lördagen den 31:e mars 2012

Händelser

Äntligen har det hänt något, gick min numera vanliga morgonpromenad (Expressen säger att man kan tappa sju kg genom vardagsmotion. Jag stämmer Expressen om det inte stämmer. Hehe.) och på lördagarna är det mer life.
Allt grönt och i gräsmattorna liksom ängar av påskliljor i Luxembourgträdgården. Såg bakstidan av Medicisfontänen. Hade yttervarv där.
Sen funderade jag på att köpa en tröja i den där affären med luskoftor och fiskartröjor, men till slut avstod jag - sommaren är snart här.
Och så kom jag till marknaden och där var det tätt av händelser som en arkitekt skulle säga. Fem Hollande-gubbar mot en Sarko, ändå är det en högermarknad enligt maken. Femte.
Monsieur Fläsk i prima form, undrade vart jag tagit vägen. Jag? Det är ju du som inte är här! Tisdagar, var är du då? Jag hämtar grisarna i Cantal, sa han. Levande? Jajamen, sa han. Med lasso? Nä.
Jag undrar, jag. Håller han på sen och slaktar och styckar och kokar och gör korv av dem? För att sälja i helgen? Meter efter meter med gris?
Köpte en liten karré som jag ska ungssteka nu.

Barnen växer och vi har som vanligt köpt nya skor åt dem, det gör man hela tiden. De får större och större fötter, inte ett dugg gulligt. Skarfar, tröjor, t-shirtar, jackor. Inte klokt.

Såg lilla gubben som alltid har beige shorts, mörkblå tröja med knappar på axeln, sandaler utan strumpor och svart basker. Året om. Jag undrar om han tillhör någon sorts privatmunkorden, det är så odd. Annars var jag ute för sent för att möta dem i pyjamas, men de finns fortfarande.

Och igår kunde jag lägga både NYMÅNE och ÖRTTE i alfapet. Ganska bra, jag går upp i rejting igen.

Hörs,

tisdagen den 27:e mars 2012

Barbari, motsatsen till kultur

Jag önskar att jag hade lite mer distans till min tillvaro på något vis. Att jag kunde kolla på den lite mer utifrån. Eller som på blåbär, som Gabi. Vad gör jag?
Jag går en morgonpromenad efter att ha avlämnat sonen vid skolan, puss långt innan själva skolan. Så att ingen ser. Sen skalar jag runt och kollar vårtecknen. Det är nog den bästa stunden på dagen faktiskt. Jag möter joggare, folk med portföljer (på vissa promenader) och stavgångare. Beror på. Roligast är att tänka att man går till ett jobb, ett låtsasjobb liksom, och så tänker man på vad man skulle haft i portföljen. Kanske lite kakor, kanske en dator, säkert några papper, plånkan har jag i fickan, nycklarna likaså.
Ja, sen kanske jag köper lite mat på en marknad, och sen är jag hemma igen och då är dagen slut.
Jag jobbar på ett eller annat vis. Skriver mest, i alla fall just nu. Tänker på sånt som är av folkrörelsekaraktär. Fick ett mail från en organisation som söker morgondagens borgerliga ledar- och kulturskribenter. Man ska ansöka med en artikel "Min vision av en borgerlig kulturpolitik" ska den heta. Jag började fundera på den. Kom fram till att jag är totalt ointresserad av en borgerlig kulturpolitik. Jag skulle vara glad om det över huvud taget fanns en genomtänkt kulturpolitik. Som SvBs chefredaktör är inne på här.
Sen tänkte jag i alla fall på den där artikeln en stund, kom fram till att motsatsen till kultur också existerar, det kallas barbari. Tänkte att jag börjar så, sen drar jag scenen i Oksanens bok Utrensning då den ryska ockupantfamiljen vandaliserar det estniska hus de beslagtar, använder det fina gamla tyska pianot att binda fåren vid i kätten.
En bild av barbari.
Eller i Vercors La silence de la mer, då de tyska ockupanterna i en tidig scen slår sönder berättarens staffli och använder bräderna som byggnadsmaterial till något mer prosaiskt eller värre, något de behöver.
Nästan exakt samma bild av barbariet. (Det man angriper först, det som är identitetsskapande hos den man angriper, är kulturen.)
Ja, och så har vi Sverige då...
Nej, just det. Detta är inte den svenska erfarenheten. I Sverige har vi en kultur- OCH idrottsminister. Kultur är fritid. Om man är välvillig, av folkrörelsekaraktär, precis som idrotten. Om detta råder svenskt (nej, verkligen inte något utländskt) konsensus.
Och där, om inte förr, dog mitt intresse för en borgerlig svensk kulturpolitik. Jag vill inte hålla på och fundera över folks fritidsintressen, jag vill inte kasta pärlor och jag vill inte göra bort mig heller.
Det är i stort sett därför jag inte skriver något här. Jag har så lite med svensk idrott att göra. Så väldigt lite. Hej.

onsdagen den 21:e mars 2012

Svenska politiker har

Här domineras fortfarande media av terrordåden i södra Frankrike och gripandet av den som utförde dem. Le salaud.
De franska presidentkandidaterna lyckades i sina första intervjuer hålla samman och sa allihop vettiga och självklara saker. Men sen började de hacka på varandra, Eva Joly t ex menade att Sarko gjorde fel då han på en högstadieskola igår hade sagt att det här hade kunnat hända även här. Nej, vuxna ska vara tjygga! sa Joly. Nej, det sa hon inte, men i stort sett sa hon det, vuxna ska inte oroa, de ska lugna och just skapa trygghet.
Kan inte hjälpa att jag tror att det var Sarko som gjorde rätt, det var alltså frågan om högstadiebarn.

Svenska judiska vänner är ledsna för att Reinfeldt inte sagt flasklock. Bildt har tydligen apropå något annat mer eller mindre på sin blogg skrivit att det här var ju inte bra. Men det var uppenbart, i samma post, att annat var väldigt mycket viktigare.
Själv tycker jag att det är jäkligt konstigt att den svenska regeringen uttalar sig via en bloggande medlem, lite sådär oförhappandes liksom. Jag tycker nog att man kunde göra ett officiellt uttalande via en officiell kanal. Och att statsministern gör det.
Men han tassar väl fram i svart slips om fjorton dagar och säger nåt lamt om något vid sidan om ämnet, sin vana trogen. (Det är ju nästan så att man hellre ser kungen i rollen.)

En sak jag inte begriper med svenska politiker: Detta hände i ett EU-land, det kunde lika gärna ha hänt i Sverige, jag menar att det är rätt viktigt att europeiska politiker utåt, både gentemot allmänhet och onda krafter, visar solidaritet och handlingskraft sinsemellan.
Svenska politiker verkar inte fatta att de även har en symbolisk roll. Norska statsmän axlade den vid attentaten på Utøya. Men svenskar verkar vara en sorts kamrerer som i första hand har hand om (eller vill ha hand om) rikets finanser.
Sverige är inte en ö i Söderhavet, Sverige sitter ihop med Europa.
Men det verkar inte ha gått in överallt än. Konstigt nog.

måndagen den 19:e mars 2012

Läget

Jag läser om Ponge. Dottern har i år igen en hel massa frågor på denne diktares verk. Eller ett av dem.
Och jag glömmer liksom bort att blogga. Jag har verkligen inget att berätta.
Valkampanjen tuffar på med sedvanliga smockor och subtiliteter, som vanligt en blandning av båda. Ström Melin i DN säger att sittande presidenten valfiskar i grumliga vatten. Möjligt.
Men det där med att klanka på honom för att han vill ha större solidaritet inom Europa vad gäller stora inköp tycker jag inte håller. Så länge Sverige väljer att stå utanför Euron (föj att svenskana ska vaja tjygga, som Annie Lööf så fint uttjyckej saken) så tycker inte jag att man kan anklaga andra för protektionism.
För fem öre.
Nä, han vill inte ha mer illegal invandring. I Frankrike har man ju sedan mycket längre än i Sverige oklart hur många men många papperslösa. De bor jobbar och lever här sen många år tillbaka. Barnen går i skolan (märks vid skolresor, då är det alltid någon som inte kan följa med eftersom han/hon inte har papprena i ordning), det är lättare att vara papperslös i här än i Sverige. Och då och då kräver vänstern att de papperslösa ska få papper. Utan prövning.
Däremot säger han ju faktiskt inte stopp till legal invandring, so far.
Och ja, han gör affär av burka-förbud, särskild skolmat och särskilda badtider.
Men han försvarar också, och i och med det, republikens värden, som de kallar det här.

Och om en stund åker han till den judiska skola i södra Frankrike där tre barn och en lärare skjutits ihjäl idag på morgonen.

En sak är i alla fall jag säker på, de kommer att ta den salaud som gjorde det. Det gör man nämligen här.

Hej,

torsdagen den 15:e mars 2012

Motljus

Helt otroligt fint motljus i morse när jag knallade runt och kollade knoppar. Dåligt med fåglar, bara duva kunde höras. Men rätt mycket folk. Stavgångare som definitivt liknade en skock bjäbbande gäss. Kallt men hade bytt till sommarjacka eftersom det ska bli 20° i eftermiddag, det gäller att ligga i framkant, som man säger. Om jag sitter inne i eftermiddag har liksom inte med saken att göra.
Sen kollade jag krukorna runt den platta yta i vars mitt det ligger en damm på vilken man kan segla hyrda träbåtsmodeller. Man puttar dem med en pinne som ingår i hyran. 
Krukorna syns här på bilden. De är många och inte likadana överallt. Kring öppningar i muren har de annan utformning, ibland mindre lyckad, konstaterade jag.
Okej, det är inte jätteintressant, men det är vad jag iakttog.
I krukorna kommer det snart att prunka.
Tänkte försöka hålla lite koll på det i år.
Hej.

PS. Bilden är för stor med flit

fredagen den 9:e mars 2012

Vårtecken

Spännande tider. Jag har sett bloms. Och hört sånt där fågeltrassel som inte gick att bena ut, ni vet. Buskage fulla av fnatt och tvitt.

Jag har spelat löjliga familjerna under högljudd klagan. Det är verkligen hur tråkigt som helst. Finns det inga regler? Sonen hade spelat (innan) i skolan, om näringsämnen. Man begärde pappa vegetabiliskt fett och mamma protein, typ. Han hade tyckt att det var askul och nu letat fram ett av våra tre miljoner spel. Vi har travar med oöppnade paket, antagligen beroende på spelets inneboende astråkighet.
Okej, sa sonen, då kollar vi en Star Warsfilm istället. Varpå jag teg och spelade. Pest och kolera.

Här har de bestämt att våren börjar den 15 mars. Det tycker jag är ett underligt sätt att se på saken, van som jag är vid det svenska lite mer undflyende sättet. Medeltemperaturen under minst fem eller om det är sex dygn i rad ska vara över noll. Nåt i den stilen. Man vet liksom inte riktigt när det händer. Som en glömd födelsedag.
Men här har någon antagligen redan under antiken löst den gordiska knuten och bestämt. 15 mars. Det är inte idag, jag vet. Inte i morgon heller. Men jag kan avslöja att jag anser att våren redan är här.
Hej.

torsdagen den 8:e mars 2012

Utresetillstånd

Idag kommer Eva C. Frankos debutroman, Utresetillstånd (Arabela Förlag), ut. Jag har läst den och fick en hel del att fundera på.
Romanen är delvis självbiografisk, första delen i en triologi, och handlar om Katarina Levitsky som föds och lever sina första cirka tjugo år i en by i dåvarande Tjeckoslovakien, idag Slovakien.
Parallellt med återblickar på denna barn- och ungdom i en liten traditionell slovakisk och östeuropeisk (förstår man) by finns ett skeende kring 1989 då järnridån faller, muren faller - och med den stora delar av Katarina Levitsky själv, som jag fattar det. Den yttre kollapsen sammanfaller med en inre.

Det här är en berättelse om ambition - Katarina är både begåvad och ambitiös, rättvisa (nånstans), Katarina tycks ta på sig att faktiskt göra det föräldrarna drömde om och ville, det vill säga utvandra/rymma? och framför allt studera - och om en exil, som i och med att murar och fördämningar brister så att säga kommer ikapp.
Den visar sig vara både smärtsam och nödvändig. Det svåra visar sig vara att ha lämnat något som inte bara var öststatsgrått och eländigt, även om sådant fanns, utan en hel värld, familj, vänner, gemenskap, och att komma till en ny, att anamma nya värderingar (västs) och framför allt att ta till sig och göra till sin den västeuropeiska synen på östeuropéerna.
Men det är också en berättelse för sin egen skull, en berättelse som drivs fram av sig själv, verkar det som, en berättelse som måste ut efter att ha varit undertryckt så länge. Exilens och järnridåns många år. Det gör den märkligt stark, för samtidigt som den är bitvis lite valhänt så har den ett flöde som en av de där stora floderna om våren, en av dem i den del av Europa vi andra inte såg under så många år.
Det är också en central fråga i romanen; varför "försvann" vi? Varför stod vi inte för vår bakgrund och dem vi var?
På sätt och vis är ju den här lilla boken en del av ett svar. Nu börjar berättelserna komma fram, jag föreställer mig att än fler kommer, inte bara Eva Frankos två kommande böcker.

Men bäst tycker jag om barndomsminnena, en liten familj med utblick åt väst där en av pappans systrar bor. I Frankrike. En liten familj vars integritet tycks orubblig. De samarbetar inte med makten, trots att pappan får "erbjudandet". De tror på gamla värderingar, är utövande katoliker och mamman är sömmerska och därmed egenföretagare.
Mot den står staten och kollektivet som väl gestaltas till exempel i de minnen av träning inför en gigantisk gymnastikuppvisning barnen drillas i.
Det är just de här bilderna jag har saknat, den gröna ängen, de många blommorna, lekkamraterna, vardagen  med allt vad den innehåller av både orättvisor och glädjeämnen. Naket och enkelt skildrat, just därför levande.

Men man får också en repetition av Tjeckoslovakiens efterkrigstidshistoria - och det kan aldrig skada.

Helt enkelt en rik liten bok som känns helt befogad.

PS. Eva C Frankos blogg.
Och i kväll talar författaren om sin bok på internationella biblioteket. Läs här.

Turdus merula

Har bestämt mig för att bli lite mer ornitolog, till slut.
Det började igår, jag gick längs ett enormt miljonprogramshus, det stod där som en skiva och liksom blockerade allt, men på lite avstånd. Gatan tyst, som alltid i såna här områden, det finns inga bilar.
Och så hördes då fågelsång, stark och melodisk. Koltrast, tänkte jag tvärsäkert. Jag började kolla efter träd (först) och det stod några små i en rad framför huset. I ett av dem satt mycket riktigt en svart fågel.
Haha! tänkte jag. Det var en koltrast.
Men man kan aldrig vara säker på sånt man en gång glömt. Väl hemma googlade jag på koltrast. Kollade bilden. Det var den.
Och nu har jag kollat lätet. Fast jag blir lite irriterad, för den här radiotrasten är inspelad med störningar, andra jåglar som jiddrar runt i etern, typ.
Nej, en koltrast ska sitta i absolut stillhet, antingen framför en borg, i rosenträdet som står mellan mur och vallgrav, eller framför ett miljonprogramshus.
Lyssna: Koltrast (Turdus merula)

fredagen den 2:e mars 2012

Dagsmeja är bara förnamnet

Det som är krångligt med att vara i Sverige är att hinna med allt. Det gör man inte, då måste man välja. Barnen vill vara kvar i Tyresö, gå i centrum som har ett bra HM (dottern) och en bra sportaffär (sönerna) samt lite andra bra affärer. Och så vill de åka skridskor. De vill inte åka in till stan och gå på Liljevalchs Vårsalong till exempel.
Något jag alltid gillat att göra, eller alltid och alltid förresten, men jo, innan jag fick barn då. För det är liksom vår då. Och man kan både förfasa sig och tänka det där hade jag gjort bättre själv OCH tänka "Men den där skulle jag ju vilja ha!" Och så kan man, kanske, köpa den.

Det är mer vår än det brukar, den här gången, snösmältningen har kommit längre (är klar) och det är varmt. Sådär så att folk står femtio meter ifrån den busshållplats som ligger i skuggan och istället mot någon vägg med ansiktet mot solen. Det man nog bara ser här.
Missar de bussen?
Antagligen, men det kan det vara värt, tänker de nog.

Konsum för den delen, är sig likt. Lidl är på cykelavstånd så dit har vi inte kommit. Men i sommar blir det en ny cykel till pojken som numera växer som vass. En jättestor herrcykel med långa ben. Nåja. Han vill ha en supersportig med hundra växlar. Jag säger max tre. Kanske blir det något mitt emellan. Då blir hans lillebror galen.
Vi vill cykla på semestern, men de andra tre vill inte. De vill åka bil.
Kanske kan man cykla i fjällen?

1 mars

Fantastisk dag idag, hade yllestrumpor och varm halsduk, det blev för mycket. Man borde suttit ute och låtit sig bländas av skridskoisen. Men man gick en bit i Stockholm, längs trafikleder. Det gjorde man förresten igår också.
I somras hade jag goda vänner från Frankrike på besök här. De tyckte att staden såg "rik" ut, välmående. Jag tittade efter det, både igår kväll i mörkret och idag, under den strålande solen.
I mörkret är stan becksvart upplyst av lite neonskyltar här och där, det känns extremt ålderdomligt, lite som det där man åkte till London för på 70-talet, neonen, storstan. Fast mindre.
Men rik - nej. Mörk och blöt och grusig. Snarare fattig, gles.
Men idag, på dagen, ja, då fanns den där rikedomen där, glittret i vatten och isar, i tornhuvar och i fönsterrutor. Sjöfågel och strömmande vatten, gigantiska mullrande bilar. (Som min man som tycker att Sommarstockholm har stora likheter med Marseille, eftersom folk är extremt brunbrända, har feta halskedjor av guld och stora bilar med dundrande motorer.)

Jag är numera medlem i Tyresö Friskis&Svettis. Diskuterade träning och formsvackor samt resultat med en god vän under den där promenaden. Han (som inte har börjat) tror att det hela kan bli bättre. Jag (som har hållit på ett tag) menade att det blir det inte. Ungdomens synder tar nu ut sin rätt. Man kan hålla fördärvet i schack, det är allt, inte förhindra det, knappast bromsa det.
Man borde antagligen ha ägnat sin ungdom åt handboll och inte det man gjorde.

Ägnar mig fortfarande helst åt alfapet. Hej.