fredagen den 28:e maj 2010

Min iPod

Jag har en iPod. Den är rätt så gammal och nu är batteriet slut, det går inte att ladda längre. Eftersom man inte kan öppna iPoden och byta batteriet själv så måste man lämna in den och få den reparerad. Efter att ha klickat runt på applestore i en halvtimme verkade det som om jag borde gå hit. Apples (enda) butik i Paris. Jag hade aldrig satt min fot där förut, men nu tog jag mig alltså till köpcentrat som ligger i Louvren, där stället ligger.

Och då såg det ut så här. Nittio (svarta) vakter i typ securitassvid utanför och årets kö. Till slut blev jag framsläppt till en liten vit snubbe med blå t-shirt och glest skägg som stod i den bortersta lilla dörren. Då hade jag frågat tre av securiatssnubbarna vad det var som hände egentligen och inte fattat svaret. I alla fall, den lille skäggige hade i ett vitt snöre kring halsen ett litet plakat som det stod iPad på.

Och det var väl svaret. Idag släpps den grejen tydligen här. Skägget var mycket vänligt och sa att idag kunde jag inte träffa någon tekniker (vilket enligt honom var vad jag borde), och i vilket fall som helst så måste man beställa tid för att göra det (vilket jag inte hade gjort), så jag hade inte kunnat få min iPod lagad hur som. Jag fick skäggets kort där sajten stod tryckt med silver på vitt och allt var totalt estetiskt på det där appleviset och totalt jävla puckat. En halv dag åt skogen, typ. Nej, nu överdrev jag för jag skulle ändå åt det hållet. Lunch på svenska klubben. Jag tänker skaffa en klubblazer, bara så ni vet.

Men jag har god lust att ta en vanlig ölöppnare och se om man kan byta batteri själv.

När jag vände i dörren (för jag vill inte titta på en iPad) så sa en av de svarta killarna: Jaha, inte ens det. Vem hade förstått vad, undrade jag då. Antagligen ingen.
Och jag tänker nu lika ostrukturerat som vanligt att är det nånting jag aldrig tänker skaffa så är det en iPad. Tänk när man måste byta batteri?
Och tänk när den blir snodd.

Ja, då är man av med sina tvåtusen böcker eller vad det nu är frågan om. "Vi" har i den här familjen blivit bestulna på tre mobiler och en iPod.

Hade vi haft en läsplatta hade den antagligen också blivit snodd.

Nu ska jag sluta den här långa och ganska röriga texten med en uppmaning: Köp ingen iPad.

Hej.

onsdagen den 26:e maj 2010

Det svenska skolundret?

På Newsmill påstår man att den svenska skolan är ett föredöme för många andra länder, bland annat Storbritannien.
Är inte det rätt konstigt? Såvitt jag minns så har svenska elever presterat högst medelmåttigt på de där olika internationella testerna, PISA och TIMMs och vad de nu heter. Sverige ligger inte i botten men verkligen inte i topp heller. Och om jag inte missminner mig så är kurvan på väg nedåt.

I alla fall, sen kommer en klämkäck person och skriver, apropå detta ämne, att hon har undertid med 31 timmar i maj, beroende på skola och förskola. Alla kommentatorer är galna utom en. Han säger åt henne att hon får skita i det mesta och ställa lite krav på skolpersonalen - låter vettigt, tycker jag.

Och nu sitter jag som bäst och funderar på om det är likadant här. Men jag tror inte det. Körsång ligger lördag förmiddag, lärarsamtal på kvällstid. Barnen gör utflykter och behöver matsäck, men det är inte mördande besvärligt - de kan gå ned själva och handla det som behövs kvällen innan.
Å andra sidan är fritidsaktiviteterna rätt krävande för föräldrar. Det är bullar och avslutning till höger och vänster. Möten inför scoutläger. Heldag på sporten, uppvisning och jättetråkig tävling i fäktningen. Öppet hus i dansen.
Och så är det många ungar som fyller åt, utöver att folk gifter sig och konfirmeras och sånt i maj. Men det kan man ju knappast skylla skolan för.

Nej, skolan begär inga bullar, inga andra bullar heller. Skolan meddelar sig med siffror (betyg) och de kommer på posten, tre gånger per läsår. En till två gånger kan man, som sagt, träffa lärarna och det är alltid på kvällstid.

Men det absolut konstigaste är ändå det svenska skolundret. Det tror jag vad jag vill om.
Och okej, det är väl rätt typiskt att den som sen skriver under rubriken inte förstått ämnet...
Så mycket lär man sig i den svenska skolan. Gjorde i alla fall jag.

Hej.

torsdagen den 20:e maj 2010

Furufnatter

Om jag ändå hade något att berätta för er... Jag fnattar omkring som en ekorre och stoppar nötter i plataner och kastanjer, känns det som. Kommer aldrig hitta dem igen men andra ekorrars, typ.
Åkte förbi ett ställe där det flög plastpåsar i luften, varför gör det alltid det kring höghus? Och då menar jag rätt höga höghus, såna det är dubbla hissystem i.
Har haft möte med en beställare per telefon. Jättekonstigt, kändes det. Men rätt kul . Ska antagligen rita en grej igen, eller inreda, ordna. Ett gammalt fårhus/stall.
Har en förskräcklig massa idiotiska saker att göra, som att skriva pm till släktingar, brev till en dam som håller i en grej, ta reda på om yngste sonen eventuellt kan börja spela gitarr till hösten. Han ska på skolresa i två dagar och vill ha en svart necessär. Måste han få det då? Han vägrar ha sin kam, tandborste och tandkräm i en plastpåse.

Kommer nu ihåg att Agneta skrev något rätt klargörande om de där integristerna, alltså ordet. Tack! Men har glömt det redan.
Kanske hittar jag andra religiösa fundamentalister i någon grenklyka här i krokarna.

Men bin kommer in genom fönstren och jag tror att det är en koltrast jag hör sjunga om kvällen i köket, genom samma schakt som Augustinersystrarnas klocka kommer ibland, som en blek klang av sig själv.
Kastanjerna har blommat över och jag ska gå till Kompostella i sommar. Fast bara första etappen.
Det är ingen ordning på nånting längre.
Utom nötterna.

För resten, kan ni den där norska biten om en ekorre?

Hej.

måndagen den 17:e maj 2010

Kristi Flygare över

Hej!
Det här känns konstigare och konstigare. Man bör inte sluta blogga, alltså göra avbrott, det blir bara än svårare att komma tillbaka. I alla fall har vi varit nere i södra Frankrike på ett bröllop - det var fint och ganska märkligt.
Om någon minns ett bildinlägg som hette Fästmannen (tror jag) så är det alltså det unga paret som nu är gift.

Men det märkliga var den inblick vi fick i de här familjernas liv, på något vis. De är s k "traditionalister" - religiöst. Eller integrister. Man träffar dem aldrig i normala fall. Men nu råkar min svärfamilj vara släkt med dem - och det gick liksom en skiljelinje i den där kyrkan (för allt kretsar kring kyrkan i det här läget) mellan traddisar och vanliga. Knäfall eller inte knäfall?
Rubbet var på latin och för de slappskaft som var vanliga katoliker och kom för sent torde det hela varit tämligen obegripligt, men för mig som är en halvprotestant i själ och hjärta, och som kom i tid, fanns en tolvisidig manual med hela riten nedskriven. Översättning till franska fanns i högerspalten.
Alltså, någonstans var det hela väldigt heligt och vackert och samtidigt var allt som kan kallas glädje fullkomligt bortskalat. Vi var inte där för att skoja. Alls.
Och bruden ska lyda sin man och mannen ska lämna sina föräldrar och uppfyllen jorden och föröka eder, typ.
I alla tonarter.

Det här är sånt som känns rätt hopplöst att berätta om på svenska, ja, även på franska för den delen, för det här är en grupp som ingen har träffat men som alla har en mediegrundad uppfattning om. Det här är alltså människor som i princip är i gänget kring de exkommunierade (vars situation fortfarande inte är reglerad, ber jag att få påpeka) katolikerna som hade den där engelske förintelseförnekaren i sin skara.
Finns där fler, undrar kanske ni.
Ingen aning.
Det är inte sånt man talar om på ett bröllop, men talen till bruden och brudparet var innehållsdigra ändå, för att inte tala om predikan.
Ojojoj.

Nåja, jag ska inte trötta ut er med detta.
Men säg så här: Det finns något som heter Gudsfruktan. I min morfars gamla konfirmationsbibel som jag fått, hänvisar givaren till något stycke som handlar om den.
Gudsfruktan.
Jag snuddade vid den där, inser jag nu.
Och jag vet faktiskt inte om det är en särskilt behaglig upplevelse.
Men, tror jag, antagligen nyttig. Eller åtminstone en del av det vi kan uppleva.

Hej på er, tvivlare och ateister!

fredagen den 14:e maj 2010

Flanera

Var ute och gick igår. Först uppför boulevard Arago mot Denfert, men där vet ni väl vad som finns vid det här laget, fängelser och kloster, det vill säga höga murar. Och så socklar utan gubbe.
Men efter place Denfert tog jag avenue Géneral Leclerc, en stor shoppingboulevard i fjortonde. Först efter en stund kom jag på att jag skulle plåta, men då har ni missat en stor risig funkisbio vid namn Mistral, en gammaldags affär för underkläder som hette just Paris underkläder där man säkert kunde få tag i t ex en sån sak som en underkjol - det kan man inte på Printemps. Så stället hade rätt namn.
Sen tog jag kort på en fiskhandlare i en byggnad som liknar den ovan, en låg funkisbyggnad av bazarkaraktär.
Sådana fanns på flera ställen, ofta i dåligt skick. Jag antar att de kommer att rivas inom kort för att ge plats åt bebyggelse med betydligt högre exploatering.
Den lilla byggnaden ovanför här var egentligen jättefin men nu höll den på att falla ihop. Och så tror jag att det där rasterartade mönstret högst upp är ett tillägg från 60-talet, det ser ut som någon i Min Onkel, Tatis film.
Sen kom jag till porte d'Orleans. På alla kaféer med värmslingor i taket på terrassen satt tonårsflickor och rökte. Jag undrade så var pojkarna var. Min dotter spelade bowling i rökfri miljö. Tror jag.
Forts följer.

torsdagen den 13:e maj 2010

Flanera mera

Sen kom jag till den lite halvtrista boulevard Jourdan som är en del av en ring av sena boulevarder, utanför dem ligger ett park- och sportstråk (t ex Cité U) och sen kommer périferiquen.
Här ser man en station till den relativt nya spårvagnen som går här. På gräsvall. Den är rätt fin och kul att åka med.
Bebyggelsen är tämligen ny, de äldsta husen är funkis.

Här ett litet spännande hotell som lovar design (klicka på bilden och läs skylten). Jag undrar hur den designen ser ut, fortsättningsvis.

Och här fick jag förklaringen på en av Paris gåtor. I hörn på vissa bestämda ställen, jag skulle säga där gatorna gör intjack, står ofta gamla läbbans madrasser och tiger. Jag har alltid undrat varför. Nu gick jag alltså förbi Emmaus depot, och där låg en hel hög samt stod deras lilla lastbil. Jag förmodar att de åker runt och samlar in dessa madrasser. Men vem som köper dem kan jag inte avgöra...
Emmaus byggnad också risig funkis.

Stor funkisbyggnad.

Och en still station, med blommande vallmor vid trädens fötter.

Sen orkade inte jag ta fler foton. Hej.

Out of the Past


Igår.
Eller aot öv zö päst, som vi säger här.
Ytterligare en film noir i denna Ciné Club jag halkat in i på nåt vänster.
Middag efter. Bidrog med sill.
Och diskussion som snart övergick i babbel om bra och dålig gåslever och cavisten du coin. Samt så småningom Stieg Larsson - som de älskar. Mest för att han visar att även Sverige är ett land av fascister.
Jomän. Så är det.

Och så dessa glada amatörer som konstaterade att de tagit fan så mycket mer droger än de egna barnen. Och en som dök från en balkong och dog. Och hur de körde stupfulla och lyckades skära upp en hel liten lastbils sida som en konservburk.
Och hur de åkte med sin blåsorkester till Italien och hur en låt där fick sedlar med en klädnypa i så att de inte skulle blåsa bort - att regna. Precis som på bio!
Jomän igen.
Även fransmän är precis som på bio ibland.
Och det är väl det som är knixen med en ciné club?

I sfären

Det här var kul.

måndagen den 10:e maj 2010

Författarskapet 1

Det här var förstås en bra artikel, av Per Gedin.
Min blivande förläggare tar också upp den, samt annat, i det här inlägget.

Som författare måste man självklart fundera över vad man vill med sitt skrivande. Läste en helt horribel historia i Författarnytt idag. Den här: Också en opublicerad författare är en författare.
Bara titeln säger väl på sätt och vis vad det handlar om. Man skriver och det är en del av ens person. Man blir publicerad, eller inte. De flesta blir inte publicerade. (Och fler och fler tar dyra studiemedel för att i slutändan aldrig bli publicerade. Skrivarskolorna.)
Idag gäller för en litterär författare, som inte än haft det som förr i tiden kallades ett genombrott, att ändra sitt skrivande.
Helt ärligt.
De som är inne på banan och hyllas av OEI och Aftonbladets kritiker kan fortsätta med sitt. De (få) som just slagit igenom med något mer lättillgängligt fast fortfarande litterärt, typ Alakoski, kan fortsätta med sitt.
Vi andra har att rätta oss i ledet.

Fast vadå, led.
Jag är totalt ointresserad av led. Jag är totalt ointresserad av ett tillrättalagt skrivande. Jag är totalt ointresserad av fula böcker. (Läs Helenas inlägg om det inte redan är gjort.)
Vad jag vill med mitt skrivande är faktiskt inte att tjäna pengar. Hör och häpna. Inte heller bli känd. Jag söker helt enkelt kontakt med dem som intresserar sig för samma eller liknande saker.
De finns antagligen i rätt liten utsträckning i Sverige. De finns i än mindre utsträckning hos de stora förlagen, där jag skulle påstå att de inte finns alls. Och medhåll får jag ju av Gedin, eller han säger att de finns, men de har inget att säga till om.

Så glöm mig. Jag skriver för dem som lämnat landet.
Och jag kan ju bara hoppas att små förlag som Tusculum och andra överlever.
Jag behöver väl knappast tillägga att jag tror att den här nya ordningen är helt åt helvete.
Men jag gör det i alla fall.

Kanske kommer inlägg framöver om hur mitt skrivande sett ut och om hur jag ser och sett på det.
En författare har nämligen ordet. I sin hand.

Hej.

lördagen den 8:e maj 2010

Fanskap

Jag gillar ord som slutar med -skap. Fanskap tycker jag bäst om. Det är liksom kraft i det, när man kallar någon för fanskap. Samtidigt tycker jag nog att det låter lite som ett sånt där ord där man tagit bort prickar och ringar. Fånskap? Som Skanska och Skånska, typ.
Ett fånskåp kan vara bra att ha för att kunna stoppa in fanskapet i. Då är man av med det. Da ar man av med det.
Forfattarskap tycker jag mindre om, konstnarskap mer.
Kunskap? Sällskap? Det är väl tyskt, antar jag, skapet. Men vad är det? Är det något skapat?
Det författaren skapat blir författarskapet.
Men sällskap då? Kunskap? Kun betyder väl bara på något nordiskt språk?
Kunskap är bara-skap, bara skräp, typ.
Ingen ordning.

På franska tror jag inte att det finns. Ett författarskap (för att vara seriös nu) är ju en rätt abstrakt grej. Ett œuvre (verk) är mer begränsat, till just verket. Författarskapet inbillar jag mig innehåller något mer än bara verket. Är det förhoppningar?
Det är lite som -tyg. Flytetyg och nattyg. Otyg. Sattyg. Trolltyg.
Vad -tyget är kan man bara spekulera i. Liksom i -skapet.

Författartyg borde vara författargrejer, penna och dator, typ.
Enklare än författarskap, i alla fall. Detta nedmonterade ord som antagligen borde skrivas författarskåp.

Hej.

fredagen den 7:e maj 2010

Till exempel här

Se föregående inlägg.

Hus att hyra

Här kommer goda nyheter slag i slag! Kolla här! Ni måste klicka på länken, den leder nämligen till ett hus jag ritat på!
Har ni gjort det nu? Lyssnat till cikadorna och hört kameraslutaren rassla då ni bytt foto?
Bra.
Och om ni klickat riktigt ordentligt, så har ni även sett Oppède-le-Vieux, stället vi häckar på då och då. Det ligger på cykelavstånd...

Det här hyrhuset är nämligen en liten lada vi (jag och min man) ritat planen till, alltså den nya planen, sällskapsrum och sovrum. De hyr ut nu, ägarna. Och vill hyra ut till vänner och bekanta.
Men det roliga är att ni kan kolla på en grej jag ritat på!
Poolen har vi faktiskt också ritat, för tio år sen. Helt okej pool.

Hoppas att ni dyker upp i Maubec, i såna fall utlovar jag också en lunch!

Svenska Klubben i Paris

Har jag berättat om Svenska Klubben i Paris? Det har jag inte, va?
Men nu gör jag det. Rubriken lyder: När du gått med i Svenska Klubben i Paris, har du accepterat din identitet som exilsvensk. Det finns ingen återvändo nämligen.

Jag försökte vara med i ett par år i mitten på 90-talet. Det gick inte. Barnen var små och ofta sjuka, jag flängde fortfarande runt och trodde att jag skulle leva ungefär som förut - fast i Paris. Sakta men säkert togs denna villfarelse ur mig.
Och Klubben... Ja, där kunde man spela bridge och gå på lunchmöten med föredrag om antikviteter. Det hade jag liksom inte tid med. (Och det var väl inget liv, tyckte jag. Då.)
Så jag gick ur.

Men nu fick jag av olika anledningar orsak att försöka igen. Jag mindes ju vagt de fina lokalerna, matsalen med sina empireröda väggar och alla tavlorna, det var Nationalmuseikänsla i det minnet. Och med större barn kan man behöva stora rum ibland. Gärna flotta sådana.

I alla fall, jag hann precis bli medlem till årsmötet, som jag gick på. Satt där på grön Carl Larssonstol och tittade noggrannare på detta som nog får sägas vara ett Mininationalmuseum. Vallflickor och solnedgångar över Kungliga Slottet i Stockholm och för all del även över rue de Rivoli, där Klubben ligger. Det där vitblå himmelsljuset över en nordisk barrskog i natten. Sött porträtt av Dardel och ett fantastiskt ljus över en rad liksom gyllene fasader vid vattnet någonstans av Isaac Grünewald.
Tunga ramar i guld och mörkbrunt, jag gillar verkligen ramar, tänker jag då. Det är för ramarnas skull man måste se tavlorna på riktigt, inte bara reproducerade.
Gärna mot en mörkröd vägg, gärna som en spegel av Torvaldsens märkliga museibyggnad i Köpenhamn, eller för all del, återigen, Nationalmuseum. Och så höga väggar att man kan hänga i två rader utan att det känns jobbigt.

Nå. Det var årsmöte. Verksamhetsberättelse. Spalter med siffror och positivt och negativt.
Men det är inte det jag tänker på nu. Jag tänker på själva stället. Mattorna och ljuskronorna, Nobels skrivbord och porträttet på Kungen och Drottningen. Folket som var där i sina mörka kostymer och med siden i skjortöppningen. Och så alla dessa fönster mot den värld de svenska konstnärerna lämnat en gång i tiden, liksom dem mot den värld de kommit till. Fäbodpsalmen och jakthunden. Den slamrande långa gatan i den nya staden.

Om nu en klubb ska vara ett koncentrat av en kultur, också med dess historiska rötter, och det är vad jag börjar tro att en klubb ska vara, efter att ha återinträtt i den Svenska i Paris, så lyckas man över förväntan här. En klubb som ett slott, en klubb med minnen för att inte säga en sorts extrakt av det den stammar ur. Förtätning. Man lämnar det fula, det ointressanta, tar bara det viktiga. Genom tiden. Utkristalliserar, får fram en essens. Ja?

Men också: Nu råder det ingen tvekan längre. Jag är här för att stanna. Jag kommer inte återvända. Jag vill ha det bästa av Sverige, det jag tycker om, det som för mig representerar det som är Sverige. Jaha. Och det verkar jag få här. I den omfattning som nu passar mig. Jag måste inte gå på både ålagille och kräftskiva. Och det är jag tacksam för.
Jag kan välja.
Tänk så bra ändå. Man går ut och in i sin egen historia som i ett hus. Lämnar den då man stiger ut genom porten, ut i den där stora stan man hamnat i.
Men har den där, i fysisk gestalt i form av väggar och tak i form av levande människor som talar svenska och har siden i skjortöppningen.

Hur som. För de vänner som har vägarna förbi: Jag ser er gärna på en lunch på Svenska Klubben!

Uppdatering: Nu har jag roat mig med att pilla in omslaget på boken som finns om Klubbens konstsamling under djuren. Tyvärr hittar jag inget isbn-nummer på boken, men om nu någon skulle vilja köpa den så finns den på plats till försäljning.

torsdagen den 6:e maj 2010

Ekonomisk analys av läget

Här en text som handlar om att Sverige i princip har samma problem som Grekland, om inte i ögonblicket, så på sikt i alla fall.
Att Frankrike sitter i samma sits är ju ett välkänt faktum åtminstone i Sverige, däremot möjligen mindre bekant i Frankrike - som ju har samma tradition av blind vägran som grekerna verkar ha, då politikerna försöker reformera.
I Sverige verkar dessutom tendensen att man på ett personligt plan lever över sina tillgångar vara rätt vanlig (förekommer här med men samma hausse vad gäller boendets kostnader finns ingen direkt motsvarighet till här). Läs Sakine Medon här t ex.

Nu är väl inte detta skrivet i sten, att det kommer gå åt helsicke som Newsmill-texten låter antyda, men risken är så vitt jag förstår rätt stor. Om man nu inte kan producera och sälja kullager längre, så måste man producera och sälja något annat, så långt är jag ändå med. Hörde ett radioprogram för någon tid sen där ett landsting, minns inte vilket, hade jättefin utrustning för någon särskild sorts operationer, och de sålde dessa operationer, också till utlandet.
Bra. Inget problem med det. Man kan även sälja tjänster, alltså.
Men räcker det?

Jag har rätt oprecisa "minnen" av av hur det såg ut på 1800-talet, alltså i det samhälle som ännu inte påverkats av några världskrig och modernismen i alla dess former.
Men om jag kommer ihåg rätt av det jag läst, så var det väl i princip så att mycket färre personer hade råd att bilda familj. (Om man inte gjorde det i alla fall och levde i misär alltså.) Antalet ungkarlar och ungmör var stort. En siffra jag minns är att 2 av 10 kvinnor blev mödrar (och födde många barn) medan det idag snarare är 2 av 10 som inte blir mödrar och antalet barn är väl nånstans i stil med 2 per kvinna?
Äh, det här borde jag fila på, men ni är med, hoppas jag.
Alla dessa barn och kvinnor som inte jobbade skulle förstås försörjas. En inkomst (oftast mannens) skulle alltså försörja ett helt hushåll med säg tio pers. Åtta barn och ett par hjälpar, typ. Jag vet att en massa undantag förekommer, men själva schablonen såg ut ungefär så här, och gissningsvis rätt många familjer.

Om vi nu ser på vårt post-industriella samhälle så kanske vi återigen är på väg mot något liknande. Hur många andra ska varje arbetande försörja? Nu talar jag förstås inte om familjemedlemmar längre, utan om den försörjning som sker genom transfereringarna.
Och är det rimligt?
1800-talets samhälle var ju ett med stora klyftor och orättvisor. Ingen vill ha det tillbaka. Men man kan förstås också se det som att ju fler som knogar på och arbetar, desto rikare blir befolkningen som helhet.
Att ett fåtal ska kunna försörja fler och fler med bibehållen levnadsnivå för alla verkar väl rätt osannolikt?

Jag ser rätt pessimistiskt på detta. Det är lätt att vara generös så länge man har lite mer än livets nödtorft. Det är ju vad svenskar och för den delen fransmän är exempel på - än så länge. Jag tänker på invandring, barn och gamlingar. Nå, vad gäller gamlingarna börjar väl generositeten brista, i alla fall i praktiken. Invandringen ifrågasätts också. Sjukvården vill nog de flesta ha och menar antagligen också att den blir bäst och mest rättvis om den bekostas av allmänna medel.
Liksom barnomsorg, skola och högre utbildningar.
Men hur mycket pallar egentligen systemen för? Och när man inte aktivt väljer: var ska vi lägga pengarna och var väljer vi att låta bli, ja, då sker ju de valen ändå. Marknaden tar över och ger liggsår och papperslösa.

Vad är det som säger att inte liggsåren och de papperslösa blir fler, inte färre?

onsdagen den 5:e maj 2010

Ur svenska hjärtans djup, några länkar

Ja, det ska fan vara monarkist i det här landet. Argument för och emot kungahuset? Alla glada krönikörer som påpekar anakronismen i statsskicket?
Självklart är det en anakronism med monarki i en västerländsk demokrati. Alla borde gjort som Franrike, eller hur? Här var man ju radikal och tog konsekvenserna av human rights och den sekulariserade staten etc.
Ångrar man det, kan man ju fråga sig.
Antagligen inte. Man har ju monegaskerna som förser pressen med inhemskt skvaller.

Min gissning är ändå att om man avskaffar monarkin så blir det ungefär som när man kopplar loss den f d statskyrkan. En massa grejer händer som leder till uttrycket: Åh fan, det hade vi ingen aaaning om!
En kung är status. En kung har större symboliskt värde i omvärldens ögon än vilken president som helst, möjligen undantaget den amerikanske.

Men gissningsvis kommer det hela (monarkin) falla på att folk (svenskar) inte vill betala för kalaset längre.
Åh, kära landsmän, jag vet inga som är så snåla som ni, jag vet inga som i samma utsträckning behandlar allt som plånboksfrågor. Böcker och sprit (nej, visst nej, spriten är en etisk fråga, men inte statsskicket och inte kulturpolitiken), vård, omsorg och utbildning.
Visst, de senare påstår ni er vilja betala för, med darr på stämman.

Det konstiga är ju att kungahuset samtidigt har ett rätt stort folkligt stöd. En mig närstående moster är trogen socialdemokrat, (eller det vete fan hur det går med det numera, troheten där alltså), trogen monarkist och i mångt och mycket för gamla traditioner. Hon blir sur när unga män inte tar av kepsen då fanan droppas (eller vad det heter) i vaktparaden.
Hon presenterar sig med för- och efternamn och vet när man ska klä upp sig.

Min tanke är att kungahuset för rätt stora grupper representerar något stabilt och pålitligt, något man känner till och har någon sorts koppling till. Men det är precis som så mycket annat i den svenska kulturen, oformulerat och luddigt, bygger på känsloargument och inte på sakskäl.
Börjar man bena ut statsskicket med sakskäl så faller det självfallet på sin egen orimlighet.
Men vad i hela världen säger att allt ryms inom sakskälens domän?

Några bloggande vänners inlägg i frågan:
Charlie Truck skriver ett fint inlägg om Sverige i allmänhet och prinsessbröllopet och Värnpliktsnytt i synnerhet.
Bengt O Karlsson får frispel av tårtan.
Anna Brodow skriver om ett i mina ögon precis lika snyltande (på bröllops-jippot alltså) konstprojekt som består i att en konstnär född in i adeln donerar (blått) blod till den framtida prinsgemålen eller vad han kommer kallas. What's the difference mellan att sno ihop en snygg tårta och iscensätta sitt eget blod, i grunden alltså?

Själv är jag självklart monarkist och tackar å Svenska Klubbens vägnar kung Karl XVI Gustav (heter han väl?) för donation till klubbens konstsamling som är mer än hundra år gammal och som naturligtvis behöver ses över och restaureras.
Maud Olofsson däremot förhöll sig helt kallsinnig till densamma. Och annat var väl inte att vänta?

Putäll, grevar och baroner!

måndagen den 3:e maj 2010

Er illustratör har ordet


Och bara för att bland bort korten här så tänkte jag nu hålla er informerade om hur det går med mina illustrationer. Det går sådär. Tittade på det jag hittills åstadkommit och kom att tänka på Olle Ångest (se bild). Det är något liksom både darrigt och valhänt över mina små grejer. Njurarna ser inte ut som njurar utan mer små klumpar. Kniven ser ut som en Olle Ångest-kniv (Varför kniv, frågar ni, för att man ska se att det är njurar och inte bruna bönor, svarar jag. Och skärbräda.)
Det enda som blir bra är rosorna (ibland) och döskallarna.
Funderar på en ganska kraftfull bild med en lösgom (handikapptänder, något jag faktiskt skrivit en hel roman om (Jag skojar inte!)- den refuserades) som kniper till om en ros?
Funderar på en dödskalle med korslagda rosor bakom.
Funderar helt enkelt - möjligen - i fel banor.
Sekretären ser inte klok ut och radbandet är bara blekt och liksom prickigt.

Nu frågar jag mig om detta verkligen blir illustrationer till Den underbara romanen, eller om det blir något annat.
Hur som helst, jag kör på. Man får se vad det blir.
Kanske borde man ha med några spelkort också. Jag känner att det skulle kunna bli bra.
Problemet är väl att boken inte handlar mer än perifert om lösgommar, döskallar, rosor och inte alls om spelkort. Men det sista kanske man kan skriva till?
Och illustrationer är kanske inte bara illustrationer utan skulle kunna innehålla en egen liten historia. Tänker jag nu. Eventuellt.

Å andra sidan, en hel jäkla roman om en sekretär? Jodå, även det skulle förstås gå.

Jag gör så här: Jag ritar det som blir snyggt. Njurar blir bara snygga som poolform.

Hej.

söndagen den 2:e maj 2010

Numera arkitekt och författare, istället för tvärtom

Håller på att uppdatera mig inom svensk arkitektur. Kollar villor och sommarstugor i böcker och tidskrifter som ändå hopat sig de senaste åren.
Och det är ju märkligt hur svensk arkitektur förändrats de senaste tio, kanske tjugo åren. Det här är vad som numera kallas sommarstuga?
Nåja, naturligtvis finns även ett gammalt troget bestånd, som den här.

När jag "slutade" rita hus i Sverige hade jag ritat ett par sommarstugor, alltså det var de enda egna projekt jag hade gjort. Ingen uppfördes. Men i alla fall.
Och de såg fortfarande ut som sommarstugor, "arkitektritade" - hoppas jag, men med knutar och brädfodring kring fönstren. Lite spröjs typ även om jag inte tänkte mig falurött och vitt.

Men det är ju något helt fantastiskt med denna flora av slimmade hus med effektiva och eleganta planer, kök i stål och helt utan personlighet, som vuxit upp som - ja, just det - en flora. Svampar. Ur jorden.
Vad jag saknar:
Tradition men också eget uttryck och rörighet. Personlighet. Jag är astrött på ph-lampor och Myranstolar. Långsmala planer och uppglasade gavlar.
Jag söker motstånd, det grova i kombination med det mest förfinade. Betong och bladguld. Ohyvlat virke och siden.

Jag ska rita hus igen. Kommer antagligen aldrig mer rita en svensk sommarstuga. Men det är inte bara sorgligt. Det är något helt fantastiskt med stenen och dess uthållighet och långvarighet.
Ibland tänker jag att det är detta enkla: minnet är inte längre än byggnaderna. Hus i trä som brinner och nedbryts - kort minne. Hus i sten som alla vet överlever oss - långt minne.

Kanske är det inte konstigare än så.