fredagen den 23:e april 2010

Bildbyte

Vi har, på förekommen anledning, övergått till arkitektoniska monument under djuren som ej ska matas.

söndagen den 18:e april 2010

Tre bra texter om böcker, bokbransch och litteratur

Anna-Karin Palm om bristen på kulturpolitik i LO-tidningen.
Krister Gidlund om bokbranschens "utveckling" sen 1970 i samma tidning.
Och Bernurs associationsrika text om hur 1900-talet blev vittneslitteraturens århundrade. Enda tillägget till den är väl möjligen att första världskriget så att säga satte igång tendensen.

Jag passar för resten på att uppdatera med en länk till en text jag själv skrev för en tid sen på Newsmill (av alla ställen, men jag ville pröva hur det var), där jag ironiserade över att det är i Sverige är en omöjlig tanke att man har fasta bokpriser, medan man tycker att det är fullkomligt självklart att staten har monopol både på alkoholförsäljningen. Här är det, som bekant, snarare tvärtom.
Det visar vad man tycker är viktigt, menar jag.
Artikeln resulterade inte i någonting mer än det förväntade: Jag blev framställd som totalt intelligensbefriad.

lördagen den 17:e april 2010

Ny bit: Även askar över isen

Även askar över isen,
även askar över isen,
Så får vi lov,
Så får vi lov,
att sjunga askmolnets visa

Så här gör askmolnet var det går
och var det sitter och var det står

Så får vi lov, så får vi lov, att sjunga askmolnets visa!

Rörelserna kan ju bli ganska expressiva, om man tar i lite. Gurglar och sprutar aska, typ. Ok, det blir lite motsägelsefullt, för i såna fall är man en vulkan (syftningsfel igen). Det får ni jobba på. Hej!

Jo, jag glömde, det bygger väl på en sorts talfel, det hela. Hej igen.

fredagen den 16:e april 2010

Det fatala askmolnet

Idag sitter jag som klistrad framför datorn och kollar den här vyn. För den som inte gillar askmoln är det meningslöst att klicka. Men faktum är att det rör på sig! Den senaste timmen har bilden blivit gråare och gråare! Här kan vad som helst hända.

Min son frågade var det finns vulkaner egentligen. Island och Sicilien i Europa, sa jag. Och så finns det i Japan och i Sydamerika, väl?
Men finns det fler? Det gör det säkert.

Min svärmor har en jättefin liten serie målningar av Etna som har utbrott i matsalen. (Detta är vad man kallar syftningsfel.) Bilder på vulkanen som sprutar rök bortom hamnen på dagen och på natten en glödande pelare mot himlen.
Faktum är att jag gärna skulle se ett vulkanutbrott på riktigt. Inte för nära förstås, men lite lagom. I boken Långt borta från Nifelheim av Majgull Axelsson får Pintabu (heter den väl?) ett utbrott och de hamnar i ett regn av aska och lavastenar. Sikten är noll och alltsammans är jättefarligt. Det vill jag inte vara med om. Men att måla Etna på behörigt avstånd verkar fint.

torsdagen den 15:e april 2010

The Killers


Cineclub igår.
Och eftersom vi som vanligt var för sena kollade jag den första kvarten av filmen på Youtube nu. Hela rullen finns där - The Killers.
Jättebra, men ruggig musik och egentligen rätt ruggig film också.

Goda vänner har byggt om hemmet till biograf, det är ju naturligtvis också ett sätt att göra. Hela kortväggen ovanför panelen i vardagsrummet var duk och filmen projicerades (säger man det?) därpå.
Efteråt borde det ha varit en seriös diskussion tycker man, om filmen, men istället utbröt det gamla vanliga: dels vad man ska se nästa gång och dels det där tjatiga: vad var det den där skådisen hette nu igen. John Wayne, t ex. Herregud det tog en halvtimme innan vi kom på John Wayne.
Den där karln som såg ut som ett isskåp, försökte min man hela tiden. Isskåp? Jo, man säger det. Som om man befann sig i samma tidsålder, typ.
Iaf, i den här filmen var det Ava Gardner och Burt Lancaster (hade jag aldrig gissat), skådisar min farmor måste ha sett på bio då hon var ungefär i min ålder.
Någon konstaterade: Nejvisst nej, det är inte filmen som åldras. Det är vi.

Och barnen, barn från kvarteret som jag senast såg då de hoppade hopprep eller spelade pingis i parken. Nu satt de där i lurviga frisyrer och med mycket kajal. Stadiga saker som inte hade något gemensamt med dem jag hade i minnet.
Så. Glöm inte: Det är inte filmen som åldras. Det är vi.

Detta är numera En Dåres Pensionärsblogg.
Nästa gång tar vi upp nya modeller på käpp/rollator.
Hej.

måndagen den 12:e april 2010

Barnen reser

Att ha en tonåring är lite som att ha en bebis igen. De växer så. Och alla föräldrar är helt upptagna med detta växande och hur fantastiskt det är. Dessutom är man, vill jag minnas på något oklart och egentligen rätt puckat sätt otroligt stolt över detta växande, som om ens eget barn vore helt unikt i världen för att det växer så bra!
Bebiskläderna som det första halvåret får bytas ut två tre gånger för att de blivit för små.

Well, nu är vi där igen. Allting blir för kort, stretar och stramar, midjan, anklar och handleder blir bara, och övergivna av urtvättade bomullströjor och underliga pullovers. Jag skulle vilja ha bodies igen! Dessa urgulliga små plagg som packade in barnet så fint, man var säker på att det inte frös i några glipor. Men det kan jag glömma.
Fick dottern att pröva ett linne som hon såg ut som en sill i, ett ljusgrått med genomskinliga paljetter. Det ville hon inte ha, och det var nog bra. Hon vill hellre ha en ljusrosa Lacostetröja och kanske är det också bra?
Och vi gick i samma affärer som förra året vid den här tiden och nu var det inte längre tal om violetta t-shirts med gula smileys(?) på. Grått och mullvad och vitt. Inte ens en orange scarf. Allt skulle liksom smälta ihop med jorden själv.
Kanske hänger det ihop med växandet?
Kanske hinner huvudet inte med riktigt, mycket pekar på det, felbedömda avstånd och stukningar som följd.

Och hennes bror. Så stora fötter han har. Han behövde nya skor, vi gick till en affär där de bara har gymnastikskor - vad annars. Han valde ett par svarta i tyg. Försäljaren viskade läspande till mig att min son nog hade väldigt god smak, för det var den modell han sålde mest av. Sen lyckades han dessutom pracka på oss ett par extra innersulor för de där platta skorna får man skolios av, typ, om man går omkring med dem hela tiden. Eller en av diskarna i ryggen torkar ut, som han framställde saken.
Varför inte köpa ett par vettiga promenadskor som redan har bra sulor från början?
Glöm det.
Svarta Nike som ser ut som bananer, fast svarta alltså.
Det är att ha god smak.
Man tar sig för pannan, som en del skulle säga.

Och nu har de åkt båda två, i sina nya förklädnader, stora och långbenta. Utan bodies.
Mina bebisar!

lördagen den 3:e april 2010

Vy över träd som håller på att bli gröna

Det är verkligen aprilväder här, ena sekunden regn och nästa sol igen. Det är kallt och jag växlar mellan Strindberg och Nina Barouaoui i läsning.

Tio minuter senare såg det ut som på bilden under. Ljuset över utsikten växlade oavbrutet.

torsdagen den 1:e april 2010

Funderar på att döpa om den här bloggen till En Dåres Försvarsblogg.