tisdag 27 december 2011

Tranströmer igen

Läser vidare i Tranströmer och måste återigen konstatera att dikter inte är min grej. Men jag har funderat lite mer på själva Tranströmer. Han verkar ju, genom sin text, genomtrevlig, försynt och ödmjuk. Försiktig och humoristisk. Sen har man ju läst i tidningen att han hellre käkade lunch i Tensta än med med kungen. Jag tvivlar inte en sekund på att det är ärligt från hans sida, alltså inte en image i stil med Kamprads, som ju som image är väldigt snarlik.
Med andra ord, Tranströmer är verkligen som folk är mest eller åtminstone som de skulle vilja vara(?), han bara skriver lite bättre dikter. Därmed är identifikationsfaktorn 100 av 100 möjliga och det är därför det var som om Tre Kronor hade vunni VM när priset tillkännagavs. Tranströmer är folklig, genuint svenskt folklig med rötter i förmodern tid men med modernt stuk och känsla för svensk andlighet.

Jag tycker, so far, att han är astråkig. Hej.

måndag 26 december 2011

Inte helt oväntat fick jag årets Nobelpristagare i julklapp av min moster. Två böcker, en tjock med alla dikter och en tunn grå liten sak som visade sig vara en uppväxtskildring. Det är alltså den jag läst, Minnena ser mig.
Och det var ju en konstig känsla att läsa om en uppväxt i exakt samma kvarter som min mammas och mosters, kvarter som dessutom är en del av min barndom och ungdom eftersom min moster länge bodde kvar i föräldrahemmet, som för övrigt blev hennes rätt snart.
Så här är de igen, den haussmannska (i alla fall Lindhagenska) boulevarden Folkungagatan, en reva av medelklass på Fattigsöder (ni har väl läst om fångarna på Fattigmannagatan?), Katarina Norra skola och sen Södra Latin. Där gick förstås inte mamma och moster eftersom det var en pojkskola, men pappa gick i Norra Latin och att döma av både pappa och Tranströmmer så var skillnaderna inte enorma.
Tranströmmer verkar rakt igenom genomhygglig och hyvens. Ensambarn till lärarinna, skalbaggssamling, och biblioteksbesök på Medis (böcker framför allt om djur och Afrika). Det Söder som fortfarande fanns då jag var liten men som nu är försvunnet bland krogar och designbutiker. En stadsdel man måste åka utomlands för att hitta, en ickesegregerad stad, typ.

Trevlig läsning om än rätt kortfattad. Mest märkligt är förstås Nobelpriset i sammanhanget. Vill inte komma dragande med Bollmora, men för just min del är den naturliga fortsättningen på exakt detta just Bollmora. Dock inte för Tranströmmers. Har börjat lite på Sorgegondolen men törs inte säga mer just nu. Med andra ord så återkommer jag. Hej,

fredag 23 december 2011

800 km senare

Djisus. Nu sitter jag med en familj som glor på parodier på franska teveprogram, och det på en mobiltelefon. Redan programmen i sig är outhärdliga.
Och det värsta är väl att familjen är min egen.

Jag är helt alienierad, men det är i och för sig som vanligt. Hej,

torsdag 22 december 2011

God Jul

Ligger och trycker. Väntar på julen. När kommer den? Tyckte om Thomas text som jag inte kan länka till för jag telefonblippar det här. Trasigt internet sen en vecka, och ingen teve heller. Då märker man vilken bra barnvakt den är i alla fall. Men vi har bakar fler pizzor och gjort annat vi kanske inte skulle ha gjort.
Oförskämt bra under detta tak, skriver Thomas.
Ja, det är ju det som slår en, faktiskt, vid jul. Att man har ett tak, vänner familj. Och GODIS.
Fast just nu har vi även byggnadsställningar och en granne har redan haft inbrott.
Vad skulle du ta med i en ryggsäck till en öde ö?
Som tur är är det mesta vi har skräp. Om man tar med sig det lilla vi har i ädla metaller och passen så kan man väl i stort sett lämna dörren öppen bakom sig. Om nu inte franska tjuvar snor svenska romaner.
Vi är helt enkelt på flykt i år.
Läser GT med yngste sonen (initiativet ej mitt) och det är jädrar i mig spännande historier. Josef t ex. Han i brunnen med den fina tunikan som blev såld av sina bröder som slav, varför gav han tillbaka pengarna som brorsorna betalade säden med?
För han var snäll, säger sonen. Han förlät, precis om Jesus gör.
Det är en nåd att ha en åttaårig son som kan förklara det man tappat bort på vägen.
Sen ritade han ett schema över alla gubbar och hur de hängde ihop, fruar och barn, ett schema över Israels folk.
De också, de var på flykt. Ädelmetallen bar de i ringar kring armarna. Kanske insydd i kläderna.
I småbåtar över haven, genom öknar och över berg.
Jag tänker också på alla dem som har det svårt, på riktigt.

Och önskar er alla en riktigt god jul.

måndag 19 december 2011

Var på stan och kollade julklappar. En sjal, var det tänkt. Här på vänstra stranden är det Le Bon Marché som är det flotta varuhuset. Det fanns sjalar och halsdukar från 3000 spänn och uppåt på sjalavdelningen. Tonvis med sjalar. Beiga som såg ut som metmaskar och brokiga som hängde som tapetprover i galgar. Vid just en sån liten ställning stod en jätteliten och jättegammal tant och bläddrade. Jag bestämde att det måste vara fel typ av sjal eftersom den var tänkt till en sextonåring. Jag löpte runt ett varv till och sen hela varuhuset. Det finns ju sjalar på varje märkes avdelning också. Le Bon Marché är stort och det finns verkligen mycket konstigt där, men inga bra sjalar. Gick tillbaka till tapetproverna och gumman stod kvar.
Det blev ingen sjal. En gråbrun rektangulär tygbit var väldigt snygg. Den hade små färgglada tofsar som frans. Men ändå. 3000 och uppåt.

Jag gick tillbaka till en annan affär där jag sett en liten grå tamp i äkta kaninskinn. Jag köpte den istället.
Kanske blir jag utskälld nu. Men vadå, jag tyckte att den var snygg. Passar inte galoscherna så tar jag den själv.

söndag 11 december 2011

Julgrejer

Jag och sönerna mötte en joggande jultomte. Jätteskumt såg det ut. Mask, rödvita kläder, alltihop, och så jogging dåra. Varför, undrade jag.
Han kanske skulle till jobbet, sa den just då svensktalande sonen.

Minste sonen har varit på Les Champs med bästa kompisen och hans familj. Det är julfint där. Mycke lyse och affärerna öppna dygnet runt. Julskyltning och godis och sockervadd överallt. Sa sonen.
Ja, det är Paris finaste gata, svarade jag.
Världens finaste gata, rättade han.
Det hade pappan i den andra familjen sagt.

Och vi som aldrig åker dit.

Ur ett f n refuserat manus/På landet med pappa/Till Gabi

Med pappa åker jag bil. Vi åker till landet. Nu är jag lite större, farmor och farfar kommer senare eller är redan där. Vi är ensamma i bilen och vi hör på radion. Det kommer en jazzlåt.
- Vilket instrument, säger pappa, då det kommer ett solo.
- Saxofon, säger jag.
- Rätt. Vilken sorts sax, fortsätter pappa.
- Tenor, säger jag prompt, för det är det nästan alltid.
- Rätt, myser pappa. Vem är det som spelar?
- Charlie Parker, säger jag, och då flyger pappa i taket för det är fel.
Men ofta är det ju det. Och Dizzy Gillespie på trumpet.
Och han kommer aldrig på att spela metodiskt bitar med de olika gubbar det kan vara frågan om och att göra mig uppmärksam på hur de verkligen låter.
Men jag lär mig lyssna vertikalt i musiken med pappa ändå. Det gör jag.

Annars hör vi fågelband. Fågelläte. Paus. Latinskt namn. Larus ridibundus kan jag. Ficedula hypoleuca också. Den ser vi ju så ofta på stenen där vi lägger smulor. Blåmes och bofink. Och Pyrrhula pyrrhula förstås.
Och så det sorgligaste och helt annorlunda lätet - storlomen. Dess rop över vattnet i skymningen. Det är vemod i det, en sorts insjöns ensamma varg. Tystnad och så skriet igen. Och kvällståget Stockholm-Malmö som går dryga milen bort på andra sidan sjön hörs som en ristning i samma tystnad.
Pappa är ornitolog. Det får man säga. Han åker till Ölands södra udde där Ottenby är en lokal. Han har kompisar som ringer om biätare synts till. Sen släpper de allt de har för händer och drar. Men pappa är också artjägare och det får man inte säga. Han är med i SNAJS, Sveriges Nya ArtJägarSällsakp. Att jaga kryss är inte fint, men alla gör det ändå.
Det är därför sällskapet är hemligt.

Väl framme i kakofonin som råder i försommargrönskan är jag förlorad. Vem räknar till sju? Vem säger radio med engelskt uttal på slutet? Vem liksom joddlar musikaliskt och avbryter sig mitt i?
Och inte nog med det, de piper till och varnar också.
De är lika svåra som saxofonisterna.

Men vi spelar kort också, långa morgnar då pappa sitter med en kaffemugg och radion vid det lilla runda bordet på verandan. Vi spelar bluffstopp och när Marie kommer förbi och vill göra något med mig kan det hända att vi drar en beredskapsvist eller Bereitschaft som pappa säger. Även kallad plump.

När jag kommer hem om eftermiddagen ligger pappa under sin bleknade morgonrock med ankarknappar och sover. Han snarkade lätt. En fluga surrar i tystnaden. Nu kan man fråga: Får jag godis nästa gång vi åker till Flen?
Mmm, säger pappa då.
Får jag en cykel när vi kommer till stan?
Mmm, svarar pappa igen.
När han vaknar förnekar han förstås alltsammans.

Och om kvällarna flyger pappa runt i den lilla stugan och jagar dagens mygg med flugsmälla. Hans skugga rör sig oroligt upp över tak och väggar. Man lyckas aldrig slå ihjäl alla så någon viner alltid runt och sticker i natten.
Vi har en flugsmälla som farfar hade gjort själv. Ur ett svart gummistövelskaft har han skurit en rätt liten spadformad bit som han gjort några klumpiga hål i med morakniv. Denna gummilapp har han fäst vid en hasselkäpp och det enda den åstadkommer är grova svarta märken på väggen.
Jag tror att pappa sparar den för att den är så dum.

Men flest pappaord i det här sammanhanget ger ändå inlandsisen. Den allestädes närvarande. Vet jag att Sörmlands största flyttblock ligger rakt över sjön i den lilla urholkningen som grantopparna på andra sidan gör?
Blocket är som de flesta i Sörmland av gnejs vilket är berggrunden här, det har fallit sönder och ligger som i en röra av av mindre block. Hålorna mellan dem kallas varggropar och det ska finnas en grotta som rymmer tjugo personer och en smal passage genom vilken en smärt person kan gå under själva blocket. Det är elva meter högt. Allt enligt en STF-årsbok från tjugotalet som står bredvid flora och fågelbok. Jag skulle gärna åka dit och titta men det blir aldrig av.
Men pappa fortsätter.
Har jag tänkt på det att på andra sidan sjöns badplats står alltid en mur av skog?
Och hällarna är slipade och har isräfflor och vägarna i landskapet går ofta på en rullstensås som även gärna tjänar som vattentäkt.
Skogen kryper fram då isen drar sig tillbaka, börjar som småkrafs och sen kommer barrträden.
- Här är vi i ädelskog, vilka träslag är ädla?
- Eh, ek, hassel och björk.
- Rätt, rätt, fel. Björken är tåligare än så, finns i små varianter upp till trädgränsen. Men var går ädelträdsgränsen?
- Dalälven!
- Jajamen!
- Bara en sak till: Hur hög är landhöjningen numera?
- Fyra milimeter per år i Mälardalen, pappa.
- Så sant som det är sagt.

Flyttblocken ligger som fallna meteorer på ön. De är lika imponerande som ekarna. Ekorrar löper upp och ned längs stammarna och nötveckorna tvättar.
Bergarter är flinta, granit och porfyr. Porfyren är särskilt tjusig och kan ha flyttats långt av isen och finnas i små bitar på andra ställen.

Och vi åker en gång till ett övergivet marmorbrott på väg mot Kolmården och baxar hem skivad marmor i små bitar som vi lägger kring rabatterna.
I sågen står ett block kvar, till hälften genomskuret av klingan.

Och allt är egentligen mineral, gnejs och granit. Istiderna har namn och kommer och går i långa cykler.
Allt är som det ska.

torsdag 8 december 2011

Jag längtar efter snö

insåg jag när jag såg Anna Brodows blogg alldeles nyss. Hon tycks ha en sorts snöfunktion på, mycket diskret, men just därför fin. Liksom verklig.
Men det snöar rätt sällan här, och faktiskt aldrig på rätt sätt.
Jag tycker att man ska kunna gå långa promenader, lagom varm i något som nästan är ljummen snö. Den ska inte knarra, men liksom väsa lite. Som en orm. Man ska gå på mörka vägar mellan höga granar och öde och små sommarstugor där masoniten dominerar.
Sen ska man komma hem och då ska det finnas en Alladinask med alla goda praliner kvar.
Det måste vara jullov på 70-talet jag vill ha, typ.

Jag tänkte på det att allt som upprepas lämnar spår. Kan senare i livet skapa längtan, säkert motsatsen också om det var obehagligt.
Kalv marengo lika gärna som lukten av de där gamla bussarna SL hade. För tusen år sen.

Jag undrar om mina barn någonsin kommer att längta tillbaka hit, där vi är nu. Kalv marengo eller ej. Och om jag själv kommer att göra det.
Jag har märkt att de platser jag levt på kommer tillbaka i nattens drömmar först då jag lämnat dem, och nästan alltid deformerade. Överbyggda eller sänkta i gyttja. Förvandlade.

Jag har läst mer av Aharon Appelfeld, han som skrev om en pojke som var född östeuropeisk jude och blev vuxen som israel. (Och däremellan kommer Shoah! hör jag nu som en parodi på Nu var det jul igen, hjärnan gör sina egna liksom inte helt etiska språng) Kanske skriver jag mer om det en dag på franska romaner, kanske inte.

Hej.

torsdag 1 december 2011

Hämnden

Nu är helvetet löst. Läsekretesen minns säkert att vårt hus numera är en byggarbetsplats. Länge uttryckte detta sig endast genom hjälmtvång, vilket ju var ganska lindrigt. Men nu är det slut med friden. Invändigt slår tre snubbar sönder och samman huset. Sen bär de iväg säckar med stentrasor till en depot i hörnet av gatan. Utvändigt håller ett annat team på att skramla och smälla upp byggnadsställning.
Jag har nålat ihop gardinerna på mitten. Antar att jag får ta bort de nålarna i mars någon gång.
Det är förbannat irriterande att ha folk rännande utanför fönstren på tredje våningen.
Nu funderar jag som bäst på hur vi ska kunna hämnas på något bra sätt.
Tips välkomna.

En annan sak är att alla snubbarna är svarta. Hela byggänget, alltså.
Det här med invandring. Jag tänker så här. Det finns en kontinuitet. Förr i tiden var underklassen inhemsk. Den söp och ägnade sig ibland åt upplopp, men den kom liksom ingenstans. Inte förrän den fick lära sig läsa och skriva och kunde lägga ihop två och två och började kunna ta saken i egna händer. Den svenska underklassen, i alla fall den friskare och yngre delen utvandrade. (Den franska var kvar.) Så småningom stoppade första världskriget den flykten och man blev tvungen att efter det jobba på plats. Kravet på reformer blev starkare och alltmer välorganiserat. Rösträtt infördes i etapper. Skolan utökades. Underklassen blev så småningom medelklass.
Men, en underklass behövdes ju fortfarande. Ja, då började man importera den.
Och där står vi nu. Vi har en importerad underklass med rötter i jordens alla hörn. Den stora delen av den beter sig som den inhemska gjorde hundra år tidigare. Skaffar tunga och farliga jobb, säger åt barnen att jobba i skolan för att de ska få ett bättre liv än föräldrarna. Några pallar/kan/får inte jobb, delvis beroende på ovilja, delvis beroende på dem själva.
Och här uppstår konflikten med majoritetsbefolkningen, den där delen som sköter sig. Gäller både vit och svart del.

Om man vill ha bättre och mer lyckad integration, på sikt, och det skulle väl alla tjäna på, särskilt medelklassen, så är det barnen man ska satsa på. Invandrade föräldrar, första generationen får man vara glad om den hittar ett jobb, typ. Vuxna människor kan så gott som aldrig lära sig ett nytt språk tillräckligt väl för att bli riksdagsmän eller krönikörer. Men barnen kan.
Men barnen vill många gånger inte.
Varför, kan man undra.
Ändå är det där det måste fungera mycket bättre.
Och då är skolan det givna svaret. Skolan måste bli mycket orättvisare än vad den är, det vill säga, mycket mer kulor till de elever som verkligen behöver mer hjälp för att komma in i skolarbete. Mycket mindre till dem som redan är inne i det. Kommer från den inhemska medelklassen.
Och resultatet kommer alltså först om tjugo år, om man nu gör den här grejen.
Gör man den inte så blir alltsammans bara värre, och det verkar ju vara det mest sannolika.

Så nu vet ni det.