lördagen den 31:e juli 2010

Uppdatering

Kanske undrar ni vad jag gör? Nähä, inte det. Då talar jag om det i alla fall. Jag tvättar i tvättstugan och då passar jag på att ha träskor. Det är en fantastisk kombination.
Sen har jag sett att det inte heter promenadskor längre. Det heter walking sko. Det tål att tänkas på. Likadana är de inte heller, promenadskorna var bruna i läder och hade snörning och rågummisula. Låg klack förstås. Ingen status.
Walking sko vet jag inte hur det är med.

Sen går vi på Lidl, cyklar och nu ska vi ut i skärgården ett tag. Hej!

onsdagen den 28:e juli 2010

Annette Kullenbergs bok om Marianne Höök

har jag nu läst. Utgiven av Atlas, presentation här.
Den var bra!

Jag har tidigare läst en hel del av Bang eftersom hennes dagböcker och även ett par volymer med reportage finns hos min mamma.
Höök är alltså en ny bekantskap, och i Kullenbergs bok får man möta henne vartefter så att säga. Kullenberg beskriver hur de blev bekanta och vänner, hur hon efter Hööks död sörjde djupt och började undra mer och mer hur denna människa egentligen satt ihop och var beskaffad.

Boken består dels av minnen, dels av många och välgjorda intervjuer med människor som kände Höök. Den är skickligt uppbyggd för vartefter Kullenberg intervjuar så kommer man, trots Hööks hemlighetsmakeri om sig själv, föremålet närmre och närmre. Mest blottläggande är intervjuerna med Hööks två barn, där Kullenberg faktiskt också gör en mycket fin insats som intervjuare. Hon stöder dem på något vänster. Tar dem på allvar, ser dem som barn på samma gång som de faktiskt måste vara i 60-årsåldern då hon talar med dem.

Höök var uppenbarligen en djupt tragisk person, Kullenberg nystar i barndom och de tragedier som inledde Hööks liv. Mamman hängde sig en natt på ett hotellrum där även pappan och den sex-åriga babyn Marianne befann sig. Kullenberg undrar stillsamt hur man kan fortsätta att sova då något sådant sker.
Hela saken tystas ned av familjen och Kullenberg konstaterar att det nu inte finns några som helst spår efter den döda mamman.
Helt otroligt egentligen.
Nå, Höök lever dyrt. Hon är urflott och i en helt annan klass eller skala än resten av journalistkåren. Hon gifter sig tre gånger och får i det första äktenskapet de två barnen. Hon har förhållanden med bland annat Per Rådström och Olof Palme.
Hon berättar aldrig något om sig själv eller sina tidigare liv, barndomen är tabu, liksom ungdomen. Hon blir till då hon flyttar till Stockholm och inleder sin karriär som journalist.
Och karriär gör hon och karriärist är hon.

Ju längre man läser desto mer illa tycker man om denna människa, på sätt och vis. Ändå håller Kullenberg fast vid sin lojalitet, beskriver med Höök med en viss värme.
Men hon verkar har varit djupt olycklig, åldersnojig och helt upphängd på män.

Hon lyckas efter flera försök ta sitt liv i början av 70-talet och är då 51 år gammal.

Klart läsvärd bok trots Kullenbergs ibland väl rumphuggna prosa. I synnerhet om man intresserar sig för epoken, folkhemsepoken i vilken den här människan egentligen blir möjlig: en kvinna som vill och kan och får allt, en kvinna som inte tror att hon måste välja.

onsdagen den 21:e juli 2010

Bekantskap sökes med äldre bildad herre

var den formulering som slog mig då jag läst färdigt Thomas Nydahls brevväxling med diplomaten och skribenten Alvar Alsterdal.
Boken heter En centraleuropeisk afton och är utgiven av Tusculum Förlag. Här kan man läsa några sidor ur den.

Att den här boken över huvud taget kom ut ska vi med all säkerhet tacka Helena von Hofsten som driver Tusculum Förlag för. Jag minns hur Thomas skrev om planen att ge ut breven, hur han redigerade och jobbade med manus, och hur han då han hade ett färdigt manus gav upp, som jag tror eller minns det, av ekonomiska skäl.

Nåväl, nu ligger den där sedan en tid tillbaka och jag misstänker att de två skribenterna stämmer någorlunda in på den gamla kontaktannonsformuleringen. Thomas var , då breven skrevs främst under andra halvan av 80-talet snarare i trettio-fyrtioårsåldern, medan Alsterdal definitivt var en äldre bildad herre.
Brevväxlingen avbryts tämligen abrupt då Alsterdal dör 1991.

Breven handlar mest om litteratur, de båda läser och skriver i den tidning, Studiekamraten, som Nydahl under den här tiden blir redaktör för. Intresseområdena är europeisk litteratur och resor. Alsterdal hjälper Nydahl att ordna resor till länder där han har kontakter. Han föreslår också läsning. Men bytandet av böcker och artiklar är ömsesidigt.
Man märker genom hela läsningen hur givande detta utbyte var för dem bägge.
Man märker också att man, förmodligen, borde läsa eller ha läst de böcker de återkommer till, liksom artiklarna.
Brevväxlingen känns ur den synpunkten lätt utöver att var lättsam - det är som om själva kärnan eller någon mån tyngdpunkten i den saknas: den litteratur och de artiklar deras brev i stor utsträckning kretsar kring.

Ändå kommer man i någon mån den äldre bildade herren en bit inpå livet. Vardagen speglas också, liksom dess svårigheter: pengar, kärlekar, små sjukdomar.
Alsterdal tycks ha varit just en djupt bildad och mycket lättsam bekantskap, en generös natur som delade med sig av sitt stora kunnande till dem han tyckte om, som Thomas Nydahl.

När Nydahl väljer att ge ut denna brevväxling tolkar jag det i stor utsträckning som en kärlekshandling: han vill dela med sig av allt det han själv fått av denne i förtid döde man.

Själv tänker jag att jag ska läsa om Svante Foersters Klasskämpen som jag faktiskt minns att mamma satte i mina händer då den kom ut på nytt - någon gång på 80-talet.
Förmodligen är det så denna brevväxling ska läsas (tycker jag) - man får lust att dra i en av de otaliga trådarna - och gör det.


tisdagen den 20:e juli 2010

Er svägerska har ordet

Jag går omkring här i min jeanskjol, en sån som mina svägerskor har,
och har dessutom köpt en bunt hårsnoddar på HM, och jag borde alltså
vara som fisken i vattnet i det här förortscentrumet där jag valsar
runt. På Konsum är bagagebanden fortfarande gigantiska och på ICA
stoppar man in pengar i en maskin då man ska betala. I sanning,
världens modernaste, om inte land, så ICA i alla fall?

Jag har läst, som jag tror, en närmast OBLIGATORISK bok, nämligen Den
hemlige kocken. Den handlade om hur mycket kemiskt jox det är i mat,
och jag kände mig helt lost. Vi käkar ju bara stekt fläskkotlett hos
oss typ. Alla de här underliga såserna och krämerna existerar liksom
inte. HP, ketchup och ajvar. Fast kemisk glass finns förstås, liksom
färdigmat. Men om man nu inte äter det så ofta kan jag inte se att det
är ett problem. Motsvarigheten till Bondens marknad har ju alltid
funnits tre ggr i veckan (Port Royal) så någon särskild politisk
schattering som prenumererar på ekologiska lådor eller handlar där
existerar alltså inte. I det högst omoderna Frankrike. Däremot finns
väl ett tjugotal olika sorters kyckling av varierande kvalitet bara på
vårt lilla franprix.

Well, det jag ångrar är
1. Att jag såg på teve häromdagen - jag brukar inte göra det här för
jag vet att jag bara blir arg, för att det går så sakta och för att så
osannolikt lite blir sagt under all denna tid svääänskaaar taaaaar
påååå siig fööör att sääääga nååågot. Alla låter som Fälldin, typ. I
alla fall i teve.
2. Att jag läste en jätteläjlig artikel om denna Bondens marknad. Kan
inte länka från telefonen. Eller orkar inte försöka.
3. Att det inte syns utanpå där jag går omkring och ser ut som Hela
Sveriges Bästa Svägerska, typ.
Slutsats: Jag borde verkligen se till att se knäppare ut.

söndagen den 11:e juli 2010

Dagbok

Ingen tvekan om att Thomas Nydahl gjort en hel del nytta som förläggare: Läs det här inlägget så framstår det som glasklart.

Själv funderar jag på tre saker:
1. En plan av ett före detta gigantiskt fårhus som ska bli bostäder i södra Frankrike. Fel, sommarställen. Hus på landet - men det har inget att göra med svenska sommarstugor. Ett hus på landet, där man har sina rötter, är det hus man satsar på i det här landet. Man kan bo litet i Paris hela livet, men där man hör hemma har man gästbadrum till alla sovrum och stort kök och plats för partyn. Bibliotek och arkiv hör hemma här.
2. Littorin. Jag anser att sexköpslagen, om det nu är det den heter, är lätt felformulerad. Om vuxna människor säljer sexuella tjänster är det ok. Om de är minderåriga är det inte ok. Om de är på annat sätt beroende: illegala invandrare, drogberoende etc så är det inte heller ok. Men då bör alltsammans sorteras in under en annan paragraf.
Man ska inte få utnyttja människor i nöd. Men man ska, om man nu vill det, hur illa vi andra än tycker om det, få sälja sexuella tjänster.
Tycker jag.
Och peu importe vad Littorin gjort eller inte. "Anna" var 26 år och distansstuderande på universitet/högskola. Hon sorterar inte in under mina begrepp av utnyttjad.
3. Jesus är vägen.
Det står ju det allt som oftast i Bibeln. Jag är vägen, står det. Och vägen är målet, inte målet (Boye). Ja? Mina planer för att ta mig till Kompostella är fortfarande vaga och oklara. Men jag tror att själva vägen är - försoning.
Jag vill gå. Jag vill gå genom ett landskap som förändras, jag vill förstå själva landskapet och dess förutsättningar. Jag vill dela den erfarenheten med andra människor som fattat samma beslut som jag.
Min grej är själva omgivningen, människor som lever på en plats, fast förankrade, människor som inte är marginaliserade.
För den medeltida pilgrimen var just det kanske egentligen det svåra: i och med beslutet att lämna hemmet och omgivningen så påtog han/hon sig rollen av marginaliserad. Fattigdom (påkallad) och osäkerhet (konsekvens) var sedan förutsättningen.

Annars är allt under kontroll.

Några bilder från vandringen

På väg upp mot katedralen. Mässan började 7.00 och vi var aningen sena så svägerskan löpte på som en skållad råtta.

På väg.


Små fina kapell med närmast Skansen-artad stämning, inlagda grova furuplankor löst på graniten/klippan som var golv, och lika enkla bänkar.


Ett parti schack efter lunchen.

lördagen den 10:e juli 2010

Den moderna pilgrimen


Så har jag då faktiskt börjat gå mot Kompostella. Mot all förmodan, känns det som. Och som så mycket annat: tack vare en svägerska. Egentligen borde jag ha en etikett på den här bloggen mina svägerskor, fast det har jag inte.
I alla fall, det här är inte en ny svägerska, svägerskor blir ju svägerskor utan att be om det så att säga, men en svägerska med vilken jag nu påbörjar ett nytt äventyr. Kanske.
Vi hade en son med oss var också. Min son P som är tolv och hennes, R, som är tio. De spelade schack, käkade nutella (när vi väl hade förstått att det var det som behövdes för att de skulle orka gå helt enkelt) och gick. Utan att klaga.

Vi åkte ner till Le Puy-en-Velay, där den äldsta och bäst bevarade medeltida pilgrimsleden (Via Podiensis) mot Kompostella har sin utgångspunkt. På den här kartan ser man alldeles utmärkt väl de tre stora vägarna genom Frankrike, liksom den (i princip) enda vägen genom norra Spanien.
Vägen går till en början genom Centralmassivet, en liksom stor utsmetad klump till berg som ligger nere i den södra halvan av Frankrike. Berget är gammalt och slitet men det har ändå, verkar det som, i någon mån hindrat de mest extrema varianterna av moderniteten att ta sig fram. Här finns förstås motorväg... fast snabbtågen åker runt det. Studerar man den franska järnvägskaratan så ser man att landet liksom ligger i periferin - av sig självt. Massivet ligger där i mitten och ruvar, tänker jag mig. Men den medeltida pilgrimmen hindrade det alltså inte.

Och det hindrar heller inte dagens pilgrimmer. This is nämligen serious business. Utgångspunkten är alltså Le Puy, som ligger i fel ända av massivet, det vill säga dess östra del. Man ska ju västerut.
Där börjar pilgrimmen med att gå i mässan klockan sju på morgonen, han eller hon får en särskild liten kartong, en sorts pass som kallas créanciale och som sedan ska stämplas vid varje etapp. I slutändan, väl framme, tror jag att man får medalj, precis som Bengt O fick av påven.
Likaså fick vi, utöver en välsignelse, där i katedralen i Puy en liten medaljong med pilgrimssnäcka på ena sidan och Maria på den andra.
Typiskt katolskt, sa min svägerska, alla dessa små krimskrams.
Jag tyckte att det var rätt flott.
R satte sin på den kedja han hade om halsen där redan en del annat av samma slag hängde.

Och sen bar det alltså iväg, genom det där landskapet. Vi hade guidebok, karta och vägen är dessutom ordentligt snitslad.
Den går genom ett inledningsvis rätt dramatiskt landskap med stora höjdskillnader, men tätt ligger också de gårdar, klungor av hus och byar som alltså legat där sen minst medeltiden och som tillåter pilgrimmen att äta och så småningom sova.

Det var en rätt förvirrande erfarenhet. Berg förvirrar, tycker jag. Man såg byar och undrade: är det där vi har bestämt att vi får kaffe? Men nej, de liksom försvann då vi skulle iväg på en annan liten väg.
Jag fick en känsla (antagligen inte helt felaktig) av att vi, utöver att vi aldrig gick på plan mark, liksom sick-sackade oss fram genom de där bergen.
Rätt snart blev vi medvetna om vilka vägar som var bra: lagom sluttande på sand genom skogsdungar och vilka som var dåliga: asfalterade utan träd.
Vi kom också, efter någon dag på, att man inte skulle rusa. Man måste hålla ett jämt och långsamt tempo. I långa uppförsbackar gäller det att gå sakta, sakta med små steg. Man ska inte bli andfådd. På så vis hushållar man bäst med sina krafter.
Det var varmt, trettio grader sa folk. Men det märktes inte så mycket, i berg fläktar det ju på ett annat vis. Ändå fick jag någon sorts värmeeksem kring handleder och vrister. Man hade kunnat tolka det som stigmata. Om jag hade varit mer troende av mig, alltså.
Men nu får man nog se det som värmeutslag, som sagt var.

Och vi fann någon sorts tempo och vi återfann dem vi sett i katedralen längs vägen flera gånger. Hade vi hållit på längre hade vi antagligen sett mer av dem. Alla var mycket vänliga mot barnen. På en gård där en handikappad man som kallade sig Néné hade startat försäljning av drycker, fick pojkarna varsin Mars. Vatten fick vi av alla - barägarna erbjöd sig att fylla våra flaskor.
Vi bodde okej på olika sätt - en gång i något som mest liknade en skola men som var en sorts center för barnkolonier, en gång i en kvasikristen familj som inte begärde betalt, men som naturligtvis, precis som alla andra, tog emot de pengar man gav dem utan några som helst problem. En gång hos en mycket gammal tant som hade stora svårigheter att bestämma priset på den frukost hon plockade fram åt oss ur sitt eget skafferi.

Längs denna väg frodas alltså en hel liten industri, men den har ett inslag som normal turism inte har: det där frivilliga, det där uppmuntrande. Rätt sympatiskt, trots allt.
Pilgrimer, för det betraktades vis som, är väl rätt dåliga turister. Eftersom man bär allt man har med sig på ryggen köper man ingenting. Å andra sidan äter och dricker man med god aptit. Och man behöver tak över huvudet (även om man kan campa, men då måste man bära tält) och en bra säng.

Vi åt en helt fantastisk lunch bestående av omelett och kallskuret. Den lilla kvinnan som gjorde i ordning den blev lätt generad av vårt prisande av hennes skinka, paté och alldeles guldgula omelett. Men hon berättade att hon gjorde allt själv. Hennes karl slaktade grisen som hon tillredde, och hon plockade ägg från sina hönor varje morgon - som hon gjorde omelett till turisterna av.

Och landskapet var blomstrande. Bönderna körde traktor dygnet runt vilket var lite jobbigt, men det var tydligen den tid då man slår höet och även då man börjar köra in det i ladorna. Har aldrig sett så mycket traktorer på vägarna förr.
Men här fanns inga pooler och mycket få moderna eller nya byggnader. Allt var i lokal granit och taken av skiffer. Barerna sålde vykort och lite godis men det var väl också allt.

Auvergne, som landskapet heter, är i princip fattigt och avfolkningsbygd. Baren i vårt kvarter här i Paris hölls av ett utflyttat par från Auvergne då jag kom hit. Nu har kineser tagit över.
Men det är också förhållandevis orört och fortfarande brukat. Här odlas linser och betar kossor, typ.

Och genom detta går alltså folk, pilgrimer, numera i rätt stora mängder. Jag funderar på det där med pilgrim i förhållande till turist. Det är skillnad. Men jag vet inte hur stor den är. Att alla dessa människor medverkar till den här landsändans försörjning var uppenbart. Men kanske också till dess bevarande? Som ett museum över hur det var i Europa, förr i tiden, då gårdarna liknade de gårdar som småbarn fortfarande möter i sina första bilderböcker; med hundar, katter, höns, gris, hästar och kor. Tupparna gal och omeletterna är guldgula och smörlena.

Pilgrimerna å andra sidan är på väg för att de söker något andligt utöver att bara kulturkonsumera. Möjligheterna är rika längs vägen. Men det man möter är någonstans inte alls andlighet utan den egna kroppens sensationer och tillkortakommanden.
Man somnar efter lunchen, bäst att hitta en gräsplätt eller dunge att sträcka ut sig i, annars trillar man av stolen.
Fötterna går sönder, man ser viftande tår och plåsterremsor. Diskuterar strategier för att inte få benhinneinflammation.
Och man liksom skakar där man går, tanken är inte alls koncentrerad och välformulerad, snarare splittrad och mer som en ficklampsstråle i mörker - belyser fläckvis. Om alls.

Ändå är det rätt tillfredsställande.

Vi gick 67 km på tre och en halv dag. Vi fuskade en halvmil och tog en taxi för annars hade det blivit för långt den dagen för barnen, förklarade vi för alla som ville höra.

Tillbaka till Puy och tåget tog vi en sorts transportservice, en buss som rymde åtta pers plockade upp folk och forslade dem tillbaka. En service väl anpassad till den här sortens turism, där folk återkommer år efter år och går några dagar till, en bit till, på den långa vägen mot Kompostella.