fredag 31 oktober 2008

Lispector

Så har då turen kommit till Stjärnans ögonblick. Jag har ju klagat på svenska romaner här. Nu får jag onekligen något annat i händerna. 

Eftersom jag inte är klar än borde jag inte skriva det här men jag gör det i alla fall, för jag kommer bli klar. Även om det är en irriterande läsning. Det är ungefär som att stå bredvid en mästare i tuschteckning och höra honom prata med penseln i hand. Han pratar och pratar och man tänker jag orkar inte med det här, han säger ju ingenting och han gör ju ingenting! Och då, precis då, drar han en linje, en sån där underskön linje så man häpnar och undrar hur han bar sig åt. Och står kvar. Men då sätter naturligtvis karln igång igen och snackar...

Vidare anar jag att det är en bok för författare, för en författare eller en berättare eller en pratkvarn skrivs fram, en författare som har svårt att komma till skott med sin historia, den om maskinskrivningsflickan i Rio de Janeiro. Men det handlar om alla de där kringrörelserna, om språket och intellektet och allt det där som är obegripligt och som i och för sig kanske också måste behandlas. Det blir skikt i själva skrivandet, skikt i texten. Och bakom dessa skikt finns själva författaren, den riktiga...

onsdag 29 oktober 2008

Svensk höst

Höst och höst. Jo, höst. 
Om man säger så här: Hösten i Paris är torr och beige. Löven som faller från kastanjerna är bruna och prasslar. Sen försvinner de in i renhållningsverkets(?) dammsugare(?) för gatubruk. Och kvar står stan likadan men utan löv. Ibland blöt men oftare disig.

Här är det höst och barnen krälar i sand. Sonen frågade varför de måste ha flytvästar på sig. Neongröna skapelser inom dagisets tryckimpregnerade spjälor. Galon och plast och på andra sidan gröna gräsmattor. Men barnen i det här landet är dömda till blöt sand och lera och mer blöt sand.

Sonen ska läsa en (fransk) skolupplaga av Nils Holgerssons underbara resa. Det gör han, men inga svenska barn, särskilt inte under loven. Visste ni att förnamnet Nils fortfarande är populärt bland franska små pojkar? Så är det i alla fall.

Det ska bli snö, det ska det alltid, då blir det kaos, det blir det alltid.
Barnen driver runt på stan i mössor och täckvästar och allmänt underliga kläder. Varför har de mössa undrar mina barn.
Ja, säg det. 

Vi cyklar och hösten är blötare än en svart snigel, löven guldigare än slantarna i en sjörövarkista. Kläderna i butikerna vulgärare än i en fransk förort. Går vi i fel affärer? Antagligen.
Men de är överallt.

Jag har läst en svensk roman. Den handlade om en ängslig kvinna i övre medelåldern och behandlade hennes dilemman. Vuxna barn som hon inte vågade ha kontakt med, gammal lovestory som satte käppar i hjulet för henne, och som hon bestämde sig för att gå till botten med i samband med att föremålet för hennes förälskelse dog.
"Ronny", demonregissören, visade sig vara delvis uppvuxen på institution, sexuellt utnyttjad av föreståndaren och allmänt omöjlig. Det var därför han svek. Nämligen.
Det var så då, på sextiotalet. Sen var de unga på sjuttiotalet och hade "sommarkollektiv" i det före detta barnhemmet (dessa institutioner som Kerstin Vinterhed sedan stred mot på DN i tjugo år eller så), och allt gammalt förtryck var glömt.
Och allt var sig evigt likt, villorna och deras trädgårdar och porslinet och sjön och mönstren på kläderna och yrkena. Det är som om det finns ett krav på att redovisa detta. Det som författarna och dagens debattörer kallar medelklasstillhörigheten. Tror jag.
Så man vet att man håller sig inom nationens gränser? Möjligen ett inköp från Grekland, men inte mer.
I övrigt aaltovaser och drejade krukor. Får från Gotland, nej, päls och matvanor.
Jag tycker att det är så konstigt, men det är väl det där att människor måste känna igen sig. Droppande näsor och ingen religiös extas, ingen annan heller för den delen. Inget guld, ingen rökelse, inget prål, inget, nej, inget förvånande. 
Det som stör mig nästan allra mest är denna förbannade jävla ängslighet.

Det var förmodligen ingen dålig roman. 

måndag 27 oktober 2008

Bra bibliotek

Inspirerad av Bodil fick jag för mig att jag skulle läsa Stig Dagermans Tysk höst. Mamma hade den inte, fast hon hade en biografi om Dagerman av Olof Lagercrantz som kom ut 1959. Jag har börjat med den.
Men för att läsa själva hösten måste jag alltså gå till biblioteket, vilket jag gjort.
Och, det är lite det jag ville komma till. Det finns bra bibliotek fortfarande. Jag tycker att det är helt okej med ett bibliotek som har Tysk höst uppe på hyllorna, den kom senast ut 1981 och står för den som vill veta det under "tysk historia".
Sen frågade jag efter Horace Engdahls Stilen och lyckan som kom ut 1992 och som jag fick tips om i samband med mina reflektioner om språk och stil. Där tänkte jag att här går de antagligen bet men nejdå, den fanns i bibliotekets magasin och hämtades omedelbart upp åt mig.
Så bra, sa jag till biblotekarien, antagligen med förvåning i rösten. Jo, sa han, jag brukar försöka göra det. Spara riktiga böcker.
Sen lånade jag även två nyutkomna böcker som stod på hyllan för nyinkommet. Först Österrike berättar: Varma och kalla bad, som jag tror att Bodil har skrivit om, en samling noveller och essäer från Österrike utgivna på Tranan.
Och sist Annika Thors Motljus (W&W), en svensk roman som jag tror kan vara bra.

Men är inte det här ett ganska bra resultat? Heder åt Tyresö kommunbibliotek!
Lispector tänkte jag försöka köpa. Får vi se hur det går.
Så småningom ska jag lägga in länkar, när jag slipper sitta vid en pc. Jag vet inte hur de fungerar, får trycka nittio gånger för att få till snabela.

Hej.

fredag 24 oktober 2008

Hem


Idag packar jag, jag ska åka hem. Hemma tänkte jag dels gå på Thielska Galleriet insåg jag då jag läste Eva Ströms lilla text. Jag tyckte att den var så fin, för precis så är det där, som jag minns det. Höga vita rum med bländande vackra tavlor, tjocka mattor på knakande parketter och underliga rakryggade möbler. Och man är alltid helt ensam i det här huset som är en sorts labyrint med, om jag minns rätt, högst upp ett litet andaktsrum med Nietzsches dödsmask i vit gips på röd sammet...
Kanske är det ett hus för mycket unga människor, jag tror det. Själv gick jag dit ofta under en period i livet som jag nästan glömt. Ung vilsen och sökande skulle jag kalla det nu. Och nånting fann jag där i Munchs flickvampyrer och Strindbergs vissna höstallé.
Av någon anledning ligger också huset inbäddat i minnets vita snö, i mjuka tysta drivor, vattnet är fruset och spårigt, isrännan ligger mörk och trasig...

Hur som helst, jag tänkte läsa också. Både Thomas och Bernur skriver då och då lyriskt, skulle jag säga, fast när jag själv skrev det så ändrades det i ett sammanhang till panegyriskt, så jag testar med det: Thomas och Bernur skriver då och då panegyriskt om Clarice Lispector. Jag har inte läst något av henne och tror att om jag ska läsa henne i översättning så är det bättre att börja med svenska. Det är alltså ett projekt. En annan orsak låter så här:

Exempelvis finns boken igenom en intrikat besatthet inför rumslighet och inneslutenhet. Men var bor den? Knappast i Hannele. Snarare i det subjekt som funnit det nödvändigt att hallucinera (fantisera är ett för svagt ord) fram denna solkiga 1980-talshistoria om otrohet och kroppslighet, nederlag och livsrum.
Denna den verkliga berättaren, oj vad jag tror på henne. Hon har potentialen att likt en Lispector kunna upphäva berättandets naturlagar och ge oss läsare inte bara nya sinnesintryck utan även nya sinnen.

Jaha, detta skrevs alltså inte om Lispector hösten -06, utan om mig, får man väl anta. (Hela recensionen här, trots hård kritik en av mina favoritrecensioner.) Det hallucinerande subjektet (yours truly, alltså) ska göra en kraftansträngning och finna en annan hallucinand? kan det väl inte heta. En hallucinerande medsyster?!
Tant pis. Jag ska gå på Hedengrens och biblioteket. Återkommer förhoppningsvis med rapport.
Och så tänkte jag försöka läsa en grej av Horace om stil som jag fick tips om.
Och så väntar den här boken på mig hos mamma. Den ser jag också fram emot att läsa.

Det ska bli kul!

PS. Uppdatering, på min andra blogg, FRANSKA ROMANER , håller jag på och läser och undersöker ytterligare en författare som definitivt får räknas till de hallucinerandes skara, men hon är klar och nyter också, ironsik och bitsk. Colette. Jag har dels grovt översatt en text och dels håller jag liksom på med henne.

onsdag 22 oktober 2008

QUE?

Eftersom jag nu ändå håller på. Vad menar hon? "Ett av västvärldens mest misogyna länder"?
Och i såna fall, varför bor hon kvar?

Svenskt kulturklimat

Nu har jag läst Scrutons text ur senaste numret av Axess magasin, ett nummer om "Skönhetens återkomst" som det har blivit ett litet, men dock rabalder om.
Scrutons text tar upp flera saker, det jag dock fäste mig vid är hur han ser uppbrottet, Manets målningar både som nödvändiga och som fast förankrade i traditionen. Manet och för den delen den första generationen modernister hade ju hela sin skolning i traditionen, det gällde även Le Corbusier och Braque och Schönberg, inom alla de sköna konsterna alltså.
Modernisterna ville, enligt Scruton, omtolka och återigen göra traditionen relevant.

Tydligen har ett par konstkritiker reagerat på numret, artiklarna finns inte på nätet, men Axess chefredaktör, Johan Lundberg, refererar dem här, samt publicerar sina repliker på mao-bloggen - här.

Själv finner jag inte Scrutons artikel särskilt provocerande, snarare tvärtom. Den sätter ord på saker som sällan diskuteras i svenska media. För detta är ju det som skiljer Frankrike från Sverige - modernismens och sedermera postmodernismens genomslag har varit så gott som totalt. Här, där jag bor, har det alltid funnits ett kompakt och segt motstånd, en ständig dragkamp, alltsedan Revolutionen. Åsikter har sällan mötts men dock stått talande, på varsin sida om en avgrund måhända, men det har aldrig varit så ensidigt som jag uppfattar det svenska kulturklimatet som.

Här finns, parallellt med hela den (post)moderna diskursen, traditioner och människor som vårdar dem. Det tar sig uttryck överallt, t ex har den franska televisionen ett program som Des racines et des ailes, ett program om historiska miljöer där konservatorer och klassiskt skolade konsthistoriker medverkar. Man har ett levande förhållande till sin historia. Det intresserar kanske inte alla, men tillräckligt många för att det inte ska ifrågasättas.
Vad jag vill komma till är att detta är lika närvarande i media som ifrågasättandet.

Och detta kan jag verkligen sakna i det svenska kulturklimatet. Jag vill alls inte sätta munkavle på den rådande ideologins förespråkare, men jag skulle önska dem större motstånd. Diskussion, ifrågasättande.
Och det menar jag att det senaste numret av Axess ger.
Och jag tycker även att det är något positivt med att diskussionen får ett visst genomslag i andra och möjligen större medium. Naturligtvis är det helt hialöst att dra paralleller med sverigedemokrater och kreationister. Vad har de med saken att göra?

När jag samtidigt läser det här inlägget hos Den blinde Argus blir jag nästan ledsen.
Här gör, tydligen, Historiska muséet en utställning om Maria-gestalten. (Jag har inte sett den men tänker (kanske) göra det eftersom jag snart har tillfälle.) En tämligen förvirrad recension i DN gör inte saken klarare, men vad jag får intryck av är att den här utställningen gör sig skyldig till samma övergrepp på historien som man beskyller kolonisatörerna för i de kolonialiserade länderna.
Vart jag vill komma?
Jo, Sverige var, en gång för inte så länge sen ett katolskt land. Mängder av små stenkyrkor uppfördes, mängder av Mariaskulpturer i trä utfördes, ofta och bland de finare i Tyskland, men även inhemska varianter finns. Detta är alltså en del av vår egna historia. Det handlar inte om "Drömmen om kvinnan" - det handlar om skulpturer skapade i ett sammanhang. Vad ett historiskt museum bör göra är förstås att försöka få oss att förstå eller åtminstone få en glimt av detta sammanhang. Det är den grundläggande uppgiften. Sen kan man eventuellt tillåta sig utsvävningar och "tolkningar".
Om man inte gör det, om man, som museum, inte lyckas förmedla den kunskap man har om de här föremålen, ja, då har man rätt snart satt sin sista potatis.

Vidare skulle man kunna önska sig en liten utblick mot de delar av världen - Latinamerika och Sydeuropa - där Maria-gestalten inte är en trästod från medeltiden, utan en levande del av en religion. Det är väldigt många fler som tycker att Maria är viktig - på olika sätt - än som inte tycker det. Benediktus XVI till exempel säger att Maria-gestalten är ett föredöme för alla kristna. Maria är alltså någon som inte enbart angår kvinnor, särskilt angår hon påvar i modern tid. Jo, faktiskt. Som förebild.
Jag vet, det där är överkurs i Sverige, men för dem som klarar den kan det vara av intresse.

tisdag 21 oktober 2008

Anonymitetens fördelar

Nu ska jag erkänna en grej, ibland skriver jag anonyma kommentarer. Men jag hatar inte, jag kör en lite döv och kalkad stil, särskilt på såna härna, ja, vad heter de nu igen? lite pretentiösa och mycket unga bloggar. Var la jag nu min hörapparat.
Kokoooo! här har ni mig igen, nu hör jag ordentligt (och här skriver jag inte att jag ska äta upp dem i slutet, nejdå), jodå, och så berättar jag om mina krämpor och om hur Strumpan mår (det är min tax), hon mår förträffligt just nu, har just ätit upp grannens pelargoner. Är de giftiga?
Jag hade en kollega på centralen som påstod att småbarn klarar att äta en fimp, äter de fler måste man magpumpa. Jodå. Som sagt var. Min man har just tagit fram tevetäcket, har ni kvar era tevetäcken? Det är lite som en tehuva, men för teven. Vi brukar ha den på under vinterhalvåret för annars kan teven få frostskador. Teveapparater är mycket känsligare än vi tror. Nuförtiden.

Jaja, nu har jag inte mer på hjärtat för tillfället. Önskar er alla en riktigt fin kväll!

Korstågspuckot

till BodilSnodil

är naturligtvis, i dagens läge, en helt sekulariserad varelse, det kommer man inte ifrån. Hon är en produkt av Välfärdssverige, släkt med vinalkoholisten, möjligen tillhör hon denna skara, men än så länge lyckas hon dölja det. Hon har förstås även beröringspunkter med postkolonialisten, men hon är mer fanatisk. Mycket mer fanatisk.
Det är lätt att hamna i ett religiöst språk när man vill tala om Korstågspuckot. Säg så här: OM Korstågspuckot hade levat på trehundratalet så kan man ge sig fan på att hon hade dunsat in på Kyrkomötet i Nicea, gärna med en liten bag full av böcker. Hon hade presenterat sig (det gör hon alltid, med alla för- och efternamn, hon har väl en uppfostran för Guds skull!?) och sagt Hej killar, jag har en liten grej jag tycker ni ska få med här. Jag har gjort den själv och den heter Bibeln- för- dig- som- tycker- att- läsa- är- svårt. (Hon skriver gärna den sortens svenska, med lite diffusa fel inbyggda.)
Eftersom Korstågspuckot är mycket energiskt och gör halsbrytande saker så hade det antagligen dröjt en stund innan kyrkomötet hade fått ut henne. Under den tiden hade de fått höra mycket: Jaja, jag vet, ni killar håller er på en nivå som de flesta inte fattar, men jag gör det och jag har översatt den här grejen för att vanliga människor ska begripa!
Till slut hade kanske en av "killarna" tittat på boken (jag vet, boktryckarkonsten kom tusen år senare, men gör en ansträngning, kära läsare!), bläddrat och sagt: Jaha, men vad har hänt med den obefläckade avelsen? Bara som exempel, alltså.
Jaaa, den obefläckade avelsen, säger Korstågspuckot något brydd. Jamen, den fattar du väl att den kan man inte ta med!
Vadå, inte ta med. Den är helt central för den här religionen.
Den är för svår.
För svår?! Driver du med mig, och Helig Ande då? Är den också för svår? säger "killen" och ler vid det här laget spydigt.
Jaa, säger Korstågspuckot allvarligt, den klarar folk inte riktigt av.
Jösses, stönar prelaten. Ta ut henne! Hon far med irrläror!
Och så blir Korstågspuckot utkastad, under ljudliga protester förstås.
Ni kommer få se, ropar hon. Jag kommer få rätt, Den obefläckade avelsen kommer att försvinna, liksom Helig Ande och alla jävla skäggiga patriarker också!
Jag kommer vinna!

Och det kan man ju på sätt och vis säga att hon gjorde också. Idag orkar vi inte kasta ut Korstågspuckot. Hon får hållas med sina litanior. Vi låter henne tala till punkt, svarar Yxskaft och pratar med grannen på andra sidan. Vi ids inte säga emot.

Men, betänk, att det är på detta vis vi hamnat i den situation vi nu befinner oss i.

söndag 19 oktober 2008

Litteraturbranschen

Intressant recension av en bok som verkar gå på tvärs. Recensenten tar både upp boken på ett fint sätt och det sammanhang dagens forskare förefaller verka i.

onsdag 15 oktober 2008

tisdag 14 oktober 2008

Tidningarna

Det här var det bästa jag läst på länge om tidningarnas framtid.
Gissar att det blir så. Dagstidningarna blir veckotidningar - här finns ju många såna, kändast är väl Nouvel Obs och Express - och har nätet till rena nyheter, pappret till fördjupningar och analyser.
Finns det folk som fortfarande vill betala? Ja, men som Jönsson är inne på, det är väl en "elit".
Är det hela världen? Ja och nej, men förmodligen är det redan på det här sättet, folk som vill ha kvalitet är urförbannade på de tunnare och tunnare tidningarna, folk som inte vill ha det påpekar att de inte är intresserade av nobelpristagare i litteratur. Till exempel.

Så bra. Då vet vi det.

söndag 12 oktober 2008

Moralpredikan

Har de senaste dagarna kommit i kontakt med, eller snarare läst några av "boksajterna" lite mer. Jag brukar inte läsa dem, om jag gör det så blir jag mest irriterad på den ofta en aning självgoda tonen och innehållet - som i regel är noll.
En gång för länge sen inbjöds jag att blogga på en av dessa sajter, bokcirklar hette och heter den. Jag hamnade efter bara ett par dagar i ett praktfullt gräl med grundaren till sajten som var bibliotekarie och som helst troskyldigt skrev på sin blogg hur hon rensade ut gamla diktsamlingar för att hon hade fått direktiv att göra så. Är inte det här ett typiskt läge för civil olydnad, skrev jag som kommentar på hennes drapa. Eller en aktion?
Inget svar.
Jag blev sur och skrev något småsurt och sen var grälet igång.
De tyckte att jag skulle hålla på och kläcka ur mig trevligheter om böcker och Paris i en månads tid.
Jag skriver inte om böcker. Jag skriver inte om något trevligt heller. Jag skriver inte om badskum och shopping och nya inredningsaffärer.
Jag skriver, möjligen, om jag skriver, om döda författares böcker. Och det gör jag sällan.
Jag läser otroligt lite levande författare, det är naturligtvis en brist, men man kan inte vara bra på allt.
Och jag har något emot den störning själva författaren kan ge en läsning. Naturligtvis beror det hela på, man kan inte säga som jag gör nu. Men i princip är det så. Jag söker då jag läser något som inte finns längre och det ska uttryckas utsökt.
Jag läser endast i syfte att lära mig själv att skriva bättre.
Någon som skriver lika bra eller sämre är fullkomligt värdelös för mig. Jag läser litteratur som kursböcker och blir bara glad när jag hittar sånt som jag aldrig hade kunnat göra själv.

Litteratur är sällan något trevligt. Att skriva och läsa är ett sätt att vara, och det är extremt privat. ALDRIG att jag skulle klämma in mitt eget bibliotek på en sajt!? En gång när jag skulle intervjuas ville journalist och fotograf ta kort på mig framför en av mina bokhyllor. Njet.
Mina bokhyllor är min ensak. Kanske har jag bara foton på barnen och döda författare i dem. Kanske en samling byster av Dante.
Kanske har jag små mystiska och lite äckliga grejer i bokhyllorna. Vem vet.

För att återgå till de här bokkonsumentbloggarna och sajterna. Länge tänkte jag att de är ganska harmlösa, men numera tänker jag att de är en sorts gift. En förlängning av den delen av den svenska gymnasieskolan där lärarna inte orkar argumentera mot Marklunds Gömda. Bernur och antagligen andra undantagna.
Men allt detta tomma pladder som brer ut sig kanske inte är så harmlöst när allt kommer omkring. Inte om de som framställer det tror att de gör något viktigt. För det gör de inte. Okej, de fördriver tiden, det måste man kanske också ibland, tömma huvudet, läsa en dålig deckare om nu det är en metod. Men man får aldrig tro att det är något väsentligt. Man bör snarare göra det i skymundan, och ja, skämmas lite.
Det gör vi ju allihop. För något. Men att kasta bort sin tid på olika sorters underhållningslitteratur - det är verkligen att kasta bort sin tid. Och det är moraliskt förkastligt.

Bara så att ni vet.

Uppdatering: Exempel på den här vidriga sortens "bokprat" där fördomarna och flosklerna står som spön i backen.

Fäktning

Jag funderade på om jag sett något fint på sista tiden. Kom fram till att det finaste var sonen i full fäktningsutrustning. Han ville att jag skulle ta ett kort hemma men jag sa att jag vill göra det i fäktningssalen för den är också ganska stilig, enorm och med fint ljus.
Jag vill att han ställer upp där med masken under armen och värjan med spetsen mot golvet, sista fasen i hälsningen.
Han sa att jag inte var klok, då skulle de andra tycka att han var ridicule.

Annars... en park med massor av folk, brittsommarvärme under eftermiddagen och doften av crêpes och sockervadd.
Kastanjerna är slut, och de är som bekant bara fina precis då de kommit ur skalet. Sen torkar de.

Jag borde nog bli tillverkare av sockersöta vykort, leende barn i fina klänningar i alléer med kastanjer, typ. Gammaldags karuseller och marionetteater, mer eller mindre försiktigt hånglande par på parkbänkar i skymningen.
Eller mat. Några skivor rosa lammstek och fint brynt potatis på en snygg tallrik. Husmanskost.

Men tillbaka till fäktningen, det är faktiskt en rätt flott sport. Men den skramlar.

fredag 10 oktober 2008

Branschen

Svensk Bokhandel har en intressant artikel om Le Clézios svenska "förlagsbyte". De skriver att Le Clézio gavs ut av ett förlag som så småningom köptes upp av Norstedts. Men när Le Clézios förläggare slutade gav de ut en bok till och sen la de av.
Vidare tror de att det här är något vi kommer få se mer av, de små förlagen är de som har nobelprisen på sin utgivning, de små förlagen är de som ger ut litteratur, helt enkelt.

Intressanta är också kommentarerna, någon skriver först Skäms Norstedts! som bara släpper ett författarskap sådär. Och bravo Grate som tagit upp det på nytt!
Varpå någon från Norstedts svarar (som om de hade gjort något lysande?) jamen, vi gav ju faktiskt ut honom i trettio år! Ära den som äras bör!
Men hallå, som man säger idag.
Är det att satsa på ett författarskap?
Jag tycker att det är precis motsatsen, jag.
Visserligen är det inte så konstigt att Norstedts har kvar rättigheterna till de böcker de gett ut, för såna rättigheter är assvåra att lösa, det krävs i regel att någon köper dem, och det hade väl inte lilla Grate förlag möjligheter att göra, kanske inte lust heller.
Men att förlag ligger på rättigheter utan att göra mycket av dem är ingen nyhet direkt. Samtidigt som det är på gott och ont, antar jag.

Själv tror jag som Svensk Bokhandel, de små kvalitetsförlagen kommer vara kulturbärande och ansvarstagande i än större utsträckning i framtiden. Just därför är jag positiv till att produktionsstödet ska bli enklare att få för små och medelstora förlag, något kulturutredningen var inne på, om jag fattade det hela rätt.
De stora förlagen behöver väl knappast statligt stöd för att ge ut svenska mainstreamböcker.

torsdag 9 oktober 2008

Le Clézio

Så har man fått ett nytt läsprojekt inom ramen för franska romaner. Kul!
Att det blev en fransk pristagare gläder mig förstås, likaså att han kommer ut på ett litet fint förlag i Sverige. Här antar jag att han finns på ett stort.
Thomas, "en läsare av Artur Lundqvistska mått" enligt en recension i Horisont om jag minns rätt, har en fin text om en av Le Clézios böcker.

onsdag 8 oktober 2008

Laxask

Bara ett tips, ASK har börjat blogga igen.

Europeiska företag

Såg igår ett program på fransk-tyska tevekanalen arte. Det handlade om en amerikan vid namn Guy Wyser-Pratte som spekulerade i europeiska företag. Eller vad det nu kan kallas. Hans företag letade upp "undervärderade" företag i främst Tyskland och Frankrike, sen köpte han lite aktier och började snoka, letade efter missnöje och satte fart på spekultationer, i slutändan ville han tjäna pengar.
Rätt läskig typ. Han beskrev tyska och franska företag som rent kommunistiska, de drevs inte av vinstintressen utan av annat, menade han.
En tysk företagare (Kuka) var inte imponerad, enligt honom skulle ett företag skötas på lång sikt, ekonomiska investeringar i maskiner och idéer ger inte alltid vinst på en gång, men en riktig entreprenör kan vänta ut det hela, förklarade han. Vinst är på lång sikt och inget som har med aktiekursen för dagen att göra.
Och en fransman, delägare i familjeföretaget Taittinger /champagne var rent ut sagt asförbannad på amerikanen som hade försökt skjuta familjeföretaget i sank och bara ville att det skulle bli sålt, något han och hans familj inte var ett dugg intresserade av.
Samma resonemang där. Han hade rötter, förklarade han, rötter i en familj, en tradition, en bit mark. Han brydde sig inte om kortsiktigt högre vinster.
Man ville omfamna karln när man hörde honom.

Och nu tänker jag att litteratur är som champagne, det går inte att göra kortsiktiga vinster. Den har rötter, rötter i en tradition, ett språk, ett landskap.
Vidare att just därför Horace har rätt (nu tar jag i igen, men ändå), det är en europeisk mentalitet, detta. Ett motstånd, trots allt, som finns.

Ja, jag kom bara att tänka på det.

tisdag 7 oktober 2008

Kanin

Det finns få saker som jag blir så imponerad av som riktiga yrkeskunskaper. I morse på marknaden, Port Royal, fick jag se Madame Fågel stycka en kanin samtidigt som hon redogjorde för sin mans samtliga hjärtattacker. Kunden före mig fick bara berätta om en hjärtattack. Och styckade ingen kanin under tiden. Det är där skillnaden ligger menar jag.

Annars är jag äntligen förkyld. Det har varit på väg i flera dagar, jag har haft ont i tandköttet och blåsor i munnen och små otäcka sår i näsan. Och då vet man ju att man kommer att bli förkyld, det är liksom bara att vänta.
Nu flödar jag som en fontän.

Men jag fick tag i en liten fläskstek och mangold och avokados och medicin.
Sen tänker jag läsa franska romaner.

lördag 4 oktober 2008

Såpa

Om jag någonsin skrivit att Frankrike skulle vara mer förfinat än Sverige, så tar jag tillbaka det nu. Kollade på teve häromkvällen och programmet hette Min otroliga talang eller något i den stilen. Ni vet den där sortens program där en jury sitter och säger en massa saker i ansiktet på folk som kommer och sjunger, eller så brukar det vara.
Men den här gången kom de och gjorde allt möjligt. En nioåring framträdde med SLAM, en man vajade från en stång som en flagga, men rakt ut i ultrarapid liksom, helt osannolikt. En sentimental skelande kanadensare spelade på skedar. Ett par unga akrobater med helt förskräckliga dräkter skällde ut juryn efter halva numret och en hemgjord transvestit som ansåg sig vara mycket lik småflicksidolen Lorrie playbackade till en av hennes låtar och var sen oförskämd mot juryn som inte var imponerad för han hade ju så snygga ben!
En enbent kille dansade hiphop med kryckor och den pensionerade balettdansören med blåklintsblå ögon och litet pipskägg i juryn ställde sig upp klappade i händerna.

Det är som en svag efterklang av Colettes böcker om varitéerna, eller den där epoken i både Berlin och Paris, den dekadenta, då man bristfälligt kunde tjäna sitt levebröd på att vara dvärg. Eller harmynt eller ha något annat lyte. Folkligt, kallas det väl, men det är något mer än folkligt, det är nästan mer mänskligt, om man tänker efter. För alla de här något "defekta" människorna är i vanliga fall osynliga. Nu stod de på scenen.
Kanske var det bra när allt kommer omkring, jag kollade i alla fall hela tiden ut och höll på och håller fortfarande på, killen som var en flagga. Han finns inte på Youtube.

torsdag 2 oktober 2008

svenska vigslar har

Det här verkar ju inte klokt!? Man kallar det "ingå giftermål" istället för ingå äktenskap så är saken biff.
Jag tycker nog att frågan bör ställas annorlunda: Vem får viga? Ska religiösa samfund (som inte vill viga samkönade par som det heter) och en massa annat löst folk för den delen även fortsättningsvis få viga par så hamnar man i det här svenska luddet: ingå giftermål...

Här är ju saken sedan länge utredd, det borgerliga äktenskapet (på rådhuset och ingen annanstans) har civilrättsliga följder - skydd arv och allt det där, det kyrkliga är endast en trosfråga. Men eftersom äktenskapet för katoliker är ett sakrament så är det fortfarande viktigt med en kyrklig ceremoni där nattvard ingår=mässa.
"Kyrkliga välsignelser" (utan nattvard) som används även här då människor av olika religion vigs har en annan och i mina ögon mindre betydelse.
Sakramenten är ju de handlingar som kan ge oss nåd. Protestanterna har två, dop och konfirmation, katolikerna sju.

Men för att återgå till den civilrättsliga biten här så kan även samkönade par ingå... ja, ett civilrättsligt avtal av äktenskapsliknande typ? liksom andra parbildningar som t ex två äldre syskon som sitter tillsammans på en gammal gård eller så. Det heter pacs, och verbet är sedan dess att man pacsar sig, inte särskilt konstigt.
I övrigt gör man vad gäller språkbruket skillnad på borgerligt äktenskap och religiöst.
Det är inget konstigt med det alls.