioner (Mata Haris).

Utlandssvenskarnas kost kan vi inte närmare gå in på i det här inlägget, för då tappar vi bort själva brunsåskänslan, den känsla som även uppkommer i stadsmiljö vid snösmältningen.

Var det obegripligt?
Börja om från början!

måndag 8 februari 2010

Landet gräddsås

Nä, nu har jag irriterat mig på det här tillräckligt länge, nu sjunger jag ut. Landet Brunsås? För mig låter det lite som någon (kanske Åsa Moberg) som sa att socialdemokratin var som en stor varm kofta att krypa in i.
Är inte Landet Brunsås något liknande?
Sen får tydligen det hela mothugg av en köttbullsteoretiker. Jag orkar inte länka.
Men jag förundras lite här i min exil.
Och rannsakar mitt minne. Oh ja, det finns hur mycket matprogram som helst här, men inga som kan sägas komma i närheten av brunsåsen. Det är allt möjligt annat. Amatörer som tävlar, proffs som skalar runt i enorma restaurangkök, invandrare som lyckas öppna eget, ytisar som åker runt i liten bil och lagar regional mat på olika ställen i Frankrike, två tjocka tanter som lagar mat med mycket olja och smör.
De är bäst.
Men brunsås?
Nej.
Brunsås finnes ej.

Inte heller har de statliga kanalerna någon sån där folkbildande ambition, åtminstone inte vad gäller käk. Däremot vad gäller slott och herresäten, marinarkeologi och flora och fauna, språkvård och litteratur...

Men nu tänkte jag komma till saken. Vad äter ni, där borta, egentligen?
Hur ser en vanlig lunchvecka ut, samt middag?

Själv smörwokar jag mycket för närvarande. Eller möjligen oljewokar. Jag kokar ris och pasta och vi äter en skinkskiva eller omelett till middag, ihop med grönsakerna, då.
Fast ikväll stuvar jag morötter, lök, lardons och lite vitlök i tryckkokare. Sen lite grädde på det. Tryckkokare är kanon.

Sen undrar jag även: Vad åt ni då ni växte upp? Själv är jag uppfödd på en blandning av svensk och fransk husmanskost, med inslag av annat. Samt en del Findus fryst mat.
Vad jag minns.
Mycket lamm och lammgrytor, lamm inköptes helt och frystes in.
Samt soppor...
Grönkålssoppa med ägghalva t ex.
Eller potatis och purjolökssoppa, eller gratinerad löksoppa.

En del grejer är för mig typiskt svenska: all mat på tub, ren- och älgskav, alla såser typ ajvar, hp, ketchup etc. Ja, och så sill förstås och kaviar och alla såna där grejer, men de räknas inte.

Hoppas på svar!
Hej!

fredag 5 februari 2010

DN

Jag är uppvuxen med DN, det är väl i stort sett alla i min generation, utom några som är uppvuxna med SvD, men DN var mer heltäckande i, vad gäller politiska grupperingar. Min farmor och farfar fick en rätt stor rabatt på prenumerationspriset då de hade haft tidningen i 50 år. Man var trogen.
SvD hade antagligen bara de som röstade på den gamla högern, dom som pratade om valmanskåren och Gösta Bohman och hans slidkniv.

I alla fall, sen flyttade jag hemifrån och hade väl DN i fem sex år till i alla fall. Som jag minns den då var den sig fullkomligt lik.

Sen flyttade jag och läste inte DN längre. Men DN förändrades och numera när jag läser den tycker jag att den är väldigt underlig många gånger. Den är som en mycket lokal tidning för Stockolm, med en väldigt begränsad läsekrets, känns det som. Jag har aldrig förstått mig på På Stan och förstår mig ännu mindre på DNs kultursida - det jag ser av den.
Jag minns att den förläggare jag hade då jag debuterade (2004) var mycket upprörd då DN inte recenserade min bok. Det är tjänstefel! utropade hon, medan jag inte var särskilt förvånad. Redan då hade jag slutat förstå mig på DN och jag förmodade att det var ömsesidigt.

Nu verkar det som om DN kommer att förändras än mer.
Jag undrar lite hur den kommer att bli nu. Kommer den bli ännu mer lokal, eller kommer den spotta upp sig och bli något av det den ansågs vara en gång i tiden, en rikslikare?
Det senare låter inte så troligt, va?

På något vis tycker jag att det här är tråkigt. Jag ska inte säga utvecklingen, jag misstänker snarare avvecklingen.
Av den tidning min farmor och farfar prenumererade på hela livet.

torsdag 4 februari 2010

En kärleksförklaring till Thomas Nydahl

Nu tänkte jag skryta lite om en god vän, Thomas Nydahl. Efter sin långa essä om samtiden i Kristianstadbladet häromdagen kommer han redan idag tillbaka, återuppstånden, skulle man kunna säga på tredje dagen, med det här inlägget, där Thomas är med och smugglar tryckutrustning till Solidaritet i Polen, innan murens fall.

Jag har inte känt Thomas så länge, men jag har ändå hunnit förstå att jag har att göra med en människa som verkligen gjort en sorts resa, genom livet. Ungdom med sympatier långt åt vänster. Uppvaknande och offentlig avbön. Resor, resor och resor igen. Resor till ställen dit få andra reste, Albanien, Israel, Jugoslavien, balkan över huvud taget. Och så resereportagen i dagspressen, den han nu säger adjö till.
Samtidigt med resandet ett lika starkt läsande, Thomas slukar som få litteratur. Och allt omsätts i egna intryck och avtryck, alltsammans går som genom en sorts maskin, samtidsröran, kontinenterna, krigen, och kommer ut igen av form av skrift, konflikterna ordentligt uppspaltade och klargjorda, omöjligheterna satta på pränt, människans både litenhet och storhet.

Och rörelsen i denna resa är, med tiden, inåt. Numera tar Thomas ogärna flyget, inte heller bussen. Helst cyklar han, tror jag, om han inte får vara kvar hemma med en god bok. Vi har fått reda på mycket om det nära livet, barnbarnet, Alfons, som dog och hur ett annat av barnbarnen har en hemsk och ovanlig sjukdom - Alströms syndrom. Döttrarna som skriver, på egna vis, men på sätt och vis lika bra som sin far.
Astrids fina bilder.
Familjen och den lilla världen, bilderna på Thomas när han ser in i lilla Lykkes strålande ansikte. Hur denne gamle surkart (som Thomas kan vara) inte kan låta bli att le då han ser in i hennes skrattande ögon.

En resa som går inåt, en pendel vars rörelse avtar, men som inte står stilla.
Ibland har jag tänkt att Thomas ser världen för svart, för pessimistiskt. Men varje gång så är det som om han i precis rätt ögonblick slår av från den vägen, undviker att helt falla ned i gropen (diket på skånska). Hans texter är ofta på så sätt "svåra", Thomas iakttar, ger oss inte svaren, vilket kan vara frustrerande idag i den politiska korrekthetens tidevarv.
Så är du då islamofob? är en fråga jag tror Thomas ofta fått.
Nej, men ingen större vän av islam i bemärkelsen ideologi. Som den ju blir i det ögonblick den ska styra det vi kallar civilsamhället.
Och inte heller dess grundläggande tes att människor har olika värde, kan Thomas skriva under på.
Och vem kan det, egentligen?

Det finns mycket sorg i de texter Thomas skriver om samtiden, sorg över ett förlorat samhälle, sorg över tidens gång, sorg över förändring till något som verkar sämre, sorg - antagligen - över livets bräcklighet och den egna kroppens tillkortakommanden. Sorg över det egna ödet, någonstans, men han säger aldrig det. Han säger ibland att han inte förstår och drar sig undan. Då blir jag lite ledsen och hoppas att han ska komma tillbaka. Glad igen. Med ny kraft och energi, att han ska ha läst något bra igen som han berättar om på sin klara prosa.

Jag tror faktiskt aldrig att jag träffat någon som Thomas förut. Han är en gigant, på sitt sätt, undangömd på skånska bonnvischan (tror jag), en lokalkändis som i kapacitet mäter sig med de största läsarna i vår tid, en sorts Arthur Lundqvist, som jag läste i någon recension av någon av hans böcker. Minns inte var.

Thomas, jag är så glad att du finns.

måndag 1 februari 2010

Une soirée franco-allemande

Härom kvällen var jag just på det, en trevlig tillställning som ett tyskt-franskt par i bekantskapskretsen ordnade.
Vad jag gillar tyskar! Nej, nej, jag vet! så får man inte skriva! Man får inte skriva att man gillar grupper. Enskilda individer går bra, men man kan naturligtvis inte gilla 100 miljoner, eller vad de nu är. Tyskarna.

Och som i blixtbelysning såg jag hur den svenska historieskrivningen, efter krigsslutet gjorde helt om. Kulturnationen som gett Sverige så gott som all info de senaste 500 åren, ja, alltsedan Luther, övergavs hastigt och lustigt till förmån för England, hjältarnas land, och i någon mån USA - frihetens. Men USA bara för högervridna förstås.
Frankrike, med sitt upplysningsarv har väl alltid varit överkurs i Sverige, om man nu ska vara ärlig, även om somt sipprat in även härifrån. Det är nu en gång för alla glömt, det också. Frankrike är ju liksom ett lite bögigt land, eller hur? Fisförnämt och pretto.

Jaja, hur som helst. Denna tyskfranska afton klargjorde även hur tyskarna, med visst fog, har haft det problematiskt med sin historieskrivning. Skulle vi kunna få säga att det var tolv olyckliga år, en historisk parentes? föreslog en av herrarna.
En dag kan man ju hoppas att det faktiskt är en realitet, svarade jag. Men måste det gå femhundra år till? sa han.
Nej, det verkar väl vara att ta i, sa jag.
Men hur lång tid, kan man fråga sig. Och visst: det beror ju på vad de tar sig till i framtiden, tyskarna.

Tänk efter. Fransmännen kan fortsätta läsa sina filosofer och tänkare och glatt påstå att de verkar i en kontinuitet i de gamla grekernas och romarnas efterföljd. Nema problema.
Engelsmännen kan om inte annat förklara att de var unika i sin insikt och i sitt agerande då det handlade om att befria världen från en ond ideologi.
Men vad sjutton ska tyskarna ta med och vad ska de sålla ut ur sitt bagage?

Och, handen på hjärtat, vad ska vi, halvtyskar som vi är i praktiken, ta med och vad ska vi sålla ut i vårt bagage?
Vi lever ju som om vi aldrig hade haft ett smack med Tyskland och de tristare delarna av ett tyskt arv att göra.

Här har jag god lust att lägga upp en facebook-tråd som visar hur det hela ser ut. Men jag avstår. Däremot måste jag nog i rätt stor utsträckning fortsätta att bli ovän med folk på facebook.

Och vad är det då för poäng med stället?

Prag

Här en gammal bild från just den judiska begravningsplatsen i Prag. Jag gillar den för att den sammanfattar två intresseområden jag har: begravningsplatser och spioner.
Håll med om att mannen på bilden antagligen är där för att möta en annan spion och då överlämna papperspaketen som innehåller i det ena fallet dokumentation om Theresen Stadt av usel kvalitet och i det andra en helt vanlig Leninskärmmössa. Men, bakom Lenins pannband döljer sig ett microchip.
Detta är 80-tal, men skulle kanske kunna vara även något annat?

Beddan (Ett judiskt Europa) skriver om den (historiska) judiska stadsdelen i Prag:

Judenstadt i Prag är den tydligaste judiska stadsbildningen i Europa, känt för ett rikt religiöst liv och ett eftersökt rabbinseminarium. Det bestod av bortåt trettio kvarter norr om den gamla staden/.../Någon distinkt gräns mellan judarnas och de kristnas hus fanns inte, och många kristna bodde innanför judeportarna. I centrum av Judenstadt låg judarnas gamla begravningsplats och de äldsta synagogorna, huvudgatan hette Rabbinergasse./.../ Det egenartade med Judenstadt var ett labyrintformat gatunät med många återvändsgränder och små oväntade torg och platser inne i kvarteren. Utångspunkten var ett system av långgator, vilket under årens lopp blivit alltmer komplicerat. Labyrinterna i stadens inre hade att göra med behovet att gömma sig och lätt bli av med förföljare, det motsvarades av ett inre system med gångar från hus till hus, båda i källarna och uppe i bostadsvåningarna; många hus saknade synliga ingångar./.../
Den rikhaltiga hebreiska litteratur som skapades av de lärde i gettot, rabbiner och läkare, visar på en hög nivå, och det gäller också de förnämt utformade gravstenarna på begravningsplatsen med texter på hebreiska. Det är en statisk kultur, knuten till ordet. Tiden går inte att avläsa: en rabbingrav från 1500-talet kan se likadan ut som en från sent 1700-tal./.../ Det judiska skiljer sig från den kristna stadskulturen genom sin tidlöshet.


Spännande (och Kafka), eller hur? Och för mig en tydlig bild av den judiska kulturens förhållande till den kristna. Kvarteren med sin egenart och sina möjligheter till flykt. Men också med en blandad befolkning. Mitt i men ändå avskild.
Jag ser liksom ett rep eller en fläta där en del är det judiska och resten det kristna, hårt hoptvinnade till det som blev den europeiska kulturen. Oupplösligt förenade i en gemensam form men ändå enskilt avläsbara.
Judarna blir plundrade och förvisade, men kejsarmakten är beroende av deras kunnande och kontakter - så de får komma tillbaka. Gettot brinner och byggs upp igen.
Det mest anmärkningsvärda är förstås förhållandet till tiden.
Detta försvinner sedan i den epok Bedoires bok egentligen tar upp, den moderna tiden, då judarna lösgör sig från gettot och blir kulturbärare och omtolkare av historia och modernitet. Då de finner det optimala uttrycket för den moderna tiden, och då de förvisso har de ekonomiska förutsättningarna att göra så.
Faktum är att den tiden på sätt och vis är mindre spännande.
Kapitlet om gettot, inte bara det i Prag, utan även andra, är nog det bästa hittills jag läst i boken.

Uppdatering: Thomas har också en text om Prag och det judiska gettot (bland annat) där. Här!