heter den alltså, Ann Heberleins bok som det är så svårt att skriva något om.
Den kom ut i höstas (Svante Weyler förlag) och det blev stort rabalder för i samband med det försvann författarinnan.
Boken handlar om Ann Heberlein själv och hennes psykiska sjukdom som kallas bipolär 2 (typ) och som enkelt eller oprofessionellt kan översättas till manodepressivitet.
Den är tämligen förskräcklig, eller snarare, då man läst den tänker man att man aldrig vill ha med Ann Heberlein att göra. Så gräslig framstår hon. Och hon har onekligen målat bilden själv.
Sann?
Hur ska jag veta det.
Men om jag nu min vana trogen ska försöka bena ut problemet (åt Heberlein) så tycks det vara dels denna läggning/sjukdom som inte är någon sinekur att leva med, varken för den som har den eller för hennes omgivning, dels ett hemskt minne av en våldtäkt som satt spår som fortfarande spökar och dels och slutligen ett konstant behov av alldeles för mycket pengar därför att Heberlein, dumt nog, köpte ett hus innan hon hade sålt det gamla. Och sen kom krisen och hon blir inte av med kåken till det pris hon borde. (Ligg lågt, det kommer att ordna sig!)
Detta gör att hon måste skriva, föreläsa, resa, stressa som en galning.
Vilket antagligen skulle knäcka den starkaste och som förefaller bli ännu jobbigare för en psykiskt sjuk eller labil eller kalla det vad ni vill-person.
Som bok betraktad är den som jag har för mig att både bernur och Thomas var inne på, närmast omöjlig att recensera eftersom man får en stark känsla av att det är personen Heberlein man recenserar.
Själv varken grät eller skrattade jag. Jag tyckte nog mest att berättarrösten var omåttligt jag-centrerad och led av en rätt hopplös brist på självdistans. Jag blev alltså mest irriterad, och alla dessa påståenden om hur mycket hon älskade sina barn rann av mig som vatten på en gås.
Men, när hon i ett obevakat ögonblick skrev om sin pappa som lagade en god middag åt henne då hon kom hem från sjukan efter självmordsförsöket i 20-årsåldern, rördes även mitt hjärta. En stackars snäll och hjälplös pappa skymtade som hastigast förbi.
Boken är även motsägelsefull. Heberlein konstaterar att hon alltid fått fin hjälp på St Lars sjukhus dit hon vänder sig, samtidigt som hon kräver att i alla sammanhang bli tagen på allvar. Trots att hon inte är normal. Hon verkar förfäkta idén att även psykiskt sjuka ska tas fram, upp till ytan, ges plats - ungefär som hbt-personerna.
Det är inte otänkbart att vi osynliggör de psykiskt sjuka, det är rätt uppenbart att vi hyllar det normala. Det är vidare en ganska trång sfär som är denna normalitet. Jag tror inte att jag känner någon som anser sig tillhöra "de normala".
Och det är här nånstans som jag inte hänger med längre. Hur skulle det gå till? En tok-pride?
Knappast.
Här tror jag att Heberlein helt enkelt tittar lite för mycket i den egna naveln.
Slutsatsen av boken är, trots allt, att jag är glad att jag slipper ha med Heberlein att göra, och det tycker jag själv känns som en delvis felaktig slutsats eftersom jag hört henne i t ex radioprogram där hon varit lysande. Och eftersom jag läst många bra artiklar av henne. Fast också några som jag inte skriver under på.
Men vadå.
Man kan inte hålla med om allt!
Så, jag vet faktiskt inte riktigt om jag helt och hållet tror på den bild Heberlein målar upp av sig själv i den här boken. Det är nog det närmaste ett omdöme av boken jag kan komma.
