Läget

Funderar på att ta en sväng till Gare de Lyon. Jättebra station, alla tåg söderut, nej, inte alla, men många tåg söderut går därifrån. Och kommer tillbaka dit! Min son har varit vid Lac Leman i fem dagar och kommer hem, så det finns ju liksom anledning. Ändå tycker jag att anledning inte riktigt behövs. De här gamla fina artonhundratalsstationerna som fungerar väl än idag är värda sina besök. För stämningen, för mackorna, för alla människor man kan se. Alla öden. Johodå, man ser öden. T ex senast satt jag och tittade på ett judiskt par i min egen ålder. Hon drack kaffe och han käkade ingenting. Efter en stund tog hon fram en banan ur sin handväska och gav honom. Han åt upp den. Jag tyckte att det var en jäkligt irriterande karl som inte kunde bära sina bananer själv. Men jag sa naturligtvis inget, var liksom mer förbryllad.
Sen när jag läste Nådens tyngd fanns en exakt likadan scen. Deborah och Mendel är i New York nånstans, ute. Och Mendel äter aldrig utanför hemmet, framgår det. Men här, säger Deborah, och ger honom - just det! - en banan. Som hon väl har i handväskan, antar jag. Och som han åt.
Det som slog mig var förstås scenernas likhet. Men jag har fortfarande ingen bra förklaring till dem.

Sånt kan man fundera på på Gare de Lyon. Eller på Sebald, som jag aldrig orkade läsa klart men som skrev om stationen i Antwerpen och som lyckades få den att dubbelexponeras med ett sånt där terrarium som visar nattdjur. En rätt märklig bild.
Det är färre statyer på Gare de Lyon, men den har en stor, stor klocka, lite i Big Ben-stil, överdimensionerad liksom, som en krokus av sten.

Och min son kommer alltså hem, nästan från Schweiz. Fast han var på den franska sidan. Jag sa för resten lite nedlåtande att jaja, det är väl en av alla dessa konstgjorda sjöar, förstås. Min man blev jätteirriterad och påstod att den var naturlig. Fan tro't.

Men nu bästa nyheten: Är klar med bygglovet! Hurra för mig! Hej!

Vägen

Jag är vägen, sanningen och livet.

Eller hur?

Som protestant har man ofta en uppfattning om att en tro är något man skaffar sig själv. Ensam på sin kammare läser man Bibeln och kastar eventuellt bläckhorn efter satan om han visar sig. Man läser och läser och sen tänker man att om det inte händer något då - ja, då var man helt enkelt inte troende. Tron är ett soloprojekt. I alla fall tänkte jag så. Inte för att jag läste Bibeln särskilt mycket, men det var liksom den bild jag hade.

Är man däremot sprungen ur en katolsk miljö så förväntar man sig snarare mirakel. En portugisisk kompis lät av konventionsskäl döpa sin son. Besviket sa hon sen: Men det hände ju ingenting!?

Vad menar du skulle ha hänt? Borde en vit duva komma singlande genom luften?

Jo, det tyckte hon nog.

En svensk kompis lät döpa sig, som vuxen. Det hela skedde i skärgården och han doppades helt. Och han berättade att i det ögonblick han kom upp ur havet så sprack molnen upp och en solstråle belyste just honom.

Oberoende av hur man hamnar i en situation då man bestämmer sig för att testa om man inte tror i alla fall, så kommer varken duvor eller solstrålar förrän man just gjort det. Bestämt sig. Jag prövar det här, jag går in i det och ser vad som händer. Och då finns det förstås inga som helst garantier.

Vägen till Kompostella är liksom ett projekt i sig. Så länge man är långt från målet så är det bara vägen som gäller. Vägen är det bästa. Vägen blir först torr då det regnat, sätter man sig på vägen så kommer inte mygg och andra djur i svärmar och överfaller en. Man kan ligga på vägen, somna på vägen. På vägen möter man också de andra. Eller nej, man blir omgådd (gången?) av dem, eller går om dem själv. Sen ses man ibland till middagen på härbärget, etappmålet, what ever. Där pratar man om skavsår, benhinnor och hur långt man ska eller kommer och om man har gått hela vägen förut eller så. Sen går man i de mässor man kommer över, hänger på liksom. Hänger på ungefär som svenskar hänger på våren då den visar sig.

Barn är bra följeslagare, under förutsättning att de vill gå förstås. För barnen bryr sig alla om, antagligen för att de är så pass få i den här miljön. Men alla hejar på dem och snälla kaféägare ger dem en extra chokladbit gratis. De får klämta i vällingklockan om sådan finns och de får liksom lite bonus.
Andra som helt lyser med sin frånvaro är halta och lytta. Normalt, kan tyckas. Men heller inga tiggare finns vid vägen, inga hemlösa i de små byarna och städerna. Vägen till Kompostella går so far, genom ren idyll, höet slås och bärgas, kossorna betar och glor. Uppkopplingen är bristfällig och flugorna surrar.

Det bästa med våra medföljande barn var den där friheten de hade, som jag minns från min egen barndom. De hittade alltid ett bibliotek eller sällskapsrum att spela schack eller kort i, ett rum som ingen annan uppsökte. De gick barfota till middagen, barfota så fort vandringskängorna hade kommit av. Då åt nästan så mycket glass och Nutella de ville. De spelade kort (vi med) och schack och elektroniska spel. De sprang genom ett tomt tåg på hemvägen, somnade utsträckta över flera platser. Frihet.
Och de gick utan att gnälla.

Conques

Två bröder ur St Jeans orden i grå nylon.

Målet för den här etappen var den lilla staden Conques. Den ligger vid centralmassivets fot i söder, och man närmar sig den ovanifrån. Det innebär att man går genom hagar och dungar, mest på slingriga stigar, och rätt som det är, efter en nedförsbacke som varar i ungefär en halvtimme står det en katedral mitt i skogen. Helt osannolik som monument, en jättestor brun kyrka i en pepparkaksstad. Inte ens en stad, en by. (Här ett hoppigt bildspel från den officiella sajten.)

Nu vandrade vi ju med en specialist. Jo, faktiskt. Min svägerska B, som redan varit i Conques visste exakt hur man skulle bete sig. Hon hade bokat in oss på det stora pilgrimshärbärget bredvid katedralen, vet inte om det är en del av det delvis rivna klostret, tror inte det. Men stort var i det i alla fall. Nittio platser och sovsalar för mellan sexton och tjugo personer. Tre långbord i kantinen.

Bröderna på plats tillhör en gammal orden som kallas Les Prémontrés. De höll alla böner och mässor, och de fanns även på plats och hälsade välkomna i härbärget.
Min svägerska, som i och för sig är en modern pilgrim, är ovanligt intresserad av just mässor och böner. Vi gjorde i stort sett rubbet. Dessutom kände hon en av bröderna, så efter vesper ankomstkvällen fick vi följa med och se Conques skatter. Att han öppnade dörren till dem sådär mitt i natten berodde i sin tur på att vi anlände till Conques samtidigt som en grupp seminarister från St Jeans orden.
Och dem hade vi vandrat med under dagen, bytt några ord här och där, hört dem sjunga gregorianskt på en plats där de rastade, hört en av dem spela blockflöjt, sett dem i deras enligt min man eländiga grå dräkter. De är i nylon, enligt maken. Bröderna ska vara de fattigaste av de fattiga och orden är relativt ny, så vi tror att reglerna skrevs om under sextiotalet då nylonet var det billigaste av det billiga.
Detta var en parentes. Vi lade i alla fall märke till att de fick ha bra sandaler och valfri skärmmössa. Ryggsäckarna bar de under den där delen av dräkten som hänger löst ovanpå.
De var jättesnälla mot barnen, och, som sagt, vi mötte dem mest hela tiden.
Och eftersom de avslutade sin påbörjade vandring mot Kompostella (Ska ni fortsätta ett annat år? Om Gud vill.) i just Conques så ordnades denna visning av Conques skatter.
Skatterna är helt enkelt en medeltida för att inte säga karolingisk guldskatt av relikskrin och kors. Allt ifrån åttahundratalet fram till tusentalet ungefär. Enorma guldpjäser fulla med ädelstenar och en staty med ett märkligt och ännu äldre ansikte, förvaringsplats för den Heliga Foys kranium, det helgon vars reliker alltså finns i Conques sen tidig medeltid.
Att den heliga Foy som egentligen var från Aachen (tysk stavning?)/Agen hamnade i Conques berodde i sin tur på att Conques-munkarna helt enkelt snodde relikerna från något kloster i Agen och tog hem dem till sig.

Nu visade broder Cyrille skrin och statyer och svärd utan att tända museilamporna. Bara små spotlights på guldet, resten av lokalen låg i mörker, och St Jean-bröderna föll alla på knä inför den staty som alltså innehåller ett kranium. Ett gäng scouter som också var med sjöng en bit de hade övat, och sen sjöng vi allihop en annan bit tillägnad just Foy, och sen tände Cyrille lyset så att vi kunde gå runt och titta ordenligt.

Nästa morgon gick vi runt i den lilla lilla staden och vad gäller souvenirer så fanns det massor av minirelikskrin och kors i karolingisk stil att köpa med sig hem och bära om halsen. Jag kom mig inte för med att slå till, något jag ångrar lite nu.

Som ni säkert redan märkt så var det liksom mycket att ta in, mycket info, som man säger. Det finns ännu mer för dem som vill. Ett fantastiskt romanskt tympanon på katedralen med alla figurer intakta.

Men nu har jag i alla fall gjort ett försök att teckna ned några hållpunkter om Conques. Om jag orkar skriva en gång till om det här så blir det nog om hur det är att gå med barn på den här vägen. Vägen mot den Helige Jakobs grav i Kompostella.

Den moderna pilgrimen igen

På tåget, på väg till början på årets traskande mot Kompostella som råkade bli klostret strax utanför byn St-Come d'Olt, läste jag en till av Joseph Roths böcker.
Det var något av ett under, skulle nog somliga säga, eftersom boken handlar om djupt fromma människor, liksom om de värden som katoliker, och även andra, säger sig omfatta eller åtminstone villiga att försöka omfatta. Familjen först och främst. Familjens betydelse som identitetsskapande element, skulle man kunna säga. Men också resten, kulturen, religionen (eller brist på). Du är en del av det du kommer från, oftast en familj, men du väljer också själv vem du ska vara och bli, och det gör du genom att flytta, att byta plats och omgivning. Det i sin tur gör du genom att klotet blir mindre och mindre. På Roths tid var resan till Amerika i stort sett omöjlig att i praktiken ångra. Idag blir nästan ingen kvar i en traditionell (och from) miljö. Jag tänker lika mycket på det som händer i norra Afrika som på det som händer i Asien. Som på det som hände i Europa under 1800-talet. Migration, bort från det ursprungliga och statiska. Mot frihet och möjligheter.
Och sen sitter vi där och undrar över vad som gick förlorat på vägen.

Den moderna pilgrimen är klädd i moderna vandringskläder köpta på Decathlon, han eller hon har ofta stavar, men mindre långa än svenska pensionärer. På ryggen bär han en högpresterande ryggsäck som packad väger max tio procent av hans kroppsvikt. Han är vältränad, brunbränd och helt klart medelålders.
Rustad till tänderna klickar han iväg med stavarna svängande metodiskt och ekonomiskt, ut i ett uråldrigt landskap. Han låter som ett urverk på asfalt men snart lämnar vägen asfalten och stavarna hörs inte längre då deras spetsar sjunker ned i jord, torra löv och dammig lera.
Så går och går och går han, säg nånstans mellan tjugo och trettio kilometer. Sen kommer han fram till ett härbärge, typ, där han duschar och lägger sig på sängen och läser i guideböcker och planerar nästa dags etapp i väntan på middagen.
Middag serveras då alla som anmält att de tänker komma kommit.

Jag gick bara i tre dagar i år, jag missade hälften eftersom yngste sonen blev sjuk och inte kunde ta flyget som tänkt till mormor. Det var bara att vänta på att han blev frisk, köpa nya biljetter och sen fånga in de andra på vägen.
Då hade de vandrat i tre dagar och jag tror jag missade det finaste, högplatån som heter Aubrac och där man hela tiden möter kossor. Men inga människor. Min son trodde inte att jag kunde göra den biten ensam en annan gång eftersom jag inte skulle våga det. Man måste vara minst två då det finns kossor. Men inga staket.

Istället halkade jag liksom in på ett bananskal i mitten. Och eftersom jag inte riktigt orkar skriva mer just nu (har ju även skrivit en lång bit om Nådens Tyngd på franska romaner) så hoppas vi att jag kommer igen senare. Med skrivandet. För mer finns att berätta. Återkommer alltså.

Resklar

Här stampas det på samma fläck, sånt där teatersteg som ska ge intryck av att personen på scenen rör sig framåt. Man paddlar med ena benet liksom. Rör på armarna som i gåsmarsch.

Men stan är fin. Varm, lite för varm när man åker buss, sådär så att det är alldeles underbart att gå med ryggsäck till bussen för att komma till stationen och ta ett tåg. Nånstans. Bort. Kanske till havet, kanske till bergen. Vattenflaskan som slår mot låret, passagerarna på bussen som alla har resväskor och konstiga koffertar och fodral. Allt som ligger perfekt packat i ryggan. Solglasögonen och skärmössan i locket, fickkniven och näsduken i lilla fickan på midjebältet. Kläderna i sina packpåsar invändigt och regnplagget i det stora facket på utsidan.

Jag vill åka iväg nu, men än har jag då alltså inte kommit iväg. Man hoppas på fredag.

Hörs,

Stav och vattentank

Funderar på vårt knallande. Träffade en annan pilgrim igår. Hon hade hållit på i tio år och var nu inne nånstans i norra Spanien, där etapperna var 30-35 km på långa raka platta vägar längs motorvägen.
Hon hade börjat med stav - bra med ett tredje ben, påstod hon, särskilt då man är trött. Och vattentank i ryggsäcken med slang. Jättebra, sa hon. Dessutom lät hon och hennes kompisar köra sitt bagage med transportfirma, så det väntade på hotellet då de kom fram.
Hm, säger jag.
Vi fuskade i och för sig också. Hade en alltför lång etapp och vi skyllde på barnen, att de var trötta. Men egentligen var vi trötta allihop. Då tog vi en taxi de sista fem kilometrarna. Stannade en stund vid ett litet kapell, gick ur taxin en sväng, typ, och sen iväg igen.

Sportkläder i snabbtorkande material har vi redan fixat. Men inte stav. Och inte vattentank. Nackdel skulle vara att vattnet smakar plast. Det får man bort med lite citron, sa hon.

Folk frågar mig om jag pratar med min son då vi går. Jodå, svarar jag. Vi pratar om ställen vi har ont på, hur fort man ska gå, hur man ska lägga upp det hela och var man ska stanna. Vi säger "nu går du för fort igen" och vi pratar lite om det vi ser på vägen.

Det viktigaste för sonen är att det finns Nutella. För mig, så här i efterhand, undrar jag om det viktigaste inte var själva landskapet. Men det är det ju alltid. För mig.
Hej.

Uppdatering

FYI: här firar vi inte midsommar och skolan har en vecka kvar. Så det är som vanligt, och det är ju rätt bra. Men med det undantaget att det är fest lite överallt. I morse i skolan med ungefär samma aktiviteter som jag minns från midsommar. Säcklöpning, springa med ett ägg på en sked som man i sin tur höll i munnen. Kasta plastringar på pinnar och så vidare. Och framför allt: vinna des cochoneries - skräp. Vill minnas att jag som barn vann en rattmuff som jag gav till min far.

I alla fall. Barnkalas igen. Men inte här. Rea. Här. Ja, i stan alltså. Grannmiddag för dem som ville i förra veckan. Bord och stolar på boulevarden utanför lilla parken. Som vanligt en succé.

Jag läser mer Roth, om irrande judar. Det är mycket intressant och kommer så snart jag får ändan ur vagnen att rendera(?) en text på den andra bloggen.
Ritar klart bygglov, börjar förbereda packning. Så småningom åker vi till Sverige. Men först ska vi gå en bit till mot Kompostella. Det är ett kusin- och svägerskeprojekt. Jeanskjol, alltså. Till det har vi även skaffat bättre utrustning i år, plast-t-shirtar som är något av det fulaste jag någonsin sett. Men de lär ju vara bättre.

Jaha. Roligare än så blir det inte. Vill man diskutera SAAB föreslår jag Bengts blogg. Jag har lite svårt att fatta den historien, jag med. Att det inte tagit slut tidigare, liksom. Att det är så långdraget, utdraget, segt.

Och bara en grej till: jag saknar inte midsommar. Inte det minsta. Hej!

Hur har det gått för Sven-Bertil?

Ja, det kan man fråga sig vid läsningen av denna text.

Jodå, Sven-Bertil har faktiskt lyckats tappa några kilon, och det inte med någon mirakelmetod. Det han gjort är dels att motionera regelbundet (ca tre gånger i veckan), dels att han minskat på intaget av vin, sprit och öl.
I övrigt har Sven-Bertil rätt sunda vanor. Och det är ju vad man kan konstatera vad som gäller.

Ha det tråkigt. Käka fibrer och yoghurt, sov lagom mycket på nätterna och rör på dig. Inte röka, inte dricka och fruntimmer är jag själv, som min mamma brukar säga. Även om det i det här fallet är Sven-Bertil.

För vad det måste handla om är ju vanor, eller hur? Inte en extrem ansträngning med konstigt käk under en begränsad period. Utan just vanor.

Klubblazern då? Tja, igår var vi på rea igen. Men det blev ingen ny blazer. Istället en solhatt för gång, en sport-t-shirt som var ruggigt ful och en prasslig regnjacka. Roligare kan man ju ha. Men stämmer med devisen gör det ju. Jag menar, inga glittertoppar, inga klack- och lackskor, inget bjäfs, liksom. Askes i det lilla.

Egentligen tycker jag att det är något rätt förskräckligt med alltsammans. Man ska dessutom styra in tre nya individer i något som ska bli bra. Sunt. Riktigt - för dem. Så att de lever långa tråkiga liv med mycket fiber och lite Nutella och mycket sport och inga cigaretter och sen ska de då göra så mycket nytta som möjligt.
Så att de orkar med att genomföra sina studier och få jobb och - bilda familj och -

Det finns en låt av Povel Ramel som handlar om en karl som jobbar på en såg och som berättar hela sitt långa liv och hur alla i det sen gift sig och fått barn. Och sen är det mer brädor igen. Med kantfnas och blåhjon. Och sen har de gift sig och fått barn.

Jag vet inte. Man ska nog inte riktigt betrakta livet och artikeln jag länkar till och reor och brädor och barn och så vidare på det här sättet. För då gör det inte ett enda dugg att solen en dag kommer att slockna. (Något jag och väninnan H melankoliskt konstaterade under vår singelperiod. Jag tvingade henne en gång att välja en av alla gubbarna som firades i DN, ni vet de där lektorerna, antikvarierna, typograferna och redaktörerna som fanns på bild, från och med femtio och sen vid jämna år? I alla fall, sporten var att hon måste ta en. Jag skickade dem i post med frankerat svarskuvert och talong. Hon valde en vars namn jag glömt, men inte hans titel, han var billots i någon liten stad och fyllde femtio år. Jag har fortfarande inte en aning om vad en billots gör. Snygg var han förstås inte, det var ju en del av dealen. Hur som helst var liksom refrängen att det inte spelade så stor roll vilken snubbe man tog, för solen kommer ändå en dag att slockna.) Tänk på det.

Hej.

Grekland

Intressant av Lena Sommestad om Greklands och eurons kris. Hon säger ungefär sånt som Bengt O brukar säga, tror jag. Åtminstone om hur det hela ska lösas - det går inte för grekerna själva så länge landet har euron som valuta.

Även intressant med tolkningen att spänningarna inom Europa ökar på grund av denna valutas stelhet. Men i såna fall undrar man ju varför så många länder fortfarande vill in i EU och dessutom ha den där valutan.

Lite tycker jag nog även att Sommestad gör det enklare för grekerna. Även om de inte fattade det själva så har de ju överkonsumerat, precis som svenskarna skapade en helt liten privat ekonomisk kris i början av 90-talet så har grekerna m fl gjort det nu. Någon kommentator skriver också det, problemet är faktiskt att det inte kostade något att låna pengar och att långivaren inte var den som tog risken.

Men kan det vara så att euron är ett misslyckande och att det nu snarare är svårt att erkänna det. Och att det är därför man envetet försvarar den inom EU?

När jag var liten

så gjorde min mamma två saker med mig som hon i sin tur hade gjort med sin mamma. Ja, säkert fler, men de var mindre anmärkningsvärda, det här var liksom festgrejer.
1. Vi gick på balett på Stockholmsoperan, i regel hade vi abonnemang. Satt på andra radens fond. Hade kikare, såg oboemagistern i orkesterdiket och sen satte det igång. Det var som regel några klassiska klassiska baletter och några konstiga. Per säsong.
2. Vi gick på Vetekatten. Inte samtidigt, men när vi gjorde ärenden på stan. Bästa bordet var det där en av stolarna var en liten svartmålad kista.

Nu, och först nu har jag och dottern kommit oss för med att skaffa ett balettabonnemang på Parisoperan. Fem föreställningar, bara klassiker! Vi slipper Mats Ek!
Tre av dem på Opéra Garnier och två på Opéra Bastille.
Och jag tycker att det ska bli jättekul.

På Vetekatten kan vi ju inte gå så ofta, men vi brukar i alla fall fika när vi går på stan. Ofta hamnar vi på ett fik i en hörna nära Bon Marché. Ett helt vanligt café där man kan få kaffe eller glass i bägare med rån och litet parasoll. Det duger.
Igår köpte vi en handväska. Till dottern. Hon har ett kopiöst behov av handväskor och det är ett jäkla sjå med de där handväskorna. Den hon ville ha var i ljus tegelröd mocka. Mycket vacker och väldigt stor. Jag sa att den där kommer att ha grå skuggor i vecken efter fjorton dagar. Dessutom är den för dyr. Till slut kom vi överens om en annan, jag skulle säga i elefantgrått skinn med pluppor och attiraljer. Hon vill ha väskor som ser ut som bulldogar. Man ska kunna hänga dem i två handtag över axeln. De ska vara stora - det där är inte en handväska, säger ofta jag. Det är en bag.
Nejdå, säger hon. Det är en stor handväska.
Och så ska man kunna bära den i armvecket med armen snett ut från kroppen. Det är så man gör, säger dottern.
Det ser inte klokt ut, säger jag.

Men faktum är att hon har rätt. Det är så flickor i övre tonåren bär sina handväskor i den här stan. Och väskorna i sin tur ser ut som bulldogar.
Nu kan man ju säga att allt det här verkar mer än rimligt korkat, men om man tänker efter så hade man själv precis lika korkade idéer om handväskor och annat i den åldern.
Så man får väl utgå ifrån att det - ändrar på sig.

Hej.