fredagen den 30:e september 2011

Gårdagens kalla kokta

Vad är det? Eller vilka är det?
Jag får sån lust att skriva boken. Eller vara redaktör för antologin.

I själva verket handlar det om makaroner. Och vad man gör med dem.
Men låter det inte som en satsning från SVT? Först ut på banan är Sir Arthur Conan Doyle, här i Gårdagens kalla kokta.
Eller: Idag smörwokar vi gårdagens kalla kokta.
Potatisar, makaroner, deckare.

Kanske borde man starta ett matradioprogram, ett alldeles eget, inspirerad av P1? Vad det heter har ni väl fattat vid det här laget, men för att förvirra lyssnarna så kör man slalom mellan gammal krimlitt och anrättning av rester. Och man låter sig inte begränsas av det. Man a.k.a. ALLT, typ.

Sen när man tröttnat på det så gör man smoothies istället. Jag och yngste sonen har börjat konsumera smoothies i en smoothiebar i vårt köpcentrum. I förrgår var det en sån där alldeles guldfärgad och het kväll, en omöjlighet, liksom. Trettio grader och höstfärger på löven, och vi satt på en uteplats och jämförde våra kalla kokta. Fast de var mixade och okokta. Råa. Om man säger så.
I en smoothie kan man ha ned vad som helst, det är en sorts mixad kompost, liksom. Tulpaner och mynta, tomater och bladselleri. Och röda bär, och tropisk frukt.

Den där stunden på den där uteplatsen var som tropisk frukt. Mitt i Paris.

Nu har vi två gamla bananer på banan här, på bananfatet. Och de ska in på banan. Jag har köpt lite fetare yoghurt, äppeljuice, frysta hallon och frysta blåbär. Det blir en drottningsmoothie som lagom hårt påminner om det där landet i norr där folk käkar det som växer i skogen.

Bon Apetit,
Kalla Kokta Redaktionen

onsdagen den 28:e september 2011

Sakernas tillstånd

Läs den här långa och bra artikeln av Per I Gedin i senaste Axess om bokbranschen.

Så har jag också tolkat situationen, om än med mindre detaljkunskap och mindre historiskt kunnande. Och nu till frågan: kommer den svenska förlagsbranschen, eller de svenska storförlagen som det ju handlar om,  att faktiskt försöka komma till rätta med det här?

tisdagen den 27:e september 2011

Några noteringar

Kul med folk som har ett lagom distanserat förhållande till sina (franska) grannar. Man undrar lite försiktigt om hon skulle skriva samma sak om sina svenska grannar, i Sverige. Om de nu var likadana, fast svenska.

Enligt tillförlitliga källor börjar nu svenskarna få upp ögonen för Tyskland igen. Fördomarna eventuellt på tillbakamarsch. Folk flyttar till Berlin... fast om det kanske är lite en annan sak, men i alla fall.

Vad gäller Frankrike däremot är det status quo. Men då menar jag just status quo. Hörde utrikeskorrarna på P1 häromdagen, och reagerade just på det där lätt raljerande tonfallet svenskar så gärna har då de talar om fransmän. Men orkar inte leta fram programmet. Det har alltid låtit så och kommer förmodligen alltid att låta så. Avståndet är gigantiskt, oöverbryggbart.

Mitt problem då jag skriver är att jag inte kan lämna ut folk. Inte ens franska grannar, på en svensk blogg. Jag har en sorts moral som säger att det jag skriver ska jag kunna stå för, också om det översätts. Det kanske Malmsten också har, den där gränsen är säkert personlig och det är inte säkert att hennes franska fd grannar skulle stämma henne. Inte säkert alls. Och för övrigt kanske hon har hittat på dem, eller delar av dem.
Ändå är det ju så att det som ligger nära det verkliga, nära vad som verkligen händer, det är vad som säljer och skrivs om. Verkliga franska grannar bättre än påhittade alltså. Verkliga franska grannar som stämmer säkert också.
(Om någon undrar: Ja, jag tycker att Malmsten har ett ytligt och lätt fördomsfullt förhållande till sina grannar, även om hon för all del verkar gilla dem.)

Nu verkar vi ha en höst med ytterligare en sån här verklighetsfejd framför oss. Ann Heberlein stämmer inte Svante Weyler, det gör man ju inte i Sverige, man tar aldrig reda på vad man faktiskt får och inte får säga. Det ska, enligt Weyler själv, det svenska konsensus, själva debatten reda ut.
(Själv trodde jag aldrig riktigt på Heberlein, och det var nog ett riktigt förhållningssätt.)

Och en säkert fin roman som Anna-Karin Palms Snöängel kommer att fullkomligt skymmas av trätorna kring verkligheten.  Jag är totalt less på alltsammans, innan det ens har börjat.
Men Palm tänker jag läsa.

Uppdatering: jag har tydligen skrivit om just dessa två förut. Tål omläsning. 

måndagen den 26:e september 2011

Klubblazer

Det här med klubblazern. Jag har inte glömt det. Man kan inte säga att jag har köpt en ny, men jag har köpt en sorts kavaj. På något sätt föreställer jag mig att den är början på ett nytt liv. Det kanske är att ta i, men kavajer har den effekten på mig. Ett nytt liv.
Jag skojar inte. 
Så här: i januari började jag träna, jag gick på franska friskis och svettis som är exakt som det svenska men heter la gym suédoise. Jag har skrivit om det tidigare. Man kan bli galen eller också kan man se det som något positivt att man känner igen dansmusik och låtar av Paul Guetta eller vad han nu heter. Lady Gaga, Shakira. Nu håller jag på att tappa tråden, men jag kommer tillbaka. Till den. För de här låtarna återkommer numera då jag springer. Jag delar nämligen ipod med min son. Han har halva och jag har halva. I hans halva är det Brit Pop Awards 2010 och annan gym-musik som gäller. Och det är bra att srpringa till. Bäst är M.I.A. 
Men man kan väl sammanfatta det hela som att jag uppdateras, möjligen på ett något slumpartat vis, men bättre så än inte alls, kanske. (Min halva kan man inte springa till, det är gammal depprock och Cohen, typ, man tappar i tempo.)

Men poängen var att komma i klubblazern till våren, eller hur? Nu gör jag det, även om det är höst.
Allt kunde alltid vara bättre, men nu kommer jag i alla fall i klubblazern. Och vad betyder då det? Jo, det betyder att jag liksom är tillbaka på noll. Efter tre barn och tre romaner så är jag normal igen. Jag tar helt enkelt upp arkitekturen igen. Barn och romaner förpassar jag till fritiden, där de hör hemma.

JCBs skildring av bokmässan får mig osökt att tänka på Midnattsloppet. Jag sprang ju det i somras, en satsning i klubblazerprojeket. Grejen med det var att Författarförbundet drog igång alltsammans. Man fick mail där de skrev att de utmanade översättare och illustratörer (eller vad det nu var), och att vi skulle skriva in oss mangrant och skicka uppgift om startnummer, så skulle de återkomma om gemensam träning och möjlighet att ta ett glas i samband med loppet.
Jag gjorde allt det där. Hörde inte ett ljud från dem.
På Zinkensdamms IP var det hur mycket folk som helst, och tält. Inget författarförbund, däremot Bonniers och Norstedts hade varsitt. Båda var helt tomma innan start.

Då jag kom tillbaka efter väl förrättat värv gapade förlagstälten precis lika tomma, men jag snodde en sportdryck i Bonniers tält. Det tyckte jag att de kunde bjuda på.

Och jag har naturligtvis hört av mig till Författarförbundet och frågat vad fan de menade med detta. Men jag har inte fått något svar.
Därvid lag liknar de faktiskt Bonniers och Norstedts. 

Så, en annan rubrik hade kunnat vara: Absurda upplevelser i bokbranschen. Hej.

fredagen den 23:e september 2011

Länktips

Jo, en grej till. Jag uppdaterar inte för det är verkligen ett helt annat ämne. JCB verkar klara sig fint på den tysktalande bokmässan, tycker jag. Flera fina artiklar på hans blogg just nu.
Men här når han inte ända, fram, eller?
Jag tycker att den som refererar samtalet (TOve Leffler, SvB) är - tendentiös. Vart vill hon komma? Och rubriken? Min gissning är att samtalet ("pratet") inte handlade riktigt om det som är Lefflers slutkläm, ett rent nyttotänkande för litteraturkritiken.
Tänk om det faktiskt är så, litteraturkritik är en genre i sig?

Favicon

Hoppsan, det blev litet. Grejen är den att jag hittade en ny funktion hos blogger. Favicon, stod det högst upp. Man kan, istället för blogger-b pilla in en egen bild. Den här har jag själv gjort, det är en bild av Eiffeltornet som finns i min roman.
Först var den för stor, då krympte jag den, till den här storleken. Sen var den inte kvadratisk! Så då går det inte i alla fall, men jag ska nog hitta någon annan bra bild och göra den fyrkantig och sen ha den som favicon.
Frågan är vad det ska vara. En rolig bild på ett par rullskridskor, kanske. Eller ostmaskar eller något annat som man inte vet vad det är riktigt.
Jag har en bra bild på handikapptänder, nånstans. Den kanske jag tar.
Funderar på att vid tillfälle publicera hela den historien, det kanske kunde vara en idé. Historien om handikapptänderna, Hallonskurken med mera.

Till slut la jag till den som profilbild.

söndagen den 18:e september 2011

Kitt, jag är min kropp!

Nu är det slut med överstar i badtofflor på parkbänkarna i den här stan. För resten, JCB skrev om gänget för en tid sen, de där som tomtar runt i pyjamas och tofflor, jag tror att det är där vi finner svaret. Hur som helst, det har blivit höst, så där kall och blåsig höst, då och då med sol, då och då med några regnstänk i luften, som om de aldrig kom ned.
Och det är så jäkla - typiskt. Jag har hört på radio igen, om PMS-monstret och om att föda barn som Existentiell Fråga (Filosofiska Rummet). Kittfilosofen var med igen. Jag har svårt för henne. Kitt, jag är min kropp! Kitt! Det har jag aldrig varit förut.
Och PMS-monstret. Ett helt osannolikt program. Folk som ville slå ihjäl sina sambos, typ. Och som sökte för det då de kom upp i 40-årsåldern. Varför inte tidigare, undrar vän av ordning. I alla fall, sen kom en av dem på att hon inte ville det längre då hon börjat med yoga, en annan ville inte heller efter att ha gått ned trettio kilo och satt igång träning fem dagar i veckan.

Jag tycker, ibland, att P1 är en sorts skrattspegel. Mycket snack och lite verkstad. Herregud. Det är normalt, tänker jag, hela den där pms-grejen är i fortplantningens tjänst. Folk tror att de ska ha trevligt med sina sambos. Det är fel. De ska ha barn med sina sambos.
Och så kommer de upp i fyrtioårsåldern och så vill de inte ha barn längre och så blir det där ett problem. Att de vill slå ihjäl dem. Och då måste de börja med typ yoga.

Det är egentligen ganska konstigt att till slut vara i fyrtioårsåldern, eller säg mer 45-50-årsåldern. Man är medelålders. Man springer. (Eller börjar med yoga.) Något tippar över, får en annan riktning. Man vet inte riktigt vad.

Å andra sidan har annat också hänt. Eventuella barn har blivit tonåringar, det är helt uppenbart att de är kapabla att slå ihjäl sina sambos, men eftersom de inte har några sambos än så ligger syskon och föräldrar illa till. Det händer liksom grejer. Men andra grejer. Fokus ligger utanför jaget. Jag är inte längre min kropp.
Kitt, vad det är skönt.

PS. Egentligen gillar jag programmet Filosofiska Rummet. Just det här var dock lite banalt. Det lärde mig inget nytt.

lördagen den 17:e september 2011

Några ordningsregler

Jag tycker att man ska springa medurs i parker. Jag fattar inte hur folk kan springa åt andra hållet. De flesta parkerna i den här stan är så gott som runda, man kan i vilket fall som helst runda av hörnen. Vad är väl då självklarare än att betrakta sig själv som den yttersta spetsen på en liten visare som liksom tickar runt där ute i periferin?
Men, problemet är att man möter ett lämmeltåg flåsande åt andra hållet. Oreglerade horder, klunsvis med folk som springer n'importe comment. Man måste liksom sicksacka sig fram. Ingen raksöm alls.

Sen är det en annan grej. Mot Seine ger nedförsbacke bort och uppförsbacke hem. Opsykologiskt. Bort från Seine på väg ut, alltså. Men då kan man inte springa i Luxembourgträdgården, vilket jag gjorde i alla fall idag. Den är platt. Och full med joggare. Verkligen proppfull.

Skorna var bra. Skenbenen känns som prima kärnfuru, inte en kvist så långt ögat når. Ändå var det liksom lite snopet.

Nu ska jag gå ut och köpa en lammstek.

fredagen den 16:e september 2011

Länktips, svensk skola...

Jenny Maria är något som förefaller klart oetiskt på spåren. Jag orkar inte länga till allt, det gör hon själv. Däremot postar jag den kommentar jag lagt på Jeppis blogg även här:

Hej Jeppis,
Har läst trådarna (och sett reklamfilmen). JennyMaria var inte kränkande, men hennes ton var hård. Hittills har jag inte sett dig bemöta det hon säger, det vill säga att det är olämpligt att ett gäng lärare står och gör fullkomligt onyanserad reklam för en tjänst deras skola köpt in för skattepengar. De eventuella jäven har jag inte satt mig in i, men JennyMaria brukar vara väl påläst. Stämmer de så vore det intressant att höra din synpunkt även på dem.

Med vänliga hälsningar,

Karin Stensdotter

(Och FYI, lägger upp denna kommentar och några länkar även på min blogg.)


Uppdatering: Nej, Jeppa släppte inte fram ovanstående kommentar, kanske inte helt oväntat. Nåväl, länkar kan hon inte göra något åt. Men någon sorts svar har ändå åstadkommits av "en av 2 rektorer" på Smedingeskolan. Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!


Uppdatering 2: Annaa M påpekar att min kommentar dykt upp på Jeppis blogg. Bra! Sen har hon invändningar mot tonen i några av kommentarerna här, invändningar jag i viss mån kan förstå. Jag har, i min tur, kommenterat.
JennyMaria har skrivit ett långt inlägg om den respons hon fått på sin första text i den här frågan. Det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.

torsdagen den 15:e september 2011

Stilstudie mm

Apropå kolonialism (tänkte inte läsa Guillou, eftersom jag inte riktigt orkat läsa klart hans andra böcker heller) såg jag den här monsieuren på en bänk i parken idag. Jag tyckte att han var rätt flott. Kolla överstestilen! Sån där kort musche, Higginskofta, men så har han t-shirt under den och till det afrikansk bralla samt afrikanska tofflor. Om inte han faktiskt är gammal överste så stämmer inga av mina fördomar.

Vad gör jag?
Ja, säg det. Jag ritar lite, skriver lite, springer lite... jo, jag har bestämt mig för att ta tag i det här med löpningen. Så eftersom jag kände av mina benhinnor här (det där stället där det känns som om smalbenet är ett vedträ med en kvist eller ett kvisthål) så bestämde jag mig för att slå på stort. Jag gick till en sån där affär i stil med Löplabbet och fick springa på matta! (höll på att trilla av) och säljaren kollade mina underben på en skärm. Sen sa han att jag pronerar. Jomän. Här proneras det, kan jag säga. Samt att hälften av alla kvinnor och fyrtio procent av alla män tydligen gör det. Och då ska man ha skor som kompenserar för detta.
Vidare fick jag ställa mig på en liten grej som var ungefär som en elplatta fast tvärtom, det var mina fötter som avgav värme och där kunde man konstatera att jag har extremt höga fotvalv. Börjar ni tröttna? Jag förstår det, men jag framhärdar. I avtrycket sitter inte framfoten ihop med hälen, typ. Ja, då fick han sälja extra sulor också. Och han erbjöd mig specialgjorda som gjordes genom att jag ställde mig i nån sorts deg och sen gjorde man en avgjutning och sen en sula efter avgjutningen.
Men där sa mitt förnuft och min budget stopp.
Så nu har jag de flotttaste gymnastikskor jag någonsin haft, men jag plåtar dem inte idag.

Jag har inte slutat blogga och framför allt inte slutat läsa! Ville bara ha det sagt. Hej på en stund.

onsdagen den 7:e september 2011

September Song

Här är lite rörigt och mycket att göra, det är det alltid så här års. Men igår läste jag i alla fall en novell med sonen. Den kan man läsa om här. Har bestämt att i år så läser jag en del av det han har att läsa, och dessutom att vi pratar om vad han läst. Sommarens läsning var som sagt Cyrano, som jag till slut tycker att han fått rätt bra kläm på (trots "mycket dialog"). Vidare läste han en annan bok, självbiografisk om judisk pojke som kristnas och överlever tack vare detta och falska papper. Sonen verkade ha fattat det mesta av den också.

Annars. Aktiviteter, skor, frisör, papper och mer papper. Kastanjer som faller med dunsar ned i trottoarerna, ljumma eftermiddagar med guldljus och kalla morgnar.

Själv röjer jag, sorterar ut för små och på andra sätt konstiga kläder, tar itu med papperstravar och avslutar så småningom ett fårhusprojekt. Hoppas jag. Hörs,

söndagen den 4:e september 2011

Turism

I morgon börjar skolan och jag får inte in P1 på min telefon. Igår hade jag dessutom slut på min anslutning till internet varannan sekund ungefär. Jag började förbereda mig på ett liv utan uppkoppling, typ. Bara telefonblippande, och det blir rätt jobbigt. Beklagade mig för mannen som lät förstå att det nog var dags för en ny dator. Men så funkade den igen idag och jag tänkte att den hade lagat sig själv. Nästan läge för Halleluja. Fast så visade det sig att maken hade omstartat freeboxen. Ja, vi har freebox här, disajnad av Philippe Starck. Googla om ni inte tror mig.

Det har varit åskväder och picnic. Picnicen tillsammans med en fransk familj som var i Stockholm i somras. Vi träffade dem utanför Wasamuséet, om det är bekant. (Här i eliten stavar vi kvalitet och museet lite fel, det ingår.) Vi käkade lunch på Blå Porten och sen var vi på Gröna Lund. Hemskt. Men i alla fall. Sen åkte de till Grinda där de hade hyrt hus tillsammans med en annan familj.
Idag utvärderade vi. De tyckte att det hade varit underbart, trots inget rinnande vatten i stugan (kran att dela med två andra stugor) och trots mulltoa. Och små sovrum och våningssängar - det brukar de ha svårt att hämta sig från, fransoserna. De hade fiskat och varit tvungna att rensa fisk hela tiden, svårt utan rinnande vatten, sa de. Görs direkt på stranden, sa jag. Och så hade de paddlat kajak och läst böcker men det fanns inget vin att köpa på plats och nästan ingen mat. Och på det stora hela konstaterade vi att Stockholms skärgård inte är ett dugg anpassad till utländsk turism. Min kompis hade haft jättesvårt att öht hitta något att hyra att bo i. Och det där med mulltoa och våningssäng... Och sen båtarna som inte gick så ofta.
Ändå var det som sagt nöjda.

Känner en spansk familj som gör samma sak. Hyr en stuga i skärgården i fjorton dagar och bara lägger nät hela tiden. Bastar och lägger nät och gillar att det inte är en katt där. Inte ens en väg att dra rullresväskan på.

Kanske kan det aldrig bli bättre. Odd sydlänningar som tar sig upp till Sverige för att de gillar det oanpassade. För ändrar man på det så blir det ju som vanligt. För dem. Och då kan de ju lika gärna stanna hemma.

fredagen den 2:e september 2011

Elitfeminister

Jag blir inte klok på det här ordet. Folk använder det som skällsord. T ex här. Om man nu inte gillar feminister, varför kallar man dem då för en elit? Elitidrottsmän är okej, eliten inom forskningen antagligen också. Eliten inom i stort sett allt är okej, eller?
Visst, i Sverige finns förakt för eliten, eller eliterna. Gäller ju även Horace och gänget, som ofta bemöts med misstro.
Men inte fasen skriver man elitakademiledamöter vill få oss att läsa Nobelpristagare, som rubrik.

Om jag inte gillade feminster (vilket jag inte alltid gör, men det händer) så skulle jag kalla dem något annat. Medelmåttsfeminister. Moralistfeminister. Fast ännu hellre dumfeminister, slentrianfemister och Perssonfeminister - minns att Göran Persson ansåg sig vara feminist. Det var då jag själv insåg att jag antagligen inte var feminist.

Samma sak med "pk-eliten". Om man nu tycker att den är begränsad och moraliserande, varför kalla den för elit? Vissa journalister kanske vill styra och ställa med folks värderingar, men det är ju faktiskt inte de som bestämmer. Så någon elit på det sättet, som forna tiders överhet, är de ju inte.

Detta apropå på ett inlägg hos Annaa Mattsson, som inte alls handlar om elitfeminister, utan om en antologi om skilsmässor, vad jag fattar. Fick en känsla av att t ex Gabrielle var sugen på det.

Själv är jag försiktigt positiv till eliter, i alla fall en del. Hej.

Mina ev. planer

Här fortsätter det att småputtra. Satt med en blankett från författarfonden för att söka bidrag. Gick fint, klarade allt till nummer 3.
Beskrivning av den litterära verksamheten.
Va? Men den står ju där. Blindstyren. Tre romaner. Okej, okej, inte jättemycket, men det är den litterära verksamheten, mina damer och herrar.
Så läser man det finstilta:
Beskrivning av den pågående litterära verksamhet samt ev. planer för den närmaste framtiden. Komplettera ev. med beskrivning av din ekonomiska och sociala situation som litterärt verksam. Lämnas på separat A4-papper. (max. två sidor).
Men är de helt från vettet? Mina ev. planer??! Max två sidor?
Dålit, mina vänner. Riktit dålit. Annars hade man ju ev. inte sökt nåra stipendier. Ju.

Nä, jag skriver inget där. Jag ger fan i det. Nu bråkar barnen om ett ev. spel vi har. Hej.

torsdagen den 1:e september 2011

Helmet

Här puttrar vi vidare. Idag står på schemat: annan affär för lågskor till yngste sonen, Vercors Le silence de la mer, som äldste sonen ska läsa innan skolstarten (måndag), han håller på med Cyrano (det går sakta), gnällde i början över att det bara var en massa dialog, tills hans syster upplyste om att det var en pjäs. Han är verkligen inte litterär, som de säger här. Om Anne Franks dagbok suckade han över att hon "raconte sa vie", är väl ungefär samma som intresseklubben på min tid.
Samt eventuellt ett spel.

Jag läser tidningar och bloggar och har diskuterat näthatet, fast bara lite.

Om jag orkar ska jag ta en bild på vår port, det står att det är ett bygge och att det är förbjudet för folk att gå in och att det är obligatoriskt att bära hjälm. Funderade på ett brev till byggledningen, något i stil med:

Vi är en familj som bor i ert bygge på boulevard Arago. Vi kom hem från semestern igår och då stod det på porten att vi inte får gå in om vi inte har hjälm (obligatorisk). Nu har vi inte fått några hjälmar (obligatoriska) och då undrar vi hur vi ska göra nu. Kan vi gå in eller inte, och är det inte väldigt farligt?

Jag tröttnar innan jag börjat. Ytterligare en idé efter att ha läst svensk bokhandels senaste nummer. Jag skriver en roman direkt på engelska. Det verkar vara modellen, se. Och helst en nätbok, dåra. Den ska handla om två kvinnor som heter Vanessa och Miranda, tänkte jag. Antagligen systrar. Sen vet jag inte mer. Kanske ska den heta The Twins.
En dag när de kommer hem från semestern så sitter ett plakat på porten att huset och att de måste ha hjälm nu. (Helmet). Kanske är deras pappa nån typ av lord eller möjligen nazist. Det har jag inte riktigt bestämt än, men troligast är väl lord. Och att de har ett slott på en grön gräsmatta och att de har ätstörningar och Gud vad tråkig den här romanen verkar redan nu.

Vad heter obligatorisk på engelska?

Jag skriver utan att ha något vettigt att skriva om. Det borde jag sluta med. Nu slutar jag. Hej.