Blott Sverige

Frågetecknen hopar sig

2012-02-01T12:04:00.000+01:00

Nu säger polisen att deras station förmodligen blivit sprängd för att de varit för framgångsrika. Men hallå, som man säger idag. Vari ligger den framgången?
Är det inte lite som när Juholt menade att han blev avsatt för att han skrev så vassa kulturartiklar?

Jag tycker att det är jätteläskigt det som sker i Malmö. Jag har följt rapporteringen om hur den judiska församlingen har det. Hemskt.
Och så folk som blir nedskjutna på löpande band.
Och vi andra får inte veta mycket om dem, vilka är de? Bakgrund, jobb, sociala förhållanden?
Så gott som inget, utom att den 15-årige pojken var invandrare (kanske också snubben som renoverade ett kafé?) och att hans föräldrar, naturligtvis, var förkrossade.
Jag läser inte på flashback och andra ställen där man - kanske - kan få mer upplysningar.
Polisen talar om "grov kriminalitet", då ser jag tatuerade kåkfarare framför mig, medelålders karlar med slokmustasch och missbruksproblem.
Är det dessa som nu börjar skjuta kaféägare och 15-åringar?

Jag har svårt att få ihop det.

ARCHISUEDOISE

2012-01-31T16:45:00.001+01:00

Nu är jag på lite bättre humör. Har tagit hand om den akuta delen av papperassen. Har fakturerat.
Testade fakturan på dottern som ändå går nåt i stil med ekonomisk (eller om det är samhällsvetenskaplig) linje.
Jaaaa, sa hon dröjande.
Tycker du inte att jag ska ha lite mindre bokstäver, sa jag.
Jo, det tyckte hon.
Och sen frustade hon till.
Företaget heter ARCHISUEDOISE (Jag kör courrier som typsnitt, nämligen)
Det betyder supersvenska, ungefär, fast archi står för arkitekt också, på nån sorts slang- vardaglig franska.
Har du sagt det till pappa, undrade hon.
Nä, sa jag.
Det kan du inte ha, sa hon. Det är jättekul, men det låter helt oseriöst.
Just det, sa jag. Och har det naturligtvis kvar. Har bokat in namnet hos gmail och blogger, bara så att ni vet.
För vadå, ska man ha tråkigt, så kan man ju lika gärna ha kul?!

Och bloggen tänker jag mig som något ganska så fantastiskt, en livsstilsblogg helt enkelt, i nysvensk nyenkel design...
Nähä, inte det.
Jo, men jag gör det. Tänkte plåta alla aaltovaser jag ser med trötta tulpaner, alla parker med vass (nytt mode kring statyer här, har jag märkt), konstiga grejer som har med livsstil att göra.
Med iphonen.
Det är alltså tanken. Och så tänkte jag att det skulle vara tvåspråkig, för antalet beställare im Schweden blir nog begränsat. Möjligen antalet i la France också.
Men man har projekt, det har man.
Och livsstil.

Hej.

Pjuttmugg

2012-01-27T19:29:00.000+01:00

Jag har kommit på ett nytt ord. Pjuttmugg. Man använder det om sina motståndare i alfapet, ordspill på nårska. Du, din pjuttmugg, säger man då. Fast på nårska. Typ Mjuttpugg, liksom.
Annars gör vi gratäng här. Nästa dikt kommer nog att handla om det. Gratänger. Jag tror jag har en ingång där.
Nu tänker jag uppdatera lite oftare. Pjuttell på er. (Nu verkar jag berusad, men jag lovar, jag dricker nada. Bara vådis. Hej.)

Vårljus

2012-01-27T17:26:00.000+01:00

En udda strumpa
i livets torktumleri
har ingen kumpa-
n, inget alibi

Här kastas plast och purjo
Hej vilt i lagom galopp
Du säger det är som sig burr,
Jo, men fatta, a.k.a. flopp

En ensam strumpa fladdrar
På halv stång

Det är livets gång.

Er potät, K. Stenskott

Allsång igen

2012-01-27T09:13:00.001+01:00

Har fått min ipod uppdaterad igen, och tänkte därför köra en ny omgång av serien Att sjunga med brytning. Denna gång även om man inte har någon brytning. Men något fel ska det i alla fall vara, en dialekt liksom.
De här pépéerna är jättegulliga, tycker jag. De sjunger klassiker som Ring of fire, I faught the law och Passenger. Allt lika bra. Och även om solisten inte kanske bryter så har han väl i alla fall en liten läspning. Det räcker.

Uppdatering, eller jag kom på en grej till. När jag lyssnar på de här farbröderna så kommer jag att tänka på en kompis som i en av de här lite söckersöta filmatiseringarna av någon av Astrid Lindgrens böcker, Madicken, tror jag, så finns det en scen vid en Valborgsmässoeld där en en husmorsföreningskör sjunger vårvisor.
Man hör de där liksom lite tunna gamla stämmorna och de är ganska rörande, just för att man hör åldern i dem (som här). I alla fall. Nu kommer jag till saken. I den scenen är en av mina kompisar helt övertygad om att hon hör, i den där kören, Astrid Lindgren själv.
Vilket jag tycker är lite skumt.

Nå, här har vi Karibiens Ture Sventons, jag älskar när han sjunger Nutting och I tink. Det är som när sonen ska prata engelska på franskt sätt. Antingen säger man på franska, aj lajk och aj ejt. Jag gillar och jag hatar. Eller också försöker man få det bättre: Haj lajk och Haj Hejt, det finns inga mellanting. Påstår han, alltså.

Så nu vet vi det. Hej.

Utflykt

2012-01-26T10:03:00.000+01:00

När vi satt på bussen hem igen så tyckte vi båda två att det kändes som om vi varit på en utflykt, inte långt bort, men ändå. Vi hade liksom fallit ur mönstret, vårt vanliga beteende, vår vanliga lunk.

Det började på vägen till simningen. Sonens simning. Vi åkte förbi place d'It och hela platsen var smyckad med kinesiska lyktor och banderoller i rött med kinesiska tecken i guldskrift.
Vad är det här, undrade sonen.
Det står nog Gott Nytt Drakens År, sa jag, för det var ju nyår i Kina häromdagen.
Och det här är ju Kinakvarteren, tillade jag.
Är det? ekade sonen, som tydligen inte visste det, trots att han drömmer om att åka till Kina.
Ja, kolla nu om inte några av tecknen föreställer röd eller grön drake, sa jag. (Vi spelar nämligen Mah Jong ibland, och känner igen dessa två.)
Nej, sa han, och draken är en vattendrake, den är blå, förklarade han.
Men så kom en banderoll där skriften var på franska och det var mycket riktigt en lyckönskan om god hälsa inför det nya året, underskriven av Bröderna Tang.
Det är den största och bästa kinesiska matvaruaffären i Paris, förklarade jag.
Var ligger den, sa han.
Precis här, sa jag.

Vi bestämde oss för att gå dit efter simningen.
Sen simmade vi, fast inte som vanligt för fröken kom inte, så vi gick in båda två på vanlig biljett och simmade ihop. Han hade blivit mycket bättre och kunde crawla. En fröjd att se.

På hemvägen gick vi till Bröderna Tang. Där fanns förstås en massa frukt och grönsaker vi inte kände igen. Vi köpte två mogna mango och litchis. Små bananer som var som ett diadem.
Han ville mest ha kinesiskt godis, så det köpte vi också. Det var en massa guld och rött på det med. Sen kollade vi på snabbmat i enpersonsportioner, köpte ett urval nudelsoppor. Han förklarade att i Kina är det mycket snabbmat.
I kassorna pratade alla kinesiska och så gott som alla kunder var asiater. Affären var stor och skräpig.

Och sen tog vi alltså bussen hem igen, och det är något så mysigt med det. Man ser ut i glittret. På maireriet i trettonde har de inte tagit ned julglittret, fasaden på gobelängmanufakturen är belyst i grönt och violett, allt liksom glimmar.

Och hemma käkade vi snabbnudelsoppa (sådär) och mango som var jättegod. Även de i vanliga fall retsamma syskonen var positiva.

Och jag tänkte lite på Charlie, var tacksam att jag fick vara med om detta.

RIP Annaa

2012-01-21T09:35:00.000+01:00

Ganska konstig känsla. Annaa Mattsson, för mig och kanske för några av er andra, känd som bloggare, är död.
Jag tyckte att hon blivit dålig på att uppdatera och kikade in på bloggen nu på morgonen, och då hade en av hennes döttrar skrivit att hon var borta. Och att det verkar som om hon blivit hastigt sjuk först.
Annaa kommenterade senast här i veckan.
Och jag har läst henne sen 2005 då jag började blogga. Det var hon och jag och Helena i den första omgången. Snart kom fler som ännu hänger med och fler som jag tappat på vägen.
Men Annaa var verkligen bloggare. Journalist i botten och med en genomtänkt politik för sin blogg. Vardag och samvaro. Opretentiöst. Ibland kåserande. Ibland elakt, ofta vasst. Men mest drev hon med sig själv.

Och jag tänker vilken tur att hennes dotter fått tag i lösenordet till bloggen! Samtidigt som det här måste vara helt hemskt för henne och hennes syskon tänker hon på oss. Tack för det Molly.

Och jag tänker också att bloggen har en funktion på det viset. Vänskap. Jag är ledsen för att Annaa är borta. Och det känns konstigt att aldrig ha träffat henne och att inte kunna gå på begravningen. Att inte varit en del av IRL. Som jag tycker på något vis att jag var.

Jaja, lärdomen blir väl att man ska hålla vännerna på nätet uppdaterade om vad man har för sig och att man ska inviga barn eller vänner så pass i sina bloggvanor att någon annan kan gå in och ta över. Tala om vad som hänt.

Jag mår bra. Hej.

Trasiga hus

2012-01-19T12:30:00.001+01:00

Jag drömmer mardrömmar om det här huset numera. Eller inte det här huset, men husen jag bor i i drömmen. Häromdagen var det hål i golvet ned till lägenheten under i korridoren som leder till badrummet. Mitt i natten hade hålen blivit till där. Jag blev arg och försökte ställa små fula konstiga soffor (i mässing och violett sammet) över hålen så att barnen inte skulle trilla i.

I natt var det det hus vi bodde i som skulle tömmas inom två dagar, sen skulle det rivas. Vi var sist kvar, och problemet var att det inte var vår lägenhet. Dels hade vi ingenstans att ta vägen och dels måste vi säga åt ägaren, som ju hade alla sina prylar i lägenheten.
Jag höll på och ringde och hade mig och jodå, de skulle klara en veckas försening.

Jättejobbigt att bo i ett bygge. Idag satte de upp isolering (med köldbryggor som maken påpekade) mot en av innergårdarna. De borrade igenom badrumsväggen så att kaklet trillade ned på vår sida. Jag öppnade fönstret och gormade åt dem.
Åhå, sa de. Vi kommer och sätter upp nytt.
Ingen mening sa jag. Men det kan ju vara bra att veta vad som händer på andra sidan.
Det är i vilket fall som helst bara ni som bor här, sa han.
Nej, ovanpå och under bor också folk, sa jag.
Han sa inte Åh fan, men han såg så ut.

Istället gav jag mig ut på löptur nu på förmiddagen, ja, istället för att lyssna på hur väggarna has sönder. (De har även gillrat hyresgästfällor, men dem har vi inte gått i. Än.) Det var mulet och ljummet ute. Nästan inga människor. Parken luktade starkt av gödsel, nedanför oss luktade det buljong. Är det inte sjukt att springa omkring i en stad som luktar buljong? I den ska man väl liksom äta, inte springa? Jag hade ipoden i därför avsedd ficka och sladden innanför tröjan. Som en riktigt löpare.
Har dessutom fått nån sorts klocka som ska mäta allt med gps men den visade sig inte vara laddad. Så den lämnade jag hemma.
Man får se om kvisthålen gör sig påminda.

Hörs,

Det finns en kurs

2012-01-15T10:04:00.001+01:00

Om inte det här med arkitekturen funkar så funderar jag på att bli bankir. Kanske mecenat. Falskmyntare borde jag väl i alla fall klara.

Det finns en kurs

Det finns en kurs
för vissna pelargoner
för dragspel utan bälg

Det finns en kurs
för drängar och patroner
det finns en kurs som går var helg

Jag har börjat skriva poesi igen. Den här dikten, som jag bara skrivit början på heter Det finns en kurs. Tänkte att den skulle ingå i Samlade bloggposter, poesi i urval av K Stenskott.
Släkt med J Veranda.

Det finns ett krus
för trasigt snus
och jävligt bra rättstavningspogamm för dyslektiker

Nu har jag tröttnat på dikten. Men det kommer nog fler. Hej.

Uppdatering. Nu kom jag på en bit till. Lars Gustafsson säger att det är som att serva i tennis. Att skriva dikter, alltså. Det går på några sekunder. Antingen blir det en dikt eller också inte.
Här blir det nu en fortsättning.

Det finns en kurs
över öppna havet
så att vi inte trillar i
om det är särskilt bra vet
inte jag, men den heter socialantropologi
fortsättning
Ja, alltså, den heter det, socialantropologi fortsättning
Kan ni inte läsa dikter, eller!?
Det är en fortsättningskurs

I alla fall: Det finns en kurs
för varje livsform
från daggmask till elefant
det finns en kurs att bli tant
den kanske är bekant?

Man tar ett spant och bygger upp en tant
Lätt som en plätt

Det finns en kurs i att avsluta dikter
Men den har jag inte gått
Men nu har jag brått
Johannes Döparen väntar

Hoppas att även ni kommer till skott!

Hus

2012-01-14T18:22:00.000+01:00

Konstigt det här med att ta upp arkitekturen igen. Som om ingenting hade hänt? Visst, det har hänt massor, det finns t ex passivhus. Det är tyskt, tror jag, och man behöver inte värma upp dem alls, för de är totalt lufttäta. Såna kan jag inte rita.
Men jag skulle gärna vilja rita ett hus med gräsmatta på taket, eller med en del av en äng, såna tak finns ibland på typ fäbodar. Och ibland på franska idrottsarenor. En idrottsarena vill jag inte rita. Det är för stort. Men nåt litet med gräs på taket - gärna.

Men som om jag aldrig hade slutat. Är det som att cykla? Har man en gång lärt sig (det omöjliga), så kan man hela livet sen?
Jag måste ju vara sämre på något vis, brist på erfarenhet, typ. Å andra sidan har jag ju andra erfarenheter. Kanske jämnar det ut sig. Kanske inte.
I vilket fall som helst, sen jag registrerade det där lilla enkla företaget så har det kommit en massa tråkiga fönsterkuvert och jag är redan skyldig en sån där kassa pengar. Förvånar mig inte ett dugg. Nu måste jag alltså jobba för att kunna betala till alla kassor, typ.

Kanske kommer jag rita en sommarstuga i Kroatien. Men jag vet inte än, har inte fått kontakt med beställaren. Om han finns. Det vore kul. Kanske inte med gräs på taket. De har nog terrasser på taken längs Adriatiska havet. Det är inte heller så dumt. Och stora fönster som man skjuter åt sidan, in i väggen, och så lyser solen rakt in på klinkergolvet och det blir alldeles varmt. Och man går omkring i tunna kläder och det kanske växer tallar runt om, och kanske gnisslar såna där cikador.

Man kan drömma om hus som om romaner. Om hus man skulle vilja rita och ha. Små, supereffektiva sommarstugor på ensliga öar, med kamin.
Hus mitt inne i stan som ligger vid blommande gårdar. Hus där man liksom är sig själv. Inte hus att visa upp, tvärtom. Hus som är som en andra hud. Som en del av en.
Ja, innan jag dör vill jag nog rita ett litet monument också. Fick en beställning på en stenpinne(?) på vilken sex hemmålade kakelplattor skulle sättas upp, en sån där grej längs en väg. Inte för att det hade hänt en olycka, men för att vägen leder till ett hus och de som vill ha huset behövde en pinne att sätta kaklet på.
Jag kom mig aldrig för. Vet inte varför. Men vadå, ska det behövas en arkitekt till en sån liten grej? Och ännu värre: om den inte blir bra?!
Har en kompis vars jobb var att flytta elskåp. Sa han i alla fall.
Djisus, jobb kan vara hur små som helst och man kan ändå misslyckas.
Bättre då att misslyckas med lite större jobb.

Tänker jag.

Eftertanke

2012-01-14T11:27:00.000+01:00

I det förra inlägget skrev jag framför allt om Barnaboken, som jag liksom ungefär alla som blivit föräldrar de senaste trettio åren i Sverige har läst. Jag skrev också om Anna Wahlgrens självbiografiska bok Mommo, och jag skrev detta med utgångspunkt i en intervju med Felicia Feldt som är dotter till Wahlgren och som har skrivit en bok om sin barndom.

Kommentarerna till inlägget spårade snart ur, eller handlade om sånt som inlägget inte direkt handlade om, nämligen om det här var en spekulativ utgivning av Svante Weyler på Weyler förlag.
Vi som antydde det, utan att ha läst boken, blev (bildligt) spottade på av Thomas.
Visst kan man tycka att man inte ska ha åsikter om böcker man inte har läst.
Men. Jag uppskattar inte den ton Thomas använde.
Så bara så att alla vet, inklusive Thomas, spotta får du göra någon annanstans. Med en normal samtalston är du, Thomas, däremot välkommen att kommentera här.

Nu visar det sig ju dessutom att rätt många kritiker är inne på samma spår som jag och Einar var, nämligen att det här var en spekulativ utgivning. Man får väl utgå ifrån att de åtminstone har läst boken.
Aase Berg i Expressen påpekar att boken inte skulle klara sig utan varumärket Anna Wahlgren. Rabe i Svenskan verkar inte heller tycka att boken håller rakt igenom. Men hon gör i alla fall ett försök att ta emot den som litteratur.
I HD går Johan Malmberg än längre:
Det säger en del om branschens snaskighet att den här typen av berättelser exploateras alltmer, förlängd och förklädd till litteratur. Många kommer säkert att läsa Felicia Feldts bok, få kommer att finna mer än ett ytligt skildrat raseri. Om Weyler och hans kollegor på allvar vill dra rätt slutsatser av att de erbjuds så många manus med upproriska vittnesmål från Köttbergets barn – då hoppas jag innerligt att man i fortsättningen initierar storslagna bokprojekt som tar frågan om en sviken generation på allvar.

Dessutom hänger nu diverse människor på, människor som verkar ha ogillat Wahlgren länge och liksom passar på att tala om att hon var gräslig/alkad/inte klok redan då. Orkar inte länka, för det är bara osmakligt. Kanske hade det gjort någon nytta om de sagt något. Då. Nu är det för sent.

Nå, bara för att inga missförstånd ska uppstå. Jag vill inte på något sätt förhindra att Felicia Feldt ger ut en bok om sin barndom. Men vad jag efterfrågar är en seriös kritik som tar upp boken som litteratur. Inte något annat. Och ja, jag vet. I såna här fall är det väldigt svårt. Men några kritiker har i alla fall försökt.

Om jag tänker läsa boken? Kanske.

Barnuppfostran

2012-01-08T11:51:00.001+01:00

När mina stora barn var små fick och läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken. Nu var det ju ett tag sen, men jag minns en hel del av den ändå. En del bra en del dåligt, en del rätt handfasta råd som ibland fungerade. Ibland inte. Bra var att man som förälder uppmuntrades till en viss auktoritet, det funkar inte att förhandla i evigheter med små barn. (Med större däremot är man så illa tvungen.)

Några saker reagerade jag på redan då, tyckte att de var skumma, eller de stämde inte alls med mina erfarenheter. Det första var det eviga tjatet om "flocken". Barnen var liksom inte individer i första hand, utan delar av, inte en familj, men en "flock". Mina barn betedde sig inte alls så, måste jag erkänna. Så fort vi var utanför hemmets dörr så sökte de andra kontakter än med varann, de hade olika kompisar, olika preferenser och var framför allt så olika man kunde bli.
Möjligen försvarade storasyster lillebror om han blev påhoppad, men oftast (alltid?) så såg hon inte det eftersom hon hade annat att göra.
Det enda jag vet hon gjorde var att ta över hans klädval då de var hos min pappa i Skåne. Hon hade uppfattningar om morfars sätt att klä brorsan, hon menade att saker skulle passa ihop, vilket både han och morfar struntade i. Tror inte att det kan inräknas i flockbeteende, direkt.
Den andra grejen var när Wahlgren skrev att man kunde må hur dåligt som helst själv och ändå vara en bra mamma. Möjligen inskränkte sig det till bebisar, men jag tyckte ändå att det var konstigt, jag trodde inte riktigt på det.

Så småningom läste jag även Wahlgrens självbiografi (Mommo Kvinnoliv, Sellin & Partner Förlag), och det jag minns av den är hur hon berättar om sexuella övergrepp (eller vad det nu ska kallas) från sin förläggare, pappa Bonnier. Hon var nu vuxen och myndig men säkert mycket osäker och även mycket ung.
Det hela gjorde mig illa berörd, minns jag.
Själv har jag då aldrig blivit bemött på det viset i någon professionell situation (ingen annan heller). Och hade en förläggare eller chef tyckt att jag skulle runka av honom så hade jag väl blåvägrat och sen inte gått dit mer. Basta cosí, liksom. Men inte Anna Wahlgren.
Hur som helst, hon beskriver det där bra. Hur han börjar med att ge henne pengar helt utan anledning, ingen bok, inget manus, men hon tar emot dem och sätter sprätt på dem. Ja, sen kommer då de slippriga förslagen, som ett andra brev på posten.

Hon skriver en massa annat också, en del är omtugg av Barnaboken, men det jag fäste mig vid var alltså förhållandet till Bonniers förlag, som hon ju så småningom lämnade.

Nu har då ett av hennes barn kommit ut med en bok på påpassliga Weyler förlag, Felicia försvann, heter den, och den handlar om hennes barndom.
Läbbiga Karin Thunberg (jag vet, så får man inte skriva, men jag har så svårt för hennes texter) gör en lång känslomättad och klibbig intervju i SvD, där dock den intervjuade gör rätt bra ifrån sig.

Om jag ska vara lika äääärlig som Thunberg dåra, så struntar jag fullkomligt i ett av Wahlgrens barns perspektiv på barndomen. Det framgår redan i Wahlgrens bok att hennes barn får en rätt konstig barndom med medelsvenssonska mått mätt. I intervjun framgår det att det jobbigaste var alkoholen (framgick inte i Barnaboken), våldet (än mindre) och den ambulerande tillvaron.
Det sista kunde man ju helt klart läsa mellan raderna om, och det var väl den som gjorde att Wahlgrens barn blev en "flock", något som hon tolkade som helt normalt, något som jag tolkar som lätt rubbat.

Så, med någon form av facit i hand kan man väl säga att Barnaboken ändå står sig, även om den ska läsas med en kritisk blick, och man kan ju hoppas att Felicia Feldt får ut något gott av det här.
"Inte försonas", står det i intervjun.
Av principiella skäl tycker jag att det är fel inställning. Man måste alltid lämna öppet för försoning, även om den aldrig blir av. Nu verkar ju Feldt faktiskt göra det, om mamma hör av sig så lyssnar hon och svarar.
Frågan är om det kommer att ske. (Svaret angår mig lika lite som resten av kringjoxet.)
Man har alltid sina föräldrar att tacka för själva livet, typ. Oftast (men undantag finns) gjorde de så gott de kunde. Det är i alla fall vad jag kommit fram till.

Hej.

PS. Bokens nödvändighet, offentliga personers liv via media och så vidare är förstås en del av den här grejen, men den skiter jag i just nu. Pengar, är mitt svar.

I'm a gambler

2012-01-07T11:51:00.000+01:00

för den som inte visste det.
Under det långa svåra internetavbrottet köpte jag nya spelappar till ifånen istället. Angry birds är bra. Men svårt. Då kan man köpa en sorts mördarörn för 0,79€ till vilket gör att man kan pulvrisera de nivåer man inte klarar.
Tetris en gammal klassiker som håller.
I övrigt blandar jag Rubriks kub åt sonen.
Men nu har jag ju tillgång till betapet.se igen, så nu kan jag nog lugna ned mig på spelfronten.

I övrigt är huset nu slaget sönder och samman. Vi trodde ett tag att internetavbrottet hade samband med det, men så var icke fallet. Nu har istället fällor gillrats på varje våningsplan framför lysknappen. Hål. Det ska bli ett schakt för kommande kök. Men inte ens en bräda har de lagt över efter dagens slut. Arbetsinspektionen säger maken och jag börjar bli benägen att hålla med honom.

Uppe på vinden är så gott som alla mellanväggar bortslagna. Mitt arbetsrum står kvar som en sorts kub på ett trägolv i mycket dåligt skick. Trasiga kanter.
Det är något förskräckligt med att slå sönder hus så här. Man vill ju gärna tro att stenhus är något solitt, något som står genom århundraden, typ. Så fan heller. Med en bra slägga slår man nog sönder hela världen.
Vi har ansökt om att flytta, inom bostadsbolagets husbestånd.
Men inte vart som helst.
Egentligen vill vi helst bo kvar men i något större.
Och, vad mera är, för att bolaget ska kunna bygga om efter de planer de gjort upp så måste de in i ett av våra hörn för att dra ett annat nytt och gräsligt schakt. Dit kommer de inte förrän vi vet vart vi ska ta vägen, är tanken.
Det har de ännu inte fattat, tror jag. Men det kan bli en tuff grej, det hela.
Och de har ju alla möjligheter att liksom mobba ut oss, klippa trådar, gillra fällor, etc.
Men. I'm a gamlber. Och jag låter mig inte imponeras av råstyrka.
Fortsättning lär följa.

Bloggtips

2012-01-06T15:43:00.000+01:00

Jo, jag har ett bloggtips också. Ralf-Erik skriver en sorts vardagsrysare.
Hela bloggen för övrigt bra. Ska nu uppdatera min rulle.

Kvartsamtal, oförblommerat skryt

2012-01-06T14:44:00.000+01:00

Nu hare varit dålit med uppdateringarna härifrån. Ja vet.

Men vi har fått tillbaka internet! Fått och fått, för den delen, man har väl liksom gått genom eld och vatten, typ. Telefonslussar med galande tanter, reparatörer med ryggsäck och hästsvans. Och sen en ny freebox, som själva modemet heter. Om det nu är ett modem.
I alla fall, nu är jag connectée igen.

Och jag orkar inte dra alla grejer som hänt sen sist.

Men jag har mer good news. Pojken som numera är fjorton och som förra året var ett närmast osynligt barn enligt dåvarande franskalärare, har spottat upp sig. För första gången som mor till denne pojke kunde jag gå hem från såna där samtal utan att vara tvungen att gräla på honom tills han grät vid hemkomsten.
Han har börjat jobba.
En lärare (fysik-kemi) som jag inte trodde att jag fått något möte med drog in mig i sin hörna av ett klassrum, på utseendet. "Du måste vara Pierres mamma." Det kunde jag ju inte förneka. Jodå, hon hade en lucka och det skulle ju i vilket fall som helst gå fort.
Och fort gick det. En sann naturvetare, mycket strukturerad, fint redigerade svar på frågor och inlämningsuppgifter, hade klar fyra och kunde säkert få mycket högre, typ.
Jag höll på att trilla av stolen. Hade i och för sig varit mer effektfullt om jag faktiskt hade gjort det. Men jag satt väl bara där som en basfiol i nyllet (som man kan säga).
Och försökte hämta mig.
Sen matteläraren, hon var ju också nöjd, lite besviken eftersom han slarvade med sånt som var för lätt, och det drar ju ner betyget. Sa hon och såg ut som ett ledset rådjur. Jättesöt.
Till och med franskaläraren var alltså nöjd. Visserligen är inte betyget briljant, men sonen intresserar sig för ämnet, är närvarande också mentalt på lektionerna, är rätt så mogen och har ett mycket avspänt förhållande till vuxna.
Hur avspänt då, muttrade jag, klart på defensiven.
Läraren fattade inte riktigt.
Ja, hemma är han väldigt ironisk, muttrade jag. Inte subtilt ironisk, utan liksom förödande ironisk.
Nejdå, det var han inte i skolan. Men visst, sånt kan verka oförskämt, det höll han med om.
Så sonen har potential, även i franska.
Och alla menade att han mognat.
Min rumpa, som barnen säger. Han är större, tar större plats och rösten är starkare och mörkare. I övrigt är han lika mogen som en pastöriserad Camenbert.
Fast jag var förstås glad ändå.

Tyskaläraren hoppade jag över. Man vill ju inte ha grus i maskineriet. Typ.
Men sammanfattningsvis kan man ju säga att jag är stolt som om jag hade gjort honom själv.
Vilket jag ju har.

Hej.

God fortsättning på det nya året

2012-01-03T09:13:00.000+01:00

Alltså, igår kväll lade jag märke till det där speciella vinterljuset, eller om det bara är vanligt skymningsljus, himlen är ljus men staden mörk, trafikljusen lyser illande röda och gatlyktorna liksom bleknar mot skyn.
Fick för mig att det är i exakt det ljuset jag är hemma. Blöt gata, trassel i lövlösa trädkronor, ljummen vinter.
Man kan inte ta kort på känslan.

Det är nytt år. Jag har liksom missat det. Har aldrig fattat vitsen med listor, löften och resuméer. Ändå gillar jag att önska gott nytt år, det är principiellt, förr eller senare kanske ett riktigt bra år infaller? Men att det skulle starta den 1 januari finner jag föga sannolikt.

Vi mår bra. Nu måste vi fortsätta i vår trådlösa tillvaro. Hej.

Tranströmer igen

2011-12-27T11:35:00.000+01:00

Läser vidare i Tranströmer och måste återigen konstatera att dikter inte är min grej. Men jag har funderat lite mer på själva Tranströmer. Han verkar ju, genom sin text, genomtrevlig, försynt och ödmjuk. Försiktig och humoristisk. Sen har man ju läst i tidningen att han hellre käkade lunch i Tensta än med med kungen. Jag tvivlar inte en sekund på att det är ärligt från hans sida, alltså inte en image i stil med Kamprads, som ju som image är väldigt snarlik.
Med andra ord, Tranströmer är verkligen som folk är mest eller åtminstone som de skulle vilja vara(?), han bara skriver lite bättre dikter. Därmed är identifikationsfaktorn 100 av 100 möjliga och det är därför det var som om Tre Kronor hade vunni VM när priset tillkännagavs. Tranströmer är folklig, genuint svenskt folklig med rötter i förmodern tid men med modernt stuk och känsla för svensk andlighet.

Jag tycker, so far, att han är astråkig. Hej.

2011-12-26T16:30:00.000+01:00

Inte helt oväntat fick jag årets Nobelpristagare i julklapp av min moster. Två böcker, en tjock med alla dikter och en tunn grå liten sak som visade sig vara en uppväxtskildring. Det är alltså den jag läst, Minnena ser mig.
Och det var ju en konstig känsla att läsa om en uppväxt i exakt samma kvarter som min mammas och mosters, kvarter som dessutom är en del av min barndom och ungdom eftersom min moster länge bodde kvar i föräldrahemmet, som för övrigt blev hennes rätt snart.
Så här är de igen, den haussmannska (i alla fall Lindhagenska) boulevarden Folkungagatan, en reva av medelklass på Fattigsöder (ni har väl läst om fångarna på Fattigmannagatan?), Katarina Norra skola och sen Södra Latin. Där gick förstås inte mamma och moster eftersom det var en pojkskola, men pappa gick i Norra Latin och att döma av både pappa och Tranströmmer så var skillnaderna inte enorma.
Tranströmmer verkar rakt igenom genomhygglig och hyvens. Ensambarn till lärarinna, skalbaggssamling, och biblioteksbesök på Medis (böcker framför allt om djur och Afrika). Det Söder som fortfarande fanns då jag var liten men som nu är försvunnet bland krogar och designbutiker. En stadsdel man måste åka utomlands för att hitta, en ickesegregerad stad, typ.

Trevlig läsning om än rätt kortfattad. Mest märkligt är förstås Nobelpriset i sammanhanget. Vill inte komma dragande med Bollmora, men för just min del är den naturliga fortsättningen på exakt detta just Bollmora. Dock inte för Tranströmmers. Har börjat lite på Sorgegondolen men törs inte säga mer just nu. Med andra ord så återkommer jag. Hej,

800 km senare

2011-12-23T21:49:00.001+01:00

Djisus. Nu sitter jag med en familj som glor på parodier på franska teveprogram, och det på en mobiltelefon. Redan programmen i sig är outhärdliga.
Och det värsta är väl att familjen är min egen.

Jag är helt alienierad, men det är i och för sig som vanligt. Hej,

God Jul

2011-12-22T12:33:00.000+01:00

Ligger och trycker. Väntar på julen. När kommer den? Tyckte om Thomas text som jag inte kan länka till för jag telefonblippar det här. Trasigt internet sen en vecka, och ingen teve heller. Då märker man vilken bra barnvakt den är i alla fall. Men vi har bakar fler pizzor och gjort annat vi kanske inte skulle ha gjort.
Oförskämt bra under detta tak, skriver Thomas.
Ja, det är ju det som slår en, faktiskt, vid jul. Att man har ett tak, vänner familj. Och GODIS.
Fast just nu har vi även byggnadsställningar och en granne har redan haft inbrott.
Vad skulle du ta med i en ryggsäck till en öde ö?
Som tur är är det mesta vi har skräp. Om man tar med sig det lilla vi har i ädla metaller och passen så kan man väl i stort sett lämna dörren öppen bakom sig. Om nu inte franska tjuvar snor svenska romaner.
Vi är helt enkelt på flykt i år.
Läser GT med yngste sonen (initiativet ej mitt) och det är jädrar i mig spännande historier. Josef t ex. Han i brunnen med den fina tunikan som blev såld av sina bröder som slav, varför gav han tillbaka pengarna som brorsorna betalade säden med?
För han var snäll, säger sonen. Han förlät, precis om Jesus gör.
Det är en nåd att ha en åttaårig son som kan förklara det man tappat bort på vägen.
Sen ritade han ett schema över alla gubbar och hur de hängde ihop, fruar och barn, ett schema över Israels folk.
De också, de var på flykt. Ädelmetallen bar de i ringar kring armarna. Kanske insydd i kläderna.
I småbåtar över haven, genom öknar och över berg.
Jag tänker också på alla dem som har det svårt, på riktigt.

Och önskar er alla en riktigt god jul.

2011-12-19T22:49:00.000+01:00

Var på stan och kollade julklappar. En sjal, var det tänkt. Här på vänstra stranden är det Le Bon Marché som är det flotta varuhuset. Det fanns sjalar och halsdukar från 3000 spänn och uppåt på sjalavdelningen. Tonvis med sjalar. Beiga som såg ut som metmaskar och brokiga som hängde som tapetprover i galgar. Vid just en sån liten ställning stod en jätteliten och jättegammal tant och bläddrade. Jag bestämde att det måste vara fel typ av sjal eftersom den var tänkt till en sextonåring. Jag löpte runt ett varv till och sen hela varuhuset. Det finns ju sjalar på varje märkes avdelning också. Le Bon Marché är stort och det finns verkligen mycket konstigt där, men inga bra sjalar. Gick tillbaka till tapetproverna och gumman stod kvar.
Det blev ingen sjal. En gråbrun rektangulär tygbit var väldigt snygg. Den hade små färgglada tofsar som frans. Men ändå. 3000 och uppåt.

Jag gick tillbaka till en annan affär där jag sett en liten grå tamp i äkta kaninskinn. Jag köpte den istället.
Kanske blir jag utskälld nu. Men vadå, jag tyckte att den var snygg. Passar inte galoscherna så tar jag den själv.

Julgrejer

2011-12-11T19:59:00.000+01:00

Jag och sönerna mötte en joggande jultomte. Jätteskumt såg det ut. Mask, rödvita kläder, alltihop, och så jogging dåra. Varför, undrade jag.
Han kanske skulle till jobbet, sa den just då svensktalande sonen.

Minste sonen har varit på Les Champs med bästa kompisen och hans familj. Det är julfint där. Mycke lyse och affärerna öppna dygnet runt. Julskyltning och godis och sockervadd överallt. Sa sonen.
Ja, det är Paris finaste gata, svarade jag.
Världens finaste gata, rättade han.
Det hade pappan i den andra familjen sagt.

Och vi som aldrig åker dit.

Ur ett f n refuserat manus/På landet med pappa/Till Gabi

2011-12-11T11:06:00.000+01:00

Med pappa åker jag bil. Vi åker till landet. Nu är jag lite större, farmor och farfar kommer senare eller är redan där. Vi är ensamma i bilen och vi hör på radion. Det kommer en jazzlåt.
- Vilket instrument, säger pappa, då det kommer ett solo.
- Saxofon, säger jag.
- Rätt. Vilken sorts sax, fortsätter pappa.
- Tenor, säger jag prompt, för det är det nästan alltid.
- Rätt, myser pappa. Vem är det som spelar?
- Charlie Parker, säger jag, och då flyger pappa i taket för det är fel.
Men ofta är det ju det. Och Dizzy Gillespie på trumpet.
Och han kommer aldrig på att spela metodiskt bitar med de olika gubbar det kan vara frågan om och att göra mig uppmärksam på hur de verkligen låter.
Men jag lär mig lyssna vertikalt i musiken med pappa ändå. Det gör jag.

Annars hör vi fågelband. Fågelläte. Paus. Latinskt namn. Larus ridibundus kan jag. Ficedula hypoleuca också. Den ser vi ju så ofta på stenen där vi lägger smulor. Blåmes och bofink. Och Pyrrhula pyrrhula förstås.
Och så det sorgligaste och helt annorlunda lätet - storlomen. Dess rop över vattnet i skymningen. Det är vemod i det, en sorts insjöns ensamma varg. Tystnad och så skriet igen. Och kvällståget Stockholm-Malmö som går dryga milen bort på andra sidan sjön hörs som en ristning i samma tystnad.
Pappa är ornitolog. Det får man säga. Han åker till Ölands södra udde där Ottenby är en lokal. Han har kompisar som ringer om biätare synts till. Sen släpper de allt de har för händer och drar. Men pappa är också artjägare och det får man inte säga. Han är med i SNAJS, Sveriges Nya ArtJägarSällsakp. Att jaga kryss är inte fint, men alla gör det ändå.
Det är därför sällskapet är hemligt.

Väl framme i kakofonin som råder i försommargrönskan är jag förlorad. Vem räknar till sju? Vem säger radio med engelskt uttal på slutet? Vem liksom joddlar musikaliskt och avbryter sig mitt i?
Och inte nog med det, de piper till och varnar också.
De är lika svåra som saxofonisterna.

Men vi spelar kort också, långa morgnar då pappa sitter med en kaffemugg och radion vid det lilla runda bordet på verandan. Vi spelar bluffstopp och när Marie kommer förbi och vill göra något med mig kan det hända att vi drar en beredskapsvist eller Bereitschaft som pappa säger. Även kallad plump.

När jag kommer hem om eftermiddagen ligger pappa under sin bleknade morgonrock med ankarknappar och sover. Han snarkade lätt. En fluga surrar i tystnaden. Nu kan man fråga: Får jag godis nästa gång vi åker till Flen?
Mmm, säger pappa då.
Får jag en cykel när vi kommer till stan?
Mmm, svarar pappa igen.
När han vaknar förnekar han förstås alltsammans.

Och om kvällarna flyger pappa runt i den lilla stugan och jagar dagens mygg med flugsmälla. Hans skugga rör sig oroligt upp över tak och väggar. Man lyckas aldrig slå ihjäl alla så någon viner alltid runt och sticker i natten.
Vi har en flugsmälla som farfar hade gjort själv. Ur ett svart gummistövelskaft har han skurit en rätt liten spadformad bit som han gjort några klumpiga hål i med morakniv. Denna gummilapp har han fäst vid en hasselkäpp och det enda den åstadkommer är grova svarta märken på väggen.
Jag tror att pappa sparar den för att den är så dum.

Men flest pappaord i det här sammanhanget ger ändå inlandsisen. Den allestädes närvarande. Vet jag att Sörmlands största flyttblock ligger rakt över sjön i den lilla urholkningen som grantopparna på andra sidan gör?
Blocket är som de flesta i Sörmland av gnejs vilket är berggrunden här, det har fallit sönder och ligger som i en röra av av mindre block. Hålorna mellan dem kallas varggropar och det ska finnas en grotta som rymmer tjugo personer och en smal passage genom vilken en smärt person kan gå under själva blocket. Det är elva meter högt. Allt enligt en STF-årsbok från tjugotalet som står bredvid flora och fågelbok. Jag skulle gärna åka dit och titta men det blir aldrig av.
Men pappa fortsätter.
Har jag tänkt på det att på andra sidan sjöns badplats står alltid en mur av skog?
Och hällarna är slipade och har isräfflor och vägarna i landskapet går ofta på en rullstensås som även gärna tjänar som vattentäkt.
Skogen kryper fram då isen drar sig tillbaka, börjar som småkrafs och sen kommer barrträden.
- Här är vi i ädelskog, vilka träslag är ädla?
- Eh, ek, hassel och björk.
- Rätt, rätt, fel. Björken är tåligare än så, finns i små varianter upp till trädgränsen. Men var går ädelträdsgränsen?
- Dalälven!
- Jajamen!
- Bara en sak till: Hur hög är landhöjningen numera?
- Fyra milimeter per år i Mälardalen, pappa.
- Så sant som det är sagt.

Flyttblocken ligger som fallna meteorer på ön. De är lika imponerande som ekarna. Ekorrar löper upp och ned längs stammarna och nötveckorna tvättar.
Bergarter är flinta, granit och porfyr. Porfyren är särskilt tjusig och kan ha flyttats långt av isen och finnas i små bitar på andra ställen.

Och vi åker en gång till ett övergivet marmorbrott på väg mot Kolmården och baxar hem skivad marmor i små bitar som vi lägger kring rabatterna.
I sågen står ett block kvar, till hälften genomskuret av klingan.

Och allt är egentligen mineral, gnejs och granit. Istiderna har namn och kommer och går i långa cykler.
Allt är som det ska.

Jag längtar efter snö

2011-12-08T17:25:00.000+01:00

insåg jag när jag såg Anna Brodows blogg alldeles nyss. Hon tycks ha en sorts snöfunktion på, mycket diskret, men just därför fin. Liksom verklig.
Men det snöar rätt sällan här, och faktiskt aldrig på rätt sätt.
Jag tycker att man ska kunna gå långa promenader, lagom varm i något som nästan är ljummen snö. Den ska inte knarra, men liksom väsa lite. Som en orm. Man ska gå på mörka vägar mellan höga granar och öde och små sommarstugor där masoniten dominerar.
Sen ska man komma hem och då ska det finnas en Alladinask med alla goda praliner kvar.
Det måste vara jullov på 70-talet jag vill ha, typ.

Jag tänkte på det att allt som upprepas lämnar spår. Kan senare i livet skapa längtan, säkert motsatsen också om det var obehagligt.
Kalv marengo lika gärna som lukten av de där gamla bussarna SL hade. För tusen år sen.

Jag undrar om mina barn någonsin kommer att längta tillbaka hit, där vi är nu. Kalv marengo eller ej. Och om jag själv kommer att göra det.
Jag har märkt att de platser jag levt på kommer tillbaka i nattens drömmar först då jag lämnat dem, och nästan alltid deformerade. Överbyggda eller sänkta i gyttja. Förvandlade.

Jag har läst mer av Aharon Appelfeld, han som skrev om en pojke som var född östeuropeisk jude och blev vuxen som israel. (Och däremellan kommer Shoah! hör jag nu som en parodi på Nu var det jul igen, hjärnan gör sina egna liksom inte helt etiska språng) Kanske skriver jag mer om det en dag på franska romaner, kanske inte.

Hej.

Hämnden

2011-12-01T09:33:00.002+01:00

Nu är helvetet löst. Läsekretesen minns säkert att vårt hus numera är en byggarbetsplats. Länge uttryckte detta sig endast genom hjälmtvång, vilket ju var ganska lindrigt. Men nu är det slut med friden. Invändigt slår tre snubbar sönder och samman huset. Sen bär de iväg säckar med stentrasor till en depot i hörnet av gatan. Utvändigt håller ett annat team på att skramla och smälla upp byggnadsställning.
Jag har nålat ihop gardinerna på mitten. Antar att jag får ta bort de nålarna i mars någon gång.
Det är förbannat irriterande att ha folk rännande utanför fönstren på tredje våningen.
Nu funderar jag som bäst på hur vi ska kunna hämnas på något bra sätt.
Tips välkomna.

En annan sak är att alla snubbarna är svarta. Hela byggänget, alltså.
Det här med invandring. Jag tänker så här. Det finns en kontinuitet. Förr i tiden var underklassen inhemsk. Den söp och ägnade sig ibland åt upplopp, men den kom liksom ingenstans. Inte förrän den fick lära sig läsa och skriva och kunde lägga ihop två och två och började kunna ta saken i egna händer. Den svenska underklassen, i alla fall den friskare och yngre delen utvandrade. (Den franska var kvar.) Så småningom stoppade första världskriget den flykten och man blev tvungen att efter det jobba på plats. Kravet på reformer blev starkare och alltmer välorganiserat. Rösträtt infördes i etapper. Skolan utökades. Underklassen blev så småningom medelklass.
Men, en underklass behövdes ju fortfarande. Ja, då började man importera den.
Och där står vi nu. Vi har en importerad underklass med rötter i jordens alla hörn. Den stora delen av den beter sig som den inhemska gjorde hundra år tidigare. Skaffar tunga och farliga jobb, säger åt barnen att jobba i skolan för att de ska få ett bättre liv än föräldrarna. Några pallar/kan/får inte jobb, delvis beroende på ovilja, delvis beroende på dem själva.
Och här uppstår konflikten med majoritetsbefolkningen, den där delen som sköter sig. Gäller både vit och svart del.

Om man vill ha bättre och mer lyckad integration, på sikt, och det skulle väl alla tjäna på, särskilt medelklassen, så är det barnen man ska satsa på. Invandrade föräldrar, första generationen får man vara glad om den hittar ett jobb, typ. Vuxna människor kan så gott som aldrig lära sig ett nytt språk tillräckligt väl för att bli riksdagsmän eller krönikörer. Men barnen kan.
Men barnen vill många gånger inte.
Varför, kan man undra.
Ändå är det där det måste fungera mycket bättre.
Och då är skolan det givna svaret. Skolan måste bli mycket orättvisare än vad den är, det vill säga, mycket mer kulor till de elever som verkligen behöver mer hjälp för att komma in i skolarbete. Mycket mindre till dem som redan är inne i det. Kommer från den inhemska medelklassen.
Och resultatet kommer alltså först om tjugo år, om man nu gör den här grejen.
Gör man den inte så blir alltsammans bara värre, och det verkar ju vara det mest sannolika.

Så nu vet ni det.

Morgondagens författare?

2011-11-30T09:59:00.000+01:00

Ovanligt tyst här. Frågade yngste sonen vad han gör, han är den enda som är hemma numera på onsdagen. Skriver en bok, svarade han.
Se där.
Den är jätteläskig, Jorden blir dålig heter den.
Ja, det låter ju hemskt.
Nu har jag läst första sidan. Det handlar om ett monster som jagar sonen och hans tre kompisar med en yxa. De ska tydligen skriva denna bok tillsammans. Trevligt, tycker jag, trots allt. Att någon vill skriva böcker. Det äldsta barnet vill gå på något i stil med Handels, det finns tusentals såna skolor i det här landet, jag har aldrig förstått mig på dem. Han som inte lär sig tyska tror just nu att han vill bli läkare. För att det inte är så långa studier, som han säger.
Vilka är hans informationer, kan man undra.
Han hinner nog ändra sig.
Yngste sonen vill inte bli arkitekt utan den som bygger. Han satte ihop sina ikeamöbler själv häromdagen, åtta år gammal. Jag tyckte att det var rätt duktigt. Vi skippade distansplupporna i stapelbara stolen, vi har ju bara en. De var för hårda att skruva.

Själv vill jag rita små monument. Helst. Kan bli svårt. Får nog börja med en monumentblogg istället.
Hej,

Vårt julpynt

2011-11-29T09:53:00.000+01:00

Det är Mattssons extrempetiga genomgång av julpynt och särskilt deras(?) sladdar samt Gabis text om Schwitters som gör att jag tänker: jag måste skriva något. Vad som helst! Jag bara måste. Det är så kul att skriva.
En grej att notera: modet är nu så kroppsnära att nästan inga plagg går att stänga. Det sa en expedit till mig när jag köpte min klubblazer. Det kan vara värt att komma ihåg, därför skriver jag upp det nu. Igen.
En annan sak: Det är nu och inte senare som man ska köpa julklappar. Om man gör det. Sonen fyller fjorton idag. Det finns hur mycket som helst att välja på. Just nu. Om en vecka redan mindre, sen så gott som inget. Och till slut bara jättekonstiga grejer som ingen vill ha.
Han vill bara ha en massa grejer till elektroniska spel. Då får han det. Och en snyggare skjorta får han också. Kanske lite godis.

Okej, jag skulle vilja rita ett gravmonument, utöver små rum inrymda i skåp i större rum. Kanske något i en skog. Ett pepparkakshus, på riktigt. Ett brunt hus med spektralfärgade knappar på taket. Kristyr kring fönstren. Tomtar på loftet.
Kör ni med julpynt? Här har vi ett ännu inte byggt ikea-hus i pepparkaka, lite ljus, det är allt. Har fått saffran av en god vän. Måste väl åstadkomma lussekatter till lucia, kanske. Sen kan man sätta barnen framför datorn - nä, strunt i det.
Vi har deg också. Och barr. Degen är ganska snygg. Kanske borde man göra degpynt av den. Jag hade ju en företagsidé som hette Degtjänst. Den skrev jag om i en roman. Jag ska nog döpa mitt arkitektkontor till Degtjänst. Jag tycker att det är så kul.
Jaja, det är bara jag som tycker.
Jo, en grej till. Tre jätteflotta och enorma julkalendrar från Kinder Surprice. Osannolikt sliskig choklad i dem, men för en gångs skull högg vi dem medan de fanns i butiken. Sen blir bara de där kvar med grådammig choklad, billigaste sorten, som den choklad man köpte i Italien när jag var tonåring ungefär.

Jag ska göra tartiflette för första gången i kväll. Orkar inte förklara. Googla. Det är jättegott, men (därför att) man smular en hel reblochon i den. Om det nu stavas så. Vitt vin, rökt sidfläsk och mycket potatis som inte blir puré.

Vad gäller värlsläget är jag pessimistisk. Hej!

Läget

2011-11-22T17:29:00.000+01:00

Tiden går. Och jag skriver ingenting. Det är rätt skönt. Jag läser som förut svenska tidningar på nätet, tänker att jag inte orkar bry mig. Jag oroar mig i och för sig för typ världsekonomin och klimatet och så, det verkar ju inte klokt alltsammans. Hörde på radion att ungdomsarbetslösheten i Spanien är 48%. Hur hör den är i Grekland har jag ingen aning om.
Och Frankrikes sån där rejting hänger på ett hår...

Själv tänkte jag starta ett företag nu. Det finns en liten enkel form som kallas mikroföretag, faktiskt även med svenska mått mätt enkelt. En fast skatt, en klump liksom. 20% på allt man tjänar (men man får inte tjäna hur mycket som helst, förstås), ingen momsredovisning, inte en massa olika kassor som ska ha sitt.

Jag är nämligen klar med fårhuset, de fick sitt bygglov på tre dagar, möjligen spelade det in att borgmästaren i kommunen var en kusin. Och så har jag skickat iväg måttsatta planer idag. Nu kan jag ta betalt.

Betapet går framåt, Agneta tillstötte och klådde mig så att det bara visslade om det, men jag går upp i rejting, fast sakta.

Annars som vanligt. Springer jag för mycket så får jag ont i benhinnorna (kvisthål), hösten mild och mörkt fuktig. Stan sig lik.
Har gått med i en bokcirkel, det är nytt, och första gången dessutom. Vet inte om det är bra, men jag tyckte att jag kunde testa.
Tja, det var nog allt. Hej,

Kulturen vid stupet

2011-11-18T11:41:00.000+01:00

Liksom Bengt O och Bernur så har jag läst Thomas Nydahls bok Kulturen vid stupet. De flesta av den här bloggens läsare känner förmodligen redan till boken och hur den kommit till, så det drar jag inte.
Däremot tänkte jag då jag läst boken att det var lite synd att Thomas höll så låg profil (även om det är helt begripligt och på sätt och vis intressant, liksom Bengt är jag intresserad av en utvärdering så småningom) eftersom jag tyckte att det här var en mycket bra bok. Värd att nå ut. Dessutom balanserar den inte på den kant som Thomas texter ibland kan göra, då menar jag texter som kan tolkas illvilligt, åtminstone utanför sitt sammanhang. Thomas drar sig ju inte för att kritisera islam hårt, han drar sig heller inte för att ge uttryck för den sorg han känner då han ser sin barndomsstad Malmö så oändligt förändrad. Här lämnar han då och då öppet för snabba poänger plockade av en ytlig läsare.
Men. I den här boken alltså inte.

Hur som helst, eftersom jag tyckte att boken förtjänade en större läsekrets än min blogg har skrev jag en recension och skickade till Svensk Tidskrift. De har nu lagt in den och här kan man läsa den. Den täcker inte hela boken, men läser man Bernur och Bengt O så kommer man närmre. Och läser man hela boken så kommer man närmst. Gör det!

Betapet

2011-11-15T17:29:00.000+01:00

Okej, nu släpper jag nyheten. Jag har hittat alfapetssajten, den heter betapet.se. Man spelar helt enkelt vanligt Alfapet on line. Och det är så jäkla kul. Kom att tänka på det då jag läste Gabis inlägg Sen Zinnia Sol. Det låter som en grej man skulle kunna få ihop. Fast Z är värst. Får man det i slutet av spelet så är man torsk. C går bra numera då PC, CP och CV accepteras. Mycket accepteras för den delen. En gång var det en som la BRR. Står det verkligen i senaste upplagan av SAOL? Ja, det måste det ju göra, om det nu kom med.
Nackdel: man kan inte förhandla om ord. Fördel: det blir inget tjafs.
Och så blir man ratad. (Rejtad, som min son säger, och det är väl riktigt.) Beroende på hur det går får man någon sorts poäng och man har hela tiden med sig dem in i spelet. Spelar man mot någon med lägre rejting och förlorar så faller man som en sten. Och vice versa. Så man måste alltså spela med lagom bra motståndare, vilket naturligtvis är att föredra.
Jag kallar mig för övrigt en grej jag inte kan skriva här eftersom man då ovillkorligen hamnar i det här inlägget om man googlar på det. Man kan säga att det är ett nytt ord.
Men OM nu någon av er finns där borta kan jag skicka det i ett mail. Så kan vi spela.

Annars har jag som vanligt försökt byta identitet och det slutade med ett par nya jeans. Att det ska vara så svårt!?

Hej på ett tag,

Panerad arkitekt

2011-11-11T23:14:00.000+01:00

med majonäs och småstekt potatis. Småaktig säger telefonen. Såsstekt säger jag.

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan ställer de flesta av oss så gott som dagligen. Men svaret låter vänta på sig.

Nu har jag fattat. Det är paneringen. Man måste panera livet och lovet och resten av filén. Utan panering stannar Sverige. Utan panering står husen stilla. Och hur skulle det se ut? Ni kanske inte panerar som ni borde. Det kanske är därför det ser ut som det gör.

Panering är krångligt, men värt besväret.

Jaha. Och när man lärt sig panera, då måste man inse att det är dubbelpanering som gäller. Det säger inte bara Merkel.
Dubbelpanering innebär först mjöl sen pensla med ägg sen ströbröd. På så sätt får man även panerad arkitektur. Kanske stadsbyggnad. Svårt att säga men jag tror att med panering kan man komma längre än till månen.

Transfer

2011-11-10T16:17:00.000+01:00

http://franskaromaner.blogspot.com/2011/11/pojken-som-ville-sova-aharon-appelfeld.html

Ekman-smoothie

2011-11-03T18:36:00.000+01:00

Jag har varit förkyld och är fortfarande inte frisk, men det har tillåtit mig att i ett streck läsa Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekmans senaste roman.
Det verkar vara en sorts berättelse i autofiktionens tecken.
Eller säg så här: En Kerstin Ekman-smoothie.
Man tar Ekmans författarskap med allt vad det innehåller av blåbärsris och glesbygdsmiljöer, svamp och blommor, ordenssällskap, adoptivbarn, knarkande tonårsstyvbarn, korsetter, rubbet. Och så blandar man det med världslitteratur och lite svenskt, företrädesvis 50-tal (Martinsson, Johnson, Ekelöf och Ahlin) och så mixar man.
Ja, då får man den här grejen. Vet inte om jag behöver dra ramen?
Okej, jag försöker, två kvinnor delar på ett författarskap, en tämligen orimlig och invecklad historia. Den ena är Lillemor Troj, en sorts Ekman-alter ego både vad gäller det man vet om Ekmans eget liv och det hon skrivit om i resten av författarskapet, den andra är då den skrivande människan bakom detta författarskap, Babba Andersson (ett namn vi också känner igen från Katrineholmssviten, en rätt vulgär människa som här inte riktigt får till jargongen). Men som liksom nu träder fram då, i och med den här boken.
Resten av deras gemensamma tillvaro är det alltså hon som skrivit, i fullkomlig anonymitet, men med i det närmaste total kännedom om det Trojska livet, och Troj som stått på scenen och agerat utåt. Och själva orsaken till alltsammans skulle vara att Andersson var för ful, så hon måste ha en snyggare fasad att visa upp, ett fruntimmer väldigt likt Ekman själv, alltså.
Fan tro't, säger jag.

Jag kommer att tänka på den där mycket underliga artikeln Ekman uppenbarligen hade tjyvhållit på i många år som handlade om Sara Lidman, som hon hade träffat för ännu längre sen. Den publicerades i DN några dagar eller möjligen veckor efter Lidmans död och var tämligen obehaglig. Jag läste den ihop med vännen M, som också hon fann den egendomlig. Vad är det för INtresse, undrade hon (som om det fanns ett UTresse någon annanstans i artikeln) och det höll jag med om. Ekman gillade inte Lidman, det framgick. Men behövde vi andra få veta det?

Den här boken är inte likadan, men lite. Jaha. Vad är det för poäng med att köra ett författarskap i mixern? Vad är poängen med repriser, om än från andra vinklar ibland?
Fast oftast inte ens det. Kläderna Anne-Marie och Lillemor bär i Uppsala är desamma. Könssjukdomen likaså, liksom dess konsekvenser. Detaljer utbytta. Portugisisk flickbaby blir utbytt mot grekisk pojk i tänkt adoption, som i den här varianten inte blir av efter en rätt parodisk scen där en hund i socassistentens närvaro biter ett inlånat barn. Romansviter, hembygdstjosan och Akademi.

Då, när Ekman lät publicera den där artikeln om Lidman menade jag att hon hade blivit gaggig, tappat omdömet. Vi var båda förbluffade och rätt så besvikna, tror jag. Ja, kanske det, sa kompisen. (Det visade sig ju vara fel, för sen kom boken om skogen som var bra, och sen har ju även andra kommit som varit okej. Även om jag inte var någon big fan of Mordets praktik.)
Och den här gången?
Tja, jag är inte så road av repriser, inte av autofiktion heller, inte om inte någon med darrande stämma hävdar att detta är Sanningen. (Och det gör hon förstås inte, Ekman.) Och egentligen inte ens då heller.

Så, jag fattar nog inte poängen. Men det gör jag ju inte med Tranströmmers jäkla Chopin-vantar heller. Så, det är med största sannolikhet mig det är fel på. Eller också beror det på att jag är förkyld.
Hej.

Uppdatering

2011-10-28T20:40:00.000+02:00

Tanken var att detta höstlov skulle jag och de stora barnen sortera deras grejer. Evakuera, som man säger här. Dottern försvann illa kvickt. Kvar är jag och den ibland tysktalande sonen.
Vi har sorterat bilar. Han kommer ihåg alla och varifrån de kommer. I en hade han pillat in en liten anka som han aldrig fått ut igen. Den var kvar. Tittade som krockskadad ut genom vindrutan. Och sen gick bagageluckan aldrig att stänga igen.
Jag har dammat playmobil-grunkor och förslutit lådan med gladpack efter det. Enligt sonen en metod som ser ut som en uteliggarvariant. Vad vet jag. Ser inte allt ut så, i grund och botten?
Det hela är tämligen deprimerande och vi är dessutom förkylda. Tanken var att vi skulle komma ut lite mellan varven, men vi är för snuviga. Vi nyser av damm och får tårar i ögonen om vi dessutom skär lök. Ingenting händer mer än att dammet hamnar i dammsugaren istället för på hyllorna (och sen in i skåpet igen, dammsugare är överreklamerade, tycker jag) och grejer hamnar i kartonger som vi ställer i en liten korridor som finns här.

Kanske ska vi flytta, det här är ju som bekant en byggarbetsplats. Kanske inte. Det hela hänger i luften. Precis som dammet.

Dagens nyheter

2011-10-26T09:19:00.001+02:00

Alltså, Bloggtoppen hade jag min dåvarande blogg registrerad på i en bloggandets forntid. Jag antar att de lösenord jag då använde nu nånstans finns att fiska fram på nätet. Dock ej själva bloggen, utom i någon mystisk spegelbild i sökmotorernas yttersta galaxer.
Den här Petzäll (heter han verkligen så?) börjar man ju nästan tycka synd om. Han sitter tvångsomhändertagen för vård och får sina konton kapade. Visst, han borde lämnat riksdagen för länge sen, och tydligen borde han hålla sig nykter/på fri fot så att han kan hålla ordning på sin nätidentitet också. Men nu sitter han där han sitter, och tänker han sig verkligen att han sen ska komma tillbaka och bära upp lön i riksdagen, som politisk vilde dessutom?
Jag tycker nog inte att de här SD-politikerna, som förutom att de har obehagliga åsikter, inger något vidare förtroende.
Nä, tacka vet jag lagom fifflande klassiska politiker. Barnflickor och hyror...

Usch, jag är bara trött på alltsammans, jag tycker att världen har blivit obegriplig. Och Saab t ex. Vad är det för skillnad egentligen mellan Saab och Grekland? Nu är pengarna slut, säger radion. Nähä, de var det inte. Men nu är pengarna slut. Okej, jag vet, det ena är ett företag som bilar och det andra är ett land, men det låter fanimig exakt likadant i rapporteringen.
Det måste vara något fel på rapporteringen.

Här säger de att de ska bli ressession. I vinter. Motsatsen till tillväxt. Inte deflation, utan ett ord jag gissar lite på. Vad innebär det?
Kriiisen 2009 innebar ingen som helst skillnad för oss. Oss i egenskap av arkitekter, alltså. Då blir man ju inte klokare. Nu är det ju i stort sett permanent kris (Vad hände t ex med Island?) men det är bara något man hör. Inte något man ser.
Ska man antagligen vara glad för men det finns ett glapp som är väldigt oroande nånstans.

Tycker du att det här inlägget vara osammanhängande? Ja, då har du inte läst nästa inlägg. Hej.

Ny kjol

2011-10-17T18:43:00.001+02:00

1. Jag funderar på att köpa en svart läderkjol som enligt reklamen är både "rock och chic". Låter inte så dumt, va?
2. Det var nog allt.
Men alltså, jag återkommer till det här med läderkjolen. Jag har aldrig haft en läderkjol, knappt några kjolar över huvud taget. Men jag tycker ibland att jag behöver någon typ av kjol. Jojo, jag har ju jeanskjolen, men den ser jag ju ut som en svägerska i. Och det vill man ju inte alltid göra.
Men läderkjol, vore inte det på något sätt både chic och rock?
Frågan är vad man har för skor. Och blus. Idag såg jag en gammal tant med loafers och gula knästrumpor med hålmönster i. Såg ut som ett påskpynt i benform.
Herregud, tänkte jag. Man kan göra fel också.
Men till ens svart läderkjol utgår jag ifrån att man antingen har svarta ben eller möjligen skotskrutiga som i sin punkinspirerade ungdom. Dock inte knästrumpor.

Min son håller nu på att putsa sina skor. Jag gick förbi och kollade och tyckte att hans skor inte ser kloka ut, vilket jag sa. Vad knäppa dina skor ser ut, sa jag.
Vadåra? sa han intresserat.
Det tycker jag var ett fint bemötande.
Dessutom tog han fel skokräm. Brun, på svarta skor. Herregud, tänkte jag igen. Gör folk inget annat än fel. Då påpekade han att det inte fanns nån svart skokräm.
Se där, sa jag.

Vi behöver även en ny stekpanna.

Annars har jag fattat en grej till. Folk blir inte bekräftade i Sverige. Jag har lyssnat på radiopsykologen som menade att man kanske inte måste konfrontera sina gamla päron med det där med dålig bekräftelse, för de skulle ju fortfarande inte bekräfta det. Liksom.
Och i tidningarna står det ju det också.

Det var en gammal tant där som inte orkade vara mormor ordentligt. Hon grät i radion. Och det var faktiskt synd om henne. Men det berodde på att hon inte hade blivit bekräftad. Och så anmälde hon sig till kurser och resor och betalade och sen gick hon inte dit. På nåt vänster berodde även det på den där uteblivna bekräftelsen. Jag tycker i och för sig att det var oklart hur.

Men vadå, vi gör alla dumma grejer. Jag t ex har kanske i morgon så här dags en svart läderkjol. Hej.

Jag brukar bara synålar med förgyllt öga

2011-10-14T17:52:00.000+02:00

Ni tror att jag gett upp vad gäller poesin!? Ingenting kunde vara mer fel. Nu t ex tänker jag sampla den här parlören och sen skickar jag in den till Bonkers och säger att jag bytt genre. Och att om de inte ger ut den så skriver jag en bok om min bipolära sittasjon och det kan bli väldigt väldit jobbit. För dom.

Poesin är mitt uttrycksmedel.

Nästa avsnitt heter Hos skräddaren. Hej,

Sprechen Sie Deutsch? Quiss

2011-10-14T11:03:00.000+02:00

I ett svagt ögonblick utlovade jag ett quiss. Alltså, en tävling. Den blir det inget av, men som den enväldige bloggare jag är kör jag istället en liten översättningsövning som kan pigga upp.

Som alla vet är jag mycket ledsen över att jag inte kan tyska något vidare. Nu har jag i och för sig en parlör, så jag bör kunna klara mig ändå.
Boken tillhörde min mormors far, tror jag. Och nu tänkte jag helt enkelt bjuda på några meningar på svenska ur den. Den som vill får översätta. Bäst vore om översättningen kom i frakturstil, för annars är jag inte säker på att jag kan läsa den ihop med facit, som är parlören. Here we go.

Vi börjar med lite siffror, datum, ordningstal och sånt.

De allierade förlorade femtio man i döda och ett hundra sextiotre sårade.
Jag såg i går sjuttiofem Engelsmän och nittiotvå Tyskar.
Jag har i dag köpt två tjog ägg, ett par handskar, ett par pistoler och ett dussin näsdukar.
Denna gata är dubbelt så lång som den andra.
Jag har ridit två gånger kring staden.

Väder mm.

Jag tycker mycket om att resa i månskenet.
Ser ni röken där borta? Det måste vara en eldsvåda.
Passadvindarne blåsa från öster till väster.
Vi måste söka skydd för natten, det tyckes bli ett svårt oväder.
Vi råkade ut för en förskräcklig storm under vår överresa.
Då jag kom dit, låg husen redan i aska.

Lite militärer och lite flottan

Är amiralen eller eskaderchefen ombord?
Kan ni klättra upp till storbramstången?
Hala an skoten på märs- och undersegel och brassa mer bidevind.
Brigantinen rigade sina undersegel och brassade back.
Då vi seglade förbi Gibraltar, lågo der två engelska brännare till ankars.

Sen kommer sparris, rödbetor och nejlikor, men det skiter vi i. Vi tar något om kläder istället:

Jag har aldrig förkylt mig sedan jag började nyttja galoscher.
Hvad har ni givit för dessa halfstrumpor?
Kan man gå på konserten i bonjour?
Nej, ni får ta på er en frack.
Gör dessa sporrar rena.
Jag brukar alltid synålar med förgyllda ögon.

Och som bonus:
Skaffa mig fort en kirurg, jag har vrickat min fot.

Ja, som ni märker var livet vanskligt för att inte säga dramatiskt för drygt hundra år sen. Boken är tryckt 1877 och speglar tillvaron som det var då, antar jag. Ett liv med skräddare, krig, eldsvådor, stormar, barn som faller i brunnar, vackert växta fruntimmer och grevinnor som blivit änkor. Bröder som är ångbåtskaptener och klockor som går sönder.
Men nu till quisset. Ni får översätta precis vad ni vill, däremot inte hur ni vill. Om det blir bra så fortsätter vi med andra övningar ur boken. Hej,

Problem

2011-10-12T15:11:00.000+02:00

Borde jag inte kommentera det här med Juholt?
Jo, det är klart jag borde. Jag fattar inte hur karln hänger ihop.

Men jag orkar inte skriva nåt här. Jag har nämligen tagit mig vatten över huvudet på annan ort. För ovanlighetens skull så avslöjar jag en grej jag skriver om.
Jag har ställt in en kista, eller snarare lår, med en typisk naziskatt i en källare i Vasastan.
Och nu ska jag liksom få det att verka realistiskt.
Nej, det är inte en deckare i Läckberg-klass. Åtminstone är det inte tanken, möjligen är det vad det blir.

Men det känns ungefär som Barna i Bullerbyn hittar en naziskatt, eller Karlsson på taket filurar vidare - NU med inbyggd naziskatt.

Alltså, lika sannolikt som om Scheherazade dök upp i Bollmora eller. Äh. Ni fattar.

Alla tips emottages med tacksamhet.

Okej, jag testar

2011-10-07T12:01:00.001+02:00

Jag står vid E4:an
den är en psalm
Inom mig

Som rulltrappans rytm
Minner om en tramporgel

Pipiga morgontoner
Flödande ljus

Människa, du är förlåten!

Sorry, jag kunde inte låta bli. Jag har alltså skrivit en dikt. Ni får tycka att den är dålig.
Yours,

Mitt förhållande till poesi

2011-10-06T17:25:00.001+02:00

Nu känner jag mig föranledd att förklara mig. Nedanstående inlägg, dåra.
Jag avfärdar inte årets Nobelpristagare i litteratur. Jag har bara inte läst honom.
Och jag läser alltså inte särskilt mycket poesi, faktiskt så gott som ingen alls. Och, jag vet inte vad det beror på. Jag kommer från ett hem där man läste poesi, inte högt om kvällarna, men där poesin liksom var en självklar del av litteraturen. Där fanns poesi att läsa.
Men jag gjorde alltså inte det.
I skolan har jag inga som helst minnen av dikter före gymnasietiden. Då tog vi oss igenom ett urval. De lämnade så gott som inga spår.

Och jag vet inte varför!

Jag kan faktiskt inte svara på varför jag inte intresserar mig för just poesi. Med de flesta kulturella avtryck har jag åtminstone haft perioder. Inte med poesin.

Så för mig blir inte det här unisona hockeyvrålet idag något jag kan instämma i. Det beror inte på Tranströmmer. Det beror på mig. En sorts lucka, en brist.
Jag förnekar inte det som Gabrielle säger, att poesin kan ändra på sakernas ordning, få en att se på nytt sätt.

Annat jag inte heller gjort som de flesta inom kulturella områden gjort, mer eller mindre:
- gått på författaruppläsningar
- deltagit i litterära tidskrifter innan publicering av första boken
- läst litteraturhistoria på universitetet
- eller språk

Jag vet inte varför här heller. Jag har ö h t aldrig velat vara en del av en litterär värld, om en sådan existerar.
Och spelat och tippat och köpt lotter har jag heller aldrig gjort. Om jag haft pengar över har jag satt in dem på något tråkigt sparkonto av något slag.
Sån är jag.

Årets pris

2011-10-06T16:25:00.000+02:00

I Le Monde låter det hela rättså tråkigt. Både livet och dikten. Håsen underförstås bero på samarbetet med Robert Bly, som gjorde poeten "stor i det anglosaxiska språkområdet".

Jag vet inte. Jag läser inte dikter.

Lästa böcker

2011-10-03T09:56:00.000+02:00

Man vill lägga saker bakom sig, komma vidare. Framåt, typ. Jag inbillar mig i alla fall att det är så det är. Kanske är det i själva verket helt annorlunda. I såna fall försöker jag inte fördjupa mig i det.

Bernur har läst En underbar roman. Det vet väl i stort sett alla bloggens läsare redan, kanske. Men jag nämner det ändå, eftersom jag blev glad av recensionen.
Bernur konstaterar också att jag fortsätter att blogga, till skillnad från många andra författare. Vet inte egentligen om jag behöver hålla på och förklara den saken, men ibland undrar jag ju själv varför jag håller på. Det jag kommer fram till är att det är för att jag inte bor i Sverige. Jag finns liksom lite på svenska, via den här bloggen. Blogo ergo sum, var det någon som skrev på sin blogg, minns inte vem eller var. På mig stämmer det.
Och eftersom jag har hållit på rätt länge nu så har det hela utvecklats till att bli en sorts löst sammanhållen grupp av vänner. Bloggare är mina brevvänner. Rätt många har jag träffat, rätt många har jag kontakt med bakom bloggscenen, i kulisserna. För allt kan inte sägas på en blogg. En blogg är en del av offentligheten.

Men att lägga saker bakom sig. Jag har medverkat med en kort text om Bollmora i Axess sammanfattande bok Under omprövning (Atlantis 2011, redaktör Johan Lundberg), som jag nu också läst stora delar av. Kanske inte allt, nej, helt säkert inte allt, men en hel del.
Och jag kommer att tänka på en god vän, arkitekt, som då den stora biografin om Gunnar Asplund kom ut, direkt gick ut och köpte den, eftersom man ju måste ha den!, och sen omedelbart klämde in den i bokhyllan, utan att öppna den.
Varför, kan man fråga sig. Jag har ju läst stora delar av Under omprövning.
Därför att jag kände igen det allra mesta. Det jag inte hade läst förut var helt klart i samma andas barn som resten. Tidskriften Axess uppfattar jag som mer "spretig" (kärt förläggarord om debutromaner), man kan också säga mer mångstämmig. Inte fullt så unison.
För Under omprövning är just unison. Det gör den lite väl mastig för mig.
Här finns många fina texter. Ämnena är konstkritik, särskilt samtidskonsten och förhållandet stat-konstnärer-gallerister, poesins ställning idag, den seriösa musikens och arkitekturens. Saknas gör väl möjligen och skol- och utbildningsfrågor, som ju tidskriften tar upp. Även annat saknas, men allt måste ju ha någon begränsning och man kan helt klart säga att det är vackert så.
Utöver skribenter som medverkat i tidskriften sätter redaktören, Johan Lundberg, sin prägel på boken. De debatter han initierat, den om OEI-poesin och offentligheten, liksom den om den föreställande konsten i utställningen Figurationers kölvatten gås mycket grundligt igenom igen. Med namns nämnande av alla motståndare.
Och här känns läsningen lite för mig som Under omtuggning. Sorry to say, för jag håller i sak fortfarande med Lundberg om det mesta han skriver. Det beror förmodligen på att jag följde och deltog i debatterna litegrann, från just denna blogg.

Och då är vi tillbaka där vi började. Man vill komma vidare, ja?
För Axess del tycker jag att det här var en viktig och bra bok, fin dessutom, snyggt omslag och välgjord layout. Men nu önskar jag Axess och dess redaktion många nya debatter.
Liksom deras läsare.
Det behöver den svenska offentligheten.

Gårdagens kalla kokta

2011-09-30T15:25:00.000+02:00

Vad är det? Eller vilka är det?
Jag får sån lust att skriva boken. Eller vara redaktör för antologin.

I själva verket handlar det om makaroner. Och vad man gör med dem.
Men låter det inte som en satsning från SVT? Först ut på banan är Sir Arthur Conan Doyle, här i Gårdagens kalla kokta.
Eller: Idag smörwokar vi gårdagens kalla kokta.
Potatisar, makaroner, deckare.

Kanske borde man starta ett matradioprogram, ett alldeles eget, inspirerad av P1? Vad det heter har ni väl fattat vid det här laget, men för att förvirra lyssnarna så kör man slalom mellan gammal krimlitt och anrättning av rester. Och man låter sig inte begränsas av det. Man a.k.a. ALLT, typ.

Sen när man tröttnat på det så gör man smoothies istället. Jag och yngste sonen har börjat konsumera smoothies i en smoothiebar i vårt köpcentrum. I förrgår var det en sån där alldeles guldfärgad och het kväll, en omöjlighet, liksom. Trettio grader och höstfärger på löven, och vi satt på en uteplats och jämförde våra kalla kokta. Fast de var mixade och okokta. Råa. Om man säger så.
I en smoothie kan man ha ned vad som helst, det är en sorts mixad kompost, liksom. Tulpaner och mynta, tomater och bladselleri. Och röda bär, och tropisk frukt.

Den där stunden på den där uteplatsen var som tropisk frukt. Mitt i Paris.

Nu har vi två gamla bananer på banan här, på bananfatet. Och de ska in på banan. Jag har köpt lite fetare yoghurt, äppeljuice, frysta hallon och frysta blåbär. Det blir en drottningsmoothie som lagom hårt påminner om det där landet i norr där folk käkar det som växer i skogen.

Bon Apetit,
Kalla Kokta Redaktionen

Sakernas tillstånd

2011-09-28T19:42:00.000+02:00

Läs den här långa och bra artikeln av Per I Gedin i senaste Axess om bokbranschen.

Så har jag också tolkat situationen, om än med mindre detaljkunskap och mindre historiskt kunnande. Och nu till frågan: kommer den svenska förlagsbranschen, eller de svenska storförlagen som det ju handlar om, att faktiskt försöka komma till rätta med det här?

Några noteringar

2011-09-27T19:18:00.001+02:00

Kul med folk som har ett lagom distanserat förhållande till sina (franska) grannar. Man undrar lite försiktigt om hon skulle skriva samma sak om sina svenska grannar, i Sverige. Om de nu var likadana, fast svenska.

Enligt tillförlitliga källor börjar nu svenskarna få upp ögonen för Tyskland igen. Fördomarna eventuellt på tillbakamarsch. Folk flyttar till Berlin... fast om det kanske är lite en annan sak, men i alla fall.

Vad gäller Frankrike däremot är det status quo. Men då menar jag just status quo. Hörde utrikeskorrarna på P1 häromdagen, och reagerade just på det där lätt raljerande tonfallet svenskar så gärna har då de talar om fransmän. Men orkar inte leta fram programmet. Det har alltid låtit så och kommer förmodligen alltid att låta så. Avståndet är gigantiskt, oöverbryggbart.

Mitt problem då jag skriver är att jag inte kan lämna ut folk. Inte ens franska grannar, på en svensk blogg. Jag har en sorts moral som säger att det jag skriver ska jag kunna stå för, också om det översätts. Det kanske Malmsten också har, den där gränsen är säkert personlig och det är inte säkert att hennes franska fd grannar skulle stämma henne. Inte säkert alls. Och för övrigt kanske hon har hittat på dem, eller delar av dem.
Ändå är det ju så att det som ligger nära det verkliga, nära vad som verkligen händer, det är vad som säljer och skrivs om. Verkliga franska grannar bättre än påhittade alltså. Verkliga franska grannar som stämmer säkert också.
(Om någon undrar: Ja, jag tycker att Malmsten har ett ytligt och lätt fördomsfullt förhållande till sina grannar, även om hon för all del verkar gilla dem.)

Nu verkar vi ha en höst med ytterligare en sån här verklighetsfejd framför oss. Ann Heberlein stämmer inte Svante Weyler, det gör man ju inte i Sverige, man tar aldrig reda på vad man faktiskt får och inte får säga. Det ska, enligt Weyler själv, det svenska konsensus, själva debatten reda ut.
(Själv trodde jag aldrig riktigt på Heberlein, och det var nog ett riktigt förhållningssätt.)

Och en säkert fin roman som Anna-Karin Palms Snöängel kommer att fullkomligt skymmas av trätorna kring verkligheten. Jag är totalt less på alltsammans, innan det ens har börjat.
Men Palm tänker jag läsa.

Uppdatering: jag har tydligen skrivit om just dessa två förut. Tål omläsning.

Klubblazer

2011-09-26T14:46:00.000+02:00

Det här med klubblazern. Jag har inte glömt det. Man kan inte säga att jag har köpt en ny, men jag har köpt en sorts kavaj. På något sätt föreställer jag mig att den är början på ett nytt liv. Det kanske är att ta i, men kavajer har den effekten på mig. Ett nytt liv.

Jag skojar inte.

Så här: i januari började jag träna, jag gick på franska friskis och svettis som är exakt som det svenska men heter la gym suédoise. Jag har skrivit om det tidigare. Man kan bli galen eller också kan man se det som något positivt att man känner igen dansmusik och låtar av Paul Guetta eller vad han nu heter. Lady Gaga, Shakira. Nu håller jag på att tappa tråden, men jag kommer tillbaka. Till den. För de här låtarna återkommer numera då jag springer. Jag delar nämligen ipod med min son. Han har halva och jag har halva. I hans halva är det Brit Pop Awards 2010 och annan gym-musik som gäller. Och det är bra att srpringa till. Bäst är M.I.A.

Men man kan väl sammanfatta det hela som att jag uppdateras, möjligen på ett något slumpartat vis, men bättre så än inte alls, kanske. (Min halva kan man inte springa till, det är gammal depprock och Cohen, typ, man tappar i tempo.)

Men poängen var att komma i klubblazern till våren, eller hur? Nu gör jag det, även om det är höst.

Allt kunde alltid vara bättre, men nu kommer jag i alla fall i klubblazern. Och vad betyder då det? Jo, det betyder att jag liksom är tillbaka på noll. Efter tre barn och tre romaner så är jag normal igen. Jag tar helt enkelt upp arkitekturen igen. Barn och romaner förpassar jag till fritiden, där de hör hemma.

JCBs skildring av bokmässan får mig osökt att tänka på Midnattsloppet. Jag sprang ju det i somras, en satsning i klubblazerprojeket. Grejen med det var att Författarförbundet drog igång alltsammans. Man fick mail där de skrev att de utmanade översättare och illustratörer (eller vad det nu var), och att vi skulle skriva in oss mangrant och skicka uppgift om startnummer, så skulle de återkomma om gemensam träning och möjlighet att ta ett glas i samband med loppet.
Jag gjorde allt det där. Hörde inte ett ljud från dem.
På Zinkensdamms IP var det hur mycket folk som helst, och tält. Inget författarförbund, däremot Bonniers och Norstedts hade varsitt. Båda var helt tomma innan start.

Då jag kom tillbaka efter väl förrättat värv gapade förlagstälten precis lika tomma, men jag snodde en sportdryck i Bonniers tält. Det tyckte jag att de kunde bjuda på.

Och jag har naturligtvis hört av mig till Författarförbundet och frågat vad fan de menade med detta. Men jag har inte fått något svar.

Därvid lag liknar de faktiskt Bonniers och Norstedts.

Så, en annan rubrik hade kunnat vara: Absurda upplevelser i bokbranschen. Hej.

Länktips

2011-09-23T20:40:00.000+02:00

Jo, en grej till. Jag uppdaterar inte för det är verkligen ett helt annat ämne. JCB verkar klara sig fint på den tysktalande bokmässan, tycker jag. Flera fina artiklar på hans blogg just nu.
Men här når han inte ända, fram, eller?
Jag tycker att den som refererar samtalet (TOve Leffler, SvB) är - tendentiös. Vart vill hon komma? Och rubriken? Min gissning är att samtalet ("pratet") inte handlade riktigt om det som är Lefflers slutkläm, ett rent nyttotänkande för litteraturkritiken.
Tänk om det faktiskt är så, litteraturkritik är en genre i sig?

Favicon

2011-09-23T20:16:00.000+02:00

Hoppsan, det blev litet. Grejen är den att jag hittade en ny funktion hos blogger. Favicon, stod det högst upp. Man kan, istället för blogger-b pilla in en egen bild. Den här har jag själv gjort, det är en bild av Eiffeltornet som finns i min roman.
Först var den för stor, då krympte jag den, till den här storleken. Sen var den inte kvadratisk! Så då går det inte i alla fall, men jag ska nog hitta någon annan bra bild och göra den fyrkantig och sen ha den som favicon.
Frågan är vad det ska vara. En rolig bild på ett par rullskridskor, kanske. Eller ostmaskar eller något annat som man inte vet vad det är riktigt.
Jag har en bra bild på handikapptänder, nånstans. Den kanske jag tar.
Funderar på att vid tillfälle publicera hela den historien, det kanske kunde vara en idé. Historien om handikapptänderna, Hallonskurken med mera.

Till slut la jag till den som profilbild.

Kitt, jag är min kropp!

2011-09-18T19:41:00.000+02:00

Nu är det slut med överstar i badtofflor på parkbänkarna i den här stan. För resten, JCB skrev om gänget för en tid sen, de där som tomtar runt i pyjamas och tofflor, jag tror att det är där vi finner svaret. Hur som helst, det har blivit höst, så där kall och blåsig höst, då och då med sol, då och då med några regnstänk i luften, som om de aldrig kom ned.
Och det är så jäkla - typiskt. Jag har hört på radio igen, om PMS-monstret och om att föda barn som Existentiell Fråga (Filosofiska Rummet). Kittfilosofen var med igen. Jag har svårt för henne. Kitt, jag är min kropp! Kitt! Det har jag aldrig varit förut.
Och PMS-monstret. Ett helt osannolikt program. Folk som ville slå ihjäl sina sambos, typ. Och som sökte för det då de kom upp i 40-årsåldern. Varför inte tidigare, undrar vän av ordning. I alla fall, sen kom en av dem på att hon inte ville det längre då hon börjat med yoga, en annan ville inte heller efter att ha gått ned trettio kilo och satt igång träning fem dagar i veckan.

Jag tycker, ibland, att P1 är en sorts skrattspegel. Mycket snack och lite verkstad. Herregud. Det är normalt, tänker jag, hela den där pms-grejen är i fortplantningens tjänst. Folk tror att de ska ha trevligt med sina sambos. Det är fel. De ska ha barn med sina sambos.
Och så kommer de upp i fyrtioårsåldern och så vill de inte ha barn längre och så blir det där ett problem. Att de vill slå ihjäl dem. Och då måste de börja med typ yoga.

Det är egentligen ganska konstigt att till slut vara i fyrtioårsåldern, eller säg mer 45-50-årsåldern. Man är medelålders. Man springer. (Eller börjar med yoga.) Något tippar över, får en annan riktning. Man vet inte riktigt vad.

Å andra sidan har annat också hänt. Eventuella barn har blivit tonåringar, det är helt uppenbart att de är kapabla att slå ihjäl sina sambos, men eftersom de inte har några sambos än så ligger syskon och föräldrar illa till. Det händer liksom grejer. Men andra grejer. Fokus ligger utanför jaget. Jag är inte längre min kropp.
Kitt, vad det är skönt.

PS. Egentligen gillar jag programmet Filosofiska Rummet. Just det här var dock lite banalt. Det lärde mig inget nytt.

Några ordningsregler

2011-09-17T10:38:00.000+02:00

Jag tycker att man ska springa medurs i parker. Jag fattar inte hur folk kan springa åt andra hållet. De flesta parkerna i den här stan är så gott som runda, man kan i vilket fall som helst runda av hörnen. Vad är väl då självklarare än att betrakta sig själv som den yttersta spetsen på en liten visare som liksom tickar runt där ute i periferin?
Men, problemet är att man möter ett lämmeltåg flåsande åt andra hållet. Oreglerade horder, klunsvis med folk som springer n'importe comment. Man måste liksom sicksacka sig fram. Ingen raksöm alls.

Sen är det en annan grej. Mot Seine ger nedförsbacke bort och uppförsbacke hem. Opsykologiskt. Bort från Seine på väg ut, alltså. Men då kan man inte springa i Luxembourgträdgården, vilket jag gjorde i alla fall idag. Den är platt. Och full med joggare. Verkligen proppfull.

Skorna var bra. Skenbenen känns som prima kärnfuru, inte en kvist så långt ögat når. Ändå var det liksom lite snopet.

Nu ska jag gå ut och köpa en lammstek.

Länktips, svensk skola...

2011-09-16T19:15:00.003+02:00

Jenny Maria är något som förefaller klart oetiskt på spåren. Jag orkar inte länga till allt, det gör hon själv. Däremot postar jag den kommentar jag lagt på Jeppis blogg även här:

Hej Jeppis,
Har läst trådarna (och sett reklamfilmen). JennyMaria var inte kränkande, men hennes ton var hård. Hittills har jag inte sett dig bemöta det hon säger, det vill säga att det är olämpligt att ett gäng lärare står och gör fullkomligt onyanserad reklam för en tjänst deras skola köpt in för skattepengar. De eventuella jäven har jag inte satt mig in i, men JennyMaria brukar vara väl påläst. Stämmer de så vore det intressant att höra din synpunkt även på dem.

Med vänliga hälsningar,

Karin Stensdotter

(Och FYI, lägger upp denna kommentar och några länkar även på min blogg.)

Uppdatering: Nej, Jeppa släppte inte fram ovanstående kommentar, kanske inte helt oväntat. Nåväl, länkar kan hon inte göra något åt. Men någon sorts svar har ändå åstadkommits av "en av 2 rektorer" på Smedingeskolan. Jag skulle ju råda Smedingeskolan att köpa Svenska Skrivregler om de nu har (skatte)pengar att spendera!

Uppdatering 2: Annaa M påpekar att min kommentar dykt upp på Jeppis blogg. Bra! Sen har hon invändningar mot tonen i några av kommentarerna här, invändningar jag i viss mån kan förstå. Jag har, i min tur, kommenterat.
JennyMaria har skrivit ett långt inlägg om den respons hon fått på sin första text i den här frågan. Det är inte varumärket som behöver uppmärksamhet utan verksamheten.

Stilstudie mm

2011-09-15T18:37:00.000+02:00

Apropå kolonialism (tänkte inte läsa Guillou, eftersom jag inte riktigt orkat läsa klart hans andra böcker heller) såg jag den här monsieuren på en bänk i parken idag. Jag tyckte att han var rätt flott. Kolla överstestilen! Sån där kort musche, Higginskofta, men så har han t-shirt under den och till det afrikansk bralla samt afrikanska tofflor. Om inte han faktiskt är gammal överste så stämmer inga av mina fördomar.

Vad gör jag?
Ja, säg det. Jag ritar lite, skriver lite, springer lite... jo, jag har bestämt mig för att ta tag i det här med löpningen. Så eftersom jag kände av mina benhinnor här (det där stället där det känns som om smalbenet är ett vedträ med en kvist eller ett kvisthål) så bestämde jag mig för att slå på stort. Jag gick till en sån där affär i stil med Löplabbet och fick springa på matta! (höll på att trilla av) och säljaren kollade mina underben på en skärm. Sen sa han att jag pronerar. Jomän. Här proneras det, kan jag säga. Samt att hälften av alla kvinnor och fyrtio procent av alla män tydligen gör det. Och då ska man ha skor som kompenserar för detta.

Vidare fick jag ställa mig på en liten grej som var ungefär som en elplatta fast tvärtom, det var mina fötter som avgav värme och där kunde man konstatera att jag har extremt höga fotvalv. Börjar ni tröttna? Jag förstår det, men jag framhärdar. I avtrycket sitter inte framfoten ihop med hälen, typ. Ja, då fick han sälja extra sulor också. Och han erbjöd mig specialgjorda som gjordes genom att jag ställde mig i nån sorts deg och sen gjorde man en avgjutning och sen en sula efter avgjutningen.
Men där sa mitt förnuft och min budget stopp.

Så nu har jag de flotttaste gymnastikskor jag någonsin haft, men jag plåtar dem inte idag.

Jag har inte slutat blogga och framför allt inte slutat läsa! Ville bara ha det sagt. Hej på en stund.

September Song

2011-09-07T11:59:00.000+02:00

Här är lite rörigt och mycket att göra, det är det alltid så här års. Men igår läste jag i alla fall en novell med sonen. Den kan man läsa om här. Har bestämt att i år så läser jag en del av det han har att läsa, och dessutom att vi pratar om vad han läst. Sommarens läsning var som sagt Cyrano, som jag till slut tycker att han fått rätt bra kläm på (trots "mycket dialog"). Vidare läste han en annan bok, självbiografisk om judisk pojke som kristnas och överlever tack vare detta och falska papper. Sonen verkade ha fattat det mesta av den också.

Annars. Aktiviteter, skor, frisör, papper och mer papper. Kastanjer som faller med dunsar ned i trottoarerna, ljumma eftermiddagar med guldljus och kalla morgnar.

Själv röjer jag, sorterar ut för små och på andra sätt konstiga kläder, tar itu med papperstravar och avslutar så småningom ett fårhusprojekt. Hoppas jag. Hörs,

Turism

2011-09-04T20:58:00.000+02:00

I morgon börjar skolan och jag får inte in P1 på min telefon. Igår hade jag dessutom slut på min anslutning till internet varannan sekund ungefär. Jag började förbereda mig på ett liv utan uppkoppling, typ. Bara telefonblippande, och det blir rätt jobbigt. Beklagade mig för mannen som lät förstå att det nog var dags för en ny dator. Men så funkade den igen idag och jag tänkte att den hade lagat sig själv. Nästan läge för Halleluja. Fast så visade det sig att maken hade omstartat freeboxen. Ja, vi har freebox här, disajnad av Philippe Starck. Googla om ni inte tror mig.

Det har varit åskväder och picnic. Picnicen tillsammans med en fransk familj som var i Stockholm i somras. Vi träffade dem utanför Wasamuséet, om det är bekant. (Här i eliten stavar vi kvalitet och museet lite fel, det ingår.) Vi käkade lunch på Blå Porten och sen var vi på Gröna Lund. Hemskt. Men i alla fall. Sen åkte de till Grinda där de hade hyrt hus tillsammans med en annan familj.
Idag utvärderade vi. De tyckte att det hade varit underbart, trots inget rinnande vatten i stugan (kran att dela med två andra stugor) och trots mulltoa. Och små sovrum och våningssängar - det brukar de ha svårt att hämta sig från, fransoserna. De hade fiskat och varit tvungna att rensa fisk hela tiden, svårt utan rinnande vatten, sa de. Görs direkt på stranden, sa jag. Och så hade de paddlat kajak och läst böcker men det fanns inget vin att köpa på plats och nästan ingen mat. Och på det stora hela konstaterade vi att Stockholms skärgård inte är ett dugg anpassad till utländsk turism. Min kompis hade haft jättesvårt att öht hitta något att hyra att bo i. Och det där med mulltoa och våningssäng... Och sen båtarna som inte gick så ofta.
Ändå var det som sagt nöjda.

Känner en spansk familj som gör samma sak. Hyr en stuga i skärgården i fjorton dagar och bara lägger nät hela tiden. Bastar och lägger nät och gillar att det inte är en katt där. Inte ens en väg att dra rullresväskan på.

Kanske kan det aldrig bli bättre. Odd sydlänningar som tar sig upp till Sverige för att de gillar det oanpassade. För ändrar man på det så blir det ju som vanligt. För dem. Och då kan de ju lika gärna stanna hemma.

Elitfeminister

2011-09-02T21:01:00.000+02:00

Jag blir inte klok på det här ordet. Folk använder det som skällsord. T ex här. Om man nu inte gillar feminister, varför kallar man dem då för en elit? Elitidrottsmän är okej, eliten inom forskningen antagligen också. Eliten inom i stort sett allt är okej, eller?
Visst, i Sverige finns förakt för eliten, eller eliterna. Gäller ju även Horace och gänget, som ofta bemöts med misstro.
Men inte fasen skriver man elitakademiledamöter vill få oss att läsa Nobelpristagare, som rubrik.

Om jag inte gillade feminster (vilket jag inte alltid gör, men det händer) så skulle jag kalla dem något annat. Medelmåttsfeminister. Moralistfeminister. Fast ännu hellre dumfeminister, slentrianfemister och Perssonfeminister - minns att Göran Persson ansåg sig vara feminist. Det var då jag själv insåg att jag antagligen inte var feminist.

Samma sak med "pk-eliten". Om man nu tycker att den är begränsad och moraliserande, varför kalla den för elit? Vissa journalister kanske vill styra och ställa med folks värderingar, men det är ju faktiskt inte de som bestämmer. Så någon elit på det sättet, som forna tiders överhet, är de ju inte.

Detta apropå på ett inlägg hos Annaa Mattsson, som inte alls handlar om elitfeminister, utan om en antologi om skilsmässor, vad jag fattar. Fick en känsla av att t ex Gabrielle var sugen på det.

Själv är jag försiktigt positiv till eliter, i alla fall en del. Hej.

Mina ev. planer

2011-09-02T10:55:00.000+02:00

Här fortsätter det att småputtra. Satt med en blankett från författarfonden för att söka bidrag. Gick fint, klarade allt till nummer 3.
Beskrivning av den litterära verksamheten.
Va? Men den står ju där. Blindstyren. Tre romaner. Okej, okej, inte jättemycket, men det är den litterära verksamheten, mina damer och herrar.
Så läser man det finstilta:
Beskrivning av den pågående litterära verksamhet samt ev. planer för den närmaste framtiden. Komplettera ev. med beskrivning av din ekonomiska och sociala situation som litterärt verksam. Lämnas på separat A4-papper. (max. två sidor).
Men är de helt från vettet? Mina ev. planer??! Max två sidor?
Dålit, mina vänner. Riktit dålit. Annars hade man ju ev. inte sökt nåra stipendier. Ju.

Nä, jag skriver inget där. Jag ger fan i det. Nu bråkar barnen om ett ev. spel vi har. Hej.

Helmet

2011-09-01T20:09:00.000+02:00

Här puttrar vi vidare. Idag står på schemat: annan affär för lågskor till yngste sonen, Vercors Le silence de la mer, som äldste sonen ska läsa innan skolstarten (måndag), han håller på med Cyrano (det går sakta), gnällde i början över att det bara var en massa dialog, tills hans syster upplyste om att det var en pjäs. Han är verkligen inte litterär, som de säger här. Om Anne Franks dagbok suckade han över att hon "raconte sa vie", är väl ungefär samma som intresseklubben på min tid.
Samt eventuellt ett spel.

Jag läser tidningar och bloggar och har diskuterat näthatet, fast bara lite.

Om jag orkar ska jag ta en bild på vår port, det står att det är ett bygge och att det är förbjudet för folk att gå in och att det är obligatoriskt att bära hjälm. Funderade på ett brev till byggledningen, något i stil med:

Vi är en familj som bor i ert bygge på boulevard Arago. Vi kom hem från semestern igår och då stod det på porten att vi inte får gå in om vi inte har hjälm (obligatorisk). Nu har vi inte fått några hjälmar (obligatoriska) och då undrar vi hur vi ska göra nu. Kan vi gå in eller inte, och är det inte väldigt farligt?

Jag tröttnar innan jag börjat. Ytterligare en idé efter att ha läst svensk bokhandels senaste nummer. Jag skriver en roman direkt på engelska. Det verkar vara modellen, se. Och helst en nätbok, dåra. Den ska handla om två kvinnor som heter Vanessa och Miranda, tänkte jag. Antagligen systrar. Sen vet jag inte mer. Kanske ska den heta The Twins.
En dag när de kommer hem från semestern så sitter ett plakat på porten att huset och att de måste ha hjälm nu. (Helmet). Kanske är deras pappa nån typ av lord eller möjligen nazist. Det har jag inte riktigt bestämt än, men troligast är väl lord. Och att de har ett slott på en grön gräsmatta och att de har ätstörningar och Gud vad tråkig den här romanen verkar redan nu.

Vad heter obligatorisk på engelska?

Jag skriver utan att ha något vettigt att skriva om. Det borde jag sluta med. Nu slutar jag. Hej.

Tiden är dyrbar

2011-08-31T21:01:00.001+02:00

Nu mår jag lite bättre, tackar, tackar. Vi har shoppat, det kan vara det. Visserligen inte till mig, men till barnen. Eller ett barn. Var ute med yngste sonen och dottern och erbjöd dem skor. Dottern nappade omedelbart och fick två par skor till henne. Till priset av ett par dubbelt så dyra. Nu återstår att se vad som håller längst. Men sonen ville inte ha skor, han ville ha en ny klocka.
Men det är ju inte samma sak! Du behöver nya skor här nu, kan inte gå i sandaler och badtofflor hela hösten.
Nej, det tyckte inte han. Han tyckte att han behövde en ny klocka. Man kan ju inte ha samma klocka varenda skolstart, typ.

Har ni tänkt på det, att klockor blivit förbrukningsvaror?
Jag fick min första klocka när jag fyllde sju år och så småningom skulle börja skolan. Det hela var en allvarlig sak, givaren min farfar som enligt min pappa var "klockskojare" hela sitt liv. Han sålde och köpte begagnade klockor, helst med vinst. Kanske var det en bisyssla till den där pantbanken. I alla fall. Min första klocka var en TIMEX med vit urtavla, arabiska siffror och vanliga visare, en sån klocka som barn ska ha för att lära sig klockan. Den hade jag rätt länge sen, fick kanske nån ny Moretime i tonåren och en fin blänkande liten CERTINA i typ artonårsåldern av pappa. Allt i borstat rostfritt. Damstorlek och urtavla med förenklade romerska siffror och sekundvisare också. Bakgrund lätt gråtonad.

Mina barn byter klockor som skor. Mellansonen sliter ut dem. Till slut är de så repiga att siffror och visare inte syns bakom glaset, och när jag vill lämna in dem till urmakaren så rycker han på axlarna och säger att det kostar lika mycket att byta glas som att köpa en ny klocka. Sexhundra spänn för en klocka som håller i ett par år. Max tre. Klart att man kan se det som ett rätt billigt nöje. Ändå stör det mig på något vis.

Själv byter jag också klocka oftare. Det råder det ingen tvekan om. Och de där små, små stela smyckesuren som jag tror var i guld och som min farmor hade tror jag aldrig mer att man kommer få se igen. Jag menar, har man mycket pengar att lägga på klockor idag så köper man väl dyra märkesklockor och har dem omväxlande. Matchar kläderna och sånt.

Jaja, nu ska jag inte tjata mer om det här. Det var mest för att säga att jag repat mig. Tillfälligt i alla fall. Hej.

Misantropens dröm

2011-08-31T11:41:00.000+02:00

Jag har ont i hjärtat. Jag vet inte vad det är. Sommaren över? Barnen stora? Ungdomen borta, långt långt borta, i ett land där jag inte finns längre. Jag tycker mer och mer illa om att bo här. Jag har svårt för i stort sett allt nostalgiskt franskt, antagligen för att jag inte delar nostalgin. Jaha, så lät den franska punken. Och? Jaha, så gjorde de på femtiotalet. Och?
En djupt sittande känsla av att det här landet inte angår mig. Jag bryr mig inte. Deras banker går i putten? Fine with me. Statsskulden inte ens petad på på de tjugo år jag bott här. So what? Inte en enda pensionsreform, inte en enda reform av statligt anställdas villkor, istället nedskärningar av antalet tjänster pga lärarbrist på sina ställen. Jo, det stör mig faktiskt. Men det här landet är totalt jävla omöjligt att ändra. Det kommer att köra huvudet längre och längre ned i sanden. Tills det kvävs.
Houllebecq har rätt, det enda de kan är turism. God mat, gott vin och bra vägar att köra runt i bil på (dåligt med sexditon, dock, det kan begränsa saken något. Men vadå, par i övre medelåldern?). När världens medelklass är utdöd är Frankrike dött, och i och för sig, det lär väl dröja.
Jag är inte intresserad av mat och vin och bra vägar och bilkörning, så för mig får det gå som det vill med den saken.

Det enda jag, fortfarande, tror är något bättre här, är delar av utbildningssystemet. Men då blir barnen fransmän, om de genomgår det. Jaha. Och?
Ja, inte ens det bryr jag mig faktiskt om. Inte så länge de kan prata svenska, förstår svenska. Fast det gör de ju inte heller. De delar inga minnen (det hade de väl inte gjort ändå), men de fattar inte ironin i att ingen som inte kan sjunga Kumbayaya är svensk. Blev det rätt?
Jag vill bort från precis alltsammans, och jag kan inte precis säga att jag vill till Sverige heller för där har jag ju ingenting att göra.

Det jag vill är försvinna in i en av mig uppfunnen fiktiv värld. Och det lär ju dröja tills jag kan göra det. Men det är åtminstone vad jag vill. Hej.

Grejer jag inte fattar

2011-08-23T09:08:00.000+02:00

Kan någon förklara det här för mig? Är verkligen alla de här "paketen" helt bortkastade? Okej, vi har fattat det som så att antingen måste en mycket hårdare styrning in på central nivå (överstatlig), i såna fall för att man ska kunna behålla euron men antagligen även resten av Europatanken, eller så gäller Norbergs tes? Var och en klarar sig själv men med så goda förutsättningar som möjligt?
Det här tyckte jag också var en bra text. Även om jag inte blir klokare av den.

Men frågan är rätt ställd: Vad händer nu?

Annars fortsätter jag att läsa Roth.

Mina svägerskor

2011-08-22T08:41:00.001+02:00

Det är svägersketider och jag har ögona på skaft. Vad säger ni om ett ångstrykjärn kopplat till en vattenreservoar i stil med en tryckkokare? Eller metallställning med vinranka och druvklasar i taket? Underjordiskt kök. Nya jättekrukor att ha buskar i? Bagageburk på taket. Sandaler som ett par jag själv skaffade mig, men som jag inte använder. Ohållbart vid deff. Har gått över till des birks.

Hur mycket dricker svenskar nu för tiden? När man följer svenska yngre journalisters twitterflöden så verkar det som om det är något man gör dagligen. Dricker vin. Franska svägerskor på semester dricker typ ett halvt glas, kanske dagligen. I övrigt vatten. Själv har jag återgått till ett för mig klassiskt svenskt beteende. Inget alls i veckorna. Ev. max 1/2 fl. fred. el. lörd. A.k.a lagom.

Och till min stora besvikelse, de har slutat med jeanskjol. Det har iofs jag med, men jag tänker göra om min till lampskärm. Det tänker nog inte de.

Och så har jag lärt mig en n'y förhyrning, a.k.a. Jättebra. Hej.

Exilgrejen mm

2011-08-18T17:50:00.000+02:00

Well, well. Har suttit här och inte fattat varför det inte går att skriva inlägg just nu. Hittade en lösning som jag hoppas är provisorisk, ändra språk till engelska. Så det gjorde jag.

Annars är jag på g. Tänker på en roman jag borde skriva. Tänker på bra romaner jag läst i sommar, som Radetzkymarchen och Utrensning (som Jorun påpekade att Oksanens bok heter) och på andra bra romaner, som Makines näst senaste och även Roths Job (som Jens Christian påpekade att den heter).

Grejen är att en bra roman ska gripa stort över tid och rum, den ska också innehålla konflikter, liksom den ska innehålla en massa annat.
Radetzky spänner över tre generationer och ett imperiums glansperiod och fall.
Oksanens gör samma sak, i alla fall i princip. Imperiet är visserligen ockupationsmakten som liksom inte helt försvinner - maffian blir ju kvar, men annars kanske man kan säga det.
Makines bok som jag läste för ett par år sen spänner i tid över författarens liv, och det innebär Sovjetunionens fall. Den innehåller även exilbiten. Makine är exilerad ut ur något som inte finns längre.
Roths Job slutligen kan man väl säga beskriver den östeuropeiska judenhetens - fall. I just den familj det handlar om så överlever man visserligen, men man utvandrar till USA, och det är rätt givet att själva kulturen försvinner. Exil är det också.

Så, om man då jämför med Sverige. Sveriges 1900-tal har inget eller snarare mycket litet av det våld resten av européerna levt med, blivit offer för respektive utövat. Sverige har liksom kurat i skuggan av detta, hoppats att inget ont öga ska se det, fifflat lite mer räkenskaperna, varit nöjt med god folkförsörjning och pragmatism."Vi ska inte ta ställning i stormaktskonflikten."
Jag läste en roman som inte alls tog upp detta, Oline Stigs bok (Jupiters öga) om hennes farfar och farmor, som var nazister. Det var en svensk bok, men farföräldrarna var norrmän, vilket naturligtvis gjorde saken värre. I alla fall där. Det framskymtade men kunde ha fördjupats.
Nå, det var en bok där Stig hittade på det hon inte visste om sina farföräldrar, men det var inte en bok som egentligen svarade på den fråga hon själv ställde, nämligen Varför gjorde de så här? Och den hade ytterligare en gigantisk brist - om nu detta var ett ämne att skriva roman om, vilka konsekvenser hade farföräldrarnas val för Oline själv?
Noll svar. Verkade inte ha några konsekvenser alls, förutom att hon alltid hade skämts för dem. Det skrev hon. Men det var allt. I övrigt framkom det att hon levde gott i ett radhus i Vaxholm och att hon såg sig själv som en sorts intellektuell, om inte överklass, så åtminstone - medelklass. En resonerande människa, typ. Inte som de dumma grannarna som ville fälla fula träd mellan tomterna.
Äh.

Vart jag vill komma? Jag tänker att om man ska skriva den här sortens roman så måste man ha material ända fram hit och nu, man kan inte behandla en bit historia i tiden där borta utan att ge den någon sorts förankring här och nu. Man kan i och för sig skriva romaner som tilldrar sig i historisk tid, det är inte det. Men skriver man i den autofiktiva genren så måste man satsa mer. Sig själv.
I annat fall får man hitta på ända fram. Låta fiktionen löpa linan ut. Spänning. För att läsaren ska vilja läsa vidare så krävs mer än en skolboksaktig uppräkning av sen hände det och sen hände det och jag förstår inte varför. Man måste ha en intrig. Gåtor i gåtorna. Överraskningsmoment, in i det sista. Vändningar. Peripetier.

Det är svårt att skriva bra romaner. Men det är inte omöjligt.

Transfer

2011-08-17T16:42:00.000+02:00

Rensning.

Tillsammans med Åmarks bok Att bo granne med ondskan sommarens bästa läsning. So far.

Bot och bättring

2011-08-10T11:36:00.000+02:00

Hej,
Jag har försummat denna del av min tillvaro. Tänker ibland att om jag bodde i Sverige skulle jag antagligen inte blogga. Inte skriva några romaner heller, antagligen.

Men nu har jag läst en bok! Ja, egentligen har jag läst flera. Klas Åmarks Att bo granne med ondskan, som var mycket bra. Apropå det, den här utredningen som drottningen själv gör om sin pappa, är det inte något skumt med att den här judiske mannen efter en kort tid "lämnade tillbaka" den där farmen? Stämmer det så kom han visserligen undan med livet i behåll. Men det var också allt. Någon egendom hade han alltså inte kvar sen...

Jo, jag har läst Barnen av Ida Jessen. Den tyckte jag också var läsvärd. Handlar om ett utsnitt av i första hand en kvinnas liv, hon är ung och hinner bli medelålders, hon får en dotter ung och sen handlar det i stort sett om hur hon liksom försöker få ihop sin tillvaro. Man kan säga att hon med moderna ord "satsar på sig själv", eller kanske att hon satsar på "sina relationer". Hur som helst är det rätt splittrat och i slutändan kanske inte helt lyckat.

Det handlar helt enkelt om den moderna kvinnans dilemma, att få ihop det där med barn, karriär (även om den biten är nedtonad i den här boken, vilket är bra) och man. Eller män.
Och var hon hamnar då bokslut görs.
Till det kommer fina bipersoner, hur man liksom bygger upp ett liv med vänner och de moderna relationer vi har idag, dagisfröknar, grannar, jobbkontakter... hur det är att leva i ett litet samhälle.

Well, läs den.

På lördag ska jag springa Midnattsloppet. Jag har hårdtränat de senaste tio dagarna, varannan dag enligt en god väns råd. Okej, okej, jag borde börjat tidigare. Jag kommer inte att orka springa hela (10 km), men jag kommer nog inte diskas och ätas upp av sopbilen som åker efter den sista löparen med glappande käftar. En timme och trettio minuter har man på sig och tröjan är självlysande orange. Hej.

Det som hände

2011-07-26T09:46:00.000+02:00

i Norge hade lika gärna kunnat hända i Sverige. Det är vad jag kommit fram till de senaste dagarna. Överallt annars också - det har ju redan hänt, även om gärningsmännen kom ur andra sammanhang.
Men det skeende vi såg och ser i Norge kan åtminstone jag direkt översätta till min vardag. Hur jag uppmuntrar mina barn till samhällsengagemang och hur jag stöttar deras vilja att ta sig ut och möta nya och redan kända människor. Läger, resor, språk...

Man kan klaga på medierna i Sverige, man kan definitivt påpeka deras ansvar i såna här lägen, men man kan också konstatera att norsk direktsändning i svensk teve fungerar utan textremsa och utan en kulturell tolk, något man ju gärna blir då man tolkar eftersom orden finns i ett sammanhang, ett kulturellt historiskt sammanhang.
Ungdomsläger på öar finns bara här. Nej, det vet jag förstås inte. Men regeringsbyggnader i huvudstädernas kärnor finns överallt.

Jag har drömt mardrömmar om barn på öar och hur jag simmar iväg med dem. Inte så konstigt, min åttaåring behöver en axel att hålla i då han fått en kallsup. Hade vi klarat 600m? Hur kall är Oslofjorden?
Sånt man inte vill fundera på.

Jag vill helst inte tänka på den här gärningsmannen heller. Jag blir bara illa berörd då de foton han själv regisserat gör sin jorden runt-turné, i stort sett okommenterade. Liksom textmassan nu tycks göra. Att kalla den politisk är så vitt jag förstår fel, hopkok och missförstånd, motsägelser på löpande band. Är då gärningen politisk? Det vore fel att påstå att den bara är politisk. Men det vore nog också fel att säga att den endast är en psykopats verk. Att skjuta på folk i en skola eller i ett köpcentrum borde däremot vara utan inslag av politik. Därmed naturligtvis inte sagt att det skulle vara bättre.

Vi kan inte skydda oss mot detta, lika lite som norrmännen kunde det. Vi får lov att leva med den insikten. Men vi kan antagligen bli lite bättre på att mota Olle i grind, reagera i tid, och då menar jag inte bara polisen och politikerna, utan vi, allihop. Det är den lärdom vi kan komma att dra av detta.

Jag är åtminstone glad att jag var här hemma i Sverige då det hände. Annars hade det för mig blivit som Estonia, en mycket overklig historia. Man förstår att något fruktansvärt hänt, att människor man känner kanske omkommit, att man helt säkert känner människor som förlorat anhöriga, men man lever på en plats där ingen bryr sig. Jag var på en middag den kvällen, tyst och just lätt alienerad. Till slut undrade en av fransmännen om jag tänkte på mina landsmän som låg på havets botten. Då började jag gråta och gick hem.

Jag är alltså glad att vara här, glad att förstå norska, tacksam att åtminstone dela känslorna med omgivningen.
Måste också berätta att "mina" franska scouter som just nu befinner sig i Degeberga, på väg till världskamboreet i Kristianstad, skickade ett mail där de skrev att de förstått att norrmän och svenskar är mycket nära, och att de förenades med offren, deras familjer och alla norrmän i bön. Samt att de litade på den svenska polisen.

Jag tror helt enkelt att de är representativa för stora delar av jordens ungdomar.
Så ja, behåll öppenheten och våra demokratiska grundvärderingar. Mer än så kan vi inte göra.

Gare de Lyon

2011-07-18T22:11:00.001+02:00

Tornet

2011-07-18T22:11:00.000+02:00

Läget

2011-07-18T19:47:00.001+02:00

Funderar på att ta en sväng till Gare de Lyon. Jättebra station, alla tåg söderut, nej, inte alla, men många tåg söderut går därifrån. Och kommer tillbaka dit! Min son har varit vid Lac Leman i fem dagar och kommer hem, så det finns ju liksom anledning. Ändå tycker jag att anledning inte riktigt behövs. De här gamla fina artonhundratalsstationerna som fungerar väl än idag är värda sina besök. För stämningen, för mackorna, för alla människor man kan se. Alla öden. Johodå, man ser öden. T ex senast satt jag och tittade på ett judiskt par i min egen ålder. Hon drack kaffe och han käkade ingenting. Efter en stund tog hon fram en banan ur sin handväska och gav honom. Han åt upp den. Jag tyckte att det var en jäkligt irriterande karl som inte kunde bära sina bananer själv. Men jag sa naturligtvis inget, var liksom mer förbryllad.
Sen när jag läste Nådens tyngd fanns en exakt likadan scen. Deborah och Mendel är i New York nånstans, ute. Och Mendel äter aldrig utanför hemmet, framgår det. Men här, säger Deborah, och ger honom - just det! - en banan. Som hon väl har i handväskan, antar jag. Och som han åt.
Det som slog mig var förstås scenernas likhet. Men jag har fortfarande ingen bra förklaring till dem.

Sånt kan man fundera på på Gare de Lyon. Eller på Sebald, som jag aldrig orkade läsa klart men som skrev om stationen i Antwerpen och som lyckades få den att dubbelexponeras med ett sånt där terrarium som visar nattdjur. En rätt märklig bild.
Det är färre statyer på Gare de Lyon, men den har en stor, stor klocka, lite i Big Ben-stil, överdimensionerad liksom, som en krokus av sten.

Och min son kommer alltså hem, nästan från Schweiz. Fast han var på den franska sidan. Jag sa för resten lite nedlåtande att jaja, det är väl en av alla dessa konstgjorda sjöar, förstås. Min man blev jätteirriterad och påstod att den var naturlig. Fan tro't.

Men nu bästa nyheten: Är klar med bygglovet! Hurra för mig! Hej!

Vägen

2011-07-17T09:43:00.000+02:00

Jag är vägen, sanningen och livet.

Eller hur?

Som protestant har man ofta en uppfattning om att en tro är något man skaffar sig själv. Ensam på sin kammare läser man Bibeln och kastar eventuellt bläckhorn efter satan om han visar sig. Man läser och läser och sen tänker man att om det inte händer något då - ja, då var man helt enkelt inte troende. Tron är ett soloprojekt. I alla fall tänkte jag så. Inte för att jag läste Bibeln särskilt mycket, men det var liksom den bild jag hade.

Är man däremot sprungen ur en katolsk miljö så förväntar man sig snarare mirakel. En portugisisk kompis lät av konventionsskäl döpa sin son. Besviket sa hon sen: Men det hände ju ingenting!?

Vad menar du skulle ha hänt? Borde en vit duva komma singlande genom luften?

Jo, det tyckte hon nog.

En svensk kompis lät döpa sig, som vuxen. Det hela skedde i skärgården och han doppades helt. Och han berättade att i det ögonblick han kom upp ur havet så sprack molnen upp och en solstråle belyste just honom.

Oberoende av hur man hamnar i en situation då man bestämmer sig för att testa om man inte tror i alla fall, så kommer varken duvor eller solstrålar förrän man just gjort det. Bestämt sig. Jag prövar det här, jag går in i det och ser vad som händer. Och då finns det förstås inga som helst garantier.

Vägen till Kompostella är liksom ett projekt i sig. Så länge man är långt från målet så är det bara vägen som gäller. Vägen är det bästa. Vägen blir först torr då det regnat, sätter man sig på vägen så kommer inte mygg och andra djur i svärmar och överfaller en. Man kan ligga på vägen, somna på vägen. På vägen möter man också de andra. Eller nej, man blir omgådd (gången?) av dem, eller går om dem själv. Sen ses man ibland till middagen på härbärget, etappmålet, what ever. Där pratar man om skavsår, benhinnor och hur långt man ska eller kommer och om man har gått hela vägen förut eller så. Sen går man i de mässor man kommer över, hänger på liksom. Hänger på ungefär som svenskar hänger på våren då den visar sig.

Barn är bra följeslagare, under förutsättning att de vill gå förstås. För barnen bryr sig alla om, antagligen för att de är så pass få i den här miljön. Men alla hejar på dem och snälla kaféägare ger dem en extra chokladbit gratis. De får klämta i vällingklockan om sådan finns och de får liksom lite bonus.
Andra som helt lyser med sin frånvaro är halta och lytta. Normalt, kan tyckas. Men heller inga tiggare finns vid vägen, inga hemlösa i de små byarna och städerna. Vägen till Kompostella går so far, genom ren idyll, höet slås och bärgas, kossorna betar och glor. Uppkopplingen är bristfällig och flugorna surrar.

Det bästa med våra medföljande barn var den där friheten de hade, som jag minns från min egen barndom. De hittade alltid ett bibliotek eller sällskapsrum att spela schack eller kort i, ett rum som ingen annan uppsökte. De gick barfota till middagen, barfota så fort vandringskängorna hade kommit av. Då åt nästan så mycket glass och Nutella de ville. De spelade kort (vi med) och schack och elektroniska spel. De sprang genom ett tomt tåg på hemvägen, somnade utsträckta över flera platser. Frihet.
Och de gick utan att gnälla.

Conques

2011-07-14T09:53:00.000+02:00

Två bröder ur St Jeans orden i grå nylon.

Målet för den här etappen var den lilla staden Conques. Den ligger vid centralmassivets fot i söder, och man närmar sig den ovanifrån. Det innebär att man går genom hagar och dungar, mest på slingriga stigar, och rätt som det är, efter en nedförsbacke som varar i ungefär en halvtimme står det en katedral mitt i skogen. Helt osannolik som monument, en jättestor brun kyrka i en pepparkaksstad. Inte ens en stad, en by. (Här ett hoppigt bildspel från den officiella sajten.)

Nu vandrade vi ju med en specialist. Jo, faktiskt. Min svägerska B, som redan varit i Conques visste exakt hur man skulle bete sig. Hon hade bokat in oss på det stora pilgrimshärbärget bredvid katedralen, vet inte om det är en del av det delvis rivna klostret, tror inte det. Men stort var i det i alla fall. Nittio platser och sovsalar för mellan sexton och tjugo personer. Tre långbord i kantinen.

Bröderna på plats tillhör en gammal orden som kallas Les Prémontrés. De höll alla böner och mässor, och de fanns även på plats och hälsade välkomna i härbärget.
Min svägerska, som i och för sig är en modern pilgrim, är ovanligt intresserad av just mässor och böner. Vi gjorde i stort sett rubbet. Dessutom kände hon en av bröderna, så efter vesper ankomstkvällen fick vi följa med och se Conques skatter. Att han öppnade dörren till dem sådär mitt i natten berodde i sin tur på att vi anlände till Conques samtidigt som en grupp seminarister från St Jeans orden.
Och dem hade vi vandrat med under dagen, bytt några ord här och där, hört dem sjunga gregorianskt på en plats där de rastade, hört en av dem spela blockflöjt, sett dem i deras enligt min man eländiga grå dräkter. De är i nylon, enligt maken. Bröderna ska vara de fattigaste av de fattiga och orden är relativt ny, så vi tror att reglerna skrevs om under sextiotalet då nylonet var det billigaste av det billiga.
Detta var en parentes. Vi lade i alla fall märke till att de fick ha bra sandaler och valfri skärmmössa. Ryggsäckarna bar de under den där delen av dräkten som hänger löst ovanpå.
De var jättesnälla mot barnen, och, som sagt, vi mötte dem mest hela tiden.
Och eftersom de avslutade sin påbörjade vandring mot Kompostella (Ska ni fortsätta ett annat år? Om Gud vill.) i just Conques så ordnades denna visning av Conques skatter.
Skatterna är helt enkelt en medeltida för att inte säga karolingisk guldskatt av relikskrin och kors. Allt ifrån åttahundratalet fram till tusentalet ungefär. Enorma guldpjäser fulla med ädelstenar och en staty med ett märkligt och ännu äldre ansikte, förvaringsplats för den Heliga Foys kranium, det helgon vars reliker alltså finns i Conques sen tidig medeltid.
Att den heliga Foy som egentligen var från Aachen (tysk stavning?)/Agen hamnade i Conques berodde i sin tur på att Conques-munkarna helt enkelt snodde relikerna från något kloster i Agen och tog hem dem till sig.

Nu visade broder Cyrille skrin och statyer och svärd utan att tända museilamporna. Bara små spotlights på guldet, resten av lokalen låg i mörker, och St Jean-bröderna föll alla på knä inför den staty som alltså innehåller ett kranium. Ett gäng scouter som också var med sjöng en bit de hade övat, och sen sjöng vi allihop en annan bit tillägnad just Foy, och sen tände Cyrille lyset så att vi kunde gå runt och titta ordenligt.

Nästa morgon gick vi runt i den lilla lilla staden och vad gäller souvenirer så fanns det massor av minirelikskrin och kors i karolingisk stil att köpa med sig hem och bära om halsen. Jag kom mig inte för med att slå till, något jag ångrar lite nu.

Som ni säkert redan märkt så var det liksom mycket att ta in, mycket info, som man säger. Det finns ännu mer för dem som vill. Ett fantastiskt romanskt tympanon på katedralen med alla figurer intakta.

Men nu har jag i alla fall gjort ett försök att teckna ned några hållpunkter om Conques. Om jag orkar skriva en gång till om det här så blir det nog om hur det är att gå med barn på den här vägen. Vägen mot den Helige Jakobs grav i Kompostella.

Den moderna pilgrimen igen

2011-07-13T09:43:00.001+02:00

På tåget, på väg till början på årets traskande mot Kompostella som råkade bli klostret strax utanför byn St-Come d'Olt, läste jag en till av Joseph Roths böcker.
Det var något av ett under, skulle nog somliga säga, eftersom boken handlar om djupt fromma människor, liksom om de värden som katoliker, och även andra, säger sig omfatta eller åtminstone villiga att försöka omfatta. Familjen först och främst. Familjens betydelse som identitetsskapande element, skulle man kunna säga. Men också resten, kulturen, religionen (eller brist på). Du är en del av det du kommer från, oftast en familj, men du väljer också själv vem du ska vara och bli, och det gör du genom att flytta, att byta plats och omgivning. Det i sin tur gör du genom att klotet blir mindre och mindre. På Roths tid var resan till Amerika i stort sett omöjlig att i praktiken ångra. Idag blir nästan ingen kvar i en traditionell (och from) miljö. Jag tänker lika mycket på det som händer i norra Afrika som på det som händer i Asien. Som på det som hände i Europa under 1800-talet. Migration, bort från det ursprungliga och statiska. Mot frihet och möjligheter.
Och sen sitter vi där och undrar över vad som gick förlorat på vägen.

Den moderna pilgrimen är klädd i moderna vandringskläder köpta på Decathlon, han eller hon har ofta stavar, men mindre långa än svenska pensionärer. På ryggen bär han en högpresterande ryggsäck som packad väger max tio procent av hans kroppsvikt. Han är vältränad, brunbränd och helt klart medelålders.
Rustad till tänderna klickar han iväg med stavarna svängande metodiskt och ekonomiskt, ut i ett uråldrigt landskap. Han låter som ett urverk på asfalt men snart lämnar vägen asfalten och stavarna hörs inte längre då deras spetsar sjunker ned i jord, torra löv och dammig lera.
Så går och går och går han, säg nånstans mellan tjugo och trettio kilometer. Sen kommer han fram till ett härbärge, typ, där han duschar och lägger sig på sängen och läser i guideböcker och planerar nästa dags etapp i väntan på middagen.
Middag serveras då alla som anmält att de tänker komma kommit.

Jag gick bara i tre dagar i år, jag missade hälften eftersom yngste sonen blev sjuk och inte kunde ta flyget som tänkt till mormor. Det var bara att vänta på att han blev frisk, köpa nya biljetter och sen fånga in de andra på vägen.
Då hade de vandrat i tre dagar och jag tror jag missade det finaste, högplatån som heter Aubrac och där man hela tiden möter kossor. Men inga människor. Min son trodde inte att jag kunde göra den biten ensam en annan gång eftersom jag inte skulle våga det. Man måste vara minst två då det finns kossor. Men inga staket.

Istället halkade jag liksom in på ett bananskal i mitten. Och eftersom jag inte riktigt orkar skriva mer just nu (har ju även skrivit en lång bit om Nådens Tyngd på franska romaner) så hoppas vi att jag kommer igen senare. Med skrivandet. För mer finns att berätta. Återkommer alltså.

Resklar

2011-07-05T13:57:00.000+02:00

Här stampas det på samma fläck, sånt där teatersteg som ska ge intryck av att personen på scenen rör sig framåt. Man paddlar med ena benet liksom. Rör på armarna som i gåsmarsch.

Men stan är fin. Varm, lite för varm när man åker buss, sådär så att det är alldeles underbart att gå med ryggsäck till bussen för att komma till stationen och ta ett tåg. Nånstans. Bort. Kanske till havet, kanske till bergen. Vattenflaskan som slår mot låret, passagerarna på bussen som alla har resväskor och konstiga koffertar och fodral. Allt som ligger perfekt packat i ryggan. Solglasögonen och skärmössan i locket, fickkniven och näsduken i lilla fickan på midjebältet. Kläderna i sina packpåsar invändigt och regnplagget i det stora facket på utsidan.

Jag vill åka iväg nu, men än har jag då alltså inte kommit iväg. Man hoppas på fredag.

Hörs,

Stav och vattentank

2011-06-26T13:07:00.000+02:00

Funderar på vårt knallande. Träffade en annan pilgrim igår. Hon hade hållit på i tio år och var nu inne nånstans i norra Spanien, där etapperna var 30-35 km på långa raka platta vägar längs motorvägen.
Hon hade börjat med stav - bra med ett tredje ben, påstod hon, särskilt då man är trött. Och vattentank i ryggsäcken med slang. Jättebra, sa hon. Dessutom lät hon och hennes kompisar köra sitt bagage med transportfirma, så det väntade på hotellet då de kom fram.
Hm, säger jag.
Vi fuskade i och för sig också. Hade en alltför lång etapp och vi skyllde på barnen, att de var trötta. Men egentligen var vi trötta allihop. Då tog vi en taxi de sista fem kilometrarna. Stannade en stund vid ett litet kapell, gick ur taxin en sväng, typ, och sen iväg igen.

Sportkläder i snabbtorkande material har vi redan fixat. Men inte stav. Och inte vattentank. Nackdel skulle vara att vattnet smakar plast. Det får man bort med lite citron, sa hon.

Folk frågar mig om jag pratar med min son då vi går. Jodå, svarar jag. Vi pratar om ställen vi har ont på, hur fort man ska gå, hur man ska lägga upp det hela och var man ska stanna. Vi säger "nu går du för fort igen" och vi pratar lite om det vi ser på vägen.

Det viktigaste för sonen är att det finns Nutella. För mig, så här i efterhand, undrar jag om det viktigaste inte var själva landskapet. Men det är det ju alltid. För mig.
Hej.

Uppdatering

2011-06-25T19:10:00.000+02:00

FYI: här firar vi inte midsommar och skolan har en vecka kvar. Så det är som vanligt, och det är ju rätt bra. Men med det undantaget att det är fest lite överallt. I morse i skolan med ungefär samma aktiviteter som jag minns från midsommar. Säcklöpning, springa med ett ägg på en sked som man i sin tur höll i munnen. Kasta plastringar på pinnar och så vidare. Och framför allt: vinna des cochoneries - skräp. Vill minnas att jag som barn vann en rattmuff som jag gav till min far.

I alla fall. Barnkalas igen. Men inte här. Rea. Här. Ja, i stan alltså. Grannmiddag för dem som ville i förra veckan. Bord och stolar på boulevarden utanför lilla parken. Som vanligt en succé.

Jag läser mer Roth, om irrande judar. Det är mycket intressant och kommer så snart jag får ändan ur vagnen att rendera(?) en text på den andra bloggen.
Ritar klart bygglov, börjar förbereda packning. Så småningom åker vi till Sverige. Men först ska vi gå en bit till mot Kompostella. Det är ett kusin- och svägerskeprojekt. Jeanskjol, alltså. Till det har vi även skaffat bättre utrustning i år, plast-t-shirtar som är något av det fulaste jag någonsin sett. Men de lär ju vara bättre.

Jaha. Roligare än så blir det inte. Vill man diskutera SAAB föreslår jag Bengts blogg. Jag har lite svårt att fatta den historien, jag med. Att det inte tagit slut tidigare, liksom. Att det är så långdraget, utdraget, segt.

Och bara en grej till: jag saknar inte midsommar. Inte det minsta. Hej!

Hur har det gått för Sven-Bertil?

2011-06-23T15:20:00.000+02:00

Ja, det kan man fråga sig vid läsningen av denna text.

Jodå, Sven-Bertil har faktiskt lyckats tappa några kilon, och det inte med någon mirakelmetod. Det han gjort är dels att motionera regelbundet (ca tre gånger i veckan), dels att han minskat på intaget av vin, sprit och öl.
I övrigt har Sven-Bertil rätt sunda vanor. Och det är ju vad man kan konstatera vad som gäller.

Ha det tråkigt. Käka fibrer och yoghurt, sov lagom mycket på nätterna och rör på dig. Inte röka, inte dricka och fruntimmer är jag själv, som min mamma brukar säga. Även om det i det här fallet är Sven-Bertil.

För vad det måste handla om är ju vanor, eller hur? Inte en extrem ansträngning med konstigt käk under en begränsad period. Utan just vanor.

Klubblazern då? Tja, igår var vi på rea igen. Men det blev ingen ny blazer. Istället en solhatt för gång, en sport-t-shirt som var ruggigt ful och en prasslig regnjacka. Roligare kan man ju ha. Men stämmer med devisen gör det ju. Jag menar, inga glittertoppar, inga klack- och lackskor, inget bjäfs, liksom. Askes i det lilla.

Egentligen tycker jag att det är något rätt förskräckligt med alltsammans. Man ska dessutom styra in tre nya individer i något som ska bli bra. Sunt. Riktigt - för dem. Så att de lever långa tråkiga liv med mycket fiber och lite Nutella och mycket sport och inga cigaretter och sen ska de då göra så mycket nytta som möjligt.
Så att de orkar med att genomföra sina studier och få jobb och - bilda familj och -

Det finns en låt av Povel Ramel som handlar om en karl som jobbar på en såg och som berättar hela sitt långa liv och hur alla i det sen gift sig och fått barn. Och sen är det mer brädor igen. Med kantfnas och blåhjon. Och sen har de gift sig och fått barn.

Jag vet inte. Man ska nog inte riktigt betrakta livet och artikeln jag länkar till och reor och brädor och barn och så vidare på det här sättet. För då gör det inte ett enda dugg att solen en dag kommer att slockna. (Något jag och väninnan H melankoliskt konstaterade under vår singelperiod. Jag tvingade henne en gång att välja en av alla gubbarna som firades i DN, ni vet de där lektorerna, antikvarierna, typograferna och redaktörerna som fanns på bild, från och med femtio och sen vid jämna år? I alla fall, sporten var att hon måste ta en. Jag skickade dem i post med frankerat svarskuvert och talong. Hon valde en vars namn jag glömt, men inte hans titel, han var billots i någon liten stad och fyllde femtio år. Jag har fortfarande inte en aning om vad en billots gör. Snygg var han förstås inte, det var ju en del av dealen. Hur som helst var liksom refrängen att det inte spelade så stor roll vilken snubbe man tog, för solen kommer ändå en dag att slockna.) Tänk på det.

Hej.

Grekland

2011-06-21T07:44:00.000+02:00

Intressant av Lena Sommestad om Greklands och eurons kris. Hon säger ungefär sånt som Bengt O brukar säga, tror jag. Åtminstone om hur det hela ska lösas - det går inte för grekerna själva så länge landet har euron som valuta.

Även intressant med tolkningen att spänningarna inom Europa ökar på grund av denna valutas stelhet. Men i såna fall undrar man ju varför så många länder fortfarande vill in i EU och dessutom ha den där valutan.

Lite tycker jag nog även att Sommestad gör det enklare för grekerna. Även om de inte fattade det själva så har de ju överkonsumerat, precis som svenskarna skapade en helt liten privat ekonomisk kris i början av 90-talet så har grekerna m fl gjort det nu. Någon kommentator skriver också det, problemet är faktiskt att det inte kostade något att låna pengar och att långivaren inte var den som tog risken.

Men kan det vara så att euron är ett misslyckande och att det nu snarare är svårt att erkänna det. Och att det är därför man envetet försvarar den inom EU?

När jag var liten

2011-06-19T12:04:00.000+02:00

så gjorde min mamma två saker med mig som hon i sin tur hade gjort med sin mamma. Ja, säkert fler, men de var mindre anmärkningsvärda, det här var liksom festgrejer.
1. Vi gick på balett på Stockholmsoperan, i regel hade vi abonnemang. Satt på andra radens fond. Hade kikare, såg oboemagistern i orkesterdiket och sen satte det igång. Det var som regel några klassiska klassiska baletter och några konstiga. Per säsong.
2. Vi gick på Vetekatten. Inte samtidigt, men när vi gjorde ärenden på stan. Bästa bordet var det där en av stolarna var en liten svartmålad kista.

Nu, och först nu har jag och dottern kommit oss för med att skaffa ett balettabonnemang på Parisoperan. Fem föreställningar, bara klassiker! Vi slipper Mats Ek!
Tre av dem på Opéra Garnier och två på Opéra Bastille.
Och jag tycker att det ska bli jättekul.

På Vetekatten kan vi ju inte gå så ofta, men vi brukar i alla fall fika när vi går på stan. Ofta hamnar vi på ett fik i en hörna nära Bon Marché. Ett helt vanligt café där man kan få kaffe eller glass i bägare med rån och litet parasoll. Det duger.
Igår köpte vi en handväska. Till dottern. Hon har ett kopiöst behov av handväskor och det är ett jäkla sjå med de där handväskorna. Den hon ville ha var i ljus tegelröd mocka. Mycket vacker och väldigt stor. Jag sa att den där kommer att ha grå skuggor i vecken efter fjorton dagar. Dessutom är den för dyr. Till slut kom vi överens om en annan, jag skulle säga i elefantgrått skinn med pluppor och attiraljer. Hon vill ha väskor som ser ut som bulldogar. Man ska kunna hänga dem i två handtag över axeln. De ska vara stora - det där är inte en handväska, säger ofta jag. Det är en bag.
Nejdå, säger hon. Det är en stor handväska.
Och så ska man kunna bära den i armvecket med armen snett ut från kroppen. Det är så man gör, säger dottern.
Det ser inte klokt ut, säger jag.

Men faktum är att hon har rätt. Det är så flickor i övre tonåren bär sina handväskor i den här stan. Och väskorna i sin tur ser ut som bulldogar.
Nu kan man ju säga att allt det här verkar mer än rimligt korkat, men om man tänker efter så hade man själv precis lika korkade idéer om handväskor och annat i den åldern.
Så man får väl utgå ifrån att det - ändrar på sig.

Hej.

Vi gömmer oss

2011-06-18T15:11:00.001+02:00

Jag ligger i min säng och trycker, hans storasyster ligger i sin. Själv har han dammsugit och lagt upp godis i en skål. Hans syster skällde på honom för att det lät. Jag röjde köket. Nu har första kompisen kommit. De har satt upp hemgjorda måltavlor och skjuter prick med en sort skumgummiammunition i korridoren. Jag föreslog att de skulle testa med mashmallows. De bara stirrade på mig. Det beror på att mashmallows här heter shumallows. Och det säger inte jag.
Systern kommer att ta godis. Antagligen för mycket, men hon är dubbelt så stor och dubbelt så gammal. Han kan bara se på. Inget göra.
Snart kommer fler kompisar med manetter. Kontroller till Wiin. Då kan de spela Mario kart allihop. Vi andra ligger kvar på våra poster och trycker. Kanske ger jag systern en walkie talkie. Då kan vi hålla kontakt. Eller också messar jag.
Sen går hon iväg och gör ett antipaniktest i en simhall. Det heter så. I det här landet måste man ha papper på att man inte får panik i simhallar.
Men antipaniktest vad gäller barnkalas har ingen brytt sig om att införa. Det vore hög tid!
Nu är det två timmar och femtio minuter kvar.
Jag har en tårta.
Vad gör vi sen?

Envoyé de mon iPhone

Transfer

2011-06-15T18:05:00.000+02:00

Har läst konservatismens marseljäs. Radetzkymarschen av Joseph Roth. Endast på FRANSKA ROMANER.

Ursäkta röran

2011-06-12T09:25:00.001+02:00

Vi bygger om, som det brukar stå på lappar i Sverige.
Fast det gör vi inte alls det. Men vi har köpt en ny teve. Och då blev det en gammal, gigantisk teve över. Den inklöptes till fotbolls-VM då det gick här och Frankrike så småningom vann. Vi hade på den tiden en lånad teve, som ägarna krävde tillbaka (VM). Maken blev tvungen att skaffa en ny, och det var rätt utplockat i affärerna, bara kolossala kvar.
I alla fall, nu har den brunnit. Och vi har en ny som ser ut som en bild av ett akvarium ungefär, fast av en teve.

Och så har jag gjort en rabarberpaj med mandelapparat. Den blev bra. Det är kallt och lite tomt och pingst, är det väl. Man borde tala i tungor. Det gör man inte, men man har börjat läsa Radetzkymarschen, av Joseph Roth, på JCB och Bodils inrådan. Den verkar mycket bra, och nu håller jag som bäst på och funderar på om jag inte så småningom ska skriva om den på FRANSKA ROMANER, visserligen är det inte en fransk roman, men det är väl vad som brukar kallas en europeisk roman, på svenska. Johodå, det finns som begrepp, men jag orkar inte riktigt fundera över om det är bra. Jag tror egentligen att europeiska romaner är centraleuropeiska romaner, möjligen med östeuropeiska inslag. Men det är aldrig franska romaner. Eller sällan. Franska romaner är liksom, eh, moderna. Efter Sartre, typ.
Bara det att de romaner jag gillar som är franska, oftast visar sig vara skrivna i den europeiska traditionen. Enligt ovanstående logik.

Det här blev verkligen en jäkla röra med en massa otympliga och inte utredda begrepp. Men jag gör som jag tänkte, det vill säga skriver om Roths roman på den andra bloggen när jag är klar med den. Jag tycker nog ändå att han har mer gemensamt med Némirovsky än med mig. Hej.

Nya gummisnoddar

2011-06-08T12:29:00.001+02:00

Nu är det rätt tid att förnya sitt lager av gummisnoddar. Man kan få tag i verkliga rariteter till ringa eller ingen kostnad.
Runt sparrisen medelhavsblå, mot turkos stadiga saker, kring räddisorna långa slingriga blekgula. På rabarbern vanliga beigea. Gräslöken tunn liten röd och till tandställningarna genomskinliga och väldigt små.

Sen är det ju bara att kasta grönsakerna i soptunnan.

Envoyé de mon iPhone

Gud i P1

2011-06-06T18:16:00.000+02:00

är antagligen en av de svenskaste företeelserna som finns.

Har lyssnat på radio igen, och tänkte bara referera lite vad jag hörde.

Igår var det en snubbe som hade åkt till Eritrea. Det var helt osannolikt som reportage. Han kom dit, förklarade för oss att det var väldigt väldigt farligt, ringde sin chef och pratade med honom, (Ja, tjena, Tosse, Tjena Mangan!) spelade in då han inte fick köpa en kontantmobil (Ojojoj, mystiskt), intervjuade en ilsken officer och slutligen blev han intagen till förhör som han till hälften lyckades spela in med mobilen. På förhörarna blev han till slut arg och förklarade: You are what we in Sweden call klåpare.
Så nu vet vi alla hur det är i Eritrea.

Sen var det synd om barnen till dem som sitter i fängelse, särskilt nu som fängelserna är helt rymningssäkra.

Och så diskuterade ett gäng publicister om den personliga integriteten kränks i svenska medier. Nja, jo, lite kanske. Borde folk kunna få upprättelse? Näe... det behövs ju inte. Det är bra som det är.
Hepp.

Grejer jag stött på flera gånger, som rimligen då är supersvenska: Kallocain, Naturmorgon, nån sorts mulleskola fast inom skolans ramar, fler fångar som inte kan rymma. Och som det är synd om.

En radioteater om någon fet skallig och ful engelsk eller amerikansk forskare inom nåt naturvetenskapligt som gör bort sig hela tiden eftersom han är totalt patriarkal. Det fattar man ju går hem. Karlns klantighet och dryghet, det naturvetenskapliga samt det engelska. Oh ja. Nästan svenskt, skulle jag säga.

Frågan: Men varför är det bara män som gör det här?

En ung(?) kvinnlig filosof i filosofiska rummet som hela tiden utropade kitt! Kitt, jag har hittat ett nytt filosofiskt rum! Kitt jag har hittat ett nytt filosofiskt språk!

Bäst tycker jag fortfarande är väder och sjörapport. Utom när de läses av någon som inte kan uttala r, och som säger j istället. Fjotånn gjadej.
Då blir jag galen.

Faktum är att P1 står för precis allt som det officiella Sverige står för. Och kanske är det så det ska vara. Hej.

Svenskheten (personifierad)

2011-06-05T18:01:00.001+02:00

De senaste gångerna jag tittat in på Newsmill har den rubriken - Svenskheten - legat i topp. Man inväntar 6 juni och har uppenbarligen inbjudit skribenter att uttala sig eller svara på frågor.
Och det gör de så snällt.

Och själv tänker jag att jag borde skriva om det här. Men så orkar jag inte riktigt. Svenskheten. Medborgarskapet. Platsen. Språket.

Säg så här: Jag är nog i stort sett det svenskaste som finns. Jag tror faktiskt det. Det hindrar inte att jag medger att andra kan vara svenska och det på andra sätt, men svenskast är jag.

Jag bor sedan tjugo år utomlands. Det sätter sina spår. Men jag är svensk, har alltid varit det och kan aldrig bli något annat. Det syns att jag är svensk. Här där jag bor blir jag tagen för engelska eller tyska, skandinav ibland, men sällan.
I Sverige är det över huvud taget ingen som tror att jag är något annat än svensk.
Måste man då se svensk ut för att vara svensk? Näe, men jag gissar att det underlättar. Om nu svensk är det man vill vara.
Men är det något man väljer?
Knappast.
Man föds in i ett sammanhang, det sammanhang som formar en. Man kan också komma till ett land ung, tidigt, som barn. Eller man kan växa upp i exil med exilerade föräldrar och bli - svensk, eller what ever.
Men man kan inte ändra på det där, grunden i identiteten. Man kan genom livet komplettera sin identitet, ge den tillägg. Men alltså inte radera ut något och ersätta det med något annat.
Åtminstone är det inget som låter sig göras inom loppet av ett liv. På några generationer kan naturligtvis en nationell (eller annan) identitet försvinna. Om de som innehar denna identitet vill att så sker, och om omgivningen tycker att det är okej.

Så vad kännetecknar då denna min svenskhet. Utöver att jag är lång och mellanblond som det så vackert heter och har tendenser att lägga på mig några kilon nu i medelåldern. (Som Houellebecq skrev om tyskor i någon av sina essäer. Kanske är det den snyggaste kvinnan, trots allt, men redan i trettioårsåldern kräver hon ett enormt underhåll.)
Ja. Det är väl i stort sett det jag inte orkar räkna upp: men jag testar ändå: neurotiskt förhållande till sprit, förmodligen genetiskt betingat - det är vi för all del inte ensamma om, men det är en del av oss, blötmilt förhållande till Naturen. Tidig simkunnighet pga många sjöar. Vilja att se saker positivt (kan tolkas som naivitet, och även vara det). Typiska svenska fenomen: friskis och svettis (alla kan och det är och ska vara roligt) och Ikea: alla gillar och har råd.
Osvenska drag i mig: jag är inte särskilt konflikträdd. (Och jag blir bara förbannad av att åka till Ikea.)
Men det är nog allt.

I övrigt är jag facit. Om ni undrar alltså.

En alldeles för varm dag

2011-06-04T19:40:00.001+02:00

håller på att rinna ut i sanden. Under gatstenen ligger ju stranden.
Som bekant.

Ibland känns det helt omöjligt att blogga. Jag läser tidningar och glömmer vad som står där, jag lyssnar på svensk och fransk radio och det är samma nyheter vid samma tidpunkt. Fast i fransk radio talar alla franska utan brytning medan de i svensk radio oftare talar med just brytning. Och då menar jag inte skånskan. Det finns en möjligen illegitim president i ett afrikanskt land som heter Packbo. Presidenten alltså, inte landet. Jag minns inte om det var han som sitter kvar trots att han är bortröstad, eller om det är han som borde få bli president nu. Jag har hört det kanske tjugo gånger, ändå har inte mer än så fastnat.
Detta är min skuld, min stora skuld, höll jag på att säga.

Vår teve sa poff och började ryka för en stund sen. Sen luktade den bränt. Jag och yngste sonen diskuterade hur vi skulle göra om den faktiskt började brinna. Vatten, sa han. Nej nej, aldrig på elektriska grejer, vi får offra en vinterrock eller en filt. Man ska kväva elden, förklarade jag. Och ylle brinner inte. Jag har en yllerock jag inte riktigt vill slänga eller ge bort. Den är mörkblå och dubbelknäppt med gyllene knappar med ankare på. Jag köpte den när min snart sextonåriga dotter var nyfödd. Jag lämnade henne hos svärmor mellan två amningar och löpte boulevard Raspail ned, snabbt som en liten bäck, sen slank jag in på Bon Marché, köpte den där rocken och sen knatade jag uppför samma boulevard igen.
Sen var det dags att amma.

Jag satt i ett rum längst bort i en korridor, ett litet rum med eftermiddagssol där min svärmors två mostrars porträtt hängde på den vägg jag hade i mitt blickfång. Renée och Blanche i pastell med jugendlinje i urringningen och långa rader pärlor. Båda förlorade fästmannen i kriget, båda blev hängivna mostrar i den barnaskara om sex mina svärföräldrar fick. Den ena teckningslärarinna, den andra kemist. Och svärmors mamma läkare.
En familj om tre flickor där fadern, som blev far gammal, också antagligen beroende på något krig, ville att hans döttrar skulle kunna försörja sig.

Ni hör, det blir inget att blogga om, tanken liksom rinner nedför de sluttande gatorna, ned mot Seine.

Sous les pavés, la plage.

Länge leve Degeberga Scoutkår!

2011-06-03T10:08:00.000+02:00

Ouf, det har varit le stress här på sista tiden. De älskvärda scouterna som i sommar ska till Kristianstad på world scout jamobree, kom för ett par veckor på att de nog måste ha någonstans att bo i Skåne i en knapp vecka innan det däringa jamboreet. Kunde inte vi ordna det?
Glups. Inte det lättaste. Här bor scouter i regel på någons egendom, det vill säga man tar kontakt med någon som har ett slott eller ett stort hus och frågar om man får tälta på deras mark i en vecka eller två. Man behöver tillgång till vatten och tillstånd att bygga eldbord, men resten ordnar man själv. De första dagarna av lägret ägnas sen åt att gräva muggar, bygga möbler och annat som scouter tycker om att göra. I slutet hjälper man till med något som tack för hjälpen. Hugger ved eller röjer en vind, typ.

Så icke i Sverige, har jag nu fattat. Det finns i och för sig slott i trakten av Kristianstad, men de är antingen väldigt privata (och då vågar man sig liksom inte riktigt på det där ringandet och lite påträngande sättet som man måste ha) eller också är de ombyggda till värdshus och konferensanläggningar. Och där vet jag inte om man vill ha scoutgrävda muggar i ett hörn av parken. Plus ett tjugotal skräniga ungdomar som passar på att ha vattenkrig då de ändå hämtar vatten.
Så småningom fattade jag att svenska scouter har stugor.
Och började då ta kontakt med stugorna. De var inte oväntat fulla av svenska scouter som ska vara på plats tidigare för att hjälpa till att ställa i ordning lägerområdet.

Och så fanns Degeberga scoutkår. Som svarade att jodå, här kan de vara, och de får bo gratis i vår stuga. Vi vill så gärna visa dem Degeberga och vi ska försöka se till så att de får bada gratis på friluftsbadet intill.
Sa den snälla människan som har hand om scoutstugan i Degeberga.

Men vet ni varför stugan stod tom? Jo, kåren håller på att läggas ned. Barn finns, sa damen, men vi hittar inga ledare.
Så kära vänner, känner ni ungdomar i Degeberga eller i närheten som vill ägna sig åt världens bästa fritidssysselsättning (om man gillar att leka och bygga möbler av stockar) ta kontakt med dem!

(Stort tack även till Thomas och Astrid som satte mig på spåret! Även om de menade Tollarps stuga.)

Ett obegripligt drag hos svenskarna

2011-06-01T11:05:00.001+02:00

Det senaste numret av tidskriften Axess handlar alltså om den svenska konsensuskulturen. I den här artikeln diskuterar Johan Lundberg och Per Svensson ämnet med den danske journalisten Mikael Jalving och det är framför allt en grej i den artikeln jag (återigen) inte fattar. Både Lundberg och Svensson menar att det var fel av Jalving att ställa upp på en debatt med ND (tror jag de heter, nationaldemokraterna, ett populistiskt parti på yttersta högerflanken). De tycks mena att Jalving genom att prata med dessa högerextremister så att säga legitimerar dem.
Och det menar jag, liksom Jalving för övrigt, är en helt felaktig slutsats.
Om man inte debatterar med meningsmotståndare, hur ska då deras argument kunna motsägas?

Vidare finns ofta ett sånt där guilt by association-hot hängande över den som överskrider de möjligen kulturella och i alla händelser osynliga gränserna. Jaha, Jalving ställer upp med ND, då gillar han dem nog. Jaha, Birro låter sig intervjuas av Mohammed Omar, ja, då är han väl nån sorts fascist, ändå. Och så vidare...

Jalving blir väl varken mer eller mindre högerextremistisk för den sakens skull?
Kungen blir väl varken mer eller mindre kriminell om han pratar med kriminella?
Den förre påven, JPII, blir väl inte mer för diktaturer för att han skakar hand med Pinochet? Även om det mer snuddar vid det Lundberg-Svensson är inne på, ett "legitimerande".
Uppdatering: Och själv blir jag inte mer republikan för att jag diskuterar monarkin med övertygade sådana. Men jag uppskattar diskussionen i sig.

Det här är ett drag i den svenska kulturen som jag tror är rätt destruktivt, faktiskt. Kommentarerna till den artikel jag länkar till visa ju i någon mån på det, också. Åtminstone indirekt. Ja, läs själva så får ni se.

Ett senkommet råd till Sveriges kung

2011-05-31T14:00:00.004+02:00

Jag fattar inte det här med kungen. Eller som jag fattar det så är det inte så mycket att bråka om. Kungen anklagas för att ha gått på stripklubb? För att ha haft utomäktenskapliga förbindelser? För att ha umgåtts med kriminella?
Vad jag kan se är ingen av dessa grejer något olagligt i sig. Klart att har man affärer med kriminella så börjar det bli vanskligt. Om affärerna är olagliga, vill säga. Men även kriminella kan väl göra lagliga affärer. Också.
Men på de andra två punkterna har vi än så länge eller kanske snarare inte längre någon lagstiftning som förbjuder.
Ja, så var det de eventuella komprometterande bilderna som kompisen höll på och jiddrade om. Kan man inte ta ställning till dem då de visar sig?
Som det ser ut hittills så är ju inte det något kungen sysslat med. Alltså bildköp.

Jag är verkligen inte för att kungen eller statschefen ska få ägna sig åt just kriminella aktiviteter. Enligt den här artikeln är ju det heller inget lagstiftaren tänkt sig.
Men jag tycker heller inte att kungen måste uttala sig om än det ena, än det andra. Att folkvalda och folk som har tjänster, jobb, betalda uppgifter, ska kunna stå till svars för vad de gör inom dessa ämbeten och åtaganden är väl rimligt.
Men privatlivet?
Njet, inte så länge man håller sig inom lagens råmärken.
Så gör som de danska kungliga gör: håll klaffen.

Uppdatering: Bra text av Einar J om eländet. Och ytterligare en, än fränare, av Alberte Bremberg, SvB.

Grå

2011-05-30T08:43:00.001+02:00

Idag är de rosa

2011-05-29T21:52:00.001+02:00

Annan klassiker

2011-05-29T11:38:00.000+02:00

Alltså, detta med att ha utsikt mot Eiffeltornet. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Man bor högt och då har man det. Eftersom det syns ungefär överallt, det är ju så jäkla högt.

Men det är ändå tjusigt på ett sätt som inget annat är det. Man ser vädret så bra mot tornet. Man ser natten så bra mot ljuset. Man har liksom en stadsfyr vars ljus sveper över himlen någonstans i sin omgivning.

Nu har vi käkat ägg och bacon. Hälften gillar och hälften mår illa av lukten för tidigt på morgonen. Jättesvår lukt att dölja.

Curryn kan komma sig av nya innehavare av restaurangen i huset. Asiater, som man säger här. Okej, de kör fortfarande traditionell fransk mat i reston, men själva kanske de käkar curry, och de har en lägenhet på en trappa. Fast jag har aldrig sett dem så man kan undra om de bor där.

Kanske lägger de bara ut falska (curry)spår.

Nygammal favorit

2011-05-28T16:16:00.000+02:00

Dagens

2011-05-28T08:06:00.000+02:00

Idag är det årets race. Dottern konfirmeras ikväll. Sen käk. Hur mycket potatissallad käkar ungefär femton personer? Det finns antagligen grönsallad också. Är vi ungefär femton personer? Och om det kommer femton scouter också, blir det dubbelt så mycket då?
Det bör det väl bli. Eller också inte.
Jag har gjort gravlax! Mamma och moster är här och hade med sig hårdostar och olika korvar, typ björn och ren. Tunnbröd, som om vi vore nån sorts norrlänningar.
Till dottern har jag lånat ut en tunn guldkedja, för den hon hade var av. Men nu tycker hon att min är för lång och vill göra en knut bakpå. Gissa varför hennes gick av?!
Yngste sonen har körsång med skolan nu, strax, men det slipper jag (hehe) för hans gamla släktingar vill gå och det är begränsat till två platser per familj.
Jag ska ut en sväng, sen vidtar väl nån sorts mackverkstad.

Har köpt en jädrigt snygg liten Bibel med blixtlås runt till henne. Den ser ut som en sån där liten grej man har sygrejer i då man reser, fast med kors på istället för tja, en fingerborg. Helfranskt, om man kan säga det om grejer med blixtlås runt. Helfranskt pocketband i Bibelutförande.
Det blev fel, men ni kanske fattar. Har jag tur kan jag plåta den så småningom, då får ni se. Det är den officiella traditionella översättningen, La Bible de Jérusalem, annars fanns en protestantisk översättning, en ekumenisk översättning och översättningar till vardagsfranska, ungefär. Samt hyperlätt översättning med max tusen ord.

Nu ska jag purra sångaren, så att han inte missar sin show.

Curry och Mediamänniskan

2011-05-25T21:53:00.000+02:00

Det har börjat lukta curry i vår trappuppgång. Jätteskumt. Inga nya grannar, ingen som helst förklaring.
Curry vet jag ingen som har i maten längre. När jag var liten tyckte jag om höns och ris med curry. Men inte heller höns finns ju längre. (Utom Bodil Z, som gör hönsragu - ja, jag vet att det är ett syftningsfel här, men det blir mer spännande så.)
Och sen fanns det currydressing t ex på Liljevalchs restaurang, Blå Tåget?
Kan finnas fortfarande.

I synnerhet som det är någon sorts brittsommarvärme här närmast tycker jag att curryn är än mer mystisk. Man blir ju varm av att käka mat med curry.
Här stundar dock den bästa tiden. Post-Hägg, som vi kallar den. Skolorna har gett upp, de har bara fester och vårbazar (fiskdamm med vattenpistoler som pris) och sånt kvar. Snart kvartersloppis igen, skrev in oss för en ruta i år också. Trots att jag egentligen blir deprimerad av det. Men sönerna har saker att sälja. Och kanske dottern också.
Parkerna är osannolikt gröna, idag syntes inte gymnasieskolan dottern går i från eh, utgångspunkten inne på skolområdet. Det var så mycket träd i vägen. Det är en fin skola, ligger lummigt på en gammal klosteregendom, är fortfarande i någon liten obskyr nunneordens beskydd. Nunnorna är numera bara tre, fyra stycken, men de har ett fantastiskt växthus i ett hörn.
Och de här stora djupa kvarteren som fortfarande, inne i mitten innehåller ett kloster och trädgårdar, ja, dem gillar jag. Naggade i kanten (avsålt) till bostäder.

Nu kom jag bestämt bort från ämnet igen.
Jo, så här är det. Jag har kommit på en karaktär. Jag kan inte hålla klaffen om det, trots att jag misstänker att jag borde. Hon heter Mediamänniskan och är min (svenska) svägerska. Till en bror jag inte heller har. På riktigt. När jag tänker på henne så blir jag riktigt upprymd över allt elakt jag kommer på.
Detta jag i den nu just utkomna boken verkar få lite på nöten för - det faktum att jag skönskriver - blir med Mediamänniskan ett minne blott. Ojojoj.
Frågor kanske besvaras. Kanske inte. Men kul har jag.
Hej.

Det ska fan vara teaterdirektör

2011-05-23T22:21:00.000+02:00

höll jag på att säga. Och jag menar det. Fast jag menar författare.
Det är ju en ganska märklig sittasjon, som de säger i radio ibland. (Förresten, jag retade mig som en galning på att alla uttalade en saab-chefs namn Muller, han måste ju rimligen heta Möller, tänkte jag, men nej, han verkar faktiskt heta Muller. Arma människa!)

Nå. Författare. Så här är det att vara författare. Man skriver en debutroman och debutromaner får i regel stor uppmärksamhet om än blandad kritik. Sen skriver man ett okänt antal böcker (jag har skrivit två, so far), som inte särskilt många tidningar bryr sig om att recensera, och om de gör det så är kritikerna sura eller gnälliga eller på annat sätt missnöjda. Åtminstone med nånting. Men de hoppas ändå att man ska skriva fler böcker. Som ska bli bättre, dåra. Kan tänka. De som inte skriver alls tycker väl antagligen att man skulle gett fan i att skriva redan denna, medan de andra liksom ger en en liten frist.

I alla fall, sen, så småningom, så framhärdar man i den här situationen i typ tio eller tjugo eller hundra år, och sen så blir man en gammal författare. Och då, och först då, blir man okritiskt hyllad. Se på Spill till exempel? Är det en bättre bok än författaren skrivit förut? Knappast. Är det en sämre? Nej, inte heller det. Det är en precis likajävladan bok som ungefär alla andra av samma författare.
Eller Ekman. Eller Enqvist.
Men inte förrän man är i 70-årsåldern så blir man just okritiskt uppburen.

Slutsats? Ja, det blir väl att man inte kan bry sig så särskilt mycket om kritik. Ska man skriva så måste det vara för att få vara i den där världen man håller på att få på pränt. För att se vad den innehåller, för att upptäcka den. Resten är nog typ lappri.

Hej.

Rec-nytt

2011-05-22T12:05:00.000+02:00

Nu har jag uppdaterat recensionsspalten. Det är en feel-good-bok, med tanke på att en av Ica-Kurirens läsare är positiv!
Okej, då kan man säga att jag faktiskt har lyckats. Uppgiften är tillfredsställande löst. Ambitionen var att skriva en liten bok som riktar sig till tanter. (Och en del farbröder.)
Sen hittade jag en rätt kul grej av en slump. Google-alarm. Man skriver in de sökord man tycker är bra och sin mailadress och så får man ett mail när orden dyker upp på nya ställen på nätet. Jättefiffigt.

Här är nästan för varmt. Ja, det var nog allt. Hej.

Vi tar avstånd

2011-05-20T22:03:00.000+02:00

lite mer. Det passar fint, för vi har inget särskilt för oss och har därför lite tråkigt.

Så, avstånd. Från mordbränder (ren självbevarelsedrift), badmössor som luktar illa, svarstalonger, konstiga uppmaningar att köpa grejer för att få en miniugn på köpet (hade kanske tagits under övervägande om vi inte redan hade haft en miniugn, den är kanon), kanoner - förstås. Riktiga, från Bofors. För resten, var/är det samma Bofors som gör/gjorde tandkräm?
Lappar från skolan, försäljning och bettleri, fast det undanber vi oss egentligen.
Månglare känner vi oss lite osäkra på. Newsmill. Slumpgenererade saker. Extra allt.

Äh. Nu går vi och läser Sebald istället. Det här gick inget bra. Avstånd från allt eller extra allt, det är frågan. Förmodligen skulle jag kunna hålla på så här hur länge som helst, men då skulle jag väl skrämma bort de få och trogna läsare jag ändå har. Vi har. Det är bättre med plural. Jo, franska verb tar vi avstånd från också. Och tyska. Men inte tyska bilar, de är bra. Nu går vi verkligen och gör nåt annat. Hej.

BHL

2011-05-20T15:09:00.000+02:00

får nu på nöten i engelskspråkig press (efter att hans försvarstal för DSK tydligen översatts till engelska och publicerats). Och det kan han gott ha. Här en sammanställning från Le Monde. Men obs, länkarna i artikeln går alltså till engelskspråkiga tidningar.
Jag vill med detta inte påstå att BHL alltid är värd att sopas med, han har skrivit och gjort bra grejer också. Men här klampade han alltså i klaveret.

Svensk självbild och Nato

2011-05-20T09:36:00.001+02:00

Det här tyckte jag var en intressant, om än något extrem, artikel om den svenska neutraliteten och dess konsekvenser för - folket. Ja, alltså svenskarna. Men i alla händelser tänkvärd.
Vi har blivit undfallande (eller var det redan) och har gjort det som var just svagt i efterhand till en dygd - att vara "neutral" och emot alla krig och krigshandlingar anses fortfarande av många svenskar som väldigt mycket finare än allt annat. Moraliskt, alltså.

Så inte är det väl särskilt förvånande att en majoritet av svenskarna inte vill att Sverige ska vara med i Nato? Men är det egentligen en realistisk ståndpunkt?
När jag läste den tjocka Palme-biografin i vintras så var en av de saker jag lärde mig att Sverige, under neutralitetens glansdagar, det vill säga rekordåren under efterkrigstiden, var ett av världens hårdast beväpnade länder. Okej, inga kärnvapen, men i övrigt upp till tänderna. Det hade varit borgerlig politik under det tidiga 1900-talet och inget Palme och sossarna egentligen ifrågasatte. Fälldin körde ju på i samma ullstrumpor vid ubåtskränkningarna. "Håll gränsen" var hans torra uppmaning då den där ryssen hamnade på grund utanför Karlskrona.
Mina personliga minnen stämmer också med denna utsaga. Minns heldagar med övningar i högstadiet med personal från civilförsvaret som kom och undervisade om hur man skulle bete sig om krig utbröt. (Ner i ett dike om man såg en atombombssvamp, typ.) Minns hur hela jävla Bollmora var proppfullt med skyddsrum, varje höghus, varje radhusmatta hade sitt krypin. Och de skulle klara atombomb, som bekant. Minns att alla var tvungna att göra tjänst i civilförsvaret om det kallade.
Och så hade vi allmän värnplikt (minns historier hur man skulle bära sig åt för att få "frisedel"), och fortfarande en jäkla stark vapenindustri.

Det enda vi har kvar av detta idag är väl vapenindustrin. Onekligen moraliskt problematiskt.
Men, vart jag vill komma är: är det rimligt att inte gå med i någon form av allians då vi (ja, inte jag, men svenskarna) av kostnadsskäl (snålhet) tagit bort försvaret och civilförsvaret?

Och fattar egentligen folk de här sambanden? Tror de inte att det farligaste som kan hända den är att FRA spanar på deras fb-konton? För att inte tala om den globala uppvärmningen och orättvisan nord-syd?
Visst, det är säkert farligt, det med. Men jag är inte lika säker på att det är det värsta som kan hända.

Fler intressanta artiklar finns på samma tema i Axess senaste nummer. Några av dem på nätet.

Bilden av fienden

2011-05-18T19:26:00.000+02:00

Då, när USA bestämde sig för att inte visa bilden av den dödade Bin Ladin, kom det för mig att det är en sorts evig grej, det där. Bilden av den besegrade fienden. Har för mig att jag någonstans läst om nordmännens sed att sätta de avhuggna fiendeskallarna på pålar. Försökte hitta en seriös källa på nätet och googlade på Tacitus och Adam av Bremen, hittade bara en sida ur googlebooksprojeket ur en bok av Dick Harrison. Så ta det för vad det är, det kan vara något jag läste i Trägudars land som tonåring. Eller i serien om Trälarna.
Ändå är det så - urtida, arkaiskt. Fiendens sargade huvud, skilt från kroppen.

Och när nu franska intellektuella med BHL i spetsen härjar över bilden av DSK så som den sköljer över klotet - är det då inte också den bilden man snuddar vid? Om inte fienden så den besegrade, den slagne, den som lidit nederlag?
Missförstå nu inte detta. Jag har inget till övers för maktmänniskor som missbrukar sin position. Verkligen inget.
Och det verkar ju däremot BHL ha, om de, enligt honom, är någon sorts extraordinära personer. Men det är ju där han trampar i klaveret. Tänker fel.

Men bilderna intresserar mig. Ibland. Och hur man i olika kulturer betraktar bilder. I Frankrike är man väldigt mycket mer restriktiv med tillgång till bild. Det förklarar en del av det franska ursinnet. Men bara en del. Resten skulle jag nog faktiskt säga är att de torskade. Förlorade. Står unisont med kalsingarna kring fotknölarna, som Gunnar uttryckte saken.

Hej,