tisdag 31 maj 2011

Ett senkommet råd till Sveriges kung

Jag fattar inte det här med kungen. Eller som jag fattar det så är det inte så mycket att bråka om. Kungen anklagas för att ha gått på stripklubb? För att ha haft utomäktenskapliga förbindelser? För att ha umgåtts med kriminella?
Vad jag kan se är ingen av dessa grejer något olagligt i sig. Klart att har man affärer med kriminella så börjar det bli vanskligt. Om affärerna är olagliga, vill säga. Men även kriminella kan väl göra lagliga affärer. Också.
Men på de andra två punkterna har vi än så länge eller kanske snarare inte längre någon lagstiftning som förbjuder. 
Ja, så var det de eventuella komprometterande bilderna som kompisen höll på och jiddrade om. Kan man inte ta ställning till dem då de visar sig?
Som det ser ut hittills så är ju inte det något kungen sysslat med. Alltså bildköp.

Jag är verkligen inte för att kungen eller statschefen ska få ägna sig åt just kriminella aktiviteter. Enligt den här artikeln är ju det heller inget lagstiftaren tänkt sig.
Men jag tycker heller inte att kungen måste uttala sig om än det ena, än det andra. Att folkvalda och folk som har tjänster, jobb, betalda uppgifter, ska kunna stå till svars för vad de gör inom dessa ämbeten och åtaganden är väl rimligt.
Men privatlivet?
Njet, inte så länge man håller sig inom lagens råmärken.
Så gör som de danska kungliga gör: håll klaffen.

Uppdatering: Bra text av Einar J om eländet. Och ytterligare en, än fränare, av Alberte Bremberg, SvB.

söndag 29 maj 2011

Idag är de rosa

Annan klassiker

Alltså, detta med att ha utsikt mot Eiffeltornet. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Man bor högt och då har man det. Eftersom det syns ungefär överallt, det är ju så jäkla högt.

Men det är ändå tjusigt på ett sätt som inget annat är det. Man ser vädret så bra mot tornet. Man ser natten så bra mot ljuset. Man har liksom en stadsfyr vars ljus sveper över himlen någonstans i sin omgivning. 

Nu har vi käkat ägg och bacon. Hälften gillar och hälften mår illa av lukten för tidigt på morgonen. Jättesvår lukt att dölja.

Curryn kan komma sig av nya innehavare av restaurangen i huset. Asiater, som man säger här. Okej, de kör fortfarande traditionell fransk mat i reston, men själva kanske de käkar curry, och de har en lägenhet på en trappa. Fast jag har aldrig sett dem så man kan undra om de bor där.
Kanske lägger de bara ut falska (curry)spår.

lördag 28 maj 2011

Nygammal favorit

Dagens

Idag är det årets race. Dottern konfirmeras ikväll. Sen käk. Hur mycket potatissallad käkar ungefär femton personer? Det finns antagligen grönsallad också. Är vi ungefär femton personer? Och om det kommer femton scouter också, blir det dubbelt så mycket då?
Det bör det väl bli. Eller också inte.
Jag har gjort gravlax! Mamma och moster är här och hade med sig hårdostar och olika korvar, typ björn och ren. Tunnbröd, som om vi vore nån sorts norrlänningar.
Till dottern har jag lånat ut en tunn guldkedja, för den hon hade var av. Men nu tycker hon att min är för lång och vill göra en knut bakpå. Gissa varför hennes gick av?!
Yngste sonen har körsång med skolan nu, strax, men det slipper jag (hehe) för hans gamla släktingar vill gå och det är begränsat till två platser per familj.
Jag ska ut en sväng, sen vidtar väl nån sorts mackverkstad.

Har köpt en jädrigt snygg liten Bibel med blixtlås runt till henne. Den ser ut som en sån där liten grej man har sygrejer i då man reser, fast med kors på istället för tja, en fingerborg. Helfranskt, om man kan säga det om grejer med blixtlås runt. Helfranskt pocketband i Bibelutförande.
Det blev fel, men ni kanske fattar. Har jag tur kan jag plåta den så småningom, då får ni se. Det är den officiella traditionella översättningen, La Bible de Jérusalem, annars fanns en protestantisk översättning, en ekumenisk översättning och översättningar till vardagsfranska, ungefär. Samt hyperlätt översättning med max tusen ord.

Nu ska jag purra sångaren, så att han inte missar sin show.

onsdag 25 maj 2011

Curry och Mediamänniskan

Det har börjat lukta curry i vår trappuppgång. Jätteskumt. Inga nya grannar, ingen som helst förklaring.
Curry vet jag ingen som har i maten längre. När jag var liten tyckte jag om höns och ris med curry. Men inte heller höns finns ju längre. (Utom Bodil Z, som gör hönsragu - ja, jag vet att det är ett syftningsfel här, men det blir mer spännande så.)
Och sen fanns det currydressing t ex på Liljevalchs restaurang, Blå Tåget?
Kan finnas fortfarande.

I synnerhet som det är någon sorts brittsommarvärme här närmast tycker jag att curryn är än mer mystisk. Man blir ju varm av att käka mat med curry.
Här stundar dock den bästa tiden. Post-Hägg, som vi kallar den. Skolorna har gett upp, de har bara fester och vårbazar (fiskdamm med vattenpistoler som pris) och sånt kvar. Snart kvartersloppis igen, skrev in oss för en ruta i år också. Trots att jag egentligen blir deprimerad av det. Men sönerna har saker att sälja. Och kanske dottern också.
Parkerna är osannolikt gröna, idag syntes inte gymnasieskolan dottern går i från eh, utgångspunkten inne på skolområdet. Det var så mycket träd i vägen. Det är en fin skola, ligger lummigt på en gammal klosteregendom, är fortfarande i någon liten obskyr nunneordens beskydd. Nunnorna är numera bara tre, fyra stycken, men de har ett fantastiskt växthus i ett hörn.
Och de här stora djupa kvarteren som fortfarande, inne i mitten innehåller ett kloster och trädgårdar, ja, dem gillar jag. Naggade i kanten (avsålt) till bostäder.

Nu kom jag bestämt bort från ämnet igen.
Jo, så här är det. Jag har kommit på en karaktär. Jag kan inte hålla klaffen om det, trots att jag misstänker att jag borde. Hon heter Mediamänniskan och är min (svenska) svägerska. Till en bror jag inte heller har. På riktigt. När jag tänker på henne så blir jag riktigt upprymd över allt elakt jag kommer på.
Detta jag i den nu just utkomna boken verkar få lite på nöten för - det faktum att jag skönskriver - blir med Mediamänniskan ett minne blott. Ojojoj.
Frågor kanske besvaras. Kanske inte. Men kul har jag.
Hej.

måndag 23 maj 2011

Det ska fan vara teaterdirektör

höll jag på att säga. Och jag menar det. Fast jag menar författare.
Det är ju en ganska märklig sittasjon, som de säger i radio ibland. (Förresten, jag retade mig som en galning på att alla uttalade en saab-chefs namn Muller, han måste ju rimligen heta Möller, tänkte jag, men nej, han verkar faktiskt heta Muller. Arma människa!)

Nå. Författare. Så här är det att vara författare. Man skriver en debutroman och debutromaner får i regel stor uppmärksamhet om än blandad kritik. Sen skriver man ett okänt antal böcker (jag har skrivit två, so far), som inte särskilt många tidningar bryr sig om att recensera, och om de gör det så är kritikerna sura eller gnälliga eller på annat sätt missnöjda. Åtminstone med nånting. Men de hoppas ändå att man ska skriva fler böcker. Som ska bli bättre, dåra. Kan tänka. De som inte skriver alls tycker väl antagligen att man skulle gett fan i att skriva redan denna, medan de andra liksom ger en en liten frist.

I alla fall, sen, så småningom, så framhärdar man i den här situationen i typ tio eller tjugo eller hundra år, och sen så blir man en gammal författare. Och då, och först då, blir man okritiskt hyllad. Se på Spill till exempel? Är det en bättre bok än författaren skrivit förut? Knappast. Är det en sämre? Nej, inte heller det. Det är en precis likajävladan bok som ungefär alla andra av samma författare.
Eller Ekman. Eller Enqvist.
Men inte förrän man är i 70-årsåldern så blir man just okritiskt uppburen.


Slutsats? Ja, det blir väl att man inte kan bry sig så särskilt mycket om kritik. Ska man skriva så måste det vara för att få vara i den där världen man håller på att få på pränt. För att se vad den innehåller, för att upptäcka den. Resten är nog typ lappri.

Hej.

söndag 22 maj 2011

Rec-nytt

Nu har jag uppdaterat recensionsspalten. Det är en feel-good-bok, med tanke på att en av Ica-Kurirens läsare är positiv!
Okej, då kan man säga att jag faktiskt har lyckats. Uppgiften är tillfredsställande löst. Ambitionen var att skriva en liten bok som riktar sig till tanter. (Och en del farbröder.)
Sen hittade jag en rätt kul grej av en slump. Google-alarm. Man skriver in de sökord man tycker är bra och sin mailadress och så får man ett mail när orden dyker upp på nya ställen på nätet. Jättefiffigt.

Här är nästan för varmt. Ja, det var nog allt. Hej.

fredag 20 maj 2011

Vi tar avstånd

lite mer. Det passar fint, för vi har inget särskilt för oss och har därför lite tråkigt.

Så, avstånd. Från mordbränder (ren självbevarelsedrift), badmössor som luktar illa, svarstalonger, konstiga uppmaningar att köpa grejer för att få en miniugn på köpet (hade kanske tagits under övervägande om vi inte redan hade haft en miniugn, den är kanon), kanoner - förstås. Riktiga, från Bofors. För resten, var/är det samma Bofors som gör/gjorde tandkräm?
Lappar från skolan, försäljning och bettleri, fast det undanber vi oss egentligen.
Månglare känner vi oss lite osäkra på. Newsmill. Slumpgenererade saker. Extra allt.

Äh. Nu går vi och läser Sebald istället. Det här gick inget bra. Avstånd från allt eller extra allt, det är frågan. Förmodligen skulle jag kunna hålla på så här hur länge som helst, men då skulle jag väl skrämma bort de få och trogna läsare jag ändå har. Vi har. Det är bättre med plural. Jo, franska verb tar vi avstånd från också. Och tyska. Men inte tyska bilar, de är bra. Nu går vi verkligen och gör nåt annat. Hej.

BHL

får nu på nöten i engelskspråkig press (efter att hans försvarstal för DSK tydligen översatts till engelska och publicerats). Och det kan han gott ha. Här en sammanställning från Le Monde. Men obs, länkarna i artikeln går alltså till engelskspråkiga tidningar.
Jag vill med detta inte påstå att BHL alltid är värd att sopas med, han har skrivit och gjort bra grejer också. Men här klampade han alltså i klaveret.

Svensk självbild och Nato

Det här tyckte jag var en intressant, om än något extrem, artikel om den svenska neutraliteten och dess konsekvenser för - folket. Ja, alltså svenskarna. Men i alla händelser tänkvärd.
Vi har blivit undfallande (eller var det redan) och har gjort det som var just svagt i efterhand till en dygd - att vara "neutral" och emot alla krig och krigshandlingar anses fortfarande av många svenskar som väldigt mycket finare än allt annat. Moraliskt, alltså.

Så inte är det väl särskilt förvånande att en majoritet av svenskarna inte vill att Sverige ska vara med i Nato? Men är det egentligen en realistisk ståndpunkt?
När jag läste den tjocka Palme-biografin i vintras så var en av de saker jag lärde mig att Sverige, under neutralitetens glansdagar, det vill säga rekordåren under efterkrigstiden, var ett av världens hårdast beväpnade länder. Okej, inga kärnvapen, men i övrigt upp till tänderna. Det hade varit borgerlig politik under det tidiga 1900-talet och inget Palme och sossarna egentligen ifrågasatte. Fälldin körde ju på i samma ullstrumpor vid ubåtskränkningarna. "Håll gränsen" var hans torra uppmaning då den där ryssen hamnade på grund utanför Karlskrona.
Mina personliga minnen stämmer också med denna utsaga. Minns heldagar med övningar i högstadiet med personal från civilförsvaret som kom och undervisade om hur man skulle bete sig om krig utbröt. (Ner i ett dike om man såg en atombombssvamp, typ.) Minns hur hela jävla Bollmora var proppfullt med skyddsrum, varje höghus, varje radhusmatta hade sitt krypin. Och de skulle klara atombomb, som bekant. Minns att alla var tvungna att göra tjänst i civilförsvaret om det kallade.
Och så hade vi allmän värnplikt (minns historier hur man skulle bära sig åt för att få "frisedel"), och fortfarande en jäkla stark vapenindustri.

Det enda vi har kvar av detta idag är väl vapenindustrin. Onekligen moraliskt problematiskt.
Men, vart jag vill komma är: är det rimligt att inte gå med i någon form av allians då vi (ja, inte jag, men svenskarna) av kostnadsskäl (snålhet) tagit bort försvaret och civilförsvaret?

Och fattar egentligen folk de här sambanden? Tror de inte att det farligaste som kan hända den är att FRA spanar på deras fb-konton? För att inte tala om den globala uppvärmningen och orättvisan nord-syd?
Visst, det är säkert farligt, det med. Men jag är inte lika säker på att det är det värsta som kan hända.

Fler intressanta artiklar finns på samma tema i Axess senaste nummer. Några av dem på nätet.

onsdag 18 maj 2011

Bilden av fienden

Då, när USA bestämde sig för att inte visa bilden av den dödade Bin Ladin, kom det för mig att det är en sorts evig grej, det där. Bilden av den besegrade fienden. Har för mig att jag någonstans läst om nordmännens sed att sätta de avhuggna fiendeskallarna på pålar. Försökte hitta en seriös källa på nätet och googlade på Tacitus och Adam av Bremen, hittade bara en sida ur googlebooksprojeket ur en bok av Dick Harrison. Så ta det för vad det är, det kan vara något jag läste i Trägudars land som tonåring. Eller i serien om Trälarna.
Ändå är det så - urtida, arkaiskt. Fiendens sargade huvud, skilt från kroppen.

Och när nu franska intellektuella med BHL i spetsen härjar över bilden av DSK så som den sköljer över klotet - är det då inte också den bilden man snuddar vid? Om inte fienden så den besegrade, den slagne, den som lidit nederlag?
Missförstå nu inte detta. Jag har inget till övers för maktmänniskor som missbrukar sin position. Verkligen inget.
Och det verkar ju däremot BHL ha, om de, enligt honom, är någon sorts extraordinära personer. Men det är ju där han trampar i klaveret. Tänker fel.

Men bilderna intresserar mig. Ibland. Och hur man i olika kulturer betraktar bilder. I Frankrike är man väldigt mycket mer restriktiv med tillgång till bild. Det förklarar en del av det franska ursinnet. Men bara en del. Resten skulle jag nog faktiskt säga är att de torskade. Förlorade. Står unisont med kalsingarna kring fotknölarna, som Gunnar uttryckte saken.

Hej,

måndag 16 maj 2011

Stäng din ostbox,

säger mina barn då de menar Håll käften.
Ferme ta boîte à camenbert.
Jag lär dem inte fulare varianter på svenska. Jag trivs bra med att de inte kan svära så bra på svenska.
Men det var det jag tänkte göra här en stund, stänga min ostbox. Jag måste få ihop ett fårhus. Leverera. Och det innebär bosser dur. (Jobba hårt.)
C'est un truc de ouf, kan man också säga.
Eller jag måste jobba som en malade.

Så jag kopplar ned, knappast av, men gärna ihop. Om man säger så. Hörs,

lördag 14 maj 2011

Skriva

Det finns väldigt många bloggar som drivs av människor som vill skriva böcker, men som inte har givit ut någon bok än. Och så finns det lika många minst av såna som just gett ut sin första bok. Debutantbloggen är en som ofta är sympatisk. Just nu kan man läsa en text av Annelie som i mig väcker en viss oro. Höja ribban. Prestera mer och bättre.
Men det går ju inte när det gäller skrivande?
Eller rättare sagt, man vet inte om det man gör är bättre eller sämre än förra gången, det får man veta - på sätt och vis - den dag det blir läst. Om det blir det.
Och samtidigt inte, för det är något med det där som är omöjligt att ringa in. Är det som är bra och som man vet att man gjort väl nödvändigtvis det som andra gillar?
Jag tror inte det.
Att skriva är (för mig) i mångt och mycket att pendla mellan självöverskattning (Detta är genialt!) och missmod (Nä, det här kan jag lika gärna lägga ned direkt. Ingen kommer orka läsa det.)
Men drivkraften är, och detta har jag funderat över den senaste tiden, inte att det hela en dag ska ges ut och bli läst och bedömt och därmed lyckat eller misslyckat, att man hellre skall vistas i den miljö och med de karaktärer man där hittat på än i det verkliga livet.
Det är flykt, skulle jag påstå, flykt eller nyfikenhet, för man hittar ju på ett problem när man bestämmer sig för att genomföra en berättelse. Man vill liksom ta reda på vad som händer i de där - rummen som man skapar.
När man istället börjar fundera på förlag eller pengar eller framgång eller andra runt-omkring-grejer, så är man liksom död.
Och hur det här fungerar, inom en, det vet inte jag riktigt. Man styr det inte helt. Man kanske kan påverka det, ge sig själv goda förutsättningar, men det ligger ändå delvis utanför ens kontroll.
Man kan inte skriva särskilt långt på vilja. Det måste vara lust som driver en.

Annars blir det bara pannkaka av det man gör.

Detta innebär också att när man väl skrivit något och det kommit ut så tappar man intresset för det. Jaha, det gick, eller Nähä, det gick inte så bra.
Tant pis. Nu vill jag testa en annan grej...

Information

Efter att blogger legat nere igår och krånglat en del dessförinnan så har nu de (av blogger) borttappade inläggen kommit tillbaka, men utan kommentarer.
Bara så att ni vet, det är alltså inte jag som tagit bort dem under min ramsa om ambassaden. Jag fick ut mina pass sen utan mankemang.

Annars är allt under kontroll nu. Upplopp med fårhuset, bygglov nalkas. Eller om det vankas. Nej, det är nog fel. Bygglov ritas.

Önskar alla en bra helg, hej.

fredag 13 maj 2011

Göra en dålig affär?

Okej, det här är ett erbjudande för den som verkligen vill ha ett signerat ex av En underbar roman.  Jag har köpt in ett antal böcker till f-pris, nu säljer jag av dem, men bara portot till Sverige är 6,10€, vilket gör det här i stort sett omöjligt. På Bokus kostar den 149 spänn vilket är obegripligt.

Okej, om jag inte ska gå med förlust på de här böckerna, och heller inte med någon större vinst än de böcker som säljs via övriga kanaler, så blir priset på ett signerat ex ca 220 kronor. Inklusive allt.
Herregud.
Men jag lovar, då får man en liten rolig teckning också, kanske förgylld. I alla fall färglagd.

Maila om du är intresserad.

torsdag 12 maj 2011

Sveriges ambassad i Paris har bytt namn

Försökte hämta ut våra nya pass igår. Det gick inte. Passen låg där på ambassaden och väntade, men datasystemet krånglade. Och då kunde de inte lämna ut några pass till "sina kunder".
Jo, hon sa det.
Irriterad som jag var påpekade jag att jag inte var där i egenskap av "kund". Att jag var där i egenskap av svensk medborgare.
Det fick jag förstås inget svar på.

Nu har jag ventilerat denna irritation på facebook och förstått att i Sverige är man inte medborgare, vården, skolorna, polisen, alla vänder de sig till sina "kunder".

Då tycker jag att man ska göra slag i saken och faktiskt byta namn på hela klabbet till Sveriges Kundtjänst. Eller hur? Det finns något som heter konsekvens.
Sveriges Kundtjänst i Paris ska det stå på huset där en passansökan tar tre timmar och att hämta ut passet tar ännu längre tid. Eftersom man måste åka flera gånger och eftersom man inte kan ringa innan och höra om det fungerar nu. Telefontid (kundtid) sammanfaller inte med besökstid (kundtid på plats).
Här behövs verkligen en ny parlör, en ny manual, en nysvensk översättning.

Och ta för all del bort all annan gammal smörja ur system och lagbok. Inga målsäganden, inga gäldenärer, inga borgenärer, inga åklagare, domare eller nämndemän. Advokaterna kan få vara kvar, de är ju faktiskt inte representanter för staten, utan för kunderna.

Visst, det kan bli krångligt att förklara för omvärlden. Men vadå. Är man före sin tid så är man. För kundtjänst i tiden. Får det bli för somliga då.

Hej.

måndag 9 maj 2011

Så har romanen kommit ut

på riktigt. Den har blivit läst. Tagits emot, jag ska inte säga med öppna armar, för varje läsare gör sin bedömning.
Och det är jätteintressant att ta del av, som författare.

Thomas text finns redan länk till i marginalen. Två bloggare till har läst och skrivit idag, Bengt O och Lennart. Och detta är det för mig mest förvånande, det är egentligen mest deras texter jag bryr mig om. Nu är de alla tre väldigt snälla och positiva - det behöver ni inte vara! Sätter något enstaka frågetecken i slutet.
Men jag tänker nu att det här nog var vad jag saknade då mina två tidigare romaner kom ut, jag hade mycket mer Estonia-känslan då, alltså något viktigt hände och jag var på helt fel plats. En plats där inte en katt brydde sig om sjunkna färjor i Östersjön.
Nu är jag ju fortfarande på fel plats, men jag har vänner.
Hjälp, det här lät lite patetisk, va?

Hur som helst, jag är tacksam.
På Kulturnytt var journalisten uppenbart besviken.
I Arbetarbladet däremot var recensenten mer på samma våglängd som författaren.

Så småningom ska jag ta mig samman och sälja böcker från bloggen. Det blir en dålig affär för er som bor i Sverige, för övriga går det antagligen ungefär jämt ut. Det som eventuellt är positivt är att jag skriver i den, om man vill.

Alla länkar i kanten.

söndag 8 maj 2011

Arkitektskolan i Stockholm

Som väl alla vet så har arkitektskolan i Stockholm till hälften brunnit upp. Nu initerar Newsmill en debatt om hur man ska göra sen, bygga upp den nedbrunna delen igen eller riva rubbet och bygga nytt.
Starkast försvar för rivning presenterar Jerker Söderlind här.
John Crispinsson förespråkar också rivning, men mer försiktigt.

Och jag kan bara hålla med dem, det är inte mycket att spara. Det var aldrig en särskilt väl fungerande arbetsplats, som Söderlind skriver.

Däremot var det nog så att de flesta som i likhet med mig började där någon gång på 80-talet, kom dit med en första reaktion som var just den: det här huset är fult och funkar inte.
Men sen fick vi lära oss, av en relativt unison lärarkår, att det visst hade kvaliteter som inte syntes vid en första anblick. Till kvaliteterna hörde den nu nedbrunna delen, från Engelbrektskyrkan såg skolan inte alls lika monoton och fientlig ut, istället såg man ett varierat och lågt taklandskap. Och så fanns det ju så fina rum... övre ateljén hette egentligen det, och det var ett fint rum med rejäla fönster, vackert ljus.
I resten av huset var det dåligt med det.
Och så fick vi lära oss om modernismen och funktionalismen och så fick vi lära oss att planera förorter med SKAFT, som gick ut på trafikseparering och mer betongkulvertar.
Gjorde man inte så (i vissa projekt) så fick man inte godkänt.

Och nu kommer det konstiga, med tiden där så liksom anammade vi den där synen. Jag tror att de flesta av oss då "vanliga stockholmare" sa att det var stans fulaste hur försvarade det med ungefär det där jag skrivit ovan.
Och så började de flesta av oss, med projekt av mer och mer komplex art och som handlade om större och större hus, att rita i en mer eller mindre modernistisk efterföljd.
Kritiken - genomförd av yrkesverksamma arkitekter - gick ofta ut på "byggbarhet". För att saker skulle vara enkla och billiga att bygga så skulle alla fönster vara lika stora och vinklarna räta.


Man kommer in i ett riktigt fult hus, tillbringar fem år i sin ungdom i det, och kommer ut ur det igen. Naturligtvis påverkades vi alla. Jag kan inte längre sätta likhetstecken mellan modernismen och fulhet, även om de ofta går hand i hand. Men när något som är byggt för att vara i första hand funktionellt, och faktiskt inte ens är det, ja, då är det inte mycket att spara. I synnerhet om hälften av det redan brunnit upp.

Nervgrej

I morgon kommer min bok, En underbar roman, ut. Jag är lite nervös, försöker att ställa in mig på att inte bli besviken, typ.
Det är min tredje bok och roman. Den är annorlunda, tunnare och kanske mer fläckvis. Jag tänker mig det hela ungefär så. En liten pojke kommer mer av en slump på besök hos en äldre svensk dam som bor i Paris sen lång tid tillbaka. De gör saker tillsammans, ser staden och i någon mån sig själva i varandras ljus. Pojkens närvaro sätter igång en sorts fläckvis process i Gertruds (som hon heter) medvetande, där hon minns och inte minns sådant som gjort henne till den hon är, där hon är.
Det är ungefär som att lysa upp grottmålningar med ficklampa - man kan aldrig se allt på samma gång och vad man ser och vad man missar är antagligen rätt slumpartat.

De tillbringar en dryg vecka tillsammans.

Thomas Nydahl har skrivit om boken, länk i kanten. Bengt O konstaterar att den är lite - nu minns jag inte det exakta ordet - men lite off i dagens bokflöde.
Jag misstänker att han har rätt, det handlar också om något som är väldigt på tapeten här, där jag bor, transmissionen, som de kallar det. Att den äldre generationen berättar och överför sitt kunnande till barnen.

Well, just nu kan jag inte göra så mycket mer än att hålla tummarna. Hej.

lördag 7 maj 2011

5

4

3

2

1

På en bänk

Det började med att jag efter den jättelånga uppförsbacken tänkte Äh, jag går en bit. Så gjorde jag det och det var verkligen skönt. Sen gick jag förbi ett fik men motstod frestelsen. Nu sitter jag på en bänk strax efter fiket och plåtar joggare. Funderar på att köpa en rostbiff på hemvägen. Inte en chans att jag springer.

Envoyé de mon iPhone

torsdag 5 maj 2011

Medföljande förälder på skolutflykt

var jag idag. Barnen är sju åtta år och vi skulle på teater på andra sidan Paris. Metro med två byten, sex barn per vuxen.
Och det är något speciellt med de där utflykterna. Jag gjorde inte några under en lång period eftersom jag höll på att klippa till en tjej, ja, ett av barnen alltså. Det var inget vidare. Men jag drar den grejen. De gick sista året i förskolan, var alltså fem år, och skolan hade ett abonnemang på tre kvalitetsfilmer på en bio på gångavstånd.
Allez hop, sextio fyra-femåringar i krokodil, en fiffig väg där man inte behövde gå över några stora gator, men trottoarer nedlusade med hundskit. Etthundratjugo små fötter som plattar ut den ordentligt, får in den i alla räfflade sulor.
Lukten i den biografen sen...

I alla fall, jag skulle hålla ordning på tre barn, ett av dem hette Pia. Hon var mycket söt, men mer vild än tam och när vi satt i fåtöljerna inne i salongen kanade hon runt som en ål. Jag sa till henne flera gånger, mer och mer irriterad. Hon verkade inte höra. Jag sa till henne rejält högt, och högg förmodligen tag i hennes axel eller nåt. Då började hon härma mig.
Paff, så brann liksom slaget mot kinden av, men jag hann hejda mig så pass att jag inte gjorde henne illa. Men det syntes förstås hur arg jag var.
Ändå var jag ju inte särskilt nöjd med mig själv, funderade på vad jag skulle säga om hon skvallrade. Neka eller säga som det var, typ.
Och framför allt bestämde jag att en förälder som slår andras barn på skolutflykter är inte en lämplig förälder för skolutflykter.
På hemvägen var Pia rätt spak, vi travade på genom de utplattade hundlortarna.
Och utanför skolan så sa Pia blygt(!) adjö Madame, och höjde sig på tå för att ge mig en puss på kinden. Som välupfostrade barn gör då de säger hejdå, och när de liksom gillar någon.
Jag har sällan blivit så förvånad. Det var ju uppenbart att hon inte skulle skvallra, att hon så att säga inte hade tagit illa upp.
Men ändå.

När jag diskuterat detta med andra franska föräldrar har de sagt Jaha, hon behövde någon som satte gränser, som det så vacker heter.
Jag vet inte jag. Jag var ursinnig och höll på att klippa till en femåring. Det tyckte inte jag skulle behövas. Dessutom tyckte jag att det var obehagligt, det jag såg av mig själv var inget vidare.

Senare har jag förstått att den tjejen har drivit många till vansinne - det var inte bara mig det var fel på.

Hur som helst. Idag ett annat mysko barn. Som sagt, de var sex. Två flickor och fyra pojkar. Flickorna ville snart hålla handen, båda två. Det gick ju bra, killarna fick gå före två och två inne i krokodilen. De höll sig i skinnet.
På hemvägen på tunnelbanan kom den ena flickan, hon hade en gipsad arm, glasögon som förstorade och lätt utstående tänder, och satte sig bredvid mig och började prata. Okej, det gick bra, men jag måste ju hålla ett öga på de andra också. Då började hon räkna knapparna på mina kläder, liksom pillade på mig. Jag låtsades inte riktigt om det. Sen fick jag resa mig för det kom på mer folk och jag ville hålla koll på dem.
Och på hemvägen, i krokodilen igen, började hon liksom smeka min hand som hon höll i.
Det var ju inte mycket att göra åt det, snart var vi framme och det hela upplöstes. Tog slut.

Men nånting i den här lilla tjejens uppträdande oroade mig. För kelen, för klängig. För kontaktsökande...
Hoppas att hon inte råkar illa ut.

Så det är vad jag gjort idag, min egen son såg jag inte mycket av, han var i en grupp med två killar varav han var en och den andra klassens tjejtjusare. Fyra tjejer, de stimmade på rätt bra, hann jag se, men det var ju inte riktigt mitt problem. För en gångs skull.

onsdag 4 maj 2011

L'argent de poche/Uppföljning av franskan


Det finns hur mycket fransk film om skolan som helst, tror jag, liksom det finns oändliga mängder dikter om små skolpojkar som har tråkigt med algebran och drömmer om fisketurer.
Men film. Det här är del två (på tuben, alla verkar finnas) av Truffauts L'argent de poche, Fickpengar på svenska. Den kom 1975 och jag såg den säkert då med min mamma, för jag har en gedigen medelklassuppfostran, och då såg man den typen av film, och sen har jag faktiskt sett den minst två gånger inom det svenska skolsystemet, antagligen en gång i högstadiet och en gång i gymnasiet. Så pass att jag mindes den scen där skolbarnen helt utan engagemang och intonation rabblar monologen i Den girige, och när de blir avbrutna och fröken går ut så tar en av killarna tag i det och gör en riktig monolog med gester och strupgrepp på sig själv. (Kommer i sekvensen ovan.)

Så när sonen (som alltså är dålig på franska) kom hem häromdagen och sa att han hade haft prov på en monolog i l'Avare, så kunde jag början. Det kan jag nästan aldrig annars. Något som är ganska märkligt, eller lite sorgligt kanske, ingenting är självklart, ingenting, eller nästan ingenting, är en del av mitt kulturarv. Men denna gång hade jag alltså någon sorts referens.
Vi gick igenom den där monologen sen, och det var kul. Vi diskuterade hur tokig Harpagnan egentligen var, när han muttrar över röster diskuterade vi om det var så att han hörde röster som tokiga gör, eller om Moilère helt enkelt var så slug så att han lät dessa inre röster sammanfall med publikens tisslande och tasslande. Sonens teori.
Jag började förklara att när man svarar på den sortens frågor så kan och ska man föra ett resonemang, man kan tillåta sig flera och olika tolkningar, man kan referera till andra litterära gestalter korrumperade av rikedom man stött på - eftersom som sonen nämnde Gollum.
Sonen var tyst och det verkade som att en peng kanske höll på trilla ned.
Kör på, sa jag. Skriv det du kommer att tänka på. Okej, du måste kunna fakta, men sen associerar du. Läraren vill veta vad den här texten väcker för genklang - i dig.
Det kan ju i vilket fall som helst inte blir sämre. Det höll han med om.

Jag tror att han kommer att skriva mer nästa gång. Och jag tror att vi kommer att prata igenom hans franskaläxor bättre också. Och, dottern, i sin tur, fick full pott, efter att vi hade studerat Ponges dikter tillsammans. Okej, det är inte mitt kulturarv, men det är litteratur. Och litteratur talar över språken med all annan litteratur. Och det gäller att förmedla det. Ekon och genklanger.

Bara en sista grej. I fransk skolfilm står så gott som alltid något av Molière i centrum för handlingen. Molière är vad den franska (skol)identiteten tycks handla om.
Motsvarigheten till vår inlandsis, alltså.

Hej,

tisdag 3 maj 2011

Samtal med en fransklärare om ett utsuddat barn

Det är alltid lite deprimerande att träffa barnens lärare då barnen inte jobbat. På olika sätt, men i stort sett deprimerande. Denna gång utgjorde inget undantag.
Barnet, som inte gjort många knop i franska, antogs vara extremt introvert, närmast osynligt (éfacé), gjorde inte mycket väsen av sig, gör sitt jobb, ibland dåligt, men gör det, vilket gör att man inte ens kan skälla på det, eller fråga hur det står till.
Stora luckor (grandes lacunes) eller svårigheter att förstå?
Ja, inte svårigheter att förstå, vad jag kan se. Men luckor, jodå, det kan nog stämma.
I grammatik och stavning.
Ja, i grammatik och stavning...

Vad förväntar ni er av mig nu, Madame? frågar i slutet den arme läraren.
Det är ovanligt, till och med mycket ovanligt. Det normala är att de skäller. Säger att barnet inte jobbar tillräckligt vilket är synd, för det skulle ju kunna vara riktigt duktigt.
Ja, säger jag och svävar på målet, fortsätt som förut! Det är inte er det är fel på!
Men kanske kan jag insistera lite mer?
Jodå, det ska nog gå bra, barnet är inte mer än normalt ömtåligt.

Och läraren säger avslutningsvis att han var mycket nöjd med att ha träffat mig. Nu förstod han lite mer. Det är ömsesidigt, svarade jag.
Och det är en fjärdedel kvar av skolåret.
Men. Barnet slipper nog gå om året, om det visar sig något mer utåtriktat.

måndag 2 maj 2011

Artikeltips

För oss som gillar centraleuropeiska städer: arkitekten Mikael Askergren har skrivit en artikel om Berlin, på det där precisa och samtidigt nästan vårdslöst eleganta sättet som gör den till en sann fröjd att läsa. Även om man nu inte skulle gilla centraleuropeiska städer.

Uppdatering: Märker nu att Askergren också har en blogg.