torsdagen den 31:e mars 2011

Facit

Okej, gårdagens runda. Plocka fram kartan, den som orkar. Boulevard Arago upp till Denfert med lejonet (alternativ stavning Denn Fert), Maria har rätt, liksom hon har även fortsättningsvis. Jag knatar in på Montparnassekyrkogården, vilket Lars så riktigt preciserar.
Där inne finns skulpturen som kunde ha varit en svan (krånglig hals och utbredd vinge) men som visade sig vara en ängel och ett fruntimmer, Gabrielle påpekar Amor och Psyke och jag kan bara beklaga att jag inte kollade vem som huggit fram den. Vidare kan man fundera över om det är ett bra motiv på en gravsten. Ovanligt, väl?
Ut ur Montparnasses begravningsplats och en bra gata, rue Vavin, full av bra affärer - själva deffen kan komma av sig där, och in i Luxembourgträdgården. Lennart svarade två gånger bin och det var också rätt. Båda gångerna. Och Fransyskan H klarade platsen på noll röda sekunder (konstigt uttryck, men jag ser inte felet).

Sammantaget kan man väl säga att det hela var lätt, gissningsvis för lätt. Nästa gång blir det svårare.

onsdagen den 30:e mars 2011

Vårdeffskor

inköpta. I alpstil. Affären är lika knökfull med grejer som den där som säljer marina saker, Breiz. Men här är det österrikisk stil som gäller. 
Jag hade en gång i tiden en sån där grön kavaj med små hornbitar på slagen, jättesnygg. Mina kompisar kallade det för en Anschluss-kavaj, men det hindrade mig inte från att gilla den. Inköpt till kilopris på second i Berlin.

Nu till saken. Nedan följer några bilder (som vanligt bra dåliga bilder) från dagens deff. Jag koncenterade mig på djur. Och det här är en sorts quiss, för jag säger inte var jag tog bilderna, och inte vilka djuren är. Quisset består i att gissa eller veta. Ibland lätt ibland omöjligt, skulle jag tro. Hej.

Jo, en grej till. Sven-Bertil. Jag hade lite glömt honom, men han låter sig inte avspisas. Hans råd är just Bra Skor och ett Glatt Humör. Samt att man gör grejer spontant.

Vilka djur?

Kärnfamilj





notera även den fåniga rabatten runt, som ännu ej blommar

Intressant hals o vinge. En svan?


Alltså det där i mitten bakom de två svarta skivorna.

Besvikelse

I Profil

Våren

är ju som bekant här. Eller ja, både här och där. I det här landet där jag bor har de bestämt att våren börjar den 21 mars. Varje år. I ur och skur.
Det tog mig lång tid att fatta. Och jag tycker fortfarande att det är fullkomligt idiotiskt, våren är ju en process, inte ett faktum? Våren beror på, skulle jag säga. Beror på väder och vind, lite nyckfullt sådär.
Men så är jag då svensk, och så resonerar man i Sverige, även på vetenskapligt håll. Om man nu kan kalla meteorologi för en vetenskap. Men det gör man väl?
Man liksom duttar och känner sig fram, går ut med termometer och grubblar. När kan det tänkas vara vår egentligen? Ja, så kommer man fram till något för de flesta acceptabelt. Den svenska våren är helt enkelt placerad efter svensk konsensusmodell. Och därmed inte vid samma tidpunkt överallt i landet. Herregud, det skulle ju inte gå?

Medan de här nere, antagligen i romarnas efterföljd, studerat himlakropparna och jordaxelns lutning och vad fan det nu kan vara. Något annat än den späda grönskan i alla fall. Och bestämt att våren börjar då natt och dag återigen är lika långa. Det är ingenting att diskutera.

Vilket jag tycker är, om möjligt, ännu dummare.

Idag blir det gissningsvis nytt deff. Hej.

måndagen den 28:e mars 2011

spela kort

Gunnar ska ha fest. Märker att vi alla är väldigt pigga på det här, att vi liksom ser fram emot det.
Och märker något mer. Att jag kommit över puckeln, typ. Jag är på nedväg nu. Man kommer inte ifrån det. Festerna bakom mig är gissningsvis fler än de framför mig. Framför allt är jag väldigt mycket mindre intresserad av att gå på fest. Jag var intresserad. Och av att springa på krogen. Och nu orkar jag i stort sett bara deffa. Umgås helst med rågbröd och riktigt sur yoghurt, inte sån där len och fin fransk, och inte med folk.
Jag är tillbaka i något där tillvaron är en sorts medicin, Femina på 70-talet, typ. Inte för att jag läste den, men jag åt det som lagades efter recepten.
Allt, precis allt tänder små lyktor där i minnets mörker. Ja, en fondtapet, ja, en doa-kör, ja, Tor Line. Mina spelkort kommer från en resa med Tor Line, vi måste ha åkt till England. På båtar spelar man alltid kort, eller man gjorde i alla fall. För det finns inte så mycket att göra. Nu spelar man väl på en DS eller en annan spelmoj. Ensam.
I tält kunde man också spela kort. Och på verandor. I gillestugor någon gång. Och i skolkafeterior.
Mina barn spelar kort då de tältar och då de träffar sin morfar. I övrigt inte. Ett tag spelade jag kasino med minsta barnet, så att han skulle lära sig addition. Nu har han övergått till multiplikation och de stora håller på med vektorer och funktioner av x. På franska.

Allra bäst var att spela bluffstopp på verandan när det regnade. Eller beredskap. Våfflor gräddades även på verandan eftersom det osade.
Jag skulle kunna borra mig ned i tiden här, som en mask i jorden. Slå mig ned i ljusgrå torr lera som ett rostanlupet spett i potatislandet.
Men jag låter bli. Ser fram emot partyt!

söndagen den 27:e mars 2011

Deff

Bestämde mig, efter moget övervägande, för att börja deffa.
Snörde därför på jympaskorna med tog i övrigt vanliga gångkläder, tuffade ut. Man ska gå så fort att man knappt kan föra ett normalt samtal, enligt expertisen. Jag gick ensam. Det småregnade.
Söderut.
Borde man inte alltid, rent principiellt gå söderut? Rue St Jacques - den som leder till Kompostella. Men jag avvek, tog en sväng genom Parc Montsouris. Där gick ingen. Alla sprang. Alla, utom sammanlagt tre äldre tanter med hundar, kutade som blådårar, eller lunkade, eller flåsade som ånglok, eller sprang samtidigt som de skrek i en osynlig mobil. Fast det var bara en, han var chict skallig och gormade första gången om att det handlade om ett symboliskt värde. Andra gången var det bara Non, non, non, surtout pas!
Klart att jag undrade. Klart att jag tänkte: ska det vara så här måste jag börja skriva noveller igen. Avklippta öden, på en parkbänk eller vid en bardisk, eller som här, tjoande om sånt som antagligen var oerhört viktigt.
En av de tre hundarna hade ett helvete, den hade nämligen bestämt sig för att skälla på joggare. Här fanns bara joggare, det kryllade av dem. Tanten gick ut i närmaste hörn.
Själv hann jag möta några av dem två gånger. Han med skorna som såg ut som exotiska fiskar vid ett korallrev, snygg liten spänstig karl, kanske lite förs spänstig, spännig, som vi sa.
Sen kom jag ut på den boulevard Jourdan, det duggade fortfarande. En löpare strechtade vid staketet, en annan på spårvagnshållplatsen.
Det är en boulevard som får mig att tänka på Zagreb närmast, men också på alla städer jag varit i, den där kransen av staden med förfallen funkis kring alltför breda trottoarer. Citroëns fasad var bandagerad, gasbinda över allt utom skyltarna.
Emmaus skåpbilar parkerade framför entrén, vid porte d'Orléans liv. Trevligt café, en stor fiskmarknad med fullt av folk och en bio-marché öppen, man såg enorma vitkålshuvuden och folk som klämde på dem.
Hemväg, den enda tomma trottoaren den framför fängelset. Som om folk undvek att gå boulevarden just där? Jag stretchade inte, men var nöjd med min deff. Lågintensiv som den ju faktiskt var.

fredagen den 25:e mars 2011

Belgien

För den som undrar hur det egentligen går i Belgien rekommenderar jag den här artikeln. Jag har aldrig riktigt fattat det där med hur man inte kan ha en regering, men det lutar väl snarare åt att man inte har ett  land.

torsdagen den 24:e mars 2011

Bevakningen trappas upp

Jag har förstått av bevakningen av En underbar roman fungerar väldigt dåligt. Väldigt, väldigt dåligt. Träffade en bevakare(?) igår och hon var besviken. Här skriver man in sig på bevakning, sa hon, och vad får man?
Ingenting.

Det är ju inte klokt. Därför tänkte jag styra upp det här med bevakningen nu.
Boken innehåller 147 sidor med text på. Lite fler utan. Den innehåller vidare ett tiotal små illustrationer utförda av författaren. Den handlar om döden. Också. Det gör alla böcker, egentligen. Det säger i alla fall många seriösa författare, så jag säger också det.

En bevakare är ju naturligtvis lite av en ornitolog. Vill kryssa nya arter, vill se rara djur, typ.
I boken förekommer vidare en hel del fågelillustrationer, det kan vara bra att veta. Duvor. Det är liksom ett bitema. En del ser ganska konstiga ut. För den som verkligen vill hårdbevaka kan jag skicka en duva per post. En så kallad e-brev-duva. Mejla mig i såna fall.

Blipping while waiting

tisdagen den 22:e mars 2011

Bevismaterialet

har förkommit. Men tro mig, det är kall vår. Kastanjerna har jätteknölar till knoppar och allt det där som blommar på bar kvist blommar.

söndagen den 20:e mars 2011

Nykonservatism på Nysmill.

Har ni sett att det pågår en lite halvt undanskymd debatt om "nykonservatism" på Newsmill?
Jag läser den och även kommentarerna, och då och då poppar det upp ett nytt inlägg, och för varje gång det händer så blir jag mer och mer konfunderad.

Samtliga skribenter verkar övertygade om att det verkligen pågår en nykonservativ rörelse eller våg i Sverige, och de leder liksom det i bevis, var och en på sitt sätt.

Ibland är det helt hialöst. Charlotta Levay till exempel, verkar mena att saken är glasklar eftersom kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och bakar "cupcakes", för att inte tala om att de sätter surdagar och köper begagnade kläder!
Och de bor i radhus och nya prylar väcker respekt. Däremot inte skilsmässor.
Men hallå, som folk brukar säga. Vad är det här för gallimattias? Det må vara hänt att det är ungefär så de flesta svenskar lever, jag säger inte emot, men vad i hela fridens dar är det för konservativt med det?
Själv tycker jag inte att något av sagda beteenden är utpräglat konservativa. Amerikanska muffins allra minst. Om nu de ska räknas till beteenden.

Levay verkar hämta sin inspiration i det här inlägget, lägereldsmetaforen. Konservatismen är en kvinnlig angelägenhet, inåt-hemåt-eller-hur-det-var.

Men allra mest från vettet (ursäkta, men jag tycker faktiskt det) är ändå den här skribenten. Läs hans uppräkning av möjliga politiska reformer och fundera på om de är genomförbara inom ramen för en europeisk förhoppningsvis förnuftig konservatism. Första halvan går väl an. Men sen? Kultur och utbildning hör inte hemma i regeringspolitiken?
Och hur man än ser på det, inte sjutton får han något större gehör för resten heller. Tror jag. Bland svenska folket, alltså.
Kan man då hävda att det är konservativt?

Det här är i mina ögon den enda vettiga artikeln. Carl Johan Ljungberg för fram en vettig tysk konservativ Röpke som skulle kunna inspirera dagens borgerlighet.
Om man bara ska läsa en av artiklarna i serien så är det den här man ska läsa.

Min tanke var att nu leda i bevis, med hjälp av andra bakverk och inredningsdetaljer (hehe), att svenskarna inte är konservativa och aldrig (mer) kan bli det, men just nu orkar jag inte. Kanske blir det här en serie. I såna fall blir det del två.

Hörs,

tisdagen den 15:e mars 2011

Underbar vårdag idag

insåg jag då jag satt på en parkbänk för några timmar sedan och inte hade något att göra. Ingen bok, ingen tidning, ingen telefon. Jag tittade på barnen som lekte och tyckte att de var så fina. Funderade på frågorna i en intervju förlaget Tusculum ska lägga ut på sin sajt i samband med att romanen (man kan bevaka den, som bekant) kommer ut. Som om man visste vad man håller på med?

Nästa läge av någon sorts förhöjd varseblivning: på väg hem i skymningen, gick förbi den fantastiska chokladbutiken och saktade in vid skyltfönstren; så förföriska. All denna choklad i bruna och nougattoner, glaserade kaffebönor för att sätta punkt i meddelandena, ja, det var eleganta chokladbitar med bokstäver på.
I nästa skylt ett prompt budskap framför gamla sirliga apotekskrus i fin gammal butiksinredning: Tänk på att noga övervaka ert blodtryck.
You bet, tänkte jag, klart jag noga övervakar mitt blodtryck! Sen hann jag tänka att är inte detta vår västerländska civilisations budskap i ett nötskal? Konsumera, ät, drick och var glad. Tänk inte på följderna, efter oss syndafloden. Och så kommer staten och socialstyrelsen, som väl inte finns längre, och påstår motsatsen. Vem bryr sig?
Hann jag tänka, sen var nästa fönster Fonus. Vi fixar stenen i marmor.

Och så slöts ju liksom cirkeln.

Nu har överkokat makaroner med flit, samt hällt i riven ost så att det ska bli en klisterburk - på allmän begäran.
Nu hoppas jag bara att de får leva. Ungefär.
Kan utsträckas till jordens alla barn.

fredagen den 11:e mars 2011

Kära bloggläsare, kära vänner!

Insåg för en stund sen att jag har rätt få vänner här, på plats, på marken. Visst, några är de, vänskapen bygger på kontinuitet, flyttar någon till ett annat kvarter så krävs större ansträngningar för att hålla det hela vid liv och ibland tynar det bort. Men ibland håller det ändå.
Och i Sverige - samma sak, de få som blivit kvar har liksom ansträngt sig just för att hålla kontakten, liksom jag själv då. Som Thomas skriver idag, det man tappar är förlorat. Men också: det man släpper självmant är lika förlorat. Samtidigt som det kanske inte är det. Man vet aldrig.
(Läs även Gabrielles fina kommentar.)

Men bloggen är pålitlig som vänskapsförmedlare. Det är inte klokt egentligen, men jag tror att jag har funnit svaret, liksom. Om man skriver i vilket fall som helst, av princip, ja, då ska man helt enkelt ha skrivande vänner.
Man blir helt autonom. Kan flytta vart som helst och är i och för sig beroende av tekniken, att den fungerar. Men så länge den gör det så är det lugnt.

Så en sak är säker, bloggandet slutar jag inte med. 

Annars har jag följt den här s-cirkusen med visst intresse. Själv tycker jag att det verkar bra med en ledare som drar en aning åt vänster. Alla partier kan ju inte ligga i en klump i mitten?

Hörs,

tisdagen den 8:e mars 2011

En ny blogg!

har upptäckts av undertecknad: JCB-bloggen!
Pingar särskilt Bengt, Bodil och Thomas, så här på rak arm.

Nu petar jag in den i länklistan.

Internationella kvinnodagen

firas här med något vemod, kanske. Jag kommer inte skriva fler romaner. Never again, ska man ju inte säga, men om det blir av så dröjer det. Länge.
Sånt här ska man väl inte tala om på en blogg, antar jag. Men å andra sidan, var ska man då tala om det?

Från och med nu gör jag bara undantagsvis sånt som jag inte får någon som helst betalning för. Ja, jag vet, när man skriver en roman så är man liksom med på noterna, man vet att sannolikheten att man får en rimlig timpenning för den tid man lagt ned är noll. Eller kan mätas i promille eller nåt.
Men det är också väldigt mycket man inte vet då man skriver sin första roman, saker man börjar ta reda på då man skriver den andra.
Och så småningom ser man någon sorts mönster i vilket man, eventuellt, har en plats.

Den plats jag fann att jag hade - intresserar mig inte. Jag lämnar den åt bättre behövande, om man nu kan säga så, det kan man väl inte. Vattnet sluter sig om stenen som faller, det blir inget hål att fylla med annan materia.

Men tro nu inte att jag därmed inte är glad för den roman som ska komma ut i maj. Det är jag. Den blir en fin avslutning, tredje gången gillt, liksom.

Säg så här: en långvarig depression är i och med detta beslut över.

söndagen den 6:e mars 2011

Vårvindar

Här är en sorts annons för En underbar roman som alltså kommer ut den 9 maj. Man kan bevaka den. Det tycker jag känns lite spännande, typ. Jaa, tänker man då, nu kanske den hittar på nåt - oväntat.

Annars kom jag av mig med sången. Här är kallt men idag var vi ute på landet (typ) och gick längs ett litet sportflygfält. Det kom små flygplan som lät som barn som leker bil, och landade.
Det fanns också ett halvt flygplan, eller bara nosen av ett sånt där stort plan, det såg ut som när man skär en falukorv i för stora bitar, där det borde varit en öppning/trasigt satt en upptejpad bit plast. Svårt att riktigt greppa - som bild.

Det fanns en terrass där man kunde dricka kaffe, en terrass som vi förresten hade ritat. Eller vi och vi. Min man. Kanske är det inte så dumt ändå, att rita terrasser. Det fanns träd och lera och små vattendrag under höga träd, en bit bort.

I den där familjen som är våra vänner är barnen nu stora och alla spelar de piano, det var helt otroligt att höra folk spela piano hela tiden. Spontant liksom. Och bra.

Det fanns cyklar och en var så modern så att den bara hade en halv framgaffel, jag borde ha tagit kort på den, men det gjorde jag inte. Däremot fanns det fina små speglar och i en av dem tog jag ett självporträtt. Men motljuset var för starkt.

Det var verkligen en dag i stark motljus.

lördagen den 5:e mars 2011

Lästips

Unni Drougge skriver utmärkt om bokbranschen och bästsäljarismen i senaste numret av Författaren.

fredagen den 4:e mars 2011

Clandestino/Immigraniada

Okej, Europa Neurotisch som Stereo Total konstaterade i det förra inlägget. När jag lyssnar på dem så hör jag liksom hela vår moderna historia, speglad genom alla de sjukdomar vi har och har haft. Det börjar med melankolin och övergår i mer och mer schizofrena yttringar.
Eller som den manliga rösten konstaterar: Europa, du har multipla personligheter...


Och så här ter det sig för Manu Negra. Clandestino. Illegal.


Medan Gogol Bordello som jag tror är ryss, har en mer optimistisk syn på saken - det spelar ingen roll egentligen vad vi tycker, immigranterna kommer i alla fall.

Hur se på Europas framtid? I helgen kommer ett avslutande svar från Belgien eftersom jag inte hittade Arja Sajonmaas (eller hur hon heter) 70-tals låt Jag vill leva i Europa, som jag redan då hade mycket svårt för.

Ciao,

torsdagen den 3:e mars 2011

Stereo Total



Vi trallar vidare. Fransk-tysk tolkning av Europa.

onsdagen den 2:e mars 2011

Vilket språk?


Okej, nu ska jag visa min totala obildning vad gäller språk, för vad sjunger hon på? Plattan(?) heter Bretonne och tjejen sjunger på det här språket då, sen på franska och en låt på engelska, men som jag tror är irländsk.
Finns bretonska? Okej, jag tror att det finns nån sorts keltiskt-gäliskt(?) samband mellan norra Frankrike och Irland, kanske bitar av Skottland. I detta buntar jag in säckpipor, rugby och skumma folksånger. Melodifestivalvinnare, typ.
Men det här med keltiska - finns det fortfarande?

Jag vet att jag kunde googla på saken, men jag orkar inte.
Dock förnekar jag å det bestämdaste att svenskar och svenska skulle ha något med det keltiska arvet att göra. Jag menar att det är en helt annan grej.
Även om det inte är något jag svär på direkt.

tisdagen den 1:e mars 2011

Nach Hongkong



För er som varit med länge, en favoritgrupp i repris. Hongkongbaserade (som vi säger här) The Pancakes. De sjunger även Tre pepparkaksgubbar, till egen melodi. Tyvärr går den inte att hitta på nätet så det är väl bara att köpa skivan. Om man nu vill ha den.

Här sjunger de i alla fall på tyska - gruppen är grymt polyglott - och jag fattar absolut ingenting. Men jag gillar bilderna.