Bokens folk här med

Tänkte samla ihop några bra texter om böcker och framtid här. Som jag råkat läsa.
Men börjar med Thomas tolkning av att tillhöra Bokens folk. Jag kan i stort sett bara hålla med honom. Böcker har betytt om inte allt så mycket, för den jag blev och är. I paritet med föräldrar, skulle jag tro. Jag lärde mig läsa själv innan jag började skolan och höll sen på. Skrev gjorde jag, som alla barn, innan jag kunde. Har en serietidning jag gjorde som fyra-femåring där somliga ord faktiskt framstår som läsliga. Dill och salad, det handlar om en robot i ett trädgårdsland.

Och på något vis hänger Isobels artikel ihop med det Thomas skriver om, men bara i ett enda ord: frihet. Och det är inte oväsentligt. Isobel beskriver rätt bra hur Bonniers faktiskt i någon mån kuvar författarna. Som författare hos Bonniers är man alltså inte fri...

Slutligen, Unni Drougge som alltid är mycket optimistisk inför framtiden. Jag är själv mindre förtröstansfull, men jag håller med henne. Också hon inser och anser att som författare måste man vara just - fri.

Och det är det viktigaste. Faktiskt är det det.

Resor

Apropå absolut ingenting. En gång för sådär femton år sen var jag och hälsade på en god vän i Barcelona. Hon deltog i någon sorts post graduate-utbildning inom arkitektur där, och jag träffade den fantastiske arkitekten Henrique Miralles. Död nu.
Parentetiskt så satt han i skyhöga lokaler i Barrio Gotico, sakta vittrande murar kring rum som förlorade sig i skuggor uppåt, kalkade väggar och mönstrade klinker på golven som själva stadens golv och det var som en förverkligad dröm, ja?
På väggen satt en liten samling fiskliknande små behållare uppsatta med knappnålar. Mycket vackra. Vad är det? undrade jag.
Soja, sa han. Jag har ett bygge i Japan.
Och den andra sanningen: Som arkitekt måste man alltid sträva efter det goda.

Han dog hux flux, ritade alla de lekfulla byggnaderna till OS i Barcelona, ritade mattor i sanden kring la Barceloneta.
Ritade lek, ritade... glädje.

I alla fall, och nu har jag tappat tråden. Med i denna skara av studenter (som jag alltså inte tillhörde men ändå fick träffa) var en ung indier som var mycket god vän med min goda vän. H. H är lång och vacker och den unge indiern sa alltid Button! till henne. En kvinna kan visa magen, men inte bröstet. Button, alors.
Och när jag skulle försöka förstå varifrån han kom... Han sa att han var från en stor indisk stad, mycket känd som hette Bambi.
Bambi?
Ja, Bambi. Indiens största.
Nej, aldrig hört talas om sa jag.
Verkligen, sa han.
Ja, verkligen, sa jag.
Bambi.
Tills det gick upp ett ljus för mig....

Bombay.

Allt detta utan någon som helst samband med resten.
God natt.

Morgonstund har guld i mun

Nu mina vänner, ska jag läsa tidningen igen. Det brukar sluta med åtminstone hjärtflimmer. Hörs.

Tante Karine har ordet

Har tre grejer på hjärtat, för det första har jag återuppväckt Tante Karine. Kommer någon ihåg henne? Nähä. Det är i af tanten som är på facebook och försöker hålla ordning på sina nevöer. Det kan t ex låta så här när Stan meddelar sina 227 vänner att han ska ut och segla i helgen:

Kära Stan,
Ser att Du har planer på att ge Dig ut på havet igen. Som lite äldre och mer erfaren här i livet så vill jag endast påminna Dig om att havet är en farlig plats. Du måste ha flytväst och blåser det för mycket så vill jag nog råda er att stanna i hamn. Att Du tar på de utmärkta yllestrumporna jag fann åt dig i julas litar jag fullkomligt på.
Och eftersom jag ändå har Dig på tråden liksom: hur gick det med statskunskapredaktionen?
Hälsa nu hela din familj så gott och jag tänker på dig och ber för fint väder!

Din egen,
Tante Karine

För det andra vill jag ha en iPhone NU och för det tredje så har jag fått en reaktion på min superseriösa artikel om googleavtalet. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta:

Jag ser i söndagens SvD att Du skriver om Google och där står ordet megalomana.
Jag var tvungen att slå upp ordet (megalomani=storhetsvansinne).
Skriv gärna det nästa gång.
Bästa hälsningar,
Anders

Ja, det var väl allt. Nu blir det inte mer seriöst härifrån på ett tag. Man känner sig tveksam vad gäller lönsamheten. Hej.

Googleavtalet

Har framför allt läst, men sen skrivit om det så kallade Googleavtalet. Och blev själv förvånad över det jag kom fram till - nämligen motsatsen mot vad alla andra säger. Kanske är jag naiv, återstår att se.

Av allt jag inte tål

tänkte jag idag skriva om Newsmill, denna gegga av åsikter - i bästa fall, annars bara luckrativ spekulation.

Hur som helst, nu framkommer det som vi alla misstänkte, nämligen att Madame Anka inte kan skriva. Det var redaktörerna som med stor möda klåpade ned de mödosamt ihopsatta meningarna. (Mina barn skriver elegantare svenska, ja? Med risk för att hamna i konstträsket, mina barn ritar bättre, ja?)
Det enda den där sajten gör, är ju att ta dit fruntimmer som gnäller om sex, svenska män och livsstilsgrejer.
Och det är vad de lever på? Ja? Att andra ska göra bort sig? Ja? Att vanliga människor? ska bli arga, ja? Är jag arg, ja? Är jag arg? Nej.
Jag struntar helt i om folk vill ha eller vara hemmafruar, vem eller vilka de vill ha sex med eller inte. Alla viktiga "manlighetsdebatter" i hela Örkeljunga ger jag fanken.

Men jag skulle gärna lägga ned Newsmill. Hellre än att ta bort konstnärslönerna, faktiskt. Eller möjligen -låta Newsmill bekosta konstnärslönerna. Ja.

Jag är visst inte svensk, nu igen

Det här är tydligen vad man ska blogga om just nu. Hägglunds utspel.
Jag känner inte riktigt igen mig i det Sverige han målar upp, men så bor jag inte i Sverige heller. Jag känner mig varken särskilt mästrad, heller inte direkt som någon "kulturradikal" som kollar ned på menigheten från hästryggen.
Frågan jag ställer mig blir istället: Måste man som intellektuell vara vänster i Sverige? Kan man inte få vara intellektuell och opålitligt borgerlig?

Det känns som om man antingen måste vara en murare/undersköterska med hushållskassa och allt det där eller en vänsterradikal kulturskribent för att vara svensk, typ.

Well, jag är varken det ena eller det andra.

Men så är jag väl inte svensk heller. Jag tycker att det saknas en intellektuell borgerlighet - ja. En nyanserad, reflekterande borgerlighet.

Nu lägger jag in en grej som gör att jag kanske måste filtrera kommentarerna igen. Hittade via Elfenbenstornet. Jag tyckte att det var kul.

Bra ord

Alltså, det finns ett otroligt bra franskt ord som jag just lärt mig för när något internetbaserat inte funkar. Det blev en "couac".
Gallica2 (för den som orkar ta reda på eller vet vad det är) t ex har haft couacar liksom jag hade i min uppkoppling i somras.

Ett kvack uppstod.
Är det inte fint?

Höst

Well, det är den tid på året (i Paris) så man tänker att man borde vara en kvinnlig medelålders poet och att man borde vara mycket mer layed back (eller vad det heter, cool, quoi!) och att man borde skriva sina poem om kastanjer.
Själva bollarna.
De bruna och helt fantastiska frukterna som strösslar gatorna, ja?
De kastanjeröda som Titian-hår lena blänkande som möjligen kan rostas och ätas i en annan inkarnation, ja?
Man borde kunna äta dem. Men det går inte.
Man borde skriva om själva kretsloppet, om stammarna som pelarsalar och om höstljuset som silar, strilar, sneddar genom skyndande bortdisande alléer, ja?

Man borde helt enkelt ha ett helt annat yrke och en helt annan ambition. Man borde äta mer kastanjer, inte häst. Men ätliga.
Man borde låta solen genomlysa mer och man borde helt enkelt sno sig på. Innan det är över.

Och allt bara är grått och blött och kallt igen.

Lire

Håller på att läsa LIRE, en tidning om böcker, som just nu behandlar något som närmast kan liknas vid "bokhöst", la rentrée litteraire.

Rätt mycket ter sig tämligen likt den svenska sfären, ledaren muttrar om alltför mycket självbiografiskt material till exempel.

Ändå finner jag en text som jag tycker är väldigt intressant och som är en sorts text jag helt saknar i Sverige. Två kritiker ger båda sina omdömen (till min stora glädje ligger artikeln dessutom på nätet) om romanen Jan Karski av författaren Yannick Haenel.
Boken är tydligen en roman, eller "roman" enligt den mer kritiske kritikern om en polsk snubbe och militär, född 1914 som trasslar sig runt i Europa. Fint! säger den ena kritikern. Tveksamt, säger den andre, och förklarar att det är något mycket märkligt med denne polske officer som inte är antisemit. Statistiskt sett är han närmast omöjlig, säger kritikern, och om han finns måste man liksom förklara hur det kommer sig att han är som han är, annars förlorar storyn i trovärdighet.
Förste kritikern medger att han inte läser "romanen" (mina citationstecken) som historiskt dokument och diskussionen fortsätter. Vad får man säga om de allierades roll? Etc.

Detta är ett exempel på en litteraturkritik som jag fullkomligt saknar i Sverige. Visst är Förintelsen och förnekandet av faktum eller bara ren okunskap kring den särskilt svåra att förhålla sig till, men gäller inte den här diskussionen över huvud taget dessa historiska "romaner" som trots allt, bidrar till vår uppfattning om hur det var en gång i tiden?
Och den förs alltså inte.
Jag blir beklämd av de många anakronismerna i till exempel romanen Gregorius som var så hyllad för några år sen. Jag ställer mig vidare tveksam till att Tycho Brahe i första hand skulle funderat på sin egen kroppslighet och sin familj, betett sig som en svensk medelklasspappa med problem på jobbet.
Okej, jag överdriver, men det jag känner olust inför är just det hur dessa "romaner" skriver om vår historia i någon sorts allmänt medvetande.

Har de verkligen rätt att göra det? och borde inte diskussionen om faktakoll även gälla "romaner"? Var finns den kunnige kritikern i Sverige då det gäller vår historia, vårt förflutna? Det är sånt jag funderar över...

Grupper jag är med i

Sen kan jag bara konstatera att facebookgruppen Inlandsisens vänner/Les amis de l'inlandsis klarar sig fint. Den har nu 12 medlemmar och jag funderar lite på landhöjningen. Är den inte, generellt, väldigt underskattad?

Jag är tydligen inte ensam om att vara kritisk till den svenska skolan

Jag vill inte vara sekptisk på förhand, men vad är egentligen det här?
Skapa i skolan. Man anställer en dramapedagog och allt blir jättebra?
Skojar de?
Eller har jag missat något?

Konsert

Var på konsert härom kvällen. Lou Reer och Laurie Anderson på Salle Pleyel, lite samma sorts lokal som Konserthuset, samma epok menar jag, trettiotal.
Och det var rätt konstigt, kanske för att jag inte går på så många konserter.
Jean hade med sig teaterkikare, som min mamma alltid har när vi går på operan och ser ballet. Det har jag i alla fall gjort många gånger.
Well, han hade köpt sin kikare för konserterna, sa han.

Men så själva konserten. Det här klippet måste vara från samma turné, i juli i Spanien. Det var så här de lät, så här de såg ut. Amerikanska pensionärer som överlevt och som, på sitt vis, liksom diskuterar sitt land - mest.
Stundtals lät det för jävligt. Då och då var det rätt fint.
Jag tycker att det är så konstigt mest. Två människor som kommer och ställer upp sina prylar på en scen och sätter igång och berättar om Amerika. På amerikanska. Utan det franska filtret.

Hur som helst. Publiken var medelålders med halvvuxna medtagna barn. De lyssnade artigt och gillade, i alla fall de som var med oss. Men så är de också uppvuxna med föräldrar som är musiker, eller i alla fall i branschen.
Mina barn hade vrålat och sagt att de ville gå hem. De saknar kanske musikkultur, i alla fall vad gäller amerikansk experimentell musik i Velvet Undergrounds efterföljd.
De gillar Mamma Mia och Lilly Allen.
Det gör jag med.
Jag är nog som Reinfeldt när allt kommer omkring, en enkel kille, typ.
Fast jag skulle hellre ha gått på Nobelfesten - om möjligheten hade funnits.
Det gjorde den inte.

Så här gör man

Mina senaste två inlägg verkar ha lett till en hel del missförstånd, så för att klara ut begreppen lite. Det här är en blogg, en minimal plats i offentligheten. Här tar jag upp saker - på mitt sätt - som intresserar mig eller stör mig eller som jag på annat vis känner för att kommentera.
Läsare får gärna kommentera men jag har bestämt mig för följande regler:
- Håll dig till ämnet
- Är du anonym riskerar du att dina kommentarer tas bort utan förklaring från min sida, även om det inte är säkert
- Begriper du inte vad jag menar - fråga om du är intresserad, släpp det hela i annat fall

Efter fem år i bloggsfären vet jag exakt var jag har mina gränser och dem är ni så illa tvungna att respektera.
Vill ni dryfta annat - starta en egen blogg!

Just nu är kommentarsgranskningen på, jag släpper bara igenom kommentarer jag gillar.

Hej på er.

Jaha.

Och?

Jag kan bara upprepa: Ta bort mig från det där landet.

Ta bort mig härifrån!

Jag klarar inte av det här landet. Jag utvandrar. Bengt O skriver helt sant om värderelativismen. Det resonemanget kan liksom översättas till det mesta. Det går inte att ens försöka klassificera saker utan att ett gäng får börjar bräka.
Jag tänker på den här recensionen, som jag fick upp ögonen för här.

En recensent på Expressen går i taket för att en bok han fått i sina händer kallas för "roman" då den i allt vad han kan se inte är en roman, utan en blandning av reseskildring och research - försiktigt uttryckt.
Well, han vägrar finna sig i det och recenserar boken som det den presenteras som - en roman, och som roman är den förstås usel.

Det här gränslösa fina. Det är naturligtvis bara att göra det enkelt för sig. Att undvika de konflikter som finns, att undvika att ta ställning, som Bengt i fallet ovan med Mali så tydligt beskriver.

Men nittio procent av svenska författare och kritiker tycker att det är så det ska vara. Tydligen.
Well, det tycker inte jag.
Jag har läst en roman av Carola Hansson, det var minst tio år sen. Den handlade om ryska adelskvinnor kring tsaren som väntade barn som föddes döda.
Det var allt.
Den var otroligt tråkig, varken mer eller mindre.
Om Carola Hansson är en av Sveriges bästa romanförfattare idag så är det i mina ögon illa. I synnerhet som hon tydligen inte skriver romaner.

Och vad mera är. Förlagen är aspigga på att presentera texter som romaner, det säljer nämligen. Skriver man prosalyriska meditationer på omslaget så blir tji kling i kassan. Allt ska in under den säljande överskriften roman.
Litteraturen, i den mån det är någon litteratur, lever inte i ett vaccuum, den är i allra högsta grad produkter.
Jag skulle tippa att då den här debatten avklingat har vi bara en enda genrebeteckning kvar i det här landet. Nämligen roman.

Hur som. Nu utvandrar jag. Tänker läsa franska romaner istället. Hej.

Medelklassen

Well, jag ger upp. Om man inte diskuterar medelklassen så är man inte svensk, eller hur?
Kjell Häglunds artikel i sensaste numret av Axess verkar vara det ultimata beviset för saken.
Som vanligt i den här sortens artiklar så handlar det, som jag uppfattar det i alla fall, i grund och botten om skribentens eget förhållande till detta begrepp, liksom hans uppväxt och dess förhållande till detta begrepp.
Det är en sympatisk text. Häglund verkar gilla medelklassen, har ingen större förståelse för Nina Björk och gänget som ägnat de senaste åren med att klanka på denna medelklass.
Men hur man än vrider och vänder på det så tillhör väl både Häglund och Björk just medelklassen? I stort sett hela Sveriges befolkning tillhör just medelklassen? Rätta mig om jag har fel.
Så vad är då poängen med att hålla på och försöka skikta, spalta, gruppera denna medelklass?
Visst, det finns en liten snål medelklassgrupp, en med prylar som är viktiga och heminredning och allt det där, en grupp som rynkar på näsan åt det mörkbetsade.
Visst, den gruppen har väl en sorts företräde i media.
Men ändå.
Utifrån betraktat är alla blåbär blå.

Själv skulle jag säga att hela den svenska medelklassen, inklusive jag/mig(?) själv, är totalblåst på allt vad traditioner, historisk kunskap, rötter heter.
Björk, Häglund, Reinfeldt - hela gänget.
Miljonprogrammet, landsbygdens avfolkning och enhetsskolan, senare grundskolan gjorde rent hus. Rubbet sopades bort.
Vi är alla modernister och postmodernister. Vi har inga andra referenser.
Vårt synfält är begränsat till det som omger oss, vårt läsande till det som presenteras för oss inom utbildningssystemet.
Vi är nyplanterade tallar på tundran.
Och. Vi ska alla bli pappersmassa igen.

Medelklasstexterna, inklusive Häglunds, rör sig alla inom det snäva område medelklassen själv utstakat åt sig. Det gör dem små, hopplösa, provinsiella. Man ser inte längre än in över grannens staket och har inte den jäveln ett barskåp med svarvade fötter?
Jaha. Det kunde jag ge mig fan på. Nu sitter jag alltså i medelklassfällan.

Men alla dessa texter vill också förstå något om själva livet som medelklassbegreppet inte ger något svar på.
Jag fattar inte varför den svenska medelklassen övergivit stjärnhimlen. Eller Staffan stalledräng som gav sig iväg från Herodes stall då han sett en stjärna lysa starkt speglad i djupet av en brunn.
Man kommer liksom aldrig hitta svaren på alla de där frågorna inom staketen, det är jag alldeles säker på.

Ruiner

Det hela är liksom Marcel Pagnol.
På den tunna arkaden där uppe påstås svågrar och barnens far ha klättrat över som barn. Jag hoppas att det inte är sant. Jag hoppas ännu mer att mina barn inte gör nåt liknande. I princip går det inte, för nu är de farligaste ställena åtminstone symboliskt inhägnade. Men det skedde härom året.

Gissa tältet

Byn ligger på kanten mellan civilisation och vildmark. På en flik av Luberonberget där en liten bäck skär igenom på baksidan, som på ett finger på en lejontass, om nu le Luberon är det liggande lejonet.
Går man ned i dalen, på slätten framför så är där bara byar och hus och fält och vin och pumpor. Små risiga häckar emellan som ska stoppa Mistralen. Det är liksom ett småskuret landskap som är alltför torrt och hett för att vara riktigt bra. Rödvinet gör ont i huvudet.

Men åt andra hållet... följer man bäcken upp i berget så är man i ett jättenaturreservat. Lämnar man de utprickade vandringslederna så kan man gå vilse. För något år sen gjorde en dam det och en helikopter flög omkring precis utanför kanten och letade efter henne. I dagar.

Man kan löpa iväg till ödehus där man däremot vet vem som bott tidigare. Familjen eller den familj som tog huset under revolutionen. Inga krångligheter där. Revolutionen var igår. Inget är glömt, inget förlåtet.
Man kan och får plocka druvor på två rader på en liten odlad plätt mitt inne bland ekar och tallar. Man kan klättra i ruiner på toppen av byn, där låg slottet som nu mest är några gamla murar, sten och bråddjup. Man får se upp.

Mellansonen hade en kompis från Paris där i en vecka. Vi såg dem bara vid matbordet, i övrigt levde de sina egna liv. Vad de gjorde mer än badade i den lilla bassängen då och då vet ingen. Jo, en natt tältade de. Det vet man.
Kanske smög de på djur, jag vet inte.
Nu lägger jag upp en bild på en ruin.

Gissa berget

Nej, det är väl ingen mening med det här längre. Alla gissar omedelbart rätt. Det är toppen på Mont Ventoux. Men nu har vi alltså varit där!
Det var en dag med Mistral, hård vind och väl ute ur bilen så var man liksom nedkyld på tio sekunder. Det blåste jättehårt. Man kunde nästan inte andas.

I bilen upp mådde hälften illa. Och det var väldigt mycket bilresa för några sekunder uppe på en grusig och kal bergstopp. Nästan 2000m.

Men på något vis var det värt det.

Fästmannen

Här är han, jag skulle nästan säga äntligen. Han är legionär och fin och har en massa rep kring axeln. Alla är nyfikna och vill nästan ta i honom.

Och här. En samling flickor som ännu inte... som väntar på sin tur? Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker på romaner av Agnes von Krusenstjerna när jag ser de här liksom blomliknande unga flickorna.

Medan deras bröder redan har tröttnat och försvinner sin väg för att leka i, eller bara upptäcka parken.

Och här är de båda två. De var förstås jätteglada, precis som deras familjer. Han hade fortfarande ett år att göra i något i stil med Nya Guninea, så de visste inte exakt när bröllopet kan bli av. Men snart. Snart.

Ibland blir man inbjuden liksom på ett bananskal till okända världar och okända sagor. Noveller att skriva, trädgårdar att ströva i.

Manifestdebatten

Hm, skrev en stump som publiceras i Expressen idag, länk kanske kommer? Den gick i alla fall ut på att Agneta Klingspor häromdagen i samma tidning ägnar sig åt härskartekniker och är allmänt rödvinsvänster. Värsta sort, får man väl säga.
Vänlige Wiman (låter inte det som en romanfigur?), alltså Expressens kulturchef, skrev att han skulle ta bort ordet "rödvinsångande" (Klingspor) och sen publicera. Det får man nog vara tacksam för.
Jag tror att det låter som om jag skriver om en bœuf bourgignon.

Detta, tillsammans med andra yttringar i samma debatt, lär ska ha citerats i radions Kulturnytt.

Tack, Jakob och Helena!

Har uppdaterat med länken, tack även Laura!

Språkspalten

Igår kallade jag min son drullputte och började sen fundera på om Putte är ett smeknamn som har sin rötter i franskan petit-liten. Jag har läst om det här nånstans, namn som går i par med egenskaper. Men glömt var.
Snuskpelle, liplisa?, eller är det lipsill?, Gnällmaja. Tråkmåns.
I snåljåp minns jag att själva jåpet ska vara en form för Jakob.
I taskmört skulle mört kunna vara en form för Martin, men det är nog precis som i lipsillen en fisk. Har just fiskar fler egenskaper än andra djur?
Jag menar på svenska heter den som besöker prostituerade torsk och på franska heter hallick makrill. Macreau.
Sillmjölke är en liten muskel. Biscotto på franska, är det en liten kaka?
Gäddkäft är ett förekommande sätt att beskriva fula kvinnors nedre ansiktshalva fram till 70-talet i svenska romaner.
Kanske har det med vår traditionella föda att göra. Fisk är godis, typ.
Jag menar ingen skulle komma på att kalla någon för att se ut som en lammnjure eller något annat delikat och lite ovanligt.
"Hon såg ut som en flamberad lammnjure i nian." Det skulle man kunna säga om någon som 1. hade en ovanlig ansiktsform och 2. hade solat för mycket.
Sökt. Jag håller med. Tillbaka till djuren.
Slöfock? skulle kunna vara en svensk-fransk säl.
Dumsnut?
Larvpotta och tramsmaja. Faktum är att Maja är det mest förekommande flicknamnet i såna här sammanhang. Kommer inte på något mer alls.
Jo, kanske Lisa. Piplisa?
Och då är det traditionella kvinnonamn, Maria och Elisabet, antar jag.
Annapanna är ju inte precis en egenskap.
Inte stekte fläsk heller.

Grejen är nog att det är så få kvinnor i Bibeln. För att inte tala om namngivna fiskar.