måndag 27 september 2010

Den svenska kulturen i ett nötskal

Jonas Thente, som mer och mer framstår som en kulturkonservativ litteraturälskare (och mindre och mindre som spelrecensent, vilket väl var vad han började som?) går till angrepp mot vissa strömningar inom de svenska biblioteken. Vad jag kan se inte en dag för tidigt, inte är han ensam heller. Bibliotekarierna däremot verkar vara ett underdånigt släkte: säger kommunpolitikerna "rensa" så gör de det. Civil olydnad verkar inte vara deras grej, inte spontana demonstrationer heller. Vill minnas att detta var det jag kom i gräl med chefen på sajten bokcirklar om när det begav sig. Jag förordade alltså civil olydnad, protestlistor etc. Hade hon ingen som helst förståelse för. Är hon typisk? Inte vet jag.
Men så här låter i alla fall en bibliotekarie som svarar Thente. Enligt henne ska bibliotekarierna ägna sig åt viral marknadsföring, /vad i h-e nu det är) samt att tagga läromedel eller nåt i samma stil.
Massor av jääätttevikiiiga saker att göra alltså.
Himla tråkigt att folk missförstått det där med bibliotek och vidhåller att litteraturen är det som ska stå i centrum.
Tycks vara hennes åsikt.

Vad ska man säga? Sverige har de bibliotek det förtjänar?
Det verkar ju inte ens så. Sverige har fått de bibliotek bibliotekarierna (politikerna?) vill ha, det vill säga denna obildade generation människor, jämnårig med dagens styrande politiker, som uppenbarligen inte vet vad varken litteratur eller kultur är. Som hellre går på Bruce-konsert än Nobelfesten. Nävisst nä, det var Sahlin.
Nåja, som likt Lena Adelsson-Liljerot tror att En bok för alla inte behövs längre eftersom Pocketshop numera existerar.

Det är skrämmande. Varken mer eller mindre.

Höstkollektionen

är här. Om ni undrar vad det är så är svaret choklad. Senast jag var förbi var det skoldags, det vill säga almanackor, små portmonnäer och handväskor i choklad. iPodar och även slipsar.

Mycket elegantare än de här svamparna som ju ser ut som rena rama Disney. Men rätt kul.

Annars funderar jag på skorstenar. Fick en chock när min man påstod att rökkanalen över en rejäl öppen spis bör vara 40x40 invändigt! Och de har inte ens spjäll i det här landet?! My middlename is kallras skulle jag säga om det.

Bara så ni vet. Hej.

söndag 26 september 2010

Nytt utseende på bloggen

Ledsnade på det där vita och estetiska, helt klart är att det var den mest läsbara designen, och den verkar inte finnas kvar på blogger. Tant pis. Ibland behöver man omväxling.

För närvarande är jag inne i ett kristallkronetänkande utan like. Jag vill ha rokokoräcken och intakt stuck.

fredag 24 september 2010

Dummare än tåget

Pff, det här var det dummaste jag läst på länge. Som vanligt när såna här "bokmänniskor" pratar så pratar de en massa strunt.
Vad de säger?
Jo, minsann, bestsellerismen är inget ont i sig, förlagen vill gärna sälja bästsäljare, men författarna får inte börja spekulera över huruvida deras skrivande kan sälja eller inte. De får minsann inte ens snegla mot det bästsäljande.
Hur naiva får förläggare vara?

Det finns inte en enda svensk författare som inte har med den aspekten i sitt skrivande. Alla som skriver gör ett val där. Ett högst medvetet val. Antingen struntar man i vad som säljer och tar konsekvenserna eller också försöker man skriva bästsäljande och tar för all del också konsekvenserna. Allt som är skrivet i den andan blir nu inte sålt. Fler deckare säljer inte än tvärtom.

Uppdatering: Bengt O har skrivit en bit i frågan, delvis utifrån min och Magnus diskussion nedan, delvis utifrån andra texter och framför allt med sin egen tydliga åsikt i frågan. Läs så får ni veta den.

Modeblogg och mediekritik.

Eftersom jag inte orkar skriva något själv länkar jag till klart underhållande mediekritik, av staffan b.

Möjligen skulle jag kunna tillägga att det plagg jag senast skrev om, nämligen byxdressen, är lite inblandad.
Och att den fanns redan i slutet av 60-talet. Hade jag haft en scanner så hade jag kunnat bevisa det nu, fast mitt ex hade i och för sig inga ärmar.
Men overaller har ju alltid funnits. Mer eller mindre moderna i och för sig. Men funnits har de. Och hängselbyxor.

Jag har löpt morotsbrallan, by the way. Det är en helt vanlig byxa i svart ylle. Jättesnygg. Med pressveck och bakficka. Särskilt pressveck var det längesen jag hade. Det ska bli kul att ha det igen.
Hej.

tisdag 21 september 2010

Recept

Alltså, det enda sättet, så vitt jag förstår, att få sverigedemokraterna och deras sympatisörer att ändra ståndpunkt, är väl att tala med dem?
De som sitter i riksdagen är väl hopplösa fall under fyra år. Men resten?
Man byter ju faktiskt uppfattning ibland, även om det går sakta. Klart att de också kan göra det.

Så hellre än att ställa sig 5000 på Plattan, bjud en sd-sympatisör på en öl - på tu man hand.

Tror jag.

Hej.

måndag 20 september 2010

Politisk historieskrivning

Är det här en Norge-historia, eller? Man klickar glatt på länken "Reaktioner från omvärlden" på DNs sida och det visar sig vara endast Norge som reagerat.

Nåja, det kommer väl fler. Eftersom som omvärldens intresse visade sig rätt stort innan valet med själva mediamoroten att ett främlingsfientligt parti ser ut att bli invalt i det svenska parlamentet, och detta nu hänt, så kommer det bli reaktioner.

Man kan förstås konstatera att det här inte var bra. Valresultatet alltså.
Samtidigt är det ju otroligt intressant, i ljuset av den diskussion vi tidigare hade om hur partisympatierna (som är ett för svagt ord) trots allt är en fråga som sitter djupt i människors identitet.

De traditionella partierna har sina rötter och sin historia i ett samhälle som sedan de kom till förändrats kapitalt. (Det där Can skrev om.) Nya moderaterna, som de ju kallar sig, är väl ett svar på det. Det enda framgångsrika svaret inom de gamla partierna, vad jag kan se.
Miljöpartiet ett senare och framgångsrikt tillskott.
Och så har vi då fått med sd, ett främlingsfientligt parti.
Ingen borde vara förvånad - det här har ju hänt i stort sett överallt i Europa redan tidigare, man kan kalla det i invandringens spår, men jag tror att det är en förenkling, snarare i de djupgående och snabba förändringar samhället genomgått då industrin i stor utsträckning försvunnit.

PJ Anders Linder skriver i den här ledaren om (s)vensk historieskrivning. Jag kan bara hålla med honom. Det här gäller inte bara på politikens område, utan även på områden som tangerar, såsom feminismens. Jag blev ju helt förbluffad då jag insåg att det fanns en generation kvinnor innan Fogelstadgruppen som så att säga röjde vägen för den vänster-liberala falang inom feminismen som blivit dess officiella historiska referens, nämligen min mormors mor och hennes generations kamrater. Borgerliga föregångskvinnor.
Svante Nycander är inne på tangerande tankegångar i den här gamla texten.

Här tycker jag att något av ett slag nu står. Jag vill på intet sätt frånta socialdemokratin dess historiska betydelse, men kommer ett fortsatt borgerligt maktinnehav innebära en mer nyanserad historieskrivning? En i polemik mot den befintliga?

Det är väl vad jag saknar i svensk politik som den ser ut nu. Och jag gissar att jag kommer att få fortsätta med det.

söndag 19 september 2010

fredag 17 september 2010

Lästips

Intressant artikel av Mustafa Can i SvD om "Landet som försvann" - vad som egentligen hände när delar av Sveriges basindustri, järnmalmen och dess förädling försvann.
Cans fråga är vad som hände med människors och samhällens identitet i kölvattnet av nedläggningarna. Svaret blir avfolkning, ungdomarna försvinner och vad de sen gör står inte men jag antar att de flyttar till storstäderna och blir medelklass?
Den äldre generationen blir kvar och lever på minnen.

Det här förklarar väl en del av de politiska rörelser vi ser nu, både i partiernas profiler och i valmanskårens rörelser.
Men hur många var egentligen sysselsatta i just industrin under dess guldålder?
Knappast en majoritet ändå?
Även om hela samhällen var beroende av en industri så jobbade väl ändå just en majoritet med annat? Jag tänker på kvinnor och även allt annat som behövs runt omkring.

Att identitet sitter i klass i Sverige är ju ingen nyhet, när majortieten inte längre ser sig som arbetarklass kanske det är rätt självklart att vänstern backar? Detta apropå Bengts intressanta text häromdagen.

Och bara en grej till, Can nämner det mer i förbigående, men det här mönstret gäller förstås hela Västeuropa. Industrinedläggningen, utlokaliseringen som det väl heter.
I teve här ser man det också hela tiden, arga tanter med hårnät som gjort kex hela livet och nu måste de sluta. Arga gubbar som ockuperar en verkstadsindustri(?) som gjort valsar eller vad som helst i den stilen.
En enda gång har jag sett ett reportage om ett företag som flyttar tillbaka efter åtta år i Kina. (Kineserna var för slarviga.) Då finns de kunniga arbetarna i stort sett kvar, företaget återanställer men inte alls lika många, de tar upp en kvalitetsproduktion igen men med delvis helt nya förutsättningar.
Jag tror inte att det är en utveckling man kan räkna med i stort precis.

På söndag är det val. Jag har redan röstat. Min identitet har aldrig suttit vare sig i det nya eller det gamla arbetarpartiet, så för mig är det hela rätt oproblematiskt.
Men så enkelt har tydligen inte alla det.

torsdag 16 september 2010

Höstmodet är här!

Tänkte att jag behöver en byxdress. Jag kom på det nu, min mamma hade nog byxdress, och jag vet inte riktigt vad det innebär, men jag känner för det, så jag kollade en katalog jag har, Cyrillus.
Cyrillus är det franska svaret på... jag vet inte, Ikea, tror jag. Det är liksom en sorts livsstilsmagasin (katalogen alltså) där allt går ton i ton och alla ingår i enorma, unga och vackra familjer. De går på stränder och packar upp picknickar och de sitter i gamla nötta soffor med filtar lindade kring halsen, typ. Hundar, typ labrador, är alltid med.

I alla fall, några byxdressar hade de inte. Däremot fattade jag varför unga tjejer mitt i sommaren gick omkring med enorma gummistövlar inne i det överglasade Tyresö Centrum. Det är kautchuck-tendensen, skriver Cyrillus. Engelsk är den också.
Och det förklarar ju saken?
Så enorma gummistövlar hade de, men knappast byxdress. Nu tycker inte jag att gummistövlar på något vis ersätter byxdressen. Tvärtom.
Men vill jag ha en byxdress får jag vända mig till någon annan.

Vad jag däremot kan få tag i är morotsbralla. Det stod det. Den var svart och i 100% ylle, europeisk konfektion, och den såg ut som brallor gör mest. Vad som var morot med den fattar inte jag. Men eftersom den ser okej ut funderar jag på att köpa den.
Kanske kan den bli en mental jeanskjol för vintern?

Mitt förhållande till kläder är - underligt. Jag tycker, numera, mer att de sitter inuti än utanpå.
Det är nog för att jag har fördomar.

I alla fall, om ni orkar bläddra i nätupplagan av Cyrillus-katalogen, kolla morotsbrallan. Och förklara den för mig!

måndag 13 september 2010

Länktips: Bengt O om Raffaele Simones Det vänliga monstret

Jag vill härmed tacka Bengt O som översatt en artikel ur Le Monde apropå en fransk översättning av en italiensk samhällsdebatterande bok - Det vänliga monstret.

Artikeln och (Bengts ibland rätt syrliga kommentarer) handlar om varför den europeiska vänstern går kräftgång i det moderna europeiska samhället, präglat av konsumtion, ungdomskult och individualism.

Kanske är det oundvikligt har jag ofta tänkt, när ett samhälle blir för rikt, alltså att majoriteten av medborgarna i det varken minns någon kamp för brödföda och/eller rättigheter eller har några anhöriga som fortfarande kan påminna dem, så händer kanske det som Karlsson/Simone beskriver, individualismen tar över.
På lång sikt borde det vara förödande, även för den just nu rika majoriteten.
Men än är vi inte där.

Att svensk socialdemokrati under Sahlins ledning ägnar sig åt "minoritetsfrågor" framstår för mig som uppenbart. Och att den inte kan övertyga just majoriteten (som har det rätt så bra och som är vit frisk medelklass med mer eller mindre välbetalda jobb) om sin egen förträfflighet blir därför också självklart.

Vart det hela tar vägen den 19 ska bli intressant att se, men än intressantare är ju vad som händer på längre sikt.
Själv har jag poströstat och ska gå på valvaka på Svenska Klubben den 19. Det ska bli kanon. Hej.

lördag 11 september 2010

Fågelholkar med mera

Alltså, jag gillar lådor som ser ut som monument, kakburkar som ser ut som paviljonger och tryckkokare som ser ut som gravstenar. Jag gillar fågelholkar, trädkojor och gökur. Kiosker och stora skåp! Precis innanför entrén till kyrkor står ofta en sorts träskåp. Man går igenom det, hinner uppfatta nött sammet med nitad kant och mörkt trä, det är ett ögonblick av lustiga-huset-känsla, eller Narnia. Man går genom en passage, SEN befinner man sig i en annan sfär, typ.
Jättestora vindfång i barockskåpsstil. Särskilt spanska är bra. Men franska är inte så tokiga heller.

Små hus på gränsen till skåp, stora skåp på gränsen till hus. Mellanrummet mellan dubbla dubbeldörrar. Rummet inuti muren då man står på tröskel i en tjock mur.

Ett tag tänkte jag mig ett arkitektoniskt projekt där man hade ett jättestort rum, t ex en entré. I den ställde man en skåpsimitation som i själva verket var ett litet rum.
Att bo i ett skåp i entrén. Det skulle man kunna skriva en novell om någon som gör. Nattmössa på, liksom.

Barockskåp är verkligen underskattade i Sverige.

Gökur

ska man bildgoogla på på tyska. Kuckucksuhr. Då får man fram helt otroliga bilder. Hela hus som är gökur, hela stadsdelar typ. Ett helt land! Nä, förlåt, det var Schweiz.
Det här har jag skrivit om förut, men jag gör det igen. Jag vill ha ett gökur. Jag hoppas på det i femtioårspresent. Ännu hellre skulle jag i och för sig vilja ha ett sånt där klockspel(?) som de har i Prag, figurer som kommer fram när klockan slår tolv eller nåt och åker runt och döden går med lien och någon jagar någon annan, typ.
Men det lär jag väl inte få i femtioårspresent. Därför nöjer jag mig med ett gökur. Eller två.

Orsaken till det här var att jag håller på med de små illustrationerna igen och jag fick sån lust att rita ett gökur och då kom jag på att jag inte visste hur många kottarna är. Ergo googling.
Nu hör det till saken att det inte finns något gökur i själva berättelsen, men det har jag tid att pilla in. Eller också inte.
Bilderna kan ju berätta en annan historia, vara ett tillägg och inte bara en illustration.
Ingen märker nog om det inte är ett enormt överskott av gökur t ex. Då börjar nog folk dra örona åt sig.
Skitkonstig bok, varför har hon ritat så många gökur?
Men ett eller möjligen två gökur tror jag knappt märks.

Hej.

fredag 10 september 2010

Mina Barn

De är ju för gulliga, de svenska skrivande mammorna. Lena Andersson, som inte verkar vara mamma är mindre gullig. Men Aase Berg är ju söt, och Therese Eriksson som förnuftigt påpekar att vi måste höra fler föräldrar är ju så förnuftig man kan vara. (So, here we go, Eriksson!):
Vore jag svensk nu skulle jag fråga: Men var är papporna?

Men jag är inte svensk längre. Jag skiter fullkomligt i papporna vad gäller barn. Visst, de har en roll att fylla, no doubt about it, men det är jag som är mamman. Pappan ser jag på franskt vis, eller åtminstone som jag hört det beskrivas här många gånger - det viktiga är vilket förhållande jag har till honom, om jag ger en positiv eller negativ bild av honom, vilket historiskt sett är den vanligaste situationen (Hear, hear, det är alltså viktigare att vara någorlunda överens än båda två lika närvarande, ställer en del jobbiga krav va? Inte förenliga med svensk kultur, kanske?). Män har alltid varit frånvarande i sina barns liv. Här, där jag bor är de, säg två senaste pappa-generationerna de första som är intakta och som även önskar och kräver större närvaro i familjelivet. Krig och arbete har gjort fäder frånvarande i alla tider.
Hepp.

Eller säg så här, åtminstone vad gäller småbarn: Det är inte barnen som behöver papporna, det är mammorna. För barnen är det sannolikt egalt, under förutsättning att den som är där mest är hängiven och att andra kommer in succesivt.

Däremot har jag en något mer ambitiös inställning än Berg. Jag leker inte, jag heller, jag tog i somras mina söner till Gröna Lund, de hade aldrig varit på ett nöjesfält (eller vad det nu heter). Jag anser att det tillhör allmänbildningen att ha varit det. Men jag gör inte om det i första taget. Utställningar och film - ja, om de själva vill och även jag har en chans att ha någon glädje av det hela - det vill säga sällan.
Semestrar och lov alltid på samma ställen.

Däremot tror, för att inte säga vet, jag att jag fyller dem med ett innehåll - språk. Mina barn är tvåspråkiga, det beror inte bara på mig, men mest. (Vad de ska tänka lämnar jag däremot åt dem att avgöra, åtminstone på sikt. Men som sagt, att de kan tänka tycker jag är min och deras fars angelägenhet att se till att de får lära sig.)
Men jag vill också att de lär sig uppföra sig hyggligt, att de känner sig någorlunda hemma och avspända i de allra flesta miljöer. Det kräver viss träning som ingen annan än vi, föräldrarna, kan ordna.

Jag tycker också att man ska vara medveten om att man som förälder gör en förskräcklig massa val i deras ställe åt dem. Man väljer skola, man kanske inte väljer bostadsort, men man väljer aktiviteter, även om de får ha ett ord med i laget, man väljer även sin egen situation i någon mån, sitt umgänge, sina vänner - men inte sin familj.
I vårt fall väljer man språk. Kultur, quoi.

Länge tänkte jag att jag skötte själva karossen, det gör jag ju också. De blir vaccinerade och får tandställning och jag ser till att de äter näringsrikt, typ. De har kläder på kroppen och skor på fötterna.
Men i det ögonblick de talar så är något annat igångsatt. Och det är liksom det som är det viktiga.
Vad än Berg tror.

tisdag 7 september 2010

Moment monument






















Ni tror kanske att jag lagt ned gravad fisk-projektet? Nix, långt ifrån. Askestads Frånfällen (som för övrigt kommer ut imorgon, tror jag, fastän den redan finns i bokhandeln) är numera inlemmad i projektet - den passar alldeles utmärkt där. Ska man hålla på med döden tycker jag att man ska göra det fullt ut. Döden borde vara mer närvarande i våra medvetanden, tänker jag nu.
Uppdatering mitt i: Här, på mbm förlag finns en intervju med Askestad om Frånfällen. Läs den! Om inte annat så för att få ett gott skratt.

Nu tillbaka till mitt igen:
Jag har varit på två begravningar som slutade på Montparnasse-kyrkogården, min mans farmor ligger där, och när hans (makens) faster dog så undrade farbrorn om man inte kunde kolla upp ifall det fanns plats, vilket det visade sig göra. I alla fall för en till.
När vi åkte till begravningskaffet spekulerade vi lite i det där, för gravarna står jäkligt tätt och vi kom fram till att man rimligen måste stapla kistorna på varann i (alltså i höjdled) och att det var djupet som avgjorde antalet. Kanske finns det tvåspaltsgravar under riktigt stora monument.

I alla fall, där stod vi kring graven. Man baxar bort den tunga stenplattan (i det här fallet), sen står folk lite utströdda liksom, som utplanterade mellan de andra gravarna, för man får inte plats allihop nära, och kistan sänks ned med hjälp av rep av stadiga killar i svarta lågbudgetkostymer och sen får man kila förbi, om man vill.
Jag såg farbrorn stå och kika ned där med sitt yngsta barnbarn bredvid sig och han sa "Men tror du inte att en till får plats?" och jo, det trodde barnbarnet.
Ett år senare var det hans tur.

I alla fall, just den gången slog det mig, här står jag med alla svågrar och svägerskor. Vilkas begravning kommer jag gå på och vilka kommer gå på min?

Det är frågor man kan ställa sig en regnig grå dag på Montparnasses begravningsplats.
Det som var grafiskt väldigt effektfullt var att alla hade svarta paraplyer.

söndag 5 september 2010

Repövning - med risk för att vara tjatig

så vaknade jag, nej, jag blev väckt halvsex i morse av min son som drömde mardrömmar. Han lugnade sig snart men jag låg naturligtvis där och stirrade upp i taket klarvaken efteråt. Som en av gestalterna i Einar Askestads Frånfällen som jag skrev om nyss.

Boken har inte lämnat mig än. Det är framför allt språket i den som bjuder motstånd. Frånfälle och tillfälle. Då är frånfällena mer intressanta, eller hur?
Men fälle måste ju ha med fall att göra, att falla? Ett fälle i skogen är ett hygge, tror jag. På norrlandsprosa eller nåt.

I alla fall, när jag låg där så kom uttrycket "på fallrepet" för mig. Någon eller något är på fallrepet. Det betyder att det sjunker, går nedåt. Men vad är det för rep det är frågan om?
Sen övergick min halvsovande tanke till kafferep. Är det samma rep?
Och så småningom till genrep, men då är det väl ändå ett annat rep, eller snarare en repetition.

Om någon kan förklara dessa rep för mig så vore jag djupt tacksam.

lördag 4 september 2010

Frånfällen av Einar Askestad

Einar Askestads nya novellsamling Frånfällen (mbm förlag) är något av det mest välkomponerade jag läst på mycket länge. Jag tänker då även på boken som ting med omslag och pärmar och trådbindning fäst i guldstickat tyg. Den ger i allra högsta grad en antydan om vad vi ska få möta.

Senast jag läste något av Askestad så var det Kvinnohistorier, och den fick mig att tänka på musik, pianoklink som övergår i något liknande strömmande vatten för att återgå till att bli pianoklink igen. Då kring orden Jag älskar dig.

Frånfällen är en dystrare historia, höll jag på att säga, men är den verkligen det? Den är uppbyggd på likartat vis, ett antal noveller kretsar kring temat döden. Eller inte döden. Eller någonstans mellan levande och död.
Det låter lite spooky och är det också, den första novellen som också är den längsta är en sorts inre monolog som vi alla känner igen en inre monolog - men förd av någon som förmodligen är död.
Eller inte. Jag kommer vid läsningen av den att tänka på en av Poes noveller där en döende man hypnotiseras i dödsögonblicket och döden inträder men hindras på något vänster av hypnosen. Novellen slutar med att hypnosen släpper och den döde som varit intakt (och faktiskt till och med pratat, om än med svårigheter) geggar ihop till något som väl kallas kvarlevor mer.
Askestad laborerar med något liknande. En prövning av döden. Är döden verkligen helt säkert döden och slutet och man kan inte säga att svaret är entydigt ja.
Kanske mer mja.

Man kan också säga så här: Askestad prövar olika bilder av döden men också vad som finns bakom döden. Om något finns där.
Novellen Ron och Pam, som är en av de mildare i boken börjar så här:

Från flygplanets ovala fönster ser man endast himmel. För en timme sedan var den ljus, nu är den mörk med stjärnor som liknar tusentals nålstick på en svart pappskiva. Vad skulle kunna finnas där bakom? frågar Pam utan att förvänta sig något svar.

Den där pappskivan är liksom den yta Askestad kretsar kring. Vad finns bortom allt det vi vet något om? Han målar den gång på gång i bilder. Den heta ljusa skolgården som bländar den lille skolgossen, beduinen i sin monotona öken på väg mot horisonten.
Som en mur som man vet finns där men som man aldrig lyckats kika över eller under, komma runt. Murytan bakom Goyas kämpande hund (El Perro)- som är omslagsbilden.

Och samtidigt precis tvärtom. Flera av gestalterna kämpar mot orden, mot sina egna tankar och det fängelse de utgör, de tycks sträva mot utslocknandet, tystnaden, vilan. De går inåt, försöker jaga bort orden som efterhängsna flugor men med bara händerna. Det går inte. Det sista som verkar lämna oss är ordet, tycks Askestad säga - återigen i olika tonarter - och detta lilla är det enda som inger hopp.
Kärleken är en illusion, revolutionen och oordningen ett faktum, om än obegripligt.

Landskapet, husen, stränderna, flodbäddarna och bergen, flygplanen och pinjeträden, städerna som är mycket gamla och kvinnorna som ofta har spanska namn ger ledtrådar till platser. Berättelserna utspelar sig ofta kring Medelhavet eller i spansktalande länder. Krig och revolution och någon sorts anknytning till en kolonial epok och en kolonial stormakt finns. En avsatt kungafamilj som stuckit med statskassan figurerar liksom en habsburgsk prins, och så revolutionen, våldet i olika tonarter.
Det här är ingen snäll bok.

En enda av novellerna utspelar sig i Sverige, så vitt jag kan se. Klart och tydligt i Sverige alltså. I de övriga är havet blått och natten het, torgen gamla liksom träden.
Har det någon betydelse, kan man fråga sig. Ja, i allra högsta grad. Trots att jag inte vet hur. Kanske för att jag ibland tror att riktig litteratur inte längre går att skriva på svenska. Det visar Askestad är fel. Men kanske, kanske behöver man våldet, revolutionen och gevären för att ställa människan i hennes sanna dager. Se henne som hon är, utan förskönanden.
Men så är det också språket. Naturligtvis kan man skriva litteratur på svenska precis som på alla andra språk. Men man måste ha ett språk, en tanke som man försöker uttrycka på detta språk man har, och här är Askestad något av en svensk särling. Hans språk är så nära ett tidlöst språk man kan tänka sig. Tidsmarkörer finns som flygplan och elektriska väckarklockor. Fast de är få. Men kvinnorna är fortfarande inte berättarens tjej eller sambo, utan alltid fru. Barnet är barn och pojken pojke.
Jag tänker på alla böcker jag försökt läsa på senare tid som kan sammanfattas som mexitegelvilla, Spånga eller Segeltorp, gillestuga och medelklass.
Generellt rör sig den svenska samtidsprosan i ett tidsspann som sträcker sig från 70-talet och in i nuet. Ingen har djupare rötter i tiden, ingen har ett kolonialt förflutet (bara som ett exempel) - om än bara som dröm.
Det har Askestads gestalter.
(Nu får någon gärna invända att jag har fel och ge exempel på vad jag bör läsa som visar just det. Jag erkänner villigt att jag inte läst en bråkdel av det som kommit ut säg de senaste fem åren.)

En sista grej bara. I den här novellsamlingen sover folk ofta, de befinner sig mellan vaka och sömn, de drömmer och natten är, tror jag, mer närvarande än dagen.
Det är som om natten och sömnen är den enda intuitiva ledtråden in bakom den där muren Askestad hela tiden hamnar framför.
Och då och då, ja, faktiskt hela tiden om man ser på helheten, så bryter han igenom den.

Jag är alltså djupt imponerad av den här boken. Den verkar ha varit lätt att skriva. Handlaget är precist som i en pianosonat (igen) och just det är ju konsten.
Som att se en skicklig jonglör eller en eldslukare eller isprinsessa. Det ser så lätt ut. Det ser så svindlande lätt ut att man får lust att försöka själv.

Och det är väl det jag är gladast för. Lusten att skriva den ger. Tack.

fredag 3 september 2010

Små suddiga monument

Har suttit och suddat igen. Små smutsiga monument och då kom jag helt osökt att tänka på min sons frimärkssamling. Tänk er att man ritar av en frimärkssamling (tema gravmonument) i 1:1. Medan man gör det så tänker man ut rubriker: Ett litet underbart monument. Med plats för det monumentala. Moment monument. Monumentdöden. Dödsmomentet. Nej, dödsmonumentet heter det ju. Du kan inte döpa deckare. Dödens monument. Momentum dödi. Och så vidare.

Man blir galen, ja?

Min telefon som numera är min kamera fattade inte ens vad som var upp och ned på monumenten och dessutom blev de gråare än någonsin och större. Fastän de är så små.

I trapphuset luktade det jättegott av stekt potatis, men det kom inte härifrån. Jag håller på att bli förkyld och nu slutar jag med att publicera en bättre bild. Herregud. Så här kan man ju inte ha det.


Med plats för monument, kallar jag den här bilden. Hej.

Länktips!

Det har ju diskuterats länge, men jag tycker att Anna Brodows sammanfattning av läget för kulturskribenter och -sidor, efter det att hon bevistat ett seminarium med de stora drakarnas kulturchefer samtliga närvarande, beskriver situationen glasklart.
Läs!

onsdag 1 september 2010

Reiser

Ibland är ju "modern" arkitektur lika lyckad som äldre. Reiser var satirtecknare, vad jag vet. Har ingen aning om vem som ritat hans monument. Kanske han själv?
Enligt fb-rykten har arkitekten Bengt Lindros (Blandarsignaturen Lazy känd för Kaknästornet) nyligen avlidit. Han ska ha ritat sin egen kista, enligt samma källa.

Kanske borde man sätta igång medan tid är?

Egentligen tycker jag bäst om de bilder där en okänd turist står och tittar på eller poserar vid en känd grav. Men ofta är de omöjliga att pilla loss från sina sajter.

Fortsättning följer. Hej.