måndagen den 30:e april 2012

Länktips

Expressen har ibland goda sidor. I den här debatten har de samlat ihop Svante Weyler, Paulina Neuding och Göran Greider för att diskutera den där "dikten" eller om det är debattartikeln av Günther Grass.

Vad jag gillar med tidningens kultubevakning: De följer ibland mer än andra europeisk kulturdebatt.

Flera intressanta iakttagelser i diskussionen. Se den.

Tiden går

Har köpt ett nytt skrivprogram, Scrivener heter det.

Det började med att jag köpte en ny dator i vintras, då hade den jag använt de senaste tio åren halvdött. Alltså, den hängde med, men den tuggade väldigt och en hel del program gick inte längre att uppdatera till sina senaste versioner, adobe t ex, och den där grejen som gör att man kan kolla teve och filmer på youtube. Om det nu är samma.
Och så förlorade jag i betapet därför att det tog sån jäkla tid för datorn (inte för mig). Det är i alla fall vad jag anser.

Nå, med ny dator (mac) så visar det sig förstås att ungefär alla program jag hade i övrigt blivit för gamla. Det program jag skrev mina romaner i/med gick liksom inte att komma åt. Och när jag tänker efter så är det ju tjugo år gammalt, det hade jag överfört från min första mac (köpt kring -90), så well, det kanske inte var helt orimligt att det inte funkade.
Har då suttit här och skrivit i textedit, en sorts bas som ger en lång grå persienn av text, och som alltid hoppar upp till första raden då man slutar...
Det gick liksom inte.

Och så googlade jag och fann då detta Scrivener.
Nu har jag petat in min halva roman och får faktiskt redan en helt annan överblick. Det jag suttit och gjort på olika ställen, sånt som jag kallat logg, sånt som jag kallat anteckningar från läsning, sånt som hamnat på olika ställen och sen liksom försvunnit - ja, det kan jag tydligen nu lägga in ihop med min roman. Post-it-lappar inkluderade, om man säger så.

Och det hela är just väldigt strukturerat, man kan organisera in i minsta detalj. Skapa överblickar och synopsis och sammanfattningar åt höger och vänster. Fram och tillbaks.

Och (jag vet, man ska inte börja med Och hela tiden, men jag gör det i alla fall) jag börjar nu fatta vilken vokabulär alla de här aspirerande författarna jonglerar med. Jag läser t ex ibland en blogg som heter debutantbloggen. Det är eviga debutanter, nya varje år, som diskuterar program och writing. Olika handböcker och hur man ska göra. Ja, hur man gör, helt enkelt, då man skriver en roman. Men inte det jag alltid trott varit huvudsaken, själva andningen, utan just det där runt omkring. Ungefär som när jag som ung arkitekt kunde diskutera linjetjocklek och blyerts kontra tusch i timmar. Ritfilm eller skisspapper, tyngder eller tejp. Sånt.
Medan själva husen fortfarande var en gåta.

I det här programmet kan man få BBCs mall för hur en teveserie ska skrivas.

Och jag tänker på alla dessa människor som drömmer om att ge ut en roman, de blir ju fler och fler, från debutantbloggen kan man klicka iväg till tusentals (nåja, hundratals, kanske) andra. Och alla håller på med allt det där. Och ställer sig samma frågor. Jovisst, frågor jag också ställde mig, men det var ju så förskräckligt länge sen. Och en hel del av de där frågorna ställde jag mig aldrig, inser jag nu. Borde kanske gjort det. Eller också inte.

Men nu har jag i alla fall ett program för att skriva. Det kostade 40€ och kunde laddas ned direkt från apple store.
En hel del har onekligen blivit enklare sen jag sände in mitt första manus till Bonniers. Då var jag 22 år gammal och hade övertagit en elektrisk skrivmaskin från min mamma. (Det blev refuserat efter kvartsamtal med förläggare.)
Min första roman skrev jag på min första mac.
Min andra och tredje på min andra.
Vart allt refuserat och slängt tagit vägen och skrevs har jag inte en aning om.

Men en del hittar man igen. Hade tankar på en blogg om läsning av franska böcker på franska. Det visade sig att jag hade en sån blogg, skapad för ett par år sen.

Bra idéer kommer alltid tillbaka.

Och nu har jag en tredje mac och ett nytt skrivprogram. Hörs,

måndagen den 16:e april 2012

Mjölbinge

Ibland funderar jag på att istället skriva på franska. Det vore väldigt mycket bättre. För mig, på sikt.
Och nu kommer jag inte ihåg hur jag började fundera på ordet mjölbinge, men jag var helt på det klara med att jag inte kan det på franska.
Började googla på mjölbingar, i min vaga begreppsvärld är det en del av utvandrarlitteraturen, liksom. "Och mjölbingen stod gapande tom sen månader tillbaka." Men hur ser en mjölbinge egentligen ut, tänkte jag. Jag tror (fortfarande) att det är en större sak som har med självhushållning/bondgård att göra. Man har mjöl för en årsförbrukning i en mjölbinge.
Nå, googlingar ger inte direkt svar. I dockskåpsformat finns antika mjölbingar (såna jag tänkte mig) men att köpa nytt finns såna där små porslinsgrunkor med trälock man hänger på väggen.
Men man kan även ha kryddnejlikor och potatismjöl i dem, enligt försäljare på nätet.
Fan tro't.
Och google translate, vad gäller franskan, gav ingen som helst vägledning.

Nu kan man ju tycka att det inte är hela världen om man inte kan ordet mjölbinge på franska, det ska liksom inte hindra en, om man kan typ resten.
Men så ser jag inte saken, mjölbingen, och dess förändrade betydelse (från stor till liten, typ) är liksom en del av det historiska arv språket bär i sig. Och utan det, utan att kunna det, så skriver man dåliga romaner.
Vilket i och för sig de allra flesta gör, både på svenska och på franska.

Men det betyder ju inte att jag ska göra samma sak.

Det skulle alltså betyda en väldig massa googlingar ut i det okända (hade man i Frankrike mjölbingar? Ja, antagligen.) för ett ord jag sannolikt inte kommer använda.

Nå, det bästa är förstås att läsa franska 1800-talsförfattare för att få den här vokabulären. Det gör jag just nu. Jag läser Maupassant som skriver om sina resor i Medelhavsområdet i slutet av århundradet. Men jag lovar, mjölbingarna lyser verkligen med sin frånvaro.
Man får fina ord för flikiga kuster, bergstoppar och orörda barrträdsskogar med undervegetation (inte det sämsta i och för sig), mondänt liv, casinon, planer på exploatering av en närmast orörd kust. Ja, man får en fransk historia, så att säga.
Men om man nu inte har det, om man har en svensk. Om man tänker sig att ens förfäder förmodligen snarare hade en mjölbinge än upplevde en jordbävning? Ja, då sitter man där.
I (mjöl)klistret.

Annars är det intressant. Jag tror jag får lov att änga mig åt lite historierevisionism om jag skriver på franska. Men oaj nutt? som barnen säger. Jag skulle gärna ha en tjusigare historia... fast jag är nog för ärlig, liksom. Bara att fortsätta att googla på pontonbryggor och söt-, salt- och bräckvatten. Och i vilka gäddan går. Och inte.

Hej.

söndagen den 15:e april 2012

Parkrapport

Iskall vår, men kastanjerna står ändå lurviga av grönska, blommen på väg. Och jag tror att jag häromdagen gick förbi en blommande jasmin. Det var i alla fall det ord som kom för mig då jag kände en alltför stark blomdoft, en bit bort stod en buske med vita blommor. Lite som koltrasten.

Annars kollar jag på träd. Snyggast stammar har vissa plataner, som fläckiga kattdjur. I en leopardflock skulle de kunna gömma sig helt.
Men nu står de där de står, i sanden i Jardin des Plantes.
Eller i Luxembourgträdgården.
I Parc Monstouris däremot finns inga plataner. Det är en senare anlagd park. Inga alléer, bara kullar och små falska sjöar och stora stora gröna träd.

Jardin des Plantes är platt som en pannkaka fast inte riktigt. Marken är liksom vågig, som om man tänker sig ett stelnat och vitsandat hav. Man rör sig över en sorts fast dyning.

Varje morgon möter jag grupper av springande brandmän. Tanter med stavar. Igår såg jag en vettvilling som gick stavgång i slalom i alléerna i den gröna remsan mellan Observatoriet och Luxenbourgen. Till vilken nytta, tänkte jag beskt.
Men vadå, till vilken nytta traskar jag själv rakt fram?

Jag fortsätter med yttervarv åt vänster, som visarna på en urtavla. Luxenbourgträdgården har i övrigt nästan formen av ett litet gråpäron. I plan. På kartan.
Jag tror att det har en betydelse.

Hej.

söndagen den 8:e april 2012

En bra (utlands)svensk är en död svensk

En annan grej med svenskhet och tillhörighet är väl medborgarskap? Jag har försökt begripa principerna för det hela, och tror att jag gjort det. Någorlunda.
När jag flyttade från Sverige 1993 erkände inte Sverige dubbelt medborgarskap. Det vill säga, ansökte jag om och fick franskt medborgarskap så förlorade jag med automatik mitt svenska. Det gjorde jag nu aldrig, det fanns ingen som helst anledning.
Sen 2001 tillåter dock Sverige dubbelt medborgarskap. Jag tror att det har med den europeiska unionen att göra, principen för svenskt medborgarskap har alltid varit att det är unikt. Alltså, man kan inte ha flera.
De nordiska länderna (utom Norge) verkar ha ungefär samma regler.

Fast nu när jag gjort diverse googlingar så ser jag att att vi utlandssvenskar, trots allt, inte är riktigt lika mycket medborgare som de som bor i Sverige fortfarande. På det forum jag länkar till framkommer det att man då man ändrade i lagen 2001 gav folk två år för att behålla/(återfå?) sitt svenska medborgarskap, gjorde man inte det inom två år så förlorade man automatiskt sitt medborgarskap.
(Jag har faktiskt ett minne av att jag fick ett papper från skattemyndigheten efter tio år här där jag fick anmäla intresse om att behålla mitt svenska medborgarskap.)
Och att de här som inte fick såna papper och som alltså inte visste att de inte var svenska medborgare längre helt sonika förlorade sitt medborgarskap och att den svenska regeringen inte bryr sig ett skvatt om den saken. Åtminstone enligt forumet.

Och en sak är säker, och jag har aldrig förstått det riktigt, för svenskar, åtminstone för myndigheter/staten så är en utflyttad svensk en död svensk.
Jag vet inte riktigt vad det där beror på, för det ser inte ut på samma sätt i alla länder. I stora nationer, Frankrike och Italien har man en stor apparat för sina utlandsboende, skolor, kulturinstitutioner, allt ska finnas där ute i världen. Italienare i utlandet är även remissinstans - om jag fattat rätt. Det finns säkert fler exempel.
Men Sverige vill bli av med dem som av någon orsak flyttat iväg. Och det pågår tror jag, någon annan artikelserie om just hemvändande svenskars frustration över hur lite den erfarenhet de gjort som skulle kunna berika Sverige tas tillvara.

Jag har aldrig riktigt fattat det här, så länge socialdemokraterna regerade fanns det ju någon sorts logisk om kanske inte riktig tolkning, utlandssvenskar röstar inte socialdemokratiskt, alltså är det bäst om de inte röstar i Sverige.
Och att stora länder som ägnat sig åt att kolonialisera försöker ta hand om de egna medborgarna på plats i kolonin har väl också sin logik - det skulle kunna vara en del av förklaringen.

Det finns kanske även en tanke om att man inte kan vara lojal med två länder, i kraft av det kalla kriget, liksom, den där perioden i historien då Sverige var ett av världens mest militariserade länder. Alla välfärdsåren...

Idag är ju då läget ett annat, och på pappret är vi utlandssvenskar lika mycket svenskar som ni inom landets gränser. Men när det kommer till praktik, tja, då måste vi liksom upp till bevis.

När jag diskuterade det hela med min hotellbarskompis, vilket medborgarskap som då var bäst att ha var hennes svar givet: franskt. Hamnar man i knipa utomlands (hon seglar i små sällskap över världshaven) så är det givet att det är bättre att vara fransk. Frankrike kämpar för sina medborgare.
Å andra sidan, särskilt många svenskar tagna som gisslan ute i världen finns ju inte.
Men det kan å andra sidan bero på att de håller sig inom landets gränser...

Ja, inte vet jag. Som det ser ut nu är jag och barnen svenska medborgare, de måste aktivt ansöka om svenskt medborgarskap ("på riktigt") mellan 18 och 22. Jag verkar, som det ser ut nu, slippa. Men, det vet man ju aldrig.
Om jag ska söka franskt? Ja, det lutar väl åt det. Jag håller ju på att tippa över.

Hej,

lördagen den 7:e april 2012

Godis

Idag firar man väl påsk i Sverige? Det typiskt svenska att firandet sker dagen innan, på "aftonen", julafton samma sak. Här firar man på själva dagen, med andra ord i morgon. I morgon får barnen, och även vi andra godis, fast då mest choklad.
Jag köpte choklad där jag brukar igår. Det var jag inte ensam om, en liten gammal tant som fick mig att tänka på min farmor - fint grått permanentat hår, gammal lite nött yllekappa - var ute med en annan tant antagligen i sextioårsåldern, antagligen hennes dotter. Den gamla damen stod där vid kassan och väntade och dottern höll upp en kartong med frågan ska vi ta den här? Den är nog för liten, sa damen, vi är ju rätt många.
Så betalade hon choklad för drygt tvåtusen spänn utan att pruta. Och dottern hjälpte henne att bära hem den.
Påsken är väl en sån där familjehelg överallt, tror jag. 
Här letar barnen godis i trädgården efter lunchen, det är roligt för alla, särskilt mycket små barn som tror att godiset trillat ned från himlen där klockorna for förbi. Eller, de struntar nog i den biten, men det där att det ligger godis överallt, mer och mer, det är ju helt fantastiskt.
När jag var liten kunde jag nästan mörda för godis.

Våren är kall och samtidigt fin. Man måste ha vantar om man cyklar igen. Löven verkar inte bry sig. Jag läser en ganska ny bok (har kommit i pocket, så inte helny) av Makine. 
Ja, det är nog ungefär vad som händer. 

Glad Påsk!

torsdagen den 5:e april 2012

Boktips

Bara några ord om Thomas Nydahls senaste bok, Sextio år senare.
Jag har läst den och fann den lika välskriven och intressant som hans andra böcker.
Jag vill särskilt rekommendera den för kapitlet om Israel-Palestina. Där blandar Thomas minnen från resor i området med sina djupa kunskaper om regionen. Han skissar på en möjlig, fast antagligen omöjlig, väg till fred. Och han ger framför allt en fördjupad bild av den konflikt som i svenska media framställs förhållandevis ensidigt.
Obs, Nydahl tar inte parti för någon sida, istället balanserar han på den smala förnuftets väg som heter samtal och att se de goda exemplen.


tisdagen den 3:e april 2012

Sverige

Kanske skulle jag dra mitt strå till stacken, om svenskheten. Hä. Det har jag möjligen redan gjort genom uttrycket dra sitt strå till stacken.
Tror inte att det är varken Bibeln eller Shakespeare, men säker man man ju inte vara. Fast jag orkar inte googla.

Grejen är, eller har möjligen blivit, att jag inte tycker att frågan är så intressant. Frågan är fel ställd som man sa i politiken under en period.
Vad är svenskt? Vad är svenskhet?
Jag bryr mig inte.
Jag har slutat komma i tid, utom till flygplan och tåg. Jag lever i och för sig i ett samhälle som inte är särskilt svenskt, men jag märker inte det så mycket. Jag träffar inte särskilt mycket folk, jag gör sånt som jag skulle göra om jag kunde, var jag än bodde.
Ibland tänker jag att jag ordnat ett litet Minisverige omkring mig, och det har jag ju. Barnen talar svenska, jag umgås med svenskskrivande bloggare, jag läser mer på svenska än på franska. Jag skriver mer på svenska än på franska.
Men det är väldigt lite i det svenska som engagerar mig. Mina frågor, om man säger så, är inte svenska.

Även om det naturligtvis gör det, på sätt och vis. Jag menar, jag håller ju på att skriva en roman på svenska igen, trots att det bär emot. Mest för att tanken på att hålla på och åka till Sverige för en romans skull känns omöjlig. Okej för att träffa familjen, okej för att ha semester. Men för att hålla på med en roman? Nä. Det har jag gjort så att det räcker.
Men visst, att skriva om det svenska i den där romanen, det är ganska kul. Jag tänker ibland lite på Thomas Bernhard och Imre Kertesz, både skriver ju riktigt hatiskt om sina respektive länder, var och en på sitt sätt.
Man skulle vara centraleuropé, tänker jag, så att man hade något vettigt att hata.
Men är det inte ganska vettigt att hata Sverige?
Det är i alla händelser intressant att få syn på det. Sverige som gör vågen när en svensk får ett fint jobb i FN, som om det vore landets förtjänst. Sverige som ojar halvt ihjäl sig när det uppdagas att man exporterar vapen till och samarbetar med Saudiarabien.
Medan det (tydligen) har varit en offentlig handling sen beslutet togs. Och vem är förvånad? Inte jag i alla fall, jo över vågen för Eliasson är jag lite förvånad. Och beklämd.
Men inte över vapenexporten.
Sverige var under hela efterkrigstiden (framt till ganska nyligen) beväpnat upp till tänderna. Alla män hade en militär identitet (värnplikt och repmånad, annars fängelse). Alla svenskar hade skyldighet att ställa upp i civilförsvaret. En miljon bostäder byggdes på tio år, i och med det byggdes också atombombssäkra skyddsrum för de många miljoner som skulle bo i bostäderna. Och allt detta riktade sig mot ryssen. Med Eva C Franko har jag haft någon sorts dialog om varför östeuropéer liksom försvann då de kom till Sverige, varför de gjorde sig osynliga. Likaså undrar jag själv över den vita fläck på kartan Östeuropa var under hela min uppväxt och ungdom. Och nu, när jag bläddrar i minnena så hittar jag de där skyltarna mitt ute i naturen, förbudet för icke svenska medborgare att åka längre, budskapet skrivet på svenska, engelska och - naturligtvis - ryska. Precis före Muskötunneln, på Gotland, ja, på alla möjliga ställen. Hur präglat var inte min barndom egentligen av det kalla kriget?
Och ja, Sverige hade en kanon(hehe)bra vapenindustri. Och den (och inget annat) är kvar. Om det råder politisk enighet. Varken vapenexport eller försvar är politiska frågor egentligen. Det finns inget att rösta på för dem som vill ha bort den där industrin. Tror jag.

Det som fascinerar mig mest är egentligen den svenska självbilden, den som inte stämmer med vad som faktiskt händer och sker. Den som har väldigt lite att göra med Sveriges agerande utåt, och hur det uppfattas (om det uppfattas) utifrån.
Det finns ett roligt klipp på Thatcher på youtube när hon skäller ut Stina Dabrowski, som handlar om Sveriges roll under andra världskriget. Thatcher är inte imponerad, om man säger så.
Det finns en fin bit med Jussi Björling, om foooosterlandet.
De två förenar i stort sett min syn på Sverige.