Här sitter jag och försöker komma undan vad jag egentligen borde göra. Sortera papper, rita omslag och rita fårhus.
Imorgon är det helgdag här, arbetsfri dag. Varför? Vapenstilleståndet 1918. Yngste sonen har lärt sig vad skyttegravar är i skolan, samt av en god vän fått en soldat att färglägga.
I början glömde jag alltid varför denna dag och den 8 maj är helgdagar, men det är de. Här vill man inte glömma krigssluten, eller också vill man inte jobba. Blommor åker upp på fasaderna där någon stupat, man håller ceremonier.
En annan grej. Kollade på historia ihop med mellanbarnet som hade Det moderna Europas framväxt i läxa, 16- och 1700-talen.
När vi höll på med det där envisades han med att kalla något för Le Saint Empire.
Va, sa jag varje gång, vad är det?
Ja, det är ungefär Tyskland, sa han och fortsatte. Och så dök det upp igen. Det Heliga Riket.
Va, sa jag (igen) vad är det för ett land egentligen?
JAMEN DET ÄR JU UNGEFÄR TYSKLAND, sa han igen, mer irriterad.
Men vad är det för heligt med Tyskland, sa jag.
Det är inte Tyskland, sa han då, det är vad som återstår av Det Heliga Tysk-Romerska Riket. Karl den Store, sa han.
Jaha. Men varför har vi tagit bort det heliga, sa jag, för det tysk-romerska riket (jag kör med omväxlande gemener och versaler här, för att förvirra ytterligare) heter ju bara det tysk-romerska riket hos oss.
Det hade han inget svar på.
Inte jag heller, därför bollar jag frågan vidare till läsekretsen. Har vi tagit bort heligheten för att vi är protestanter, eller hur försvann den?
undrar, er Krönikös,
som Bengan ungefär brukar skriva,
papprena väntar
onsdag 10 november 2010
Mer Bonniers m fl
Aftonbladet fortsätter och idag skriver Dan Josefsson om den bonnierska förlagsverksamheten. Ingenting nytt för den som läser Svensk Bokhandel.
Å andra sidan läser nog inte alla Svensk Bokhandel.
Jag vet inte om det där att det inte någonstans i den fria världen (som man sätter inom citationstecken) finns en motsvarighet till så få ägare, stämmer.
Men som även einar var inne på i en kommentar i det förra inlägget, problemet är kanske inte en eller ett par stora ägare utan att dessa stora ägare helt plötsligt (under loppet av några få år) fullkomligt slutar att ta det ansvar han tidigare tagit.
Sverige har ju på många områden fungerat utan lagstiftning på en massa områden där andra länder har lagstiftning. Jag tänker på Saltsjöbadsandan t ex. Man behöver rätt få lagar på arbetsmarknaden för man kan lita på att arbetsmarknadens parter sköter det hela till allas bästa. (Förutsättningen för detta är en arbetsmarknad med efterfrågan på vit arbetskraft. När arbetslösheten blir alltför hög pajar systemet eftersom profithunger kan stillas bland annat på en svart arbetsmarknad, något vi ser nu med bland annat de papperslösas ankomst.)
En sorts analogi kan göras vad gäller bokbranschen, staten gick in vid bokkrisen i mitten på 70-talet och bokförläggarna blev inte längre ekonomiskt ansvariga för (alla) sina författare, en del, den "smala" delen, tog staten hand om med litteraturstöd, stipendier och författarpenning. Men fortfarande tog de stora aktörerna ansvar för att även kvalitetslitteratur gavs ut. Och alla kunde vara nöjda, för även författare som inte sålde något vidare kunde hanka sig fram och även då och då få skrivro.
Men nu, i ett hårdnande ekonomiskt klimat, ett klimat som bland annat Bonniers själva medverkar till att skapa, så släpper man själva ansvarsbiten, för det finns ju ingen "lag" på den. Det som tidigare var ett självpåtaget ansvarstagande i samförstånd med staten, är nu något man struntar i. Man testar. Går det så går det.
Per Gedin tror att det här agerandet kommer att straffa sig för de stora förlagen. Jag är inte så säker. Ponera att mindre förlag blir de som odlar författarskap och jobbar långsiktigt. Vad hindrar egentligen de stora förlagen att erbjuda bättre villkor till de (få) författare som slår igenom med ett sånt scenario?
Så är det ju redan för övrigt.
Artikelförfattaren ser bokköparna som de stora förlorarna i den här nya ordningen. Jag skiter i "bokköparna", det jag uppfattar som förloraren är den svenska litteraturen - som helt enkelt inte blir skriven längre.
Å andra sidan läser nog inte alla Svensk Bokhandel.
Jag vet inte om det där att det inte någonstans i den fria världen (som man sätter inom citationstecken) finns en motsvarighet till så få ägare, stämmer.
Men som även einar var inne på i en kommentar i det förra inlägget, problemet är kanske inte en eller ett par stora ägare utan att dessa stora ägare helt plötsligt (under loppet av några få år) fullkomligt slutar att ta det ansvar han tidigare tagit.
Sverige har ju på många områden fungerat utan lagstiftning på en massa områden där andra länder har lagstiftning. Jag tänker på Saltsjöbadsandan t ex. Man behöver rätt få lagar på arbetsmarknaden för man kan lita på att arbetsmarknadens parter sköter det hela till allas bästa. (Förutsättningen för detta är en arbetsmarknad med efterfrågan på vit arbetskraft. När arbetslösheten blir alltför hög pajar systemet eftersom profithunger kan stillas bland annat på en svart arbetsmarknad, något vi ser nu med bland annat de papperslösas ankomst.)
En sorts analogi kan göras vad gäller bokbranschen, staten gick in vid bokkrisen i mitten på 70-talet och bokförläggarna blev inte längre ekonomiskt ansvariga för (alla) sina författare, en del, den "smala" delen, tog staten hand om med litteraturstöd, stipendier och författarpenning. Men fortfarande tog de stora aktörerna ansvar för att även kvalitetslitteratur gavs ut. Och alla kunde vara nöjda, för även författare som inte sålde något vidare kunde hanka sig fram och även då och då få skrivro.
Men nu, i ett hårdnande ekonomiskt klimat, ett klimat som bland annat Bonniers själva medverkar till att skapa, så släpper man själva ansvarsbiten, för det finns ju ingen "lag" på den. Det som tidigare var ett självpåtaget ansvarstagande i samförstånd med staten, är nu något man struntar i. Man testar. Går det så går det.
Per Gedin tror att det här agerandet kommer att straffa sig för de stora förlagen. Jag är inte så säker. Ponera att mindre förlag blir de som odlar författarskap och jobbar långsiktigt. Vad hindrar egentligen de stora förlagen att erbjuda bättre villkor till de (få) författare som slår igenom med ett sånt scenario?
Så är det ju redan för övrigt.
Artikelförfattaren ser bokköparna som de stora förlorarna i den här nya ordningen. Jag skiter i "bokköparna", det jag uppfattar som förloraren är den svenska litteraturen - som helt enkelt inte blir skriven längre.
tisdag 9 november 2010
Bonniers-sfären
Aftonbladet har bestämt sig för att granska Bonnierkoncernens maktsfär. Fine. Andra artikeln (som tydligen skrivits av en i sammanhanget tveksam journalist, möjligen antisemit, enligt Wirfeldt som verkar trovärdig) handlar om framför allt tidningssfären och hur Bonniers nu försöker vinstmaximera för allt vad tygen håller eftersom man gjort ett antal megaköp precis innan finanskrisen 2008 och nu sitter i räntefällan.
I en artikel på Newsmill av Martin Schori kritiseras den andra AB-artikeln av andra skäl: Det stämmer inte att inte Bonnierkoncernen granskas i andra media och Aftonbladet själva ägnar sig åt samma journalistiskt usla metoder för att dra in pengar. Även om vi inte köper det argumentet den här gången heller så verkar artikelförfattaren i övrigt veta vad han talar om.
Det jag undrar är om det stämmer att Bonniers finanser är så genomusla. Okej, på DN sparkades en massa folk, liksom på förlagen. Men det kan ju knappast göra att det hela jämnar ut sig.
Okej igen, Bonniers har köpt upp sig på en massa företag i bokdistributionen, vilket gör att de har närmast en monopolställning där om jag minns rätt från artiklar i SvB.
Om vi nu ponerar att vi har en mediakoncern som sitter på pottkanten ekonomiskt och i stort sett bara agerar för att rätta till detta, det vill säga göra vinst igen, så kanske det vore bättre om de blev tvungna att sälja av? För mångfalden?
Men så fungerar det inte va?
Jag tror att det är värre att/om Bonniers sitter illa till ekonomiskt än att de har (för) stor makt.
Kanske en naiv ståndpunkt som jag gärna korrigerar om det finns skäl för det.
Bonniers kommer, trots allt, ha det största kulturella kapitalet i Sverige även i framtiden, ingen kan slå dem, de dominerade helt 1900-talet, liksom DN på sin kant för övrigt.
Detta kan förstås förändras, men en sådan förändring går inte fullt så fort som andra förändringar, i synnerhet inte i folks medvetanden.
Alltså, jag tycker inte synd om dem, men jag är bekymrad för någon sorts ansvarstagande för den svenska litteraturen. Det var de som tog det ansvaret, säg de senaste hundra åren ungefär. Vem tar det nu?
I en artikel på Newsmill av Martin Schori kritiseras den andra AB-artikeln av andra skäl: Det stämmer inte att inte Bonnierkoncernen granskas i andra media och Aftonbladet själva ägnar sig åt samma journalistiskt usla metoder för att dra in pengar. Även om vi inte köper det argumentet den här gången heller så verkar artikelförfattaren i övrigt veta vad han talar om.
Det jag undrar är om det stämmer att Bonniers finanser är så genomusla. Okej, på DN sparkades en massa folk, liksom på förlagen. Men det kan ju knappast göra att det hela jämnar ut sig.
Okej igen, Bonniers har köpt upp sig på en massa företag i bokdistributionen, vilket gör att de har närmast en monopolställning där om jag minns rätt från artiklar i SvB.
Om vi nu ponerar att vi har en mediakoncern som sitter på pottkanten ekonomiskt och i stort sett bara agerar för att rätta till detta, det vill säga göra vinst igen, så kanske det vore bättre om de blev tvungna att sälja av? För mångfalden?
Men så fungerar det inte va?
Jag tror att det är värre att/om Bonniers sitter illa till ekonomiskt än att de har (för) stor makt.
Kanske en naiv ståndpunkt som jag gärna korrigerar om det finns skäl för det.
Bonniers kommer, trots allt, ha det största kulturella kapitalet i Sverige även i framtiden, ingen kan slå dem, de dominerade helt 1900-talet, liksom DN på sin kant för övrigt.
Detta kan förstås förändras, men en sådan förändring går inte fullt så fort som andra förändringar, i synnerhet inte i folks medvetanden.
Alltså, jag tycker inte synd om dem, men jag är bekymrad för någon sorts ansvarstagande för den svenska litteraturen. Det var de som tog det ansvaret, säg de senaste hundra åren ungefär. Vem tar det nu?
måndag 8 november 2010
Kulturkritik av Karin Stensdotter
Hamnade i blåsväder höll jag på att säga, men hamnade utomhus efter mörkrets inbrott, därför att glödlampan i köket hade gått sönder.
Först gick den sönder, då gick jag ut och köpte en ny nere på hörnet. Fick reda på att dessa nya glödlampor som ska hålla mellan fem och tio år och vara så energisnåla, inte klarar mer än fyra fem tändningar/släckningar per dygn.
En ny glödlampa i ett badrum bör alltså förbli tänd under morgonen och kvällen typ. Kanske dygnet runt.
Är det verkligen försvarbart, undrar jag.
Här har man lärt sig och försökt lära ut att man ska spara energi genom att släcka lampan i de rum man inte är i.
I mörkret var det blött och löv klistrade på trottoaren men inte särskilt kallt och på något vis var det ganska mysigt.
Över till något annat. I inlägget nedan om Axess senaste nummer insisterar en kommentator (Dissidenten) på något jag inte är säker på att begripa, men som av det jag begriper, känns lite förlegat. Det geniala med Sveriges "neutralitetspolitik" och agerande under WWII (jag tycker att det är så kul att skriva WWII, därför gör jag det).
Jag tänker nu att den svenska självbilden intimt hänger ihop med den svenska historieskrivningen som länge, precis som allt annat, varit tämligen unison.
Det är först nu, med ett Europa som vi deltar i, med internationella överenskommelser åt höger och vänster, som reglerar rätt mycket av vår politik, som också en självrannsakan vad gäller just historieskrivning och självbild börjar ta form.
Och det kanske inte för att vi själva vill det utan snarare för att andra synsätt kolliderar med vårt invanda på ett rätt krävande sätt och gör det omöjligt att gå på i ullstrumporna.
Jag menar, helt plötsligt måste vi ta ställning till Turkiets (eventuella) folkmord av armenier 1918, vi måste uttala oss om än det ena än det andra. Ha klart för oss definitioner och även ha en åsikt om definitionerna ifråga.
Jag gick på facebook med i en grupp, fel, jag gillar en grupp som reagerade på en strip i en utställning på Stockholms stadsbibliotek apropå serien Maus som är en klassiker om Förintelsen.
Gruppen, som har knappt 200 pers som "gillare", heter Ingen antisemitism på Stockholms stadsbibliotek.
Gruppen krävde egentligen inget annat än att man problematiserar (som det heter) en serie som likställer (som man förstår det) tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza.
I alla fall, den här gruppens blotta existens ledde till en jäkla massa skriverier på olika ledarsidor och missförstods så till vida att de flesta verkade tro att den ville censurera utställningen på biblioteket. Det gamla vanliga om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och tryckfrihet tog över.
Den moraliska frågan försvann.
Och också här handlar det ju om historieskrivning. Vems syn ska styra hur vi ser på Förintelsen, på staten Israel och på konflikter som deifinitivt hör till vår egen historia, men som i Sverige aldrig varit särskilt levande eftersom samhället genom alla tider varit så perifert, så ointressant och fattigt och framför allt så osannolikt homogent?
I Frankrike där jag bor är konflikterna och striden om historiemonopolet eller om man så vill tolkningsföreträdet legio sedan jag vet inte hur länge. Man kan leva med konflikter. De behöver inte gå till våldshandlingar, de ska inte gå till våldshandlingar, men man blir heller inte av med dem genom att lägga locket på eller diskutera bifrågor.
Det finns alltid någon som inte håller med - med rätt.
Jag tror att Sverige idag befinner sig i samma situation som Frankrike, men här är denna historia så gott som ny. Det ställer det svenska samhället inför svåra prövningar.
Slutligen, en man som ägnat en stor del av sitt liv åt att diskutera Förintelsen:
http://www.lemonde.fr/livres/article/2010/11/08/l-interminable-ecriture-de-l-extermination-sous-la-direction-d-alain-finkielkraut_1437081_3260.html
Först gick den sönder, då gick jag ut och köpte en ny nere på hörnet. Fick reda på att dessa nya glödlampor som ska hålla mellan fem och tio år och vara så energisnåla, inte klarar mer än fyra fem tändningar/släckningar per dygn.
En ny glödlampa i ett badrum bör alltså förbli tänd under morgonen och kvällen typ. Kanske dygnet runt.
Är det verkligen försvarbart, undrar jag.
Här har man lärt sig och försökt lära ut att man ska spara energi genom att släcka lampan i de rum man inte är i.
I mörkret var det blött och löv klistrade på trottoaren men inte särskilt kallt och på något vis var det ganska mysigt.
Över till något annat. I inlägget nedan om Axess senaste nummer insisterar en kommentator (Dissidenten) på något jag inte är säker på att begripa, men som av det jag begriper, känns lite förlegat. Det geniala med Sveriges "neutralitetspolitik" och agerande under WWII (jag tycker att det är så kul att skriva WWII, därför gör jag det).
Jag tänker nu att den svenska självbilden intimt hänger ihop med den svenska historieskrivningen som länge, precis som allt annat, varit tämligen unison.
Det är först nu, med ett Europa som vi deltar i, med internationella överenskommelser åt höger och vänster, som reglerar rätt mycket av vår politik, som också en självrannsakan vad gäller just historieskrivning och självbild börjar ta form.
Och det kanske inte för att vi själva vill det utan snarare för att andra synsätt kolliderar med vårt invanda på ett rätt krävande sätt och gör det omöjligt att gå på i ullstrumporna.
Jag menar, helt plötsligt måste vi ta ställning till Turkiets (eventuella) folkmord av armenier 1918, vi måste uttala oss om än det ena än det andra. Ha klart för oss definitioner och även ha en åsikt om definitionerna ifråga.
Jag gick på facebook med i en grupp, fel, jag gillar en grupp som reagerade på en strip i en utställning på Stockholms stadsbibliotek apropå serien Maus som är en klassiker om Förintelsen.
Gruppen, som har knappt 200 pers som "gillare", heter Ingen antisemitism på Stockholms stadsbibliotek.
Gruppen krävde egentligen inget annat än att man problematiserar (som det heter) en serie som likställer (som man förstår det) tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza.
I alla fall, den här gruppens blotta existens ledde till en jäkla massa skriverier på olika ledarsidor och missförstods så till vida att de flesta verkade tro att den ville censurera utställningen på biblioteket. Det gamla vanliga om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och tryckfrihet tog över.
Den moraliska frågan försvann.
Och också här handlar det ju om historieskrivning. Vems syn ska styra hur vi ser på Förintelsen, på staten Israel och på konflikter som deifinitivt hör till vår egen historia, men som i Sverige aldrig varit särskilt levande eftersom samhället genom alla tider varit så perifert, så ointressant och fattigt och framför allt så osannolikt homogent?
I Frankrike där jag bor är konflikterna och striden om historiemonopolet eller om man så vill tolkningsföreträdet legio sedan jag vet inte hur länge. Man kan leva med konflikter. De behöver inte gå till våldshandlingar, de ska inte gå till våldshandlingar, men man blir heller inte av med dem genom att lägga locket på eller diskutera bifrågor.
Det finns alltid någon som inte håller med - med rätt.
Jag tror att Sverige idag befinner sig i samma situation som Frankrike, men här är denna historia så gott som ny. Det ställer det svenska samhället inför svåra prövningar.
Slutligen, en man som ägnat en stor del av sitt liv åt att diskutera Förintelsen:
http://www.lemonde.fr/livres/article/2010/11/08/l-interminable-ecriture-de-l-extermination-sous-la-direction-d-alain-finkielkraut_1437081_3260.html
söndag 7 november 2010
Kulturkritik av Thomas Nydahl
Under dessa regniga ljumma höstdagar passar det att läsa Thomas Nydahls nya bok Långsamhetens nej (Tusculum Förlag).
Jag kan väl direkt säga att boken är en typisk Nydahlare, korta stycken vacker prosa (ibland närmast aforismer) kring temana ensamhet kontra massa, tystnad som bristvara kontra pladder och monoton musik, läsande och skrivande som befrielse och motstånd. Genom mängder av citat av skrivande kollegor betraktar Nydahl sig själv, sin nära omgivning och världen i stort.
Nydahl är något av en domedagsprofet när han kritiserar nivellering och konsumism. Här ges ingen pardon, det mesta i vårt moderna samhälle pekar mot undergång.
Samtidigt finns hopp och glädjeämnen där det främsta är de egna barnen och barnbarnen. Här är han inte ensam längre utan i en stark gemenskap som han ser sträcka sig både framåt och bakåt i tid och rum. Här landar han, här hör han hemma.
Det egna åldrandet, det fysiska tillkortakommandet, behovet av vin och mediciner känns lika förankrat i Nydahls egen kropp som i just landskap och familj. Det är en åldrande människa som skriver, en människa som ser cirkeln slutas men också en fortsättning.
Det är liksom en bok mättad av jord och regn och långsamhet men med utblickar mot himmel och evighet.
Det gammaltestamentliga finner en samtida röst här. Allt har sin tid, man och kvinna förenas, släkten komma och gå, det kosmiska landar i det personliga. Ungefär.
Ur den synpunkten är boken däremot mycket hoppingivande - om man tänker sig att detta förlopp är möjligt för fler än författaren. Och så kan boken också läsas, som tips. Nydahl är en generös författare, han vill dela med sig, och det uppfattar jag som en av drivkrafterna bakom hans skrivande. Så om man känner sig främmande i vår kultur (vilket alltså Nydahl gör och vilket är en annan av hans utgångspunkter) var finns då lindring, var finns då något mer äkta?
Och svaren blir bland annat i den portugisiska fadon, i litteraturen, i ensamheten och i familjen.
Boken är slutligen mycket vacker, omslagsbilden ( foto taget av Astrid Nydahl) av höstliga träd genomsilade av solnedgångsljus är kongenialt med innehållet. Formatet är behändigt och papper och tryck perfekta.
En fin liten presentbok för reflekterande läsare.
lördag 6 november 2010
Port Royal imorse
Jag hade trott att det skulle vara rätt tomt på marknaden i förmiddags eftersom det hällregnade. Fel. När det regnar stannar folk i Paris över helgen och det enda roliga som finns att göra är att äta verkar det som.
Min plan var lammstek och gröna bönor, några goda ostar och kanske en äppelkaka till efterrätt. Jag var ute i god tid. Men jäklar vad långa köerna var. När jag äntligen kom fram hos Madame Lamm så såg jag hur en tant köpte den sista lammkylen och lät stycka upp den för att göra en gryta. Helgerån.
Det fick bli en rostbiff istället.
Jag brukar köpa ost hos en rätt sur osthandlare som däremot har goda ostar. Idag gick jag till en annan som var hur charmerande som helst, men den bit morbier jag fick med mig hem var för gammal.
Sen grönsakerna, där fanns inga gröna bönor kvar men tant pis, jag hade ju ändå ingen lammstek. Köpte två mangoldar (plural på det?) till en gratäng. Äpplen till paj och sen rusade jag långsamt hem igen genom regnet. (Är det inte som att regn hindrar brådska? Jag läser Thomas Nydahls nya bok Långsamhetens nej, och han hävdar något liknande. Den ska jag återkomma till.)
Väl hemma var tiden för knapp för äpplena, det hade tagit timmar att göra dessa inköp, i och för sig hade jag också träffat några bekanta, men vi pratade medan vi stod i kö. Om löss t ex. Ett av barnen har löss och vi tror att han har haft (kultiverat) dem sen i somras. Men vi vet inte.
I alla fall, det blev ingen paj, så nu kommer jag sätta igång och göra en. Jag tänkte mig min mosters recept som är jätteenkelt. Äppelklyftor i botten (boskop från Belgien här), blanda socker och mjöl i proportionerna ett till två, strö över äpplena, hyvla smör i skivor på det. Grädda tills det är klart.
Om såna här texter sa jag som barn intresseklubben. Mina barn säger jeracontemavie.point.com.
Men jag tänkte att det kanske kunde intressera någon, i alla fall det där med det här märkligt milda klimatet och regnet. Hej.
fredag 5 november 2010
Hemma i Europa
kallas senaste numret av Axess magasin, en intressant rubrik som, om temat är ur Sveriges synpunkt, kanske borde förses med ett frågetecken.
Eller också är så att jag borde förses med ett frågetecken om man säger "Hemma i Sverige" vilket gör att jag drar slutsatsen att detta förhållande är ömsesidigt.
Några artiklar ligger på nätet, alla mycket intressanta.
Per Svensson skriver om den svenska självbilden, och dess ibland märkliga förhållande till "verkligheten" om vi nu betraktar verkligheten som världen utanför Sverige.
Jag fäster mig vid den här passagen:
Jepp, Svensson, det är "outhärdligt" att vara svensk, åtminstone om man försöker försvara den svenska "neutralitetspolitiken". Det faktum att Svensson fortfarande verkar tro att det går att vara "neutral" visar väl att han är en svensk lika god som någon annan.
Jag minns en facebooktråd där jag och en annan (halv)svensk stod för åsikten att det finns ett moraliskt dilemma i det faktum att Sverige stod utanför andra världskriget. Andra dog i vårt ställe, så att säga.
Mängden hätska för att inte säga hatiska kommentarer från svenska intellektuella glömmer jag aldrig. Och alla utmynnade i att det var bäst för alla (judar, övriga européer, rubbet) att Sverige hade gjort som det gjorde.
Nå, den åsikten blir man inte långlivad med utanför Sveriges gränser.
Det neutrala existerar endast i kemin.
Richard Swartz skriver om sin kroatiska svärfamilj och vidare om nationalism och nationer, hans text liksom flyter kring något som han inte helt lyckas ringa in, dessa människors och detta lands identitet.
Jag tycker att han i någon mån missar en väsentlig del i det jag uppfattar som individuell identitet: platsens betydelse, han snuddar vid det men fördjupar inte den delen.
Min egen svenska identitet är rätt enkel att ringa in: språk och några platser, i vidare bemärkelse kultur, men den håller jag ju på att lämna.
Som svar på Swartz artikel skulle jag kunna skriva en lång bit om min franska svärfamilj och dess identiteter, väl så representativa för ett komplext Europa som Swartz dito, fast i såna fall gör jag det en annan dag.
Thomas Steinfeld, som jag tror har en post på någon av de stora tyska morgontidningarna skriver om Sverige som det mest europeiska av länder och dessutom om paradoxen att Sverige exporterar mer till Europa än det någonsin tar in Europa i sig självt.
Well, den bilden stämmer inte alls i Frankrike. Tyskarna verkar rätt speciella i sin på sätt och vis olyckliga kärlek till Sverige.
Nå, fransmännen klarar sig alldeles utmärkt utan Sverige, de handlar i och för sig på Ikea men fattar inte hur vi står ut med det stället i längden, det är ju så jobbigt! Lägger Ikea ned finns ett halvdussin liknande möbellador utanför för de flesta städer så brist på möbler lär det väl inte bli i första taget.
I övrigt har de, förutom drömmen om den svenska flickan som med Ryan Airs biljettpriser nu blir möjlig för fler att förverkliga/glömma, rätt vaga idéer om Sverige. De tycker att den svenske dramatikern Ibsen var intressant och tror att svenskarna är framåt inom filosofin. Med andra ord, de förväxlar oss gärna med norrmän.
Dessa tre texter är skrivna av en svensk boende i Sverige (Svensson), en svensk sedan länge utflyttad (Swartz) och en tysk (Steinfeld) boende i Tyskland.
Klart mest positiv är tysken, mest ointresserad av det svenska och intresserad av kontinenten är Swartz och mest ilsken men ändå äktsvensk är förstås svensken.
Om de är särskilt representativa för respektive kategori vågar jag inte uttala mig om.
Tillägg: Den här av Olle Wästberg, måste också läsas.
Eller också är så att jag borde förses med ett frågetecken om man säger "Hemma i Sverige" vilket gör att jag drar slutsatsen att detta förhållande är ömsesidigt.
Några artiklar ligger på nätet, alla mycket intressanta.
Per Svensson skriver om den svenska självbilden, och dess ibland märkliga förhållande till "verkligheten" om vi nu betraktar verkligheten som världen utanför Sverige.
Jag fäster mig vid den här passagen:
För egentligen borde just den tunga moraliseringen av neutralitetspolitiken ha gjort det närmast outhärdligt att vara svensk. Hur kunde man, till exempel, med bibehållen självaktning plädera för vikten av svensk neutralitet i ett Europa symboliserat av Berlinmuren? Svårt att förstå. Genom att blunda, kanske. Eller hyckla. Eller fantisera. Eller kanske genom att kombinera de tre strategierna.
Jepp, Svensson, det är "outhärdligt" att vara svensk, åtminstone om man försöker försvara den svenska "neutralitetspolitiken". Det faktum att Svensson fortfarande verkar tro att det går att vara "neutral" visar väl att han är en svensk lika god som någon annan.
Jag minns en facebooktråd där jag och en annan (halv)svensk stod för åsikten att det finns ett moraliskt dilemma i det faktum att Sverige stod utanför andra världskriget. Andra dog i vårt ställe, så att säga.
Mängden hätska för att inte säga hatiska kommentarer från svenska intellektuella glömmer jag aldrig. Och alla utmynnade i att det var bäst för alla (judar, övriga européer, rubbet) att Sverige hade gjort som det gjorde.
Nå, den åsikten blir man inte långlivad med utanför Sveriges gränser.
Det neutrala existerar endast i kemin.
Richard Swartz skriver om sin kroatiska svärfamilj och vidare om nationalism och nationer, hans text liksom flyter kring något som han inte helt lyckas ringa in, dessa människors och detta lands identitet.
Jag tycker att han i någon mån missar en väsentlig del i det jag uppfattar som individuell identitet: platsens betydelse, han snuddar vid det men fördjupar inte den delen.
Min egen svenska identitet är rätt enkel att ringa in: språk och några platser, i vidare bemärkelse kultur, men den håller jag ju på att lämna.
Som svar på Swartz artikel skulle jag kunna skriva en lång bit om min franska svärfamilj och dess identiteter, väl så representativa för ett komplext Europa som Swartz dito, fast i såna fall gör jag det en annan dag.
Thomas Steinfeld, som jag tror har en post på någon av de stora tyska morgontidningarna skriver om Sverige som det mest europeiska av länder och dessutom om paradoxen att Sverige exporterar mer till Europa än det någonsin tar in Europa i sig självt.
Well, den bilden stämmer inte alls i Frankrike. Tyskarna verkar rätt speciella i sin på sätt och vis olyckliga kärlek till Sverige.
Nå, fransmännen klarar sig alldeles utmärkt utan Sverige, de handlar i och för sig på Ikea men fattar inte hur vi står ut med det stället i längden, det är ju så jobbigt! Lägger Ikea ned finns ett halvdussin liknande möbellador utanför för de flesta städer så brist på möbler lär det väl inte bli i första taget.
I övrigt har de, förutom drömmen om den svenska flickan som med Ryan Airs biljettpriser nu blir möjlig för fler att förverkliga/glömma, rätt vaga idéer om Sverige. De tycker att den svenske dramatikern Ibsen var intressant och tror att svenskarna är framåt inom filosofin. Med andra ord, de förväxlar oss gärna med norrmän.
Dessa tre texter är skrivna av en svensk boende i Sverige (Svensson), en svensk sedan länge utflyttad (Swartz) och en tysk (Steinfeld) boende i Tyskland.
Klart mest positiv är tysken, mest ointresserad av det svenska och intresserad av kontinenten är Swartz och mest ilsken men ändå äktsvensk är förstås svensken.
Om de är särskilt representativa för respektive kategori vågar jag inte uttala mig om.
Tillägg: Den här av Olle Wästberg, måste också läsas.
Borgerliga protester
Elise Claeson skriver om något hon kallar en borgerlig revolt och exemplifierar med demonstrationer i Stuttgart där tydligen en stor del av stadens befolkning opponerar sig mot den politiska viljan att riva en gammal vacker järnvägsstation.
Demonstranterna är borgerliga, säger Claesson.
Vidare säger hon att i dagens tjänstesamhälle är det medelklassen som är motsvarigheten till den före detta arbetarklassen och som vill bevara och/eller uppvärdera sin lokala historia, i motsats till politikerna som i handlande är vänster och tror på det moderna projektet fortfarande.
Här fallerar väl analysen, gissar jag, vad gäller Stuttgart och vilket parti som genomförde moderniseringen i Västtyskland, men det hindrar ju inte att de tyska kristdemokraterna i praktiken genomförde välfärdsstaten - det projekt vi förknippar med socialdemokratin.
Exemplen i Stockholm på liknande folkliga protestyttringar kan väl vara både Odenplan (där folket verkar förlora, eller hur går det egentligen?) liksom protesterna mot rivningen av Aspuddsbadet, som jag tror också kom på skam. Badet har rivits, tror jag.
I Paris har vi här på senare tid protesterat mot fällning av träd och även vi förlorade, trots att en lokal konstnär byggde en koja och bosatte sig i ett av träden.
Här protesteras det ju konstant och ofta och utgången är i regel oviss, men generellt skulle jag påstå att "folket" har bättre odds här.
Hur som helst tar Claeson fasta på en tendens som är stark och viktig men som jag inte skulle kalla borgerlig i första hand, utan snarare kulturkonservativ. De som protesterade i Aspudden röstade förmodligen inte borgerligt.
Men spelar det någon roll?
Ja, kanske, eftersom den här rörelsen går över partigränserna, egentligen inte alls har något att göra med partipolitik. Det är folkliga protester mot klåfingriga politikers vilja att bygga nytt och snabbare och modernare.
Ibland finns sannolikt en poäng med den politiska viljan - i den där globala konkurrensen måste vi västeuropéer antagligen bli än effektivare för att kunna mäta oss med låglöneländerna, och då hamnar man i konflikt.
Bibehållen levnadsstandard kanske kräver bättre järnvägsstation i Stuttgart?
I och för sig borde man väl kunna hitta ett annat ställe att lägga den på, kan man tycka.
Men själva den folkliga rörelsen är ju intressant, liksom det faktum att den förmodligen oftare drivs av just en borgerlig grupp (läs hyfsat välsituerad medelklass). Stenstadens innersta kärna är ju per definition borgarens - kommersens och administrationens - säte. Industristäderna har en annan och senare (och ofta sorgligare) historia.
Att det finns en lokal folklig vilja att behålla dessa stadskärnors skönhetsvärden (om det nu är det man gör) får man ju se som bra.
Och den politiska motsättning Claeson pekar på är intressant.
Frågan man ställer sig är förstås vilken falang som framöver kommer att vinna den här kampen. Politikerna eller "folket".
Gäller väl i stort sett alla europeiska städer i tillväxtzoner.
Och svaret är väl inte givet heller, det beror helt enkelt på var man befinner sig. I Italien där man redan gjort de långsamma städerna till politisk vilja är väl saken utagerad.
I Sverige med den fortfarande starka tron på moderniteten gissar jag att det ser rätt mörkt ut för denna lilla del av borgerligheten.
Ytterligare en fråga kvarstår ju och det är vad fasen ska vi göra i dessa vackra och välskötta stadskärnor sen. Men vill man ha svar på den får man läsa Houellebecqs senaste roman t ex. Det orkar jag inte fundera över nu.
Hej.
Demonstranterna är borgerliga, säger Claesson.
Vidare säger hon att i dagens tjänstesamhälle är det medelklassen som är motsvarigheten till den före detta arbetarklassen och som vill bevara och/eller uppvärdera sin lokala historia, i motsats till politikerna som i handlande är vänster och tror på det moderna projektet fortfarande.
Här fallerar väl analysen, gissar jag, vad gäller Stuttgart och vilket parti som genomförde moderniseringen i Västtyskland, men det hindrar ju inte att de tyska kristdemokraterna i praktiken genomförde välfärdsstaten - det projekt vi förknippar med socialdemokratin.
Exemplen i Stockholm på liknande folkliga protestyttringar kan väl vara både Odenplan (där folket verkar förlora, eller hur går det egentligen?) liksom protesterna mot rivningen av Aspuddsbadet, som jag tror också kom på skam. Badet har rivits, tror jag.
I Paris har vi här på senare tid protesterat mot fällning av träd och även vi förlorade, trots att en lokal konstnär byggde en koja och bosatte sig i ett av träden.
Här protesteras det ju konstant och ofta och utgången är i regel oviss, men generellt skulle jag påstå att "folket" har bättre odds här.
Hur som helst tar Claeson fasta på en tendens som är stark och viktig men som jag inte skulle kalla borgerlig i första hand, utan snarare kulturkonservativ. De som protesterade i Aspudden röstade förmodligen inte borgerligt.
Men spelar det någon roll?
Ja, kanske, eftersom den här rörelsen går över partigränserna, egentligen inte alls har något att göra med partipolitik. Det är folkliga protester mot klåfingriga politikers vilja att bygga nytt och snabbare och modernare.
Ibland finns sannolikt en poäng med den politiska viljan - i den där globala konkurrensen måste vi västeuropéer antagligen bli än effektivare för att kunna mäta oss med låglöneländerna, och då hamnar man i konflikt.
Bibehållen levnadsstandard kanske kräver bättre järnvägsstation i Stuttgart?
I och för sig borde man väl kunna hitta ett annat ställe att lägga den på, kan man tycka.
Men själva den folkliga rörelsen är ju intressant, liksom det faktum att den förmodligen oftare drivs av just en borgerlig grupp (läs hyfsat välsituerad medelklass). Stenstadens innersta kärna är ju per definition borgarens - kommersens och administrationens - säte. Industristäderna har en annan och senare (och ofta sorgligare) historia.
Att det finns en lokal folklig vilja att behålla dessa stadskärnors skönhetsvärden (om det nu är det man gör) får man ju se som bra.
Och den politiska motsättning Claeson pekar på är intressant.
Frågan man ställer sig är förstås vilken falang som framöver kommer att vinna den här kampen. Politikerna eller "folket".
Gäller väl i stort sett alla europeiska städer i tillväxtzoner.
Och svaret är väl inte givet heller, det beror helt enkelt på var man befinner sig. I Italien där man redan gjort de långsamma städerna till politisk vilja är väl saken utagerad.
I Sverige med den fortfarande starka tron på moderniteten gissar jag att det ser rätt mörkt ut för denna lilla del av borgerligheten.
Ytterligare en fråga kvarstår ju och det är vad fasen ska vi göra i dessa vackra och välskötta stadskärnor sen. Men vill man ha svar på den får man läsa Houellebecqs senaste roman t ex. Det orkar jag inte fundera över nu.
Hej.
onsdag 3 november 2010
Paris, Paris
Otroligt skönt att vara hemma igen, att åka det där slitna förortståget från Roissy, nästan folktomt, förbi enorma banområden med mängder av godsvagnar, att möta den vanliga sången i form av språket, att människor var normala igen. Märklig känsla för samma känsla har jag ju efter ett tag i Sverige - de båda sammanhangen suddar ut varann. I Sverige är Paris overkligt, jag kan fundera på om träpaviljongen vid Port Royal verkligen är faluröd med vita snickerier (och jag glömde titta efter, men jag tror det), jag kan se trafikkorsningen inom mig, observatoriets bleka kupol i söder, den slitna asfalten, general Ney med värjan (som är en sabel) i högsta hugg framför Les Clos de Lilas (där jag aldrig ätit, men det lär ska vara ett flott ställe - Strindberg frekventerade det på/under sin Infernotid), de märkliga refugerna i norr mot Luxenbourgträdgården - fulla av pinnar som granruskor i svag is - den långa fula byggnaden där sonen spelar tennis, apoteket som har öppet 7 dagar av 7 utom söndagar - det står det på skylten!, den flotta chokladaffären med kollektioner där det nu redan fanns tryffel, metallstavarna som står och väntar på markisväv/presseningar och handlare - imorgon är det marknad på boulevard Port Royal - haket på hörnan hit som har happy hours (äppi aoör) dit jag gick en gång med C och vi rätt snart blev ivägkörda med orden "Nu är det dags för méméerna att gå hem" (farmödrarna, typ), och eftersom jag just med C har en särskild överenskommelse som går ut på att man alltid ska få sura kypare att skratta innan man har gått, blev det här extra utmanande.
Vår portkod, vår trappuppgång. Hemma.
Jag är hemma igen och det är skönt.
Nu ska jag packa upp. Väskan vägde 19,6 kg så det kommer att ta en stund. Hej så länge.
Vår portkod, vår trappuppgång. Hemma.
Jag är hemma igen och det är skönt.
Nu ska jag packa upp. Väskan vägde 19,6 kg så det kommer att ta en stund. Hej så länge.
måndag 1 november 2010
Några reflexioner
Det här var ju som sagt en bra text.
Jag har läst om Bildt och Carlsson nu, statsministerboxen.
Och så funderar jag efter en dryg vecka i Sverige endast på en sak. En bra deckartitel. Själva boken orkar jag väl inte skriva, men titeln ska jag väl ändå klara. Bäst hittills tycker jag nog är Dressman-koden. Kanske särskrivet. Dressman Koden.
Det ska handla om Dressmans filial på Vasagatan ungefär under apoteket Schele, Dressmann (är det två n egentligen?) XL, som den heter.
Eller Män som inte gillar Hemtextil, det kan hänga ihop. Jag tänker mig en dystopi om tjockisar som går omkring i fleecefiltar och tofflor.
Men så är det ju redan.
Faktum är att jag läst en sorts dystopi som var rätt ok. Anne Swärds Kvicksand, det enda som gjorde mig lite besviken var bristen på helhet i perspektivet, hon såg på de svaga i samhället genom de svagas ögon, "nu när skyddsnätet bara var hål".
Jag saknar den som vann på alltsammans, honom eller henne fick vi aldrig en skymt av.
Varför har så sällan romaner ett helhetsgrepp om samhället? Deckare har ibland och då är rika och borgerliga och kapitalister självklart de onda. Men lika ofta lyser över huvud taget en världsbild med sin totala frånvaro, som i Hypnotisören - vilken smörja.
Men att avbilda världen, också i form av ett litet samhälle, som om det faktiskt vore representativt för något större - går inte längre, efter miljonprogrammet.
Det här har jag skrivit om förut. Ett litet samhälle är inte representativt längre. Alla får verkligen inte rum. Bill Gates i Bromölla, typ. Det går ju inte.
Fast Houellebecq lyckas rätt bra, i synnerhet om man ser på hela författarskapet, men också i den senaste boken. Där får han till ett rätt ok utsnitt av det västerländska samhället, fast han skiter i dem som inte har mat för dagen i just den boken.
Å andra sidan, det kompenserar man ju snabbt genom att läsa några svenska böcker.
Jag har sett massor av böcker som som vanligt ägnar sig åt Sverige i (när)historisk tid, Bergets döttrar - om Sandviken på 30-50talet. Orkade inte läsa klart. Om dalkullor i slutet av 1800-talet, dem har jag läst om förut, men jag ska inte säga något om just den här boken eftersom jag bara såg den i bokhandeln. Verkar sälja.
I dem riskerar man inte att komma i närheten av dagens frågeställningar, som t ex de i Ricard Shwarz text ovan länkad.
I Vikbobloggen länkar Klippvik till sin egen text om bestsäljarna. Läsvärd. Klippvik gör en jämförelse mellan tomater och litteratur, de lokala förutsättningarna skapar så att säga produkten och man kan inte byta ut en tomat mot en annan hur som helst, ett skäl att kanske införa fasta bokpriser.
Själv brukar jag jämföra sprit och böcker. I Frankrike säljs sprit till extrapris på pall på stormarknaden medan bokpriserna som sagt är reglerade och böckerna säljs företrädesvis i bokhandeln. I Sverige är det tvärtom. Pocketpapper på pall till underpris i stormarknaden medan sprit har milt uttryckt fasta priser och säljs (mest) i särskilda butiker.
Det säger allt om respektive lands syn på vad som är en vara som alla andra och vad som inte är det.
Tomater känns för vekt, tycker jag.
Nu orkar jag inte mer, hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)