Som ung funderade jag mycket på detta med klass, för mig är det i stor utsträckning något man gör just då, när man håller på att ta reda på vem man är egentligen. Somliga behåller den delen som huvudbeståndsdel hela livet sen (den svenska kulturen ger egentligen inga alternativ, något jag kom fram till hos Therese häromdagen). Ett exempel jag kommer på är Anneli Jordahl som skriver intressanta böcker men som, om jag minns rätt, faktiskt till slut hämmas av detta envisa bett i klasstillhörighet, hennes egen och andras. Och när man läser henne så är det som om den där grejen är skriven i sten. Inget kan förändras! Hon vill inte att det förändras?
Själv har jag väl hamnat i ett synsätt som är att vi, de allra flesta av oss, har en sorts brokigt förflutet i klasshänseende, och ofta med klart utläsbar tendens. Men så gott som ingen är solklar i sin klass.
Och framför allt har jag väl kommit fram till att man på något vis har rätt att själv bestämma vem man är. Okej, man hade föräldrar i pingströrelsen eller metallindustrin eller i storfinansen, men, man får lämna det man inte står för bakom sig.
Man får ta till sig nytt, man får faktiskt skapa en rätt stor del av sig själv - själv.
Och det innebär också att man ger denna rätt till andra: Okej, du vill inte vara medelklass? Du slipper!
Kanske präglas numera min identitet i mycket större utsträckning av språk och kultur. Jag är svensk? Frågan har allmän relevans idag igen. Det har den inte haft på länge, har heller inte för "riktiga etniska svenskar" som fortfarande tror att de definieras av klass. Och som fortfarande även definierar invandrare med utgångspunkt i den svenska modellen: det vill säga klass. Men för en invandrare kanske andra saker i den egna identiteten väger mycket tyngre.
Vem bestämmer då?
Jag tycker att jag själv, i Frankrike är svensk. Det är den första grejen jag skulle svara om någon frågar mig där, vilket ju händer rätt ofta. Svensk, säger jag.
Här däremot leker jag svensk.
Jag går i ett förortscentrum och köper kläder till mina barn, vi käkar semlor och åker pulka och gruffar över den spårbundna trafikens kaos.
Men jag leker att jag är som alla andra.
I själva verket är jag en spion, utsänd från den franska staten, här för att slå hål på myten.
Vad nu det ska tjäna till.
Men det är faktiskt så det känns.
Orkar inte länka, det finns flera bra inlägg och det började som sagt hos Therese, sen har hon bra länkar!