onsdagen den 31:e mars 2010

Textkritik?

När jag läser Inferno (nedan) slår det mig också hur otroligt pietetsfulla textgranskare och utgivare är då de ger ut den här Nationalutgåvan av Strindbergs verk.
I hans franska rättar man alltså betydelsebärande stavfel. Inget annat.
De manussidor som finns avplåtade är skrivna med titanens regelbundna och harmoniska skrivstil. Få överstrykningar.
Han verkar ha skrivit, skrivit och skrivit klart, sen lämnat till förläggaren.
Och förläggaren ger ut - eller inte.
Om Inferno står det att svaret dröjde från den franske förläggaren, för att sedan bli nekande. Men han hittade en annan förläggare så småningom.
Och hans språk rättades förstås innan boken kom ut på franska.

Att jämföra med hur de stora förlagen idag arbetar. I och för sig är det väl rimligt att debuterande författare behöver hjälp för att komma vidare med sina manus, även om det påstås att skrivarskolorna tagit över en del av den rollen.
Och det finns säkert författare vars manus blir antagna direkt, men jag tror att de är rätt ovanliga. Jag har inte stött på någon i alla fall, eller också är det inget man pratar om, eller så träffar jag inte tillräckligt med författare.

Bonniers har aldrig varit nöjd med något av mina manus. Inledningsvis förstår jag dem, det var manus med stora brister.
Men numera, med mitt senaste manus, så ville jag inte ändra det särskilt mycket, och gjorde alltså inte det heller, varpå det refuserades främst med motiveringen att det ju i stort sett var samma manus som förra gången.
Just det!

I själva verket tror jag att det var ett rätt ospännande manus, i deras ögon.
Men det är inte mycket att säga om det. Jag menar, de får refusera.
(Och jag vet: jag är inte Strindberg, gör faktiskt inga som helst anspråk på honom.)

Skillnad då med En underbar roman. Den blir som jag tänkt. Förläggaren kommer väl läsa den och påpeka stavfel och logiska kullerbyttor om sådana finns. Men manuset är antaget - som det är. Jag gillar det.
Jag är klar nu. Min tredje roman kunde jag skriva själv!
Jippi!


Uppdatering: Merete Mazzarella skriver roligt om skalder i allmänhet (ovanliga idag) och nationalskalder i synnerhet (vanligare?). Hon påstår att Sverige inte har någon nationalskald, något jag ställer mig på sätt och vis frågande till. Vill minnas att Heidenstam av Lönnroth och Delblanc framställs som nationalskald och att han faktiskt även uppfyllde den rollen under en period. Däremot kan man ju inte med bästa vilja i världen påstå att han överlevt som nationalskald , kanske till skillnad från Runeberg?
I praktiken är den svenske nationalskalden Strindberg. Alla kategorier, höll jag på att säga, men det blir ju fel. Kategorin nationalskald, alltså.

Inferno


Jag läser Strindbergs Inferno i Nationalutgåvans tappning, det vill säga med Strindbergs egen franska text (orättad) på vänstersidan och en svensk översättning på högersidan. Kan ju säga att svenskan är bättre.
Eller som min svärfar sa då han läst den: Ja, det var ju en intressant bok, men vilken dålig översättare Strindberg hade!

Det som slår mig då jag läser om Strindberg på t ex wiki, är hur han gav sig på allt, precis allt. I Inferno håller han på med kemiska experiment. Han vill bevisa att det finns kol i svavel (eller om det var tvärtom), kanske även kväve eller en annan sorts kväve dessutom.
Jag börjar fundera på vilka grundämnen som var upptäckta 1896 då Strindberg höll på. Nu låter det ju helstolligt, men jag vet att min egen morfar (född ca 1897) på gymnasiet hade en kemilärare som inte trodde på det periodiska systemet. Så det måste ju ha innehållit vissa luckor i alla fall. Och varit rätt så nytt?

Men mest är Strindberg förföljd och lider och har ont om pengar. Det verkar rätt tjatigt och den franska texten är förskräckligt obehaglig för den är full av lömska syftningsfel och oklarheter, svensk syntax och allmänt skumma grejer, det känns som om den smittar! Men han har ändå ett rikt ordförråd och en väldigt egen stil. Får man väl kalla det.

Jag har läst rätt så mycket Strindberg genom livet, verkligen inte allt, men en del. När jag var ung eller kanske barn gick ett tevedrama som byggde på En dåres försvarstal, det gjorde stort intryck på mig. Läste sen Olof Lagercrantz biografi, minns jag.
Kanske läste vi till och med Hemsöborna i högstadiet. Jag gjorde det i alla fall, men det kan ha varit på eget initiativ. Röda Rummet var dock obligatorisk i gymnasiet.

När jag läser Inferno klingar själva tonen bekant. Hur han skyr människorna, hur de hånskrattar åt honom, hur illa han tycker om omvärlden och samtiden. Han flyr till kemin.
Inferno är väl en av den svenska bekännelselitteraturens hörnstenar, förmodar jag. Vi har ju inte så stor erfarenhet av dylik.
Mottagandet bestod av artiklar om att Strindberg antagligen var galen.
Man känner igen det, eller hur?

Det lustiga med Strindberg är hur alla intellektuella i dagens Sverige kan finna något hos honom att knyta an till. Bekännarna refererar ju ofta till Strindberg. Dramatikerna kan inte undvika honom. Som målare lyckas han postumt bli en av de första expressionisterna. Som fotograf iscensätter han sig själv och sin familj.
Som kemist verkar han faktiskt rätt kass.

Återkommande ord i sammanhanget är titan (som jag gillar) och rabulist - som jag också tycker är roligt. Jag försökte hitta en översättning till franska och fann en mycket intressant artikel apropå rabulisten. Uppvigling (sv wiki) är tydligen något man främst ägnar sig åt i Nordeuropa och Anglofona länder, det är åtminstone där det är/var straffbart enligt franska wiki.
Kanske (äntligen) ett sätt att förhindra revolutioner?

Strindberg är som en sorts mentalt ikea som möblerar, än idag, det svenska kulturetablissemangets hjärnor.

måndagen den 29:e mars 2010

Nu börjar det bli grönt


Charlie skriver om en intressant film, Pizza in Auschwitz. (Som man dessutom kan se.)

lördagen den 27:e mars 2010

Ny roman på väg

Det här med böcker. Man skriver och skriver och det blir eller det blir inte en bok. Man vet inte innan.
Nu ska jag försöka hålla min snälla läsekrets à jour (som man väl säger i Sverige?) om mina förehavanden på den fronten.
Det blir en bok, kanske något oväntat. Jag har till och med, vid ett tillfälle publicerat en liten stump ur den här på bloggen. Men det är inte denna självbiografiska grej som jag tjatat mer om just här. Den blev refuserad av Bonniers.
Men det är ett litet hemligt projekt. Ingen har vetat om det, hittills. Numera vet ju då en förläggare om det. (Förläggaren och förlaget, som ni kanske känner igen.)

Historien är att Helena för en tid sedan, kanske i höstas, skrev på sin blogg att hon var intresserad av små manus, långa noveller och korta romaner.
Eftersom jag hade ett sånt manus liggande ofärdigt, modstulen vid tanken på att försöka få någon att vilja ge ut det, fick jag lite mer kurage för att få det manuset färdigt. (Vilken konstig mening?)
I alla fall, det blev klart och Helena vill alltså ge ut det. Jag hade alltid tänkt på det som En underbar roman, medveten om att så kan det ju inte heta. Men det verkar som om den kommer heta just det.
Vad jag trasslar till det här?

Kortfattat: I början av nästa år kommer en liten roman ut på Tusculum förlag. Den heter En underbar roman.
Nu ska jag illustrera den, tänkte jag mig och då blir det frågan om njurar och karuseller, snygga hus och gravstenar, skelett och katakomber, samt en och annan sufflé.
En sekretär med nipper och många, många foton och fina album, såna där med gulnat silkespapper (nej, halvgenomskinligt men ganska tjockt papper är det, inte silkespapper) mellan varje kartongsida.

Hej,

torsdagen den 25:e mars 2010

Löv och BLOMMOR i mörker

Pariiiis dö ciiitii åv LÖÖV

Rubriken snodd av Stefans kommentar i det förra inlägget.

Man kan fråga sig varför man intresserar sig för löv. Den vår de starke kallar höst, eller vad det heter. Nej, det var fel.

Löv is in the air.

Jag har varit och köpt kaffe nere i city. Det är alltid lika spännande att se hur folk ser ut där egentligen. Om de har silverkjolar och små konstiga hattar - och det har de. Orange läderdräkt är också vanligt. På äldre damer vill säga.

Tänkte på min svärmor som aldrig skulle gå ut utan handskar. På att det är kvarteren kring hotell Lutetia där alla kändisar hänger i baren. Tänkte på det där förgyllda och liksom flytande Paris, det som svävar i (artificiellt) ljus.

Men det var helt vanligt vårljus, faktiskt. Nästan som i Sverige, men, naturligtvis, mindre brutalt. Inget är så brutalt som ljuset i mars. I Sverige. När det gäller ljus alltså.

Vårens färg verkar vara en sorts orange, vad jag kan se. Och så pärlgrått. Naturfärger, lin och hampa, färger för nunnor och svenska kulturtanter.

Så stort grattis till alla svenska kulturtanter! Det här kommer bli er/vår vår!


tisdagen den 23:e mars 2010

Fortfarande inga löv

Det är väl antagligen bara jag som håller reda på träden och löven i den här stan. Tur att någon gör det, eller hur?
Här är det alltså fortfarande tomt på den fronten.

Gobelins ner mot femte. Inte ett grönt liv.

Löv, menar jag.

Fransk litteratur

Jag fortsätter att skriva om Berrs dagbok på franska romaner. För den som är intresserad.

måndagen den 22:e mars 2010

Jag är nästan aldrig utomhus vid den här tiden

då himlen har den här färgen. Gick en gata upp och ned alldeles nyss. Sopbilar, bakom mig ett par amerikaner som talade högt och brett, folk på väg hem från tunnelbanan, blomsterhandlaren som morsade - allt som vanligt.

Så på tillbakavägen, vid samma korsning, tio minuter senare, var det alldeles mörkt igen.

lördagen den 20:e mars 2010

Transfer

Läser franska romaner igen. Just nu Hélène Berrs dagbok.

Trots den sorgliga läsningen tänkte jag på något vis att jag måste se samma stad denna vår, som Berr såg. Hm. Det går ju inte, men i alla fall, våren är här, luften är ljummen och fåglar tjattrar och piper och duvorna kuttrar som aldrig förr.
Men än är träden kala.
Jag ska försöka hinna med i år, hinna med våren som kommer, och så ska jag flytta upp i mitt arbetsrum, som inte är beboeligt på vintern.

Och så ett länktips igen, en gammal favorit som summerar Vilks på ett bra sätt.

Hej.

torsdagen den 18:e mars 2010

DN Kultur igen

På något vis är det helt fantastiskt: ett gäng trashankar och popsnören (om man ska döma av utseendet, alltså) samt lektorn Göran Hägg, får en halvtimme på bästa sändningstid i svt för att debattera DN kulturs nedskärningar. Någon som heter Croneman skriver sen en tv-krönika om samma program - i DN.
Genom programmet och krönikan får vi reda på att skribenter som Nina Björk och Stefan Jonsson slutar. Det framgår också att en del skribenter haft lön eller halvtids lön för att då de har något att säga, säga det i DN, något som även syns i länken från Lunds universitet om Björk ovan.
En bloggare vid namn Staffan B skriver bra om programmet.
På Axess blogg har det spekulerats i huruvida den nya kulturredaktören (Björn Wiman från Expressen) kan göra ett bra jobb med nedskuren redaktion och hälften så stor frilansbudget.

Historiskt är det väl som Stefan Jonsson i tv-debatten sa: DN har spelat en mycket stor roll, i politiken, i folkbildningen, i debatten och även i historieskrivningen, skulle jag vilja tillägga.
Den rollen är kanske överspelad, mycket pekar väl på det. Arenorna är fler och initiativet inte längre självklart DNs.
På så sätt kan inte DN jämföras med något här, mig veterligt. Inte så att Frankrike saknar press och tidningstraditioner, men den där centrala rollen vete fasen om någon har på det viset. Det konservativa motståndet mot Le Monde har väl alltid existerat - utan presstöd sas.
Dessutom tillkommer Den fjättrade ankan och annan press än längre ut till vänster, men som har sin långa historia.

Om vi nu till detta lägger de stora förlagens ökande satsningar på kommersiella böcker, deras monopolisering av försäljningskanaler och distribution - så hamnar vi antagligen i en situation där det fria ordet och den djuplodande samhällskritiken i den mån den fortfarande kan göras, hamnar än längre ut i periferin.
Uppdatering mitt i: Isabelle Ståhl skriver bra om detta på Newsmill. Om hennes egen generations oberoende kan vara lika stort i framtiden verkar väl i och för sig osäkert.
För det är vad jag undrar i mitt stilla sinne: om nu kulturjournalistiken fortsätter att ekonomiskt gå kräftgång, och om kvalitetslitteratur blir mindre och mindre synlig och dessutom då förstås säljer allt mindre - vad gör då författare och journalister? Skriver deckare "bredvid" för att försörja sig?
Antagligen. Exemplen börjar ju bli rätt många vid det här laget.

Inget av detta är på något vis nytt, eller för den delen unikt för Sverige. Det här var mer ett försök att sammanfatta än något annat.
Så här: det är förmodligen något av en epok som går i graven. Det är inte säkert att det är dåligt. Men det är fan inte säkert att det är bra heller.

fredagen den 12:e mars 2010

Kulturella skillnader

Idag hörde jag på nyheterna att ett burka-förbud kommer att röstas fram under året.

Men jag kom att tänka på en sak. Varför ritas Mohammed-karikatyrer och rondellhundar just i Skandinavien? Van Gogh, som gjorde en film om islam som han blev mördad för, var holländare. Gränsen för konflikt med islam tycks i Nordeuropa gå vid just yttrandefriheten.

I resten av Europa tar sig samma konflikt andra vägar. Minaret-nej i Schweiz i folkomröstning. Och det jag skrev i inledningen här, lagstiftning som stopp för heltäckande slöjor.

En annan grej som pågår parallellt är ju om man kan lagstifta om historieskrivning. Turkiets etniska rensning av armenier 1918 är en sån fråga.
Men förintelseförnekare är det också.
Och egentligen frågan om hur Bildt agerade vad gäller Aftonbladets artiklar om organstöld (han verkar ju köra samma linje i Turkiet-frågan fö) - han vägrade blankt att ta ha med den att göra.

Omvärlden, i den mån den bryr sig, står rätt frågande inför den svenska inställningen i såna här frågor.

Om något är heligt i norra Europa så verkar det vara yttrandefriheten.
Men självfallet kontrollerad av de informella instanserna: konsensus, och gamla pålitliga jante...

torsdagen den 11:e mars 2010

Fransk romanidé

Bon, maintenant, j'ai défini une idée d'un roman en français. Il serait impossible en suédois, pour deux raisons. Un: personne ne le publierait. Deux: il faut les voir, les Suédois, à travers du filtre qui est la langue française.
Ils sont vulgaires... eh oui, très vulgaires. Le secrétaire pérmanent de l'Académie Suédoise qui raconte ses ivresses historiques sur son blog est un bon exemple.
Les journalistes féminines qui ne se souviennent pas de tous leurs bed-mates aussi. La journaliste éditoriale sur un des plus grands quotidiens qui rêve de se soûler à la fin de la journée est parlante.
Et toute cette indignation, tout ce morale qu'ils produisent. C'est de cela qu'ils vivent. Ils jugent les autres. La presse suédoise est le tribunal suédois.
S'ils ne sont pas suffisamment corrects - ils sont foutus, les autres, les gens sans plume, sans endroit où s'exprimer.
Un clergé moraliste et protestant - sans le savoir, bien évidemment.
Habillés en sac et cendres. Gris. Ils sont tellement gris les Suédois. Gris et chanvre (nb: textile).
Des ploucs, de barbares, des Suédois - tout bêtement.

Enfin, tout ce petit démi-monde, rassemblé sur un terrain purement suédois (pas un immigré, je jure!), pour commencer. L'écrivain narratrice qui les regarde. Qui pense, qui fait ses commentaires. Qui raconte leurs petites histoires...

Et puis, l'histoire qui se déroule, et à la fin, encore une fête, cette fois-ci mise en scène par votre servante.
On les aura tous vus sous un autre angle, ça, je vous le promets.

söndagen den 7:e mars 2010

Harry Schein och jag

Nu ska jag uppdatera så att Bengan blir nöjd.
Här en artikel om en bok som jag definitivt tänker läsa, nämligen Citizen Schein. En av de få stilister som aldrig tråkar ut. Lite som Per Rådström eller... tja, vem?
I alla fall, jag har faktiskt träffat Schein. En gång. På mitt eget initiativ.

Det var i samma veva som jag flyttade hit. Jag hade fortfarande någon sorts engagemang i en numera saligen insomnad arkitekturtidskrift (A1) och skrev på vinst och förlust till Schein att jag gärna intervjuade honom om stadsplanering, om han hade tid.
Han skrev rätt snart ett svar som jag förstås tappat bort (Min slarvmaja!) men det jag minns av det var att att han tackade för de implicita komplimangerna i det.
Något jag blev rätt glad för, vill jag minnas.
Men tyvärr hade han ingen som helst uppfattning om stadsplanering men om jag nu absolut ville träffa honom så befann han sig i Paris då och då. Ring dit och dit.
Och det gjorde jag.
Han svarade och ytterligare ett minne: För att jag skulle få adressen till hotellet rätt: gatan hette Rue Saint Simon. Schein måtte ha hört min tvekan för han översatte ilsket: Helige Simons gata!
och då fattade jag förstås.

Sen satt vi i en hotellbar och talade om allt mellan himmel och jord. Om stadsplanering tyckte han inte. Han tyckte att folk skulle få bygga som de ville. Om jag minns rätt.
Dessutom talade vi om gemensamma bekanta och han förklarade även begreppet fistfucking för mig. Det var nytt. Och för mig chockerande, är väl därför jag minns det.
Har aldrig talat om ämnet varken förr eller senare.

Vad jag drack minns jag inte. Men rökte gjorde jag nog. Som en borstbindare.
Som Harry Schein.

Fan, vad jag gillade honom.

Läst en bok färdigt!

Har läst Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv. Den fanns i pocketshop på Arlanda och jag hann läsa den i vänthallen och på planet.
Själv förordar Sundström långsam läsning eftersom texterna tillkommit långsamt eller snarare under en lång tid.
Jag var mest glad för att jag hittat en bok som jag inte hoppade över långa stycken i, som jag fann intressant på ett lågmält vis rakt igenom.

Nu tycker jag ju inte som Sundström hela tiden, men det behöver man inte göra. Vi tittar på samma saker men från olika håll, känns det som.
Hennes tidiga texter är mer politiska, hon gottar sig lite åt att tidigt ha varit emot konsumismen. Hon konstaterar att hon tillhörde det underliga släkte (i de flestas ögon alltså) som inte kunde leva (mina ord i ofs) utan litteraturen.
Men hon drar inga paralleller till det skolsystem hon inte genomgått, vilket väl i och för sig hade varit konstigt, vad gäller sakernas tillstånd.
Sundström gick gamla latinlinjen som helklassiker. Hon fick samma gedigna utbildning som mina föräldrar. (Sen var det slut med det.)
Så hon ser förmodligen inte det kunskapsförakt jag ser som en förlängning av själva skolan (den skola jag gick i) - som just en förlängning av själva skolan. Utan som något annat?
Och man får inte ett intryck av att det var något hon behövde konfronteras med särskilt mycket. Well, det slapp väl jag med, så småningom...

Hon skriver om hur det var att vara flicka och sen tant. Ingenting däremellan. Hon skriver (nästan finast, tror jag) om hur det är eller snarare var att vara mamma. Det är i efterhand hon konstaterar att hon saknar barnen, hennes kropp saknar dem.
Hon ser hur hennes centrum förskjutits till att vara till för dem istället för bara sig själv, men hon ser det då de flyttat, är borta ur bilden.

Hon skriver om språk (gillar verkligen de bitarna!) och om översättningar.

Och hon skriver om politik, anser sig tillhöra en förnuftig vänster.

Hon skriver också om vad som framkommit då hon släktforskat, rader av pigor och drängar och tidigt döda i diverse sjukdomar och umbäranden stiger fram i korta fraser direkt tagna ur kyrkböckerna. Hon skriver att hon inte vill skriva en roman om dem! Tack för det, Sundström!
Och så skriver hon om sin fullkomligt självklara tillhörighet hon känner i den medelklass hon är född in i och som hon fortfarande är kvar i.
Ja, så skriver hon om frikyrkligheten litegrann, men där har jag nollkoll.

Jag ser återigen en människa som betraktar ungefär samma land som jag men ur en annan tid, med andra förutsättningar. Hon känns då och då märkligt naiv, orubbad i sin medelklasstillvaro som hon framstår. Cykla över Västerbron deklamerande Horatius tyst inom sig kan hon göra. Det kan inte jag.
Och det beror inte på att jag bara har ett ben. (Äh, kunde inte låta bli.)
Hon ser på hela denna Sveriges utveckling (som jag såg stanna med en tvärnit då jag blev färdig arkitekt i början av 90-talet) som om den fortfarande pågick.
Lite vilset konstaterar hon att det påstås att dagens barn får sämre materiella förutsättningar än den tidigare generationen - för första gången.
Det där vet jag inte om det stämmer, men man säger ju det idag.
Att tillväxten går långsammare råder det väl ingen tvekan om, men resten?
Jag vet inte.
Att vi som är födda på 60-talet och senare har och har haft ett otryggare arbetsliv råder det väl däremot ingen som helst tvekan om.

Det är som om det ligger en avgrund av tid mellan mig och Gun-Britt Sundström. Hon är den som är ca tjugo år äldre, men jag är den som känner mig tjugo år äldre.
Som om ganska mycket av det samhälle hon hade omkring sig då hon växte upp ändå finns kvar, på något vis.
Medan det samhälle jag växte upp i är utplånat överallt utom i mitt minne.
Det måste vara en illusion.
Det måste bero på att jag inte bor i det Sverige där rester av Folkhem och bibel och cykelavtstånd är självklara i vissa miljöer.

Samtidigt. Boken gav mig, trots detta, eller just därför en mycket behaglig känsla av att världen trots allt är stor och att det finns mycket kvar att upptäcka. Och det var Sundström som direkt (och inte indirekt) gav mig den!

fredagen den 5:e mars 2010

Stället i stället istället

Hej,
jag är bortrest? Eller hur man ska se det och funderar som bäst på en
romanintrig. Jag tänkte mig ett representativt urval av svenskar som
det gått åt helvete för, och då kom jag att tänka på alla ställ som
ritades ett tag. Kommer ni ihåg dem? Det var när cd-skivorna avlöste
lp-skivorna (som fö sorterades i ölbackar om man var ung eller
stoppades in i underskåp i bokhyllor om man var vuxen) som marknaden
överfylldes av ställ. En speciell disajnad liten möbel som i
förhållande till sin storlek och till sitt användningsområde som ju
var tämligen begränsat kostade skjortan.
Jag antar att folk har kvar sina ställ i den mån de har kvar sina
skivor. Men jag tror inte att det ritas tillnärmelsevis lika många
ställ längre. De är liksom vår tids pianon.

Kryddhylla är väl också borta?

Däremot verkar marknaden för beslag vara omättlig. Folk byter handtag
på sina dörrar och skåp som aldrig förr.

Jag funderar på framtidsyrken. Bokhyllorna lär väl också förpassas
till källarkontoren vad det lider. Och vi får fler och fler laddare
att hålla reda på. Kanske vore en bra uppfinning en all-laddare, jag
menar en sorts laddningsdyrk ungefär som en sån där låda med 27 olika
skruvmojar till ett handtag. Fast laddningsadapters då.

Sen öppnar man en kedja av typen Elgiganten - det är nog framtiden, faktiskt.

Konstigt inlägg? Vänd dig till kundservice. De har just nu - åtta -
samtal i kö, men jag lovar, de jobbar på så mycket de kan!