onsdagen den 30:e november 2011

Morgondagens författare?

Ovanligt tyst här. Frågade yngste sonen vad han gör, han är den enda som är hemma numera på onsdagen. Skriver en bok, svarade han.
Se där.
Den är jätteläskig, Jorden blir dålig heter den.
Ja, det låter ju hemskt.
Nu har jag läst första sidan. Det handlar om ett monster som jagar sonen och hans tre kompisar med en yxa. De ska tydligen skriva denna bok tillsammans. Trevligt, tycker jag, trots allt. Att någon vill skriva böcker. Det äldsta barnet vill gå på något i stil med Handels, det finns tusentals såna skolor i det här landet, jag har aldrig förstått mig på dem. Han som inte lär sig tyska tror just nu att han vill bli läkare. För att det inte är så långa studier, som han säger.
Vilka är hans informationer, kan man undra.
Han hinner nog ändra sig.
Yngste sonen vill inte bli arkitekt utan den som bygger. Han satte ihop sina ikeamöbler själv häromdagen, åtta år gammal. Jag tyckte att det var rätt duktigt. Vi skippade distansplupporna i stapelbara stolen, vi har ju bara en. De var för hårda att skruva.

Själv vill jag rita små monument. Helst. Kan bli svårt. Får nog börja med en monumentblogg istället.
Hej,

tisdagen den 29:e november 2011

Vårt julpynt

Det är Mattssons extrempetiga genomgång av julpynt och särskilt deras(?) sladdar samt Gabis text om Schwitters som gör att jag tänker: jag måste skriva något. Vad som helst! Jag bara måste. Det är så kul att skriva.
En grej att notera: modet är nu så kroppsnära att nästan inga plagg går att stänga. Det sa en expedit till mig när jag köpte min klubblazer. Det kan vara värt att komma ihåg, därför skriver jag upp det nu. Igen.
En annan sak: Det är nu och inte senare som man ska köpa julklappar. Om man gör det. Sonen fyller fjorton idag. Det finns hur mycket som helst att välja på. Just nu. Om en vecka redan mindre, sen så gott som inget. Och till slut bara jättekonstiga grejer som ingen vill ha.
Han vill bara ha en massa grejer till elektroniska spel. Då får han det. Och en snyggare skjorta får han också. Kanske lite godis.

Okej, jag skulle vilja rita ett gravmonument, utöver små rum inrymda i skåp i större rum. Kanske något i en skog. Ett pepparkakshus, på riktigt. Ett brunt hus med spektralfärgade knappar på taket. Kristyr kring fönstren. Tomtar på loftet.
Kör ni med julpynt? Här har vi ett ännu inte byggt ikea-hus i pepparkaka, lite ljus, det är allt. Har fått saffran av en god vän. Måste väl åstadkomma lussekatter till lucia, kanske. Sen kan man sätta barnen framför datorn - nä, strunt i det.
Vi har deg också. Och barr. Degen är ganska snygg. Kanske borde man göra degpynt av den. Jag hade ju en företagsidé som hette Degtjänst. Den skrev jag om i en roman. Jag ska nog döpa mitt arkitektkontor till Degtjänst. Jag tycker att det är så kul.
Jaja, det är bara jag som tycker.
Jo, en grej till. Tre jätteflotta och enorma julkalendrar från Kinder Surprice. Osannolikt sliskig choklad i dem, men för en gångs skull högg vi dem medan de fanns i butiken. Sen blir bara de där kvar med grådammig choklad, billigaste sorten, som den choklad man köpte i Italien när jag var tonåring ungefär.

Jag ska göra tartiflette för första gången i kväll. Orkar inte förklara. Googla. Det är jättegott, men (därför att) man smular en hel reblochon i den. Om det nu stavas så. Vitt vin, rökt sidfläsk och mycket potatis som inte blir puré.

Vad gäller värlsläget är jag pessimistisk. Hej!

tisdagen den 22:e november 2011

Läget

Tiden går. Och jag skriver ingenting. Det är rätt skönt. Jag läser som förut svenska tidningar på nätet, tänker att jag inte orkar bry mig. Jag oroar mig i och för sig för typ världsekonomin och klimatet och så, det verkar ju inte klokt alltsammans. Hörde på radion att ungdomsarbetslösheten i Spanien är 48%. Hur hör den är i Grekland har jag ingen aning om.
Och Frankrikes sån där rejting hänger på ett hår...

Själv tänkte jag starta ett företag nu. Det finns en liten enkel form som kallas mikroföretag, faktiskt även med svenska mått mätt enkelt. En fast skatt, en klump liksom. 20% på allt man tjänar (men man får inte tjäna hur mycket som helst, förstås), ingen momsredovisning, inte en massa olika kassor som ska ha sitt.

Jag är nämligen klar med fårhuset, de fick sitt bygglov på tre dagar, möjligen spelade det in att borgmästaren i kommunen var en kusin. Och så har jag skickat iväg måttsatta planer idag. Nu kan jag ta betalt.

Betapet går framåt, Agneta tillstötte och klådde mig så att det bara visslade om det, men jag går upp i rejting, fast sakta.

Annars som vanligt. Springer jag för mycket så får jag ont i benhinnorna (kvisthål), hösten mild och mörkt fuktig. Stan sig lik.
Har gått med i en bokcirkel, det är nytt, och första gången dessutom. Vet inte om det är bra, men jag tyckte att jag kunde testa.
Tja, det var nog allt. Hej,

fredagen den 18:e november 2011

Kulturen vid stupet

Liksom Bengt O och Bernur så har jag läst Thomas Nydahls bok Kulturen vid stupet. De flesta av den här bloggens läsare känner förmodligen redan till boken och hur den kommit till, så det drar jag inte.
Däremot tänkte jag då jag läst boken att det var lite synd att Thomas höll så låg profil (även om det är helt begripligt och på sätt och vis intressant, liksom Bengt är jag intresserad av en utvärdering så småningom) eftersom jag tyckte att det här var en mycket bra bok. Värd att nå ut. Dessutom balanserar den inte på den kant som Thomas texter ibland kan göra, då menar jag texter som kan tolkas illvilligt, åtminstone utanför sitt sammanhang. Thomas drar sig ju inte för att kritisera islam hårt, han drar sig heller inte för att ge uttryck för den sorg han känner då han ser sin barndomsstad Malmö så oändligt förändrad. Här lämnar han då och då öppet för snabba poänger plockade av en ytlig läsare.
Men. I den här boken alltså inte.

Hur som helst, eftersom jag tyckte att boken förtjänade en större läsekrets än min blogg har skrev jag en recension och skickade till Svensk Tidskrift. De har nu lagt in den och här kan man läsa den. Den täcker inte hela boken, men läser man Bernur och Bengt O så kommer man närmre. Och läser man hela boken så kommer man närmst. Gör det!

tisdagen den 15:e november 2011

Betapet

Okej, nu släpper jag nyheten. Jag har hittat alfapetssajten, den heter betapet.se. Man spelar helt enkelt vanligt Alfapet on line. Och det är så jäkla kul. Kom att tänka på det då jag läste Gabis inlägg Sen Zinnia Sol. Det låter som en grej man skulle kunna få ihop. Fast Z är värst. Får man det i slutet av spelet så är man torsk. C går bra numera då PC, CP och CV accepteras. Mycket accepteras för den delen. En gång var det en som la BRR. Står det verkligen i senaste upplagan av SAOL? Ja, det måste det ju göra, om det nu kom med.
Nackdel: man kan inte förhandla om ord. Fördel: det blir inget tjafs.
Och så blir man ratad. (Rejtad, som min son säger, och det är väl riktigt.) Beroende på hur det går får man någon sorts poäng och man har hela tiden med sig dem in i spelet. Spelar man mot någon med lägre rejting och förlorar så faller man som en sten. Och vice versa. Så man måste alltså spela med lagom bra motståndare, vilket naturligtvis är att föredra.
Jag kallar mig för övrigt en grej jag inte kan skriva här eftersom man då ovillkorligen hamnar i det här inlägget om man googlar på det. Man kan säga att det är ett nytt ord.
Men OM nu någon av er finns där borta kan jag skicka det i ett mail. Så kan vi spela.

Annars har jag som vanligt försökt byta identitet och det slutade med ett par nya jeans. Att det ska vara så svårt!?

Hej på ett tag,

fredagen den 11:e november 2011

Panerad arkitekt

med majonäs och småstekt potatis. Småaktig säger telefonen. Såsstekt säger jag.

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan ställer de flesta av oss så gott som dagligen. Men svaret låter vänta på sig.

Nu har jag fattat. Det är paneringen. Man måste panera livet och lovet och resten av filén. Utan panering stannar Sverige. Utan panering står husen stilla. Och hur skulle det se ut? Ni kanske inte panerar som ni borde. Det kanske är därför det ser ut som det gör.

Panering är krångligt, men värt besväret.

Jaha. Och när man lärt sig panera, då måste man inse att det är dubbelpanering som gäller. Det säger inte bara Merkel.
Dubbelpanering innebär först mjöl sen pensla med ägg sen ströbröd. På så sätt får man även panerad arkitektur. Kanske stadsbyggnad. Svårt att säga men jag tror att med panering kan man komma längre än till månen.

torsdagen den 3:e november 2011

Ekman-smoothie

Jag har varit förkyld och är fortfarande inte frisk, men det har tillåtit mig att i ett streck läsa Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekmans senaste roman.
Det verkar vara en sorts berättelse i autofiktionens tecken.
Eller säg så här: En Kerstin Ekman-smoothie.
Man tar Ekmans författarskap med allt vad det innehåller av blåbärsris och glesbygdsmiljöer, svamp och blommor, ordenssällskap, adoptivbarn, knarkande tonårsstyvbarn, korsetter, rubbet. Och så blandar man det med världslitteratur och lite svenskt, företrädesvis 50-tal (Martinsson, Johnson, Ekelöf och Ahlin) och så mixar man.
Ja, då får man den här grejen. Vet inte om jag behöver dra ramen?
Okej, jag försöker, två kvinnor delar på ett författarskap, en tämligen orimlig och invecklad historia. Den ena är Lillemor Troj, en sorts Ekman-alter ego både vad gäller det man vet om Ekmans eget liv och det hon skrivit om i resten av författarskapet, den andra är då den skrivande människan bakom detta författarskap, Babba Andersson (ett namn vi också känner igen från Katrineholmssviten, en rätt vulgär människa som här inte riktigt får till jargongen). Men som liksom nu träder fram då, i och med den här boken.
 Resten av deras gemensamma tillvaro är det alltså hon som skrivit, i fullkomlig anonymitet, men med i det närmaste total kännedom om det Trojska livet, och Troj som stått på scenen och agerat utåt. Och själva orsaken till alltsammans skulle vara att Andersson var för ful, så hon måste ha en snyggare fasad att visa upp, ett fruntimmer väldigt likt Ekman själv, alltså.
Fan tro't, säger jag.

Jag kommer att tänka på den där mycket underliga artikeln Ekman uppenbarligen hade tjyvhållit på i många år som handlade om Sara Lidman, som hon hade träffat för ännu längre sen. Den publicerades i DN några dagar eller möjligen veckor efter Lidmans död och var tämligen obehaglig. Jag läste den ihop med vännen M, som också hon fann den egendomlig. Vad är det för INtresse, undrade hon (som om det fanns ett UTresse någon annanstans i artikeln) och det höll jag med om. Ekman gillade inte Lidman, det framgick. Men behövde vi andra få veta det?

Den här boken är inte likadan, men lite. Jaha. Vad är det för poäng med att köra ett författarskap i mixern? Vad är poängen med repriser, om än från andra vinklar ibland?
Fast oftast inte ens det. Kläderna Anne-Marie och Lillemor bär i Uppsala är desamma. Könssjukdomen likaså, liksom dess konsekvenser. Detaljer utbytta. Portugisisk flickbaby blir utbytt mot grekisk pojk i tänkt adoption, som i den här varianten inte blir av efter en rätt parodisk scen där en hund i socassistentens närvaro biter ett inlånat barn. Romansviter, hembygdstjosan och Akademi.

Då, när Ekman lät publicera den där artikeln om Lidman menade jag att hon hade blivit gaggig, tappat omdömet. Vi var båda förbluffade och rätt så besvikna, tror jag. Ja, kanske det, sa kompisen. (Det visade sig ju vara fel, för sen kom boken om skogen som var bra, och sen har ju även andra kommit som varit okej. Även om jag inte var någon big fan of Mordets praktik.)
Och den här gången?
Tja, jag är inte så road av repriser, inte av autofiktion heller, inte om inte någon med darrande stämma hävdar att detta är Sanningen. (Och det gör hon förstås inte, Ekman.) Och egentligen inte ens då heller.

Så, jag fattar nog inte poängen. Men det gör jag ju inte med Tranströmmers jäkla Chopin-vantar heller. Så, det är med största sannolikhet mig det är fel på. Eller också beror det på att jag är förkyld.
Hej.