Nu ska jag fortsätta mitt muttrande över grejer som de flesta verkar tycka är helt okej, eller till och med lysande. Som den här texten av Ulrika Knutsson. Har sett den hyllas både i twitterströmmar och på facebook. Eftersom jag inte har något bättre för mig för närvarande så följer jag nämligen med där.
I alla fall. Mina invändningar:
Två grejer gör Sverige känt utanför Sverige. Det ena är mycket riktigt Nobelprisen. Det andra är IKEA - som är betydligt viktigare i det här sammanhanget än alla övriga svenska institutioner tillsammans.
Nobelpriset ses som något ärevördigt och rojalistiskt och traditionellt och europeiskt. Det är för att Sverige ligger i Europa som det har Akademier. Både för snille och smak och för vetenskap.
Så Nobelpriset ger en aura av något - traditionstyngt, vilket i de allra flesta sammanhang är något positivt.
Men inte för Knutsson. Otidsenligt! utropar hon gång på gång.
Kanske det, men samtidigt väldigt modernt, eller samtida.
Fast det är klart, det beror väl på vem man vill förföra. Platt-teve som gåva känns på så sätt både mer tidsenligt och Knutssonskt. Men nejdå, inte heller det gillas av Madame.
Nej, det är obildat.
Minsann.
Men vad är då bildning, Knutsson? Är det inte just det samlade vetande som bärs vidare av generationer och som även utvecklas? Är inte Nobelprisen just en uppmuntran för fortsatt bildning?
Nejdå, bildning för Knutsson är böcker på svenska som inte läses av svenska män. Det är liksom definitionen. Att Sverige aldrig haft någon filosof i världsklass men däremot många naturvetenskapsmän i sagda klass, genom historien, verkar inte Knutsson medveten om. Men bildning är förstås en fråga om genus? Och om det som inte är?
Men det är klart att man skulle kunna lösa Nobelprisen på något annat vis. Skicka en postanvisning på pengarna eller ordna en banköverföring. I såna fall blir bara IKEA kvar.
torsdag 15 oktober 2009
onsdag 14 oktober 2009
Litteraturkritik och litteraturkritiker - idag
Har funderat vidare på den diskussion om litteraturkritik (manifest) och i någon mån litteraturkritiker som uppstod i samband med Ola Larsmos artikel i DN och som jag kommenterade här och som även Therese kommenterade här.
Samtalet har alltså fortsatt, främst hos Therese och det beroende på att även kritikern Ulf Eriksson skrev en lätt obegriplig text om Sebald och Bolaño i vilken han inte kunde avhålla sig från att ondgöra sig över den "stora berättelsen" eller den "hela berättelsen" eller vad vi nu väljer att kalla det.
Nå, följande reflexion är nog tämligen obegriplig om ni alltså inte dels läser Erikssons text och sen samtalet på Thereses blogg, framför allt den bit som tillkommit där författaren Einar Askestad och jag själv försöker begripa Erikssons artikel.
Uppdatering: Larsmo (vad det verkar i alla fall) invänder att han inte påstår det jag påstår att han påstår nedan. Alltså, texten nedan är min tolkning av en kritikergenerations ståndpunkt - den kan naturligtvis vara en total missuppfattning. En sak kvarstår dock: Jag har svårt att följa dem i deras resonemang, Larsmo och Eriksson.
Rättelser i lila.
Einar,
Jag tror att alltsammans kan reduceras till en "trosfråga". Larsmo och Eriksson har gnuggats i detta: Den hela berättelsen är omöjlig, myten är omöjlig och dessutom farlig, religionen är är en del av myten och opium för folket. (Min tolkning! Larsmo säger inte att religionen är opium för folket, det var Marx som gjorde det. Eriksson har inte heller uttalat sig om detta. För säkerhets skull.)
Etc.
Detta har de levt med och förhållit sig till och på olika sätt stött och blött genom livet. De kan inte tro att en annan världsåskådning kan vara varken möjlig eller sann.
Ta ur människorna dessa villfarelser, är deras budskap.
Och med det har de också kommit på kollisionskurs med den normala tidningsläsaren, det vill säga folk i största allmänhet. Båda artiklarna var ju fullkomligt obegripliga, Erikssons möjligen ännu värre.
Jag hörde ett radioprogram för någon tid sen där någon av DNs kvinnliga recensenter på fullt allvar menade att den akademiska diskursen hörde hemma på kultursidorna.
Och det är väl Eriksson också ett bra exempel på.
Därmed förlorad kontakt med en läsande allmänhet. Med allt vad det innebär för litteraturen. Jag menar, ingen kommer ju att börja läsa Sebald eller Bolaño efter att ha läst Erikssons text?
Men som sagt, i grund och botten en trosfråga där jag aldrig kommer att tro som de här skribenterna, och de aldrig som jag.
Ingenting säger att jag (eller du) har mer rätt än de. Ingenting heller att vi har mer fel. Det enda man kan konstatera är att den Erikssonska/Larsmoska synen på tillvaron och litteraturen, är den som idag har tolkningsföreträde på de stora tidningarnas kultursidor.
Och jag tvivlar på att det egentligen finns något alternativ där. Varifrån skulle man hämta de nya recensenterna? Belästa men med annat bagage? De existerar ju inte i den svenska debatten, kommer inte ut från de svenska universiteten?
Eller ja. Då är vi där igen, vid Axess och det försök Johan Lundberg nu driver att introducera ett annat synsätt.
Men säg att vi liksom vill rucka på grundvalarna för deras existens (vilket jag alltså vill) så inser du också att det kommer att bli en hård strid som vi med största sannolikhet förlorar?
Allt gott,
Karin
Samtalet har alltså fortsatt, främst hos Therese och det beroende på att även kritikern Ulf Eriksson skrev en lätt obegriplig text om Sebald och Bolaño i vilken han inte kunde avhålla sig från att ondgöra sig över den "stora berättelsen" eller den "hela berättelsen" eller vad vi nu väljer att kalla det.
Nå, följande reflexion är nog tämligen obegriplig om ni alltså inte dels läser Erikssons text och sen samtalet på Thereses blogg, framför allt den bit som tillkommit där författaren Einar Askestad och jag själv försöker begripa Erikssons artikel.
Uppdatering: Larsmo (vad det verkar i alla fall) invänder att han inte påstår det jag påstår att han påstår nedan. Alltså, texten nedan är min tolkning av en kritikergenerations ståndpunkt - den kan naturligtvis vara en total missuppfattning. En sak kvarstår dock: Jag har svårt att följa dem i deras resonemang, Larsmo och Eriksson.
Rättelser i lila.
Einar,
Jag tror att alltsammans kan reduceras till en "trosfråga". Larsmo och Eriksson har gnuggats i detta: Den hela berättelsen är omöjlig, myten är omöjlig och dessutom farlig, religionen är är en del av myten och opium för folket. (Min tolkning! Larsmo säger inte att religionen är opium för folket, det var Marx som gjorde det. Eriksson har inte heller uttalat sig om detta. För säkerhets skull.)
Etc.
Detta har de levt med och förhållit sig till och på olika sätt stött och blött genom livet. De kan inte tro att en annan världsåskådning kan vara varken möjlig eller sann.
Ta ur människorna dessa villfarelser, är deras budskap.
Och med det har de också kommit på kollisionskurs med den normala tidningsläsaren, det vill säga folk i största allmänhet. Båda artiklarna var ju fullkomligt obegripliga, Erikssons möjligen ännu värre.
Jag hörde ett radioprogram för någon tid sen där någon av DNs kvinnliga recensenter på fullt allvar menade att den akademiska diskursen hörde hemma på kultursidorna.
Och det är väl Eriksson också ett bra exempel på.
Därmed förlorad kontakt med en läsande allmänhet. Med allt vad det innebär för litteraturen. Jag menar, ingen kommer ju att börja läsa Sebald eller Bolaño efter att ha läst Erikssons text?
Men som sagt, i grund och botten en trosfråga där jag aldrig kommer att tro som de här skribenterna, och de aldrig som jag.
Ingenting säger att jag (eller du) har mer rätt än de. Ingenting heller att vi har mer fel. Det enda man kan konstatera är att den Erikssonska/Larsmoska synen på tillvaron och litteraturen, är den som idag har tolkningsföreträde på de stora tidningarnas kultursidor.
Och jag tvivlar på att det egentligen finns något alternativ där. Varifrån skulle man hämta de nya recensenterna? Belästa men med annat bagage? De existerar ju inte i den svenska debatten, kommer inte ut från de svenska universiteten?
Eller ja. Då är vi där igen, vid Axess och det försök Johan Lundberg nu driver att introducera ett annat synsätt.
Men säg att vi liksom vill rucka på grundvalarna för deras existens (vilket jag alltså vill) så inser du också att det kommer att bli en hård strid som vi med största sannolikhet förlorar?
Allt gott,
Karin
lördag 10 oktober 2009
Mer språk, allmän kurs
Sonen ska på audiens hos påven. Inte bara han förstås, utan hela klassen.
Vi tyckte att det lät jättespännande och frågade hur man tilltalar påven.
Pater eller padre? föreslog jag.
Fazzörr, sa maken.
Han är helig, sa sonen, Saint Père!
Jamen han är ju italiensk?
Han är tysk! ropade sonen.
Vater?
Vaterland! klämde någon i med.
Heilige Vaterland?
Han kan franska, sa dottern.
Va?
Han kan franska och ni är värdelösa på språk.
Då började barnens far (inte den helige, alltså) sjunga Oh Tannen Baum, vilket är det enda som finns kvar efter hans sex års studier i det tyska språket inom l'Education Nationale Française. Och då dör barnen.
Saken är den att maken satt (som pojke) längst fram vid katedern. Undervisningsmetoden var ny och modern. Den bestod i att en lärare kom och satte på en sån där stor rullbandspelare, ni vet. Efter att han spolat lite fram och tillbaka först.
Sen gick han och klassen skulle säga efter.
Någon bit in på terminen märkte maken att om han istället för att sätta i kontakten, vilket läraren bad honom, satte densamma mot sin stols ben så blev hela stolen elektrisk. Kul. Han gjorde de på kompisens stol och kompisen skrek rakt ut att det här var Zö Elektrikall Chair.
Läraren kunde naturligtvis inte fortsätta med bandspelaren, och på så sätt eliminerades det sista hindret och barnen slapp helt tyskan!
Mina barn lär sig också tyska inom det här utomordentliga undervisningssystemet.
Så man får ju vara glad om de lär sig sjunga Oh Tannen Baum.
Det är en jädra fin bit.
Vi tyckte att det lät jättespännande och frågade hur man tilltalar påven.
Pater eller padre? föreslog jag.
Fazzörr, sa maken.
Han är helig, sa sonen, Saint Père!
Jamen han är ju italiensk?
Han är tysk! ropade sonen.
Vater?
Vaterland! klämde någon i med.
Heilige Vaterland?
Han kan franska, sa dottern.
Va?
Han kan franska och ni är värdelösa på språk.
Då började barnens far (inte den helige, alltså) sjunga Oh Tannen Baum, vilket är det enda som finns kvar efter hans sex års studier i det tyska språket inom l'Education Nationale Française. Och då dör barnen.
Saken är den att maken satt (som pojke) längst fram vid katedern. Undervisningsmetoden var ny och modern. Den bestod i att en lärare kom och satte på en sån där stor rullbandspelare, ni vet. Efter att han spolat lite fram och tillbaka först.
Sen gick han och klassen skulle säga efter.
Någon bit in på terminen märkte maken att om han istället för att sätta i kontakten, vilket läraren bad honom, satte densamma mot sin stols ben så blev hela stolen elektrisk. Kul. Han gjorde de på kompisens stol och kompisen skrek rakt ut att det här var Zö Elektrikall Chair.
Läraren kunde naturligtvis inte fortsätta med bandspelaren, och på så sätt eliminerades det sista hindret och barnen slapp helt tyskan!
Mina barn lär sig också tyska inom det här utomordentliga undervisningssystemet.
Så man får ju vara glad om de lär sig sjunga Oh Tannen Baum.
Det är en jädra fin bit.
torsdag 8 oktober 2009
Franska språket
Diskuterade franska verbformer med familjen apropå att sonen (11 år) kom hem och var osäker på verbet conduire i passé simple. Tredje person singular. Vi dividerade om det en stund och blev till slut tvungna att titta i en bok. Ingen hade haft rätt.
Jag påstod att rätt få franska författare idag använder sig konsekvent av passé simple i sina texter. Le Clézio till exempel, förra årets Nobelpristagare i litteratur, använder mycket oftare den ledigare passé composén i sina texter. Undantagsvis smäller han till med ett passé simple.
Maken tittar på mig ett ögonblick och säger sen:
Nä, men han fick väl inte Nobelpriset i franska, heller.
Ettikett: Hur man aldrig kommer komma fram till några språkreformer.
Jag påstod att rätt få franska författare idag använder sig konsekvent av passé simple i sina texter. Le Clézio till exempel, förra årets Nobelpristagare i litteratur, använder mycket oftare den ledigare passé composén i sina texter. Undantagsvis smäller han till med ett passé simple.
Maken tittar på mig ett ögonblick och säger sen:
Nä, men han fick väl inte Nobelpriset i franska, heller.
Ettikett: Hur man aldrig kommer komma fram till några språkreformer.
Nobelyra, typ
Idag är jag en mycket stolt god vän med Bodil Zalesky som enträget tjatat om Hertha Müller på sin blogg. Och som oförtrutet försvarat henne och fått oss andra att läsa henne.
Bengt O, som gissningsvis är precis lika glad och stolt, har redan gjort en länklista med Bodils Müller-inlägg.
Och jag kan bara instämma med honom då han säger att det här är ett bra europeiskt pris.
Bengt O, som gissningsvis är precis lika glad och stolt, har redan gjort en länklista med Bodils Müller-inlägg.
Och jag kan bara instämma med honom då han säger att det här är ett bra europeiskt pris.
onsdag 7 oktober 2009
Generationsmotsättningar igen
Till slut känner jag mig i alla fall tvungen att skriva om den här texten av Ola Larsmo. Det har liksom surrats om den och Axess har bloggat om den och jag har kommenterat på Axess blogg men kanske räcker inte det.
Larsmo lägger ut texten om romaner och om det sammanhang han debuterade i på 70-talet, han drar 80-talet och hur man förhöll sig till Berättelsen då.
Och han drar postmodernismen och dess nedbrytande av Berättelsen. Vilken den nu var. Politisk, ideologisk, religiös - fast det är den väl mer nu än den var då.
Men han sätter liksom ett likhetstecken som jag förstår det mellan Berättelse och Historiskt skede. Nazismen var inte en ideologi och en massa undergrupper sinsemellan rätt olika som hängde på en politisk rörelse, utan en Gemensam Berättelse?
Så tolkar jag Larsmos text, och om det är så han menar och skriver så är jag emot den sortens historieskrivning. Historia är historia. Bibeln är Bibeln. De hänger ihop men man bör försöka kalla saker vid deras rätta namn. Så långt det någonsin är möjligt.
Okej, okej, man kan kalla det en metafor, men i alla fall.
Jag hade föredragit att Larsmo talade ur skägget och förklarade hur sjutton han får ihop en vilja till berättande litteratur med det (gamla vanliga) nazistiska förflutna eller hotet eller vad det nu är.
Jag är uppvuxen med folk som Larsmo. Jag har uppfostrats och utbildats av folk som Larsmo, folk som muttrar och hummar och i slutändan går det ut på att vi inte får bli nazister igen. Och det apropå vad som helst!
Du ritar ett fyrkantigt hus, klämmer dit ett par pilastrar. Jaaa, hummar Larsmos motsvarighet, det där ser inte bra ut. Du vet väl att nazisterna använde sig av pilastrar?
Näe, hade jag ingen aning om, säger man surt.
Tu parles!
Har jag någonsin hört något annat?
Du skriver en roman med början, peripeti och slut. En hel roman, som om det gick att berätta en historia? Ja?
Och om någon i Larsmos generation ens ägnar din historia en blick så låter det:
Jamen, hörru du. Du vet väl att den Hela Berättelsen inte Finns längre?
Vadå, inte finns. Mina gestalter är fanimig motsägelsefulla, deras historier är inte densamma, här finns inget ideologiskt tveksamt. Jag har lärt min läxa - vi kan inte frälsa mänskligheten med romaner!
Nä. Det var inte det jag menade. Du försöker skriva som om tillvaron gick att omfatta, gick att förstå. Det är fel. Du kan bli nazist.
Det handlar om en massa människor i övre medelåldern som ser i syne. Som ser spöken där de inte finns. Självklart finns det nazister och rasister och andra grupperingar i dagens Sverige och framför allt i dagens Europa. Inte tu tal om det! Men, de är ändå, rätt långt från den unga generation romanförfattare som bara är trött på att de antingen måste skriva språkmaterialistiskt, chicklitt eller deckare för att bli lästa.
Faran ligger faktiskt inte i dem!
De är inte mer anstrukna än någon annan.
Men det handlar om en generation som liksom uppfostrats i detta. Som var barn under eller strax efter kriget. Den generation som vände blickarna mot väster och som bröt med allt vad historia, tyskt, och kontinuitet hette. Som tvingades in i det, och som nu, tragiskt nog, inte ser hur det faktiskt ser ut både här och nu - och på andra ställen i Europa.
Och då handlar det, i andra änden, om yngre människor som är lika fed up with den här historieskrivningen som jag är. Som inte ser pilastrar på ett hus som något självklart brunt. Som inte heller ser norskt figurativt måleri som självklart fascistiskt, även om det kanske inte är jättekul heller.
Det handlar om att se med filter.
Mitt filter är inte Larsmos/Ströms/Kempes och jag framhärdar med att jag också får se. På mitt sätt. Med mina filter, ja? En dag ska mina barnbarn (kanske) säga till mig att de där farorna du målar på väggen finns inte, mormor!
Nähä, ska jag säga surt då. Den som lever får se.
Och sen får jag inte det. Se, alltså.
Det handlar i slutändan om döden.
Och nu ska jag inte blogga mer på ett tag. Jag ska skriva en ideologiskt mycket tveksam roman. Entydig som fan. Bara ett enda ord tänker jag använda. FÖR DET KAN INTE MISSFÖRSTÅS!
Larsmo lägger ut texten om romaner och om det sammanhang han debuterade i på 70-talet, han drar 80-talet och hur man förhöll sig till Berättelsen då.
Och han drar postmodernismen och dess nedbrytande av Berättelsen. Vilken den nu var. Politisk, ideologisk, religiös - fast det är den väl mer nu än den var då.
Men han sätter liksom ett likhetstecken som jag förstår det mellan Berättelse och Historiskt skede. Nazismen var inte en ideologi och en massa undergrupper sinsemellan rätt olika som hängde på en politisk rörelse, utan en Gemensam Berättelse?
Så tolkar jag Larsmos text, och om det är så han menar och skriver så är jag emot den sortens historieskrivning. Historia är historia. Bibeln är Bibeln. De hänger ihop men man bör försöka kalla saker vid deras rätta namn. Så långt det någonsin är möjligt.
Okej, okej, man kan kalla det en metafor, men i alla fall.
Jag hade föredragit att Larsmo talade ur skägget och förklarade hur sjutton han får ihop en vilja till berättande litteratur med det (gamla vanliga) nazistiska förflutna eller hotet eller vad det nu är.
Jag är uppvuxen med folk som Larsmo. Jag har uppfostrats och utbildats av folk som Larsmo, folk som muttrar och hummar och i slutändan går det ut på att vi inte får bli nazister igen. Och det apropå vad som helst!
Du ritar ett fyrkantigt hus, klämmer dit ett par pilastrar. Jaaa, hummar Larsmos motsvarighet, det där ser inte bra ut. Du vet väl att nazisterna använde sig av pilastrar?
Näe, hade jag ingen aning om, säger man surt.
Tu parles!
Har jag någonsin hört något annat?
Du skriver en roman med början, peripeti och slut. En hel roman, som om det gick att berätta en historia? Ja?
Och om någon i Larsmos generation ens ägnar din historia en blick så låter det:
Jamen, hörru du. Du vet väl att den Hela Berättelsen inte Finns längre?
Vadå, inte finns. Mina gestalter är fanimig motsägelsefulla, deras historier är inte densamma, här finns inget ideologiskt tveksamt. Jag har lärt min läxa - vi kan inte frälsa mänskligheten med romaner!
Nä. Det var inte det jag menade. Du försöker skriva som om tillvaron gick att omfatta, gick att förstå. Det är fel. Du kan bli nazist.
Det handlar om en massa människor i övre medelåldern som ser i syne. Som ser spöken där de inte finns. Självklart finns det nazister och rasister och andra grupperingar i dagens Sverige och framför allt i dagens Europa. Inte tu tal om det! Men, de är ändå, rätt långt från den unga generation romanförfattare som bara är trött på att de antingen måste skriva språkmaterialistiskt, chicklitt eller deckare för att bli lästa.
Faran ligger faktiskt inte i dem!
De är inte mer anstrukna än någon annan.
Men det handlar om en generation som liksom uppfostrats i detta. Som var barn under eller strax efter kriget. Den generation som vände blickarna mot väster och som bröt med allt vad historia, tyskt, och kontinuitet hette. Som tvingades in i det, och som nu, tragiskt nog, inte ser hur det faktiskt ser ut både här och nu - och på andra ställen i Europa.
Och då handlar det, i andra änden, om yngre människor som är lika fed up with den här historieskrivningen som jag är. Som inte ser pilastrar på ett hus som något självklart brunt. Som inte heller ser norskt figurativt måleri som självklart fascistiskt, även om det kanske inte är jättekul heller.
Det handlar om att se med filter.
Mitt filter är inte Larsmos/Ströms/Kempes och jag framhärdar med att jag också får se. På mitt sätt. Med mina filter, ja? En dag ska mina barnbarn (kanske) säga till mig att de där farorna du målar på väggen finns inte, mormor!
Nähä, ska jag säga surt då. Den som lever får se.
Och sen får jag inte det. Se, alltså.
Det handlar i slutändan om döden.
Och nu ska jag inte blogga mer på ett tag. Jag ska skriva en ideologiskt mycket tveksam roman. Entydig som fan. Bara ett enda ord tänker jag använda. FÖR DET KAN INTE MISSFÖRSTÅS!
söndag 4 oktober 2009
torsdag 1 oktober 2009
Generationsskifte
Det här tycker jag är lite intressant, eller snarare, det blev intressant. Peter Englund ger intervju och verkar jättemysig, blygsam, norrländsk, fortfarande en av grabbarna som dricker sprit, en folklig ständig sekreterare, helt enkelt. I alla fall så här i början.
Och sen kommer Madame Ekman och sågar hans historieskrivning.
Segraren skriver förstås historia, och Ekman vet det lika väl som Englund. Han kan alltså leva trygg i förhoppningen att leva längre. Längre än Ekman och Gyllensten - som redan är död.
Men det intressanta är egentligen, i mina ögon, generationskonflikten (jag vet, frågan om yttrandefrihet är väl egentligen viktigare, men just nu struntar jag i den). Ekman raljerar över att Englund fallit för sjuttonhundratalsglansen, att han kallar Akademien för "hon". Hon pläderar i slutet av sin text för en förändring av stadgarna så att folk inte sitter där på livstid.
Medan Englund alltså verkar gilla läget.
Är inte det här samma generationsmotsättning som vi ser överallt just nu? Det vill säga, en yngre generation som vill tillbaka till historia, gamla traditioner, frack och ordnar, kungamiddagar, kanon och figurativ konst och vad det nu kan vara - gör sin stämma hörd.
Och mot detta stretar de gamla 68-orna. De som rev ner, barriärer, motstånd och skrankor.
Det märkliga, som jag ser det, är att det här försöket att etablera ett annat synsätt parallellt med det rådande Ekmanska, (- och nu förenklar jag, för Ekman är en pålitlig kulturkonservativ i många avseenden, men ändå) Strömska och Kempeska - för att ta några exempel, först nu börjar formuleras och först nu börjar samla sig i någon sorts formation. Även politisk.
Naturligtvis är det här inte bara en fråga om generationer, 68-orna har många yngre i sina led, men motståndet kommer alltså i första hand från män i 45-50-årsåldern?
Peter Englund, Johan Lundberg chefredaktör för Axess som väl är den som har drivit det här mest konsekvent hittills, och nu även Göran Hägglund.
Att det ska ta sådan tid? Att det är medelålders människor som gör något i stil med "fadersuppror"?
Kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring, med tanke på hur makt ändå behålls in i det längsta.
Liksom verklighetsuppfattningar.
Det är väl den andra lärdomen detta ger. Ström och Kempe (och kanske många med dem) kommer aldrig se verkligheten på något annat vis än den var då då de revolterade. De ser inte att de bastioner de upplevde som högborgerlighetens fästen nu är pulvriserade. Kyrkan, skolsystemet och stora delar av universitet och högskola, och i någon mån även "borgerligheten" - som den såg ut då i alla fall.
När fan blir gammal blir han inte religiös. Han blir blind.
Och sen kommer Madame Ekman och sågar hans historieskrivning.
Segraren skriver förstås historia, och Ekman vet det lika väl som Englund. Han kan alltså leva trygg i förhoppningen att leva längre. Längre än Ekman och Gyllensten - som redan är död.
Men det intressanta är egentligen, i mina ögon, generationskonflikten (jag vet, frågan om yttrandefrihet är väl egentligen viktigare, men just nu struntar jag i den). Ekman raljerar över att Englund fallit för sjuttonhundratalsglansen, att han kallar Akademien för "hon". Hon pläderar i slutet av sin text för en förändring av stadgarna så att folk inte sitter där på livstid.
Medan Englund alltså verkar gilla läget.
Är inte det här samma generationsmotsättning som vi ser överallt just nu? Det vill säga, en yngre generation som vill tillbaka till historia, gamla traditioner, frack och ordnar, kungamiddagar, kanon och figurativ konst och vad det nu kan vara - gör sin stämma hörd.
Och mot detta stretar de gamla 68-orna. De som rev ner, barriärer, motstånd och skrankor.
Det märkliga, som jag ser det, är att det här försöket att etablera ett annat synsätt parallellt med det rådande Ekmanska, (- och nu förenklar jag, för Ekman är en pålitlig kulturkonservativ i många avseenden, men ändå) Strömska och Kempeska - för att ta några exempel, först nu börjar formuleras och först nu börjar samla sig i någon sorts formation. Även politisk.
Naturligtvis är det här inte bara en fråga om generationer, 68-orna har många yngre i sina led, men motståndet kommer alltså i första hand från män i 45-50-årsåldern?
Peter Englund, Johan Lundberg chefredaktör för Axess som väl är den som har drivit det här mest konsekvent hittills, och nu även Göran Hägglund.
Att det ska ta sådan tid? Att det är medelålders människor som gör något i stil med "fadersuppror"?
Kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring, med tanke på hur makt ändå behålls in i det längsta.
Liksom verklighetsuppfattningar.
Det är väl den andra lärdomen detta ger. Ström och Kempe (och kanske många med dem) kommer aldrig se verkligheten på något annat vis än den var då då de revolterade. De ser inte att de bastioner de upplevde som högborgerlighetens fästen nu är pulvriserade. Kyrkan, skolsystemet och stora delar av universitet och högskola, och i någon mån även "borgerligheten" - som den såg ut då i alla fall.
När fan blir gammal blir han inte religiös. Han blir blind.
Bokhöst
Har köpt en packe böcker igen och börjar med Un roman français, på min andra blogg franska romaner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)