söndag 26 juni 2011

Stav och vattentank

Funderar på vårt knallande. Träffade en annan pilgrim igår. Hon hade hållit på i tio år och var nu inne nånstans i norra Spanien, där etapperna var 30-35 km på långa raka platta vägar längs motorvägen.
Hon hade börjat med stav - bra med ett tredje ben, påstod hon, särskilt då man är trött. Och vattentank i ryggsäcken med slang. Jättebra, sa hon. Dessutom lät hon och hennes kompisar köra sitt bagage med transportfirma, så det väntade på hotellet då de kom fram.
Hm, säger jag.
Vi fuskade i och för sig också. Hade en alltför lång etapp och vi skyllde på barnen, att de var trötta. Men egentligen var vi trötta allihop. Då tog vi en taxi de sista fem kilometrarna. Stannade en stund vid ett litet kapell, gick ur taxin en sväng, typ, och sen iväg igen.

Sportkläder i snabbtorkande material har vi redan fixat. Men inte stav. Och inte vattentank. Nackdel skulle vara att vattnet smakar plast. Det får man bort med lite citron, sa hon.

Folk frågar mig om jag pratar med min son då vi går. Jodå, svarar jag. Vi pratar om ställen vi har ont på, hur fort man ska gå, hur man ska lägga upp det hela och var man ska stanna. Vi säger "nu går du för fort igen" och vi pratar lite om det vi ser på vägen.

Det viktigaste för sonen är att det finns Nutella. För mig, så här i efterhand, undrar jag om det viktigaste inte var själva landskapet. Men det är det ju alltid. För mig.
Hej.

lördag 25 juni 2011

Uppdatering

FYI: här firar vi inte midsommar och skolan har en vecka kvar. Så det är som vanligt, och det är ju rätt bra. Men med det undantaget att det är fest lite överallt. I morse i skolan med ungefär samma aktiviteter som jag minns från midsommar. Säcklöpning, springa med ett ägg på en sked som man i sin tur höll i munnen. Kasta plastringar på pinnar och så vidare. Och framför allt: vinna des cochoneries - skräp. Vill minnas att jag som barn vann en rattmuff som jag gav till min far.

I alla fall. Barnkalas igen. Men inte här. Rea. Här. Ja, i stan alltså. Grannmiddag för dem som ville i förra veckan. Bord och stolar på boulevarden utanför lilla parken. Som vanligt en succé.

Jag läser mer Roth, om irrande judar. Det är mycket intressant och kommer så snart jag får ändan ur vagnen att rendera(?) en text på den andra bloggen.
Ritar klart bygglov, börjar förbereda packning. Så småningom åker vi till Sverige. Men först ska vi gå en bit till mot Kompostella. Det är ett kusin- och svägerskeprojekt. Jeanskjol, alltså. Till det har vi även skaffat bättre utrustning i år, plast-t-shirtar som är något av det fulaste jag någonsin sett. Men de lär ju vara bättre.

Jaha. Roligare än så blir det inte. Vill man diskutera SAAB föreslår jag Bengts blogg. Jag har lite svårt att fatta den historien, jag med. Att det inte tagit slut tidigare, liksom. Att det är så långdraget, utdraget, segt.

Och bara en grej till: jag saknar inte midsommar. Inte det minsta. Hej!

torsdag 23 juni 2011

Hur har det gått för Sven-Bertil?

Ja, det kan man fråga sig vid läsningen av denna text.

Jodå, Sven-Bertil har faktiskt lyckats tappa några kilon, och det inte med någon mirakelmetod. Det han gjort är dels att motionera regelbundet (ca tre gånger i veckan), dels att han minskat på intaget av vin, sprit och öl.
I övrigt har Sven-Bertil rätt sunda vanor. Och det är ju vad man kan konstatera vad som gäller.

Ha det tråkigt. Käka fibrer och yoghurt, sov lagom mycket på nätterna och rör på dig. Inte röka, inte dricka och fruntimmer är jag själv, som min mamma brukar säga. Även om det i det här fallet är Sven-Bertil.

För vad det måste handla om är ju vanor, eller hur? Inte en extrem ansträngning med konstigt käk under en begränsad period. Utan just vanor.

Klubblazern då? Tja, igår var vi på rea igen. Men det blev ingen ny blazer. Istället en solhatt för gång, en sport-t-shirt som var ruggigt ful och en prasslig regnjacka. Roligare kan man ju ha. Men stämmer med devisen gör det ju. Jag menar, inga glittertoppar, inga klack- och lackskor, inget bjäfs, liksom. Askes i det lilla.

Egentligen tycker jag att det är något rätt förskräckligt med alltsammans. Man ska dessutom styra in tre nya individer i något som ska bli bra. Sunt. Riktigt - för dem. Så att de lever långa tråkiga liv med mycket fiber och lite Nutella och mycket sport och inga cigaretter och sen ska de då göra så mycket nytta som möjligt.
Så att de orkar med att genomföra sina studier och få jobb och - bilda familj och -

Det finns en låt av Povel Ramel som handlar om en karl som jobbar på en såg och som berättar hela sitt långa liv och hur alla i det sen gift sig och fått barn. Och sen är det mer brädor igen. Med kantfnas och blåhjon. Och sen har de gift sig och fått barn.

Jag vet inte. Man ska nog inte riktigt betrakta livet och artikeln jag länkar till och reor och brädor och barn och så vidare på det här sättet. För då gör det inte ett enda dugg att solen en dag kommer att slockna. (Något jag och väninnan H melankoliskt konstaterade under vår singelperiod. Jag tvingade henne en gång att välja en av alla gubbarna som firades i DN, ni vet de där lektorerna, antikvarierna, typograferna och redaktörerna som fanns på bild, från och med femtio och sen vid jämna år? I alla fall, sporten var att hon måste ta en. Jag skickade dem i post med frankerat svarskuvert och talong. Hon valde en vars namn jag glömt, men inte hans titel, han var billots i någon liten stad och fyllde femtio år. Jag har fortfarande inte en aning om vad en billots gör. Snygg var han förstås inte, det var ju en del av dealen. Hur som helst var liksom refrängen att det inte spelade så stor roll vilken snubbe man tog, för solen kommer ändå en dag att slockna.) Tänk på det.

Hej.

tisdag 21 juni 2011

Grekland

Intressant av Lena Sommestad om Greklands och eurons kris. Hon säger ungefär sånt som Bengt O brukar säga, tror jag. Åtminstone om hur det hela ska lösas - det går inte för grekerna själva så länge landet har euron som valuta.

Även intressant med tolkningen att spänningarna inom Europa ökar på grund av denna valutas stelhet. Men i såna fall undrar man ju varför så många länder fortfarande vill in i EU och dessutom ha den där valutan.

Lite tycker jag nog även att Sommestad gör det enklare för grekerna. Även om de inte fattade det själva så har de ju överkonsumerat, precis som svenskarna skapade en helt liten privat ekonomisk kris i början av 90-talet så har grekerna m fl gjort det nu. Någon kommentator skriver också det, problemet är faktiskt att det inte kostade något att låna pengar och att långivaren inte var den som tog risken.

Men kan det vara så att euron är ett misslyckande och att det nu snarare är svårt att erkänna det. Och att det är därför man envetet försvarar den inom EU?

söndag 19 juni 2011

När jag var liten

så gjorde min mamma två saker med mig som hon i sin tur hade gjort med sin mamma. Ja, säkert fler, men de var mindre anmärkningsvärda, det här var liksom festgrejer.
1. Vi gick på balett på Stockholmsoperan, i regel hade vi abonnemang. Satt på andra radens fond. Hade kikare, såg oboemagistern i orkesterdiket och sen satte det igång. Det var som regel några klassiska klassiska baletter och några konstiga. Per säsong.
2. Vi gick på Vetekatten. Inte samtidigt, men när vi gjorde ärenden på stan. Bästa bordet var det där en av stolarna var en liten svartmålad kista.

Nu, och först nu har jag och dottern kommit oss för med att skaffa ett balettabonnemang på Parisoperan. Fem föreställningar, bara klassiker! Vi slipper Mats Ek!
Tre av dem på Opéra Garnier och två på Opéra Bastille.
Och jag tycker att det ska bli jättekul.

På Vetekatten kan vi ju inte gå så ofta, men vi brukar i alla fall fika när vi går på stan. Ofta hamnar vi på ett fik i en hörna nära Bon Marché. Ett helt vanligt café där man kan få kaffe eller glass i bägare med rån och litet parasoll. Det duger.
Igår köpte vi en handväska. Till dottern. Hon har ett kopiöst behov av handväskor och det är ett jäkla sjå med de där handväskorna. Den hon ville ha var i ljus tegelröd mocka. Mycket vacker och väldigt stor. Jag sa att den där kommer att ha grå skuggor i vecken efter fjorton dagar. Dessutom är den för dyr. Till slut kom vi överens om en annan, jag skulle säga i elefantgrått skinn med pluppor och attiraljer. Hon vill ha väskor som ser ut som bulldogar. Man ska kunna hänga dem i två handtag över axeln. De ska vara stora - det där är inte en handväska, säger ofta jag. Det är en bag.
Nejdå, säger hon. Det är en stor handväska.
Och så ska man kunna bära den i armvecket med armen snett ut från kroppen. Det är så man gör, säger dottern.
Det ser inte klokt ut, säger jag.

Men faktum är att hon har rätt. Det är så flickor i övre tonåren bär sina handväskor i den här stan. Och väskorna i sin tur ser ut som bulldogar.
Nu kan man ju säga att allt det här verkar mer än rimligt korkat, men om man tänker efter så hade man själv precis lika korkade idéer om handväskor och annat i den åldern.
Så man får väl utgå ifrån att det - ändrar på sig.

Hej.

lördag 18 juni 2011

Vi gömmer oss

Jag ligger i min säng och trycker, hans storasyster ligger i sin. Själv har han dammsugit och lagt upp godis i en skål. Hans syster skällde på honom för att det lät. Jag röjde köket. Nu har första kompisen kommit. De har satt upp hemgjorda måltavlor och skjuter prick med en sort skumgummiammunition i korridoren. Jag föreslog att de skulle testa med mashmallows. De bara stirrade på mig. Det beror på att mashmallows här heter shumallows. Och det säger inte jag.
Systern kommer att ta godis. Antagligen för mycket, men hon är dubbelt så stor och dubbelt så gammal. Han kan bara se på. Inget göra.
Snart kommer fler kompisar med manetter. Kontroller till Wiin. Då kan de spela Mario kart allihop. Vi andra ligger kvar på våra poster och trycker. Kanske ger jag systern en walkie talkie. Då kan vi hålla kontakt. Eller också messar jag.
Sen går hon iväg och gör ett antipaniktest i en simhall. Det heter så. I det här landet måste man ha papper på att man inte får panik i simhallar.
Men antipaniktest vad gäller barnkalas har ingen brytt sig om att införa. Det vore hög tid!
Nu är det två timmar och femtio minuter kvar.
Jag har en tårta.
Vad gör vi sen?

Envoyé de mon iPhone

onsdag 15 juni 2011

söndag 12 juni 2011

Ursäkta röran

Vi bygger om, som det brukar stå på lappar i Sverige.
Fast det gör vi inte alls det. Men vi har köpt en ny teve. Och då blev det en gammal, gigantisk teve över. Den inklöptes till fotbolls-VM då det gick här och Frankrike så småningom vann. Vi hade på den tiden en lånad teve, som ägarna krävde tillbaka (VM). Maken blev tvungen att skaffa en ny, och det var rätt utplockat i affärerna, bara kolossala kvar.
I alla fall, nu har den brunnit. Och vi har en ny som ser ut som en bild av ett akvarium ungefär, fast av en teve.

Och så har jag gjort en rabarberpaj med mandelapparat. Den blev bra. Det är kallt och lite tomt och pingst, är det väl. Man borde tala i tungor. Det gör man inte, men man har börjat läsa Radetzkymarschen, av Joseph Roth, på JCB och Bodils inrådan. Den verkar mycket bra, och nu håller jag som bäst på och funderar på om jag inte så småningom ska skriva om den på FRANSKA ROMANER, visserligen är det inte en fransk roman, men det är väl vad som brukar kallas en europeisk roman, på svenska. Johodå, det finns som begrepp, men jag orkar inte riktigt fundera över om det är bra. Jag tror egentligen att europeiska romaner är centraleuropeiska romaner, möjligen med östeuropeiska inslag. Men det är aldrig franska romaner. Eller sällan. Franska romaner är liksom, eh, moderna. Efter Sartre, typ.
Bara det att de romaner jag gillar som är franska, oftast visar sig vara skrivna i den europeiska traditionen. Enligt ovanstående logik.

Det här blev verkligen en jäkla röra med en massa otympliga och inte utredda begrepp. Men jag gör som jag tänkte, det vill säga skriver om Roths roman på den andra bloggen när jag är klar med den. Jag tycker nog ändå att han har mer gemensamt med Némirovsky än med mig. Hej.

onsdag 8 juni 2011

Nya gummisnoddar

Nu är det rätt tid att förnya sitt lager av gummisnoddar. Man kan få tag i verkliga rariteter till ringa eller ingen kostnad.
Runt sparrisen medelhavsblå, mot turkos stadiga saker, kring räddisorna långa slingriga blekgula. På rabarbern vanliga beigea. Gräslöken tunn liten röd och till tandställningarna genomskinliga och väldigt små.

Sen är det ju bara att kasta grönsakerna i soptunnan.

Envoyé de mon iPhone

måndag 6 juni 2011

Gud i P1

är antagligen en av de svenskaste företeelserna som finns.

Har lyssnat på radio igen, och tänkte bara referera lite vad jag hörde.

Igår var det en snubbe som hade åkt till Eritrea. Det var helt osannolikt som reportage. Han kom dit, förklarade för oss att det var väldigt väldigt farligt, ringde sin chef och pratade med honom, (Ja, tjena, Tosse, Tjena Mangan!) spelade in då han inte fick köpa en kontantmobil (Ojojoj, mystiskt), intervjuade en ilsken officer och slutligen blev han intagen till förhör som han till hälften lyckades spela in med mobilen. På förhörarna blev han till slut arg och förklarade: You are what we in Sweden call klåpare.
Så nu vet vi alla hur det är i Eritrea.


Sen var det synd om barnen till dem som sitter i fängelse, särskilt nu som fängelserna är helt rymningssäkra.

Och så diskuterade ett gäng publicister om den personliga integriteten kränks i svenska medier. Nja, jo, lite kanske. Borde folk kunna få upprättelse? Näe... det behövs ju inte. Det är bra som det är.
Hepp.

Grejer jag stött på flera gånger, som rimligen då är supersvenska: Kallocain, Naturmorgon, nån sorts mulleskola fast inom skolans ramar, fler fångar som inte kan rymma. Och som det är synd om.

En radioteater om någon fet skallig och ful engelsk eller amerikansk forskare inom nåt naturvetenskapligt som gör bort sig hela tiden eftersom han är totalt patriarkal. Det fattar man ju går hem. Karlns klantighet och dryghet, det naturvetenskapliga samt det engelska. Oh ja. Nästan svenskt, skulle jag säga.

Frågan: Men varför är det bara män som gör det här?

En ung(?) kvinnlig filosof i filosofiska rummet som hela tiden utropade kitt! Kitt, jag har hittat ett nytt filosofiskt rum! Kitt jag har hittat ett nytt filosofiskt språk!

Bäst tycker jag fortfarande är väder och sjörapport. Utom när de läses av någon som inte kan uttala r, och som säger j istället. Fjotånn gjadej.
Då blir jag galen.

Faktum är att P1 står för precis allt som det officiella Sverige står för. Och kanske är det så det ska vara. Hej.

söndag 5 juni 2011

Svenskheten (personifierad)

De senaste gångerna jag tittat in på Newsmill har den rubriken - Svenskheten - legat i topp. Man inväntar 6 juni och har uppenbarligen inbjudit skribenter att uttala sig eller svara på frågor.
Och det gör de så snällt.

Och själv tänker jag att jag borde skriva om det här. Men så orkar jag inte riktigt. Svenskheten. Medborgarskapet. Platsen. Språket.

Säg så här: Jag är nog i stort sett det svenskaste som finns. Jag tror faktiskt det. Det hindrar inte att jag medger att andra kan vara svenska och det på andra sätt, men svenskast är jag.

Jag bor sedan tjugo år utomlands. Det sätter sina spår. Men jag är svensk, har alltid varit det och kan aldrig bli något annat. Det syns att jag är svensk. Här där jag bor blir jag tagen för engelska eller tyska, skandinav ibland, men sällan.
I Sverige är det över huvud taget ingen som tror att jag är något annat än svensk.
Måste man då se svensk ut för att vara svensk? Näe, men jag gissar att det underlättar. Om nu svensk är det man vill vara.
Men är det något man väljer?
Knappast.
Man föds in i ett sammanhang, det sammanhang som formar en. Man kan också komma till ett land ung, tidigt, som barn. Eller man kan växa upp i exil med exilerade föräldrar och bli - svensk, eller what ever.
Men man kan inte ändra på det där, grunden i identiteten. Man kan genom livet komplettera sin identitet, ge den tillägg. Men alltså inte radera ut något och ersätta det med något annat.
Åtminstone är det inget som låter sig göras inom loppet av ett liv. På några generationer kan naturligtvis en nationell (eller annan) identitet försvinna. Om de som innehar denna identitet vill att så sker, och om omgivningen tycker att det är okej.

Så vad kännetecknar då denna min svenskhet. Utöver att jag är lång och mellanblond som det så vackert heter och har tendenser att lägga på mig några kilon nu i medelåldern. (Som Houellebecq skrev om tyskor i någon av sina essäer. Kanske är det den snyggaste kvinnan, trots allt, men redan i trettioårsåldern kräver hon ett enormt underhåll.)
Ja. Det är väl i stort sett det jag inte orkar räkna upp: men jag testar ändå: neurotiskt förhållande till sprit, förmodligen genetiskt betingat - det är vi för all del inte ensamma om, men det är en del av oss, blötmilt förhållande till Naturen. Tidig simkunnighet pga många sjöar. Vilja att se saker positivt (kan tolkas som naivitet, och även vara det). Typiska svenska fenomen: friskis och svettis (alla kan och det är och ska vara roligt) och Ikea: alla gillar och har råd.
Osvenska drag i mig: jag är inte särskilt konflikträdd. (Och jag blir bara förbannad av att åka till Ikea.)
Men det är nog allt.

I övrigt är jag facit. Om ni undrar alltså.

lördag 4 juni 2011

En alldeles för varm dag

håller på att rinna ut i sanden. Under gatstenen ligger ju stranden.
Som bekant.

Ibland känns det helt omöjligt att blogga. Jag läser tidningar och glömmer vad som står där, jag lyssnar på svensk och fransk radio och det är samma nyheter vid samma tidpunkt. Fast i fransk radio talar alla franska utan brytning medan de i svensk radio oftare talar med just brytning. Och då menar jag inte skånskan. Det finns en möjligen illegitim president i ett afrikanskt land som heter Packbo. Presidenten alltså, inte landet. Jag minns inte om det var han som sitter kvar trots att han är bortröstad, eller om det är han som borde få bli president nu. Jag har hört det kanske tjugo gånger, ändå har inte mer än så fastnat.
Detta är min skuld, min stora skuld, höll jag på att säga.

Vår teve sa poff och började ryka för en stund sen. Sen luktade den bränt. Jag och yngste sonen diskuterade hur vi skulle göra om den faktiskt började brinna. Vatten, sa han. Nej nej, aldrig på elektriska grejer, vi får offra en vinterrock eller en filt. Man ska kväva elden, förklarade jag. Och ylle brinner inte. Jag har en yllerock jag inte riktigt vill slänga eller ge bort. Den är mörkblå och dubbelknäppt med gyllene knappar med ankare på. Jag köpte den när min snart sextonåriga dotter var nyfödd. Jag lämnade henne hos svärmor mellan två amningar och löpte boulevard Raspail ned, snabbt som en liten bäck, sen slank jag in på Bon Marché, köpte den där rocken och sen knatade jag uppför samma boulevard igen.
Sen var det dags att amma.

Jag satt i ett rum längst bort i en korridor, ett litet rum med eftermiddagssol där min svärmors två mostrars porträtt hängde på den vägg jag hade i mitt blickfång. Renée och Blanche i pastell med jugendlinje i urringningen och långa rader pärlor. Båda förlorade fästmannen i kriget, båda blev hängivna mostrar i den barnaskara om sex mina svärföräldrar fick. Den ena teckningslärarinna, den andra kemist. Och svärmors mamma läkare.
En familj om tre flickor där fadern, som blev far gammal, också antagligen beroende på något krig, ville att hans döttrar skulle kunna försörja sig.

Ni hör, det blir inget att blogga om, tanken liksom rinner nedför de sluttande gatorna, ned mot Seine.

Sous les pavés, la plage.

fredag 3 juni 2011

Länge leve Degeberga Scoutkår!

Ouf, det har varit le stress här på sista tiden. De älskvärda scouterna som i sommar ska till Kristianstad på world scout jamobree, kom för ett par veckor på att de nog måste ha någonstans att bo i Skåne i en knapp vecka innan det däringa jamboreet. Kunde inte vi ordna det?
Glups. Inte det lättaste. Här bor scouter i regel på någons egendom, det vill säga man tar kontakt med någon som har ett slott eller ett stort hus och frågar om man får tälta på deras mark i en vecka eller två. Man behöver tillgång till vatten och tillstånd att bygga eldbord, men resten ordnar man själv. De första dagarna av lägret ägnas sen åt att gräva muggar, bygga möbler och annat som scouter tycker om att göra. I slutet hjälper man till med något som tack för hjälpen. Hugger ved eller röjer en vind, typ.

Så icke i Sverige, har jag nu fattat. Det finns i och för sig slott i trakten av Kristianstad, men de är antingen väldigt privata (och då vågar man sig liksom inte riktigt på det där ringandet och lite påträngande sättet som man måste ha) eller också är de ombyggda till värdshus och konferensanläggningar. Och där vet jag inte om man vill ha scoutgrävda muggar i ett hörn av parken. Plus ett tjugotal skräniga ungdomar som passar på att ha vattenkrig då de ändå hämtar vatten.
Så småningom fattade jag att svenska scouter har stugor.
Och började då ta kontakt med stugorna. De var inte oväntat fulla av svenska scouter som ska vara på plats tidigare för att hjälpa till att ställa i ordning lägerområdet.

Och så fanns Degeberga scoutkår. Som svarade att jodå, här kan de vara, och de får bo gratis i vår stuga. Vi vill så gärna visa dem Degeberga och vi ska försöka se till så att de får bada gratis på friluftsbadet intill.
Sa den snälla människan som har hand om scoutstugan i Degeberga.

Men vet ni varför stugan stod tom? Jo, kåren håller på att läggas ned. Barn finns, sa damen, men vi hittar inga ledare.
Så kära vänner, känner ni ungdomar i Degeberga eller i närheten som vill ägna sig åt världens bästa fritidssysselsättning (om man gillar att leka och bygga möbler av stockar) ta kontakt med dem!

(Stort tack även till Thomas och Astrid som satte mig på spåret! Även om de menade Tollarps stuga.)

onsdag 1 juni 2011

Ett obegripligt drag hos svenskarna

Det senaste numret av tidskriften Axess handlar alltså om den svenska konsensuskulturen. I den här artikeln diskuterar Johan Lundberg och Per Svensson ämnet med den danske journalisten Mikael Jalving och det är framför allt en grej i den artikeln jag (återigen) inte fattar. Både Lundberg och Svensson menar att det var fel av Jalving att ställa upp på en debatt med ND (tror jag de heter, nationaldemokraterna, ett populistiskt parti på yttersta högerflanken). De tycks mena att Jalving genom att prata med dessa högerextremister så att säga legitimerar dem.
Och det menar jag, liksom Jalving för övrigt, är en helt felaktig slutsats.
Om man inte debatterar med meningsmotståndare, hur ska då deras argument kunna motsägas?

Vidare finns ofta ett sånt där guilt by association-hot hängande över den som överskrider de möjligen kulturella och i alla händelser osynliga gränserna. Jaha, Jalving ställer upp med ND, då gillar han dem nog. Jaha, Birro låter sig intervjuas av Mohammed Omar, ja, då är han väl nån sorts fascist, ändå. Och så vidare...

Jalving blir väl varken mer eller mindre högerextremistisk för den sakens skull?
Kungen blir väl varken mer eller mindre kriminell om han pratar med kriminella?
Den förre påven, JPII, blir väl inte mer för diktaturer för att han skakar hand med Pinochet? Även om det mer snuddar vid det Lundberg-Svensson är inne på, ett "legitimerande".
Uppdatering: Och själv blir jag inte mer republikan för att jag diskuterar monarkin med övertygade sådana. Men jag uppskattar diskussionen i sig.

Det här är ett drag i den svenska kulturen som jag tror är rätt destruktivt, faktiskt. Kommentarerna till den artikel jag länkar till visa ju i någon mån på det, också. Åtminstone indirekt. Ja, läs själva så får ni se.