Kulturen vid stupet

Liksom Bengt O och Bernur så har jag läst Thomas Nydahls bok Kulturen vid stupet. De flesta av den här bloggens läsare känner förmodligen redan till boken och hur den kommit till, så det drar jag inte.
Däremot tänkte jag då jag läst boken att det var lite synd att Thomas höll så låg profil (även om det är helt begripligt och på sätt och vis intressant, liksom Bengt är jag intresserad av en utvärdering så småningom) eftersom jag tyckte att det här var en mycket bra bok. Värd att nå ut. Dessutom balanserar den inte på den kant som Thomas texter ibland kan göra, då menar jag texter som kan tolkas illvilligt, åtminstone utanför sitt sammanhang. Thomas drar sig ju inte för att kritisera islam hårt, han drar sig heller inte för att ge uttryck för den sorg han känner då han ser sin barndomsstad Malmö så oändligt förändrad. Här lämnar han då och då öppet för snabba poänger plockade av en ytlig läsare.
Men. I den här boken alltså inte.

Hur som helst, eftersom jag tyckte att boken förtjänade en större läsekrets än min blogg har skrev jag en recension och skickade till Svensk Tidskrift. De har nu lagt in den och här kan man läsa den. Den täcker inte hela boken, men läser man Bernur och Bengt O så kommer man närmre. Och läser man hela boken så kommer man närmst. Gör det!

Betapet

Okej, nu släpper jag nyheten. Jag har hittat alfapetssajten, den heter betapet.se. Man spelar helt enkelt vanligt Alfapet on line. Och det är så jäkla kul. Kom att tänka på det då jag läste Gabis inlägg Sen Zinnia Sol. Det låter som en grej man skulle kunna få ihop. Fast Z är värst. Får man det i slutet av spelet så är man torsk. C går bra numera då PC, CP och CV accepteras. Mycket accepteras för den delen. En gång var det en som la BRR. Står det verkligen i senaste upplagan av SAOL? Ja, det måste det ju göra, om det nu kom med.
Nackdel: man kan inte förhandla om ord. Fördel: det blir inget tjafs.
Och så blir man ratad. (Rejtad, som min son säger, och det är väl riktigt.) Beroende på hur det går får man någon sorts poäng och man har hela tiden med sig dem in i spelet. Spelar man mot någon med lägre rejting och förlorar så faller man som en sten. Och vice versa. Så man måste alltså spela med lagom bra motståndare, vilket naturligtvis är att föredra.
Jag kallar mig för övrigt en grej jag inte kan skriva här eftersom man då ovillkorligen hamnar i det här inlägget om man googlar på det. Man kan säga att det är ett nytt ord.
Men OM nu någon av er finns där borta kan jag skicka det i ett mail. Så kan vi spela.

Annars har jag som vanligt försökt byta identitet och det slutade med ett par nya jeans. Att det ska vara så svårt!?

Hej på ett tag,

Panerad arkitekt

med majonäs och småstekt potatis. Småaktig säger telefonen. Såsstekt säger jag.

Vad är det som gör livet värt att leva? Den frågan ställer de flesta av oss så gott som dagligen. Men svaret låter vänta på sig.

Nu har jag fattat. Det är paneringen. Man måste panera livet och lovet och resten av filén. Utan panering stannar Sverige. Utan panering står husen stilla. Och hur skulle det se ut? Ni kanske inte panerar som ni borde. Det kanske är därför det ser ut som det gör.

Panering är krångligt, men värt besväret.

Jaha. Och när man lärt sig panera, då måste man inse att det är dubbelpanering som gäller. Det säger inte bara Merkel.
Dubbelpanering innebär först mjöl sen pensla med ägg sen ströbröd. På så sätt får man även panerad arkitektur. Kanske stadsbyggnad. Svårt att säga men jag tror att med panering kan man komma längre än till månen.

Transfer

http://franskaromaner.blogspot.com/2011/11/pojken-som-ville-sova-aharon-appelfeld.html

Ekman-smoothie

Jag har varit förkyld och är fortfarande inte frisk, men det har tillåtit mig att i ett streck läsa Grand final i skojarbranschen, Kerstin Ekmans senaste roman.
Det verkar vara en sorts berättelse i autofiktionens tecken.
Eller säg så här: En Kerstin Ekman-smoothie.
Man tar Ekmans författarskap med allt vad det innehåller av blåbärsris och glesbygdsmiljöer, svamp och blommor, ordenssällskap, adoptivbarn, knarkande tonårsstyvbarn, korsetter, rubbet. Och så blandar man det med världslitteratur och lite svenskt, företrädesvis 50-tal (Martinsson, Johnson, Ekelöf och Ahlin) och så mixar man.
Ja, då får man den här grejen. Vet inte om jag behöver dra ramen?
Okej, jag försöker, två kvinnor delar på ett författarskap, en tämligen orimlig och invecklad historia. Den ena är Lillemor Troj, en sorts Ekman-alter ego både vad gäller det man vet om Ekmans eget liv och det hon skrivit om i resten av författarskapet, den andra är då den skrivande människan bakom detta författarskap, Babba Andersson (ett namn vi också känner igen från Katrineholmssviten, en rätt vulgär människa som här inte riktigt får till jargongen). Men som liksom nu träder fram då, i och med den här boken.
 Resten av deras gemensamma tillvaro är det alltså hon som skrivit, i fullkomlig anonymitet, men med i det närmaste total kännedom om det Trojska livet, och Troj som stått på scenen och agerat utåt. Och själva orsaken till alltsammans skulle vara att Andersson var för ful, så hon måste ha en snyggare fasad att visa upp, ett fruntimmer väldigt likt Ekman själv, alltså.
Fan tro't, säger jag.

Jag kommer att tänka på den där mycket underliga artikeln Ekman uppenbarligen hade tjyvhållit på i många år som handlade om Sara Lidman, som hon hade träffat för ännu längre sen. Den publicerades i DN några dagar eller möjligen veckor efter Lidmans död och var tämligen obehaglig. Jag läste den ihop med vännen M, som också hon fann den egendomlig. Vad är det för INtresse, undrade hon (som om det fanns ett UTresse någon annanstans i artikeln) och det höll jag med om. Ekman gillade inte Lidman, det framgick. Men behövde vi andra få veta det?

Den här boken är inte likadan, men lite. Jaha. Vad är det för poäng med att köra ett författarskap i mixern? Vad är poängen med repriser, om än från andra vinklar ibland?
Fast oftast inte ens det. Kläderna Anne-Marie och Lillemor bär i Uppsala är desamma. Könssjukdomen likaså, liksom dess konsekvenser. Detaljer utbytta. Portugisisk flickbaby blir utbytt mot grekisk pojk i tänkt adoption, som i den här varianten inte blir av efter en rätt parodisk scen där en hund i socassistentens närvaro biter ett inlånat barn. Romansviter, hembygdstjosan och Akademi.

Då, när Ekman lät publicera den där artikeln om Lidman menade jag att hon hade blivit gaggig, tappat omdömet. Vi var båda förbluffade och rätt så besvikna, tror jag. Ja, kanske det, sa kompisen. (Det visade sig ju vara fel, för sen kom boken om skogen som var bra, och sen har ju även andra kommit som varit okej. Även om jag inte var någon big fan of Mordets praktik.)
Och den här gången?
Tja, jag är inte så road av repriser, inte av autofiktion heller, inte om inte någon med darrande stämma hävdar att detta är Sanningen. (Och det gör hon förstås inte, Ekman.) Och egentligen inte ens då heller.

Så, jag fattar nog inte poängen. Men det gör jag ju inte med Tranströmmers jäkla Chopin-vantar heller. Så, det är med största sannolikhet mig det är fel på. Eller också beror det på att jag är förkyld.
Hej.

Uppdatering

Tanken var att detta höstlov skulle jag och de stora barnen sortera deras grejer. Evakuera, som man säger här. Dottern försvann illa kvickt. Kvar är jag och den ibland tysktalande sonen.
Vi har sorterat bilar. Han kommer ihåg alla och varifrån de kommer. I en hade han pillat in en liten anka som han aldrig fått ut igen. Den var kvar. Tittade som krockskadad ut genom vindrutan. Och sen gick bagageluckan aldrig att stänga igen.
Jag har dammat playmobil-grunkor och förslutit lådan med gladpack efter det. Enligt sonen en metod som ser ut som en uteliggarvariant. Vad vet jag. Ser inte allt ut så, i grund och botten?
Det hela är tämligen deprimerande och vi är dessutom förkylda. Tanken var att vi skulle komma ut lite mellan varven, men vi är för snuviga. Vi nyser av damm och får tårar i ögonen om vi dessutom skär lök. Ingenting händer mer än att dammet hamnar i dammsugaren istället för på hyllorna (och sen in i skåpet igen, dammsugare är överreklamerade, tycker jag) och grejer hamnar i kartonger som vi ställer i en liten korridor som finns här.

Kanske ska vi flytta, det här är ju som bekant en byggarbetsplats. Kanske inte. Det hela hänger i luften. Precis som dammet.

Dagens nyheter

Alltså, Bloggtoppen hade jag min dåvarande blogg registrerad på i en bloggandets forntid. Jag antar att de lösenord jag då använde nu nånstans finns att fiska fram på nätet. Dock ej själva bloggen, utom i någon mystisk spegelbild i sökmotorernas yttersta galaxer.
Den här Petzäll (heter han verkligen så?) börjar man ju nästan tycka synd om. Han sitter tvångsomhändertagen för vård och får sina konton kapade. Visst, han borde lämnat riksdagen för länge sen, och tydligen borde han hålla sig nykter/på fri fot så att han kan hålla ordning på sin nätidentitet också. Men nu sitter han där han sitter, och tänker han sig verkligen att han sen ska komma tillbaka och bära upp lön i riksdagen, som politisk vilde dessutom?
Jag tycker nog inte att de här SD-politikerna, som förutom att de har obehagliga åsikter, inger något vidare förtroende.
Nä, tacka vet jag lagom fifflande klassiska politiker. Barnflickor och hyror...

Usch, jag är bara trött på alltsammans, jag tycker att världen har blivit obegriplig. Och Saab t ex. Vad är det för skillnad egentligen mellan Saab och Grekland? Nu är pengarna slut, säger radion. Nähä, de var det inte. Men nu är pengarna slut. Okej, jag vet, det ena är ett företag som bilar och det andra är ett land, men det låter fanimig exakt likadant i rapporteringen.
Det måste vara något fel på rapporteringen.

Här säger de att de ska bli ressession. I vinter. Motsatsen till tillväxt. Inte deflation, utan ett ord jag gissar lite på. Vad innebär det?
Kriiisen 2009 innebar ingen som helst skillnad för oss. Oss i egenskap av arkitekter, alltså. Då blir man ju inte klokare. Nu är det ju i stort sett permanent kris (Vad hände t ex med Island?) men det är bara något man hör. Inte något man ser.
Ska man antagligen vara glad för men det finns ett glapp som är väldigt oroande nånstans.

Tycker du att det här inlägget vara osammanhängande? Ja, då har du inte läst nästa inlägg. Hej.

Ny kjol

1. Jag funderar på att köpa en svart läderkjol som enligt reklamen är både "rock och chic". Låter inte så dumt, va?
2. Det var nog allt.
Men alltså, jag återkommer till det här  med läderkjolen. Jag har aldrig haft en läderkjol, knappt några kjolar över huvud taget. Men jag tycker ibland att jag behöver någon typ av kjol. Jojo, jag har ju jeanskjolen, men den ser jag ju ut som en svägerska i. Och det vill man ju inte alltid göra.
Men läderkjol, vore inte det på något sätt både chic och rock?
Frågan är vad man har för skor. Och blus. Idag såg jag en gammal tant med loafers och gula knästrumpor med hålmönster i. Såg ut som ett påskpynt i benform.
Herregud, tänkte jag. Man kan göra fel också.
Men till ens svart läderkjol utgår jag ifrån att man antingen har svarta ben eller möjligen skotskrutiga som i sin punkinspirerade ungdom. Dock inte knästrumpor.

Min son håller nu på att putsa sina skor. Jag gick förbi och kollade och tyckte att hans skor inte ser kloka ut, vilket jag sa. Vad knäppa dina skor ser ut, sa jag.
Vadåra? sa han intresserat.
Det tycker jag var ett fint bemötande.
Dessutom tog han fel skokräm. Brun, på svarta skor. Herregud, tänkte jag igen. Gör folk inget annat än fel. Då påpekade han att det inte fanns nån svart skokräm.
Se där, sa jag.

Vi behöver även en ny stekpanna.

Annars har jag fattat en grej till. Folk blir inte bekräftade i Sverige. Jag har lyssnat på radiopsykologen som menade att man kanske inte måste konfrontera sina gamla päron med det där med dålig bekräftelse, för de skulle ju fortfarande inte bekräfta det. Liksom.
Och i tidningarna står det ju det också.

Det var en gammal tant där som inte orkade vara mormor ordentligt. Hon grät i radion. Och det var faktiskt synd om henne. Men det berodde på att hon inte hade blivit bekräftad. Och så anmälde hon sig till kurser och resor och betalade och sen gick hon inte dit. På nåt vänster berodde även det på den där uteblivna bekräftelsen. Jag tycker i och för sig att det var oklart hur.

Men vadå, vi gör alla dumma grejer. Jag t ex har kanske i morgon så här dags en svart läderkjol. Hej.

Jag brukar bara synålar med förgyllt öga

Ni tror att jag gett upp vad gäller poesin!? Ingenting kunde vara mer fel. Nu t ex tänker jag sampla den här parlören och sen skickar jag in den till Bonkers och säger att jag bytt genre. Och att om de inte ger ut den så skriver jag en bok om min bipolära sittasjon och det kan bli väldigt väldit jobbit. För dom.

Poesin är mitt uttrycksmedel.

Nästa avsnitt heter Hos skräddaren. Hej,

Sprechen Sie Deutsch? Quiss

I ett svagt ögonblick utlovade jag ett quiss. Alltså, en tävling. Den blir det inget av, men som den enväldige bloggare jag är kör jag istället en liten översättningsövning som kan pigga upp.

Som alla vet är jag mycket ledsen över att jag inte kan tyska något vidare. Nu har jag i och för sig en parlör, så jag bör kunna klara mig ändå.
Boken tillhörde min mormors far, tror jag. Och nu tänkte jag helt enkelt bjuda på några meningar på svenska ur den. Den som vill får översätta. Bäst vore om översättningen kom i frakturstil, för annars är jag inte säker på att jag kan läsa den ihop med facit, som är parlören. Here we go.

 

Vi börjar med lite siffror, datum, ordningstal och sånt. 

De allierade förlorade femtio man i döda och ett hundra sextiotre sårade.
Jag såg i går sjuttiofem Engelsmän och nittiotvå Tyskar.
Jag har i dag köpt två tjog ägg, ett par handskar, ett par pistoler och ett dussin näsdukar.
Denna gata är dubbelt så lång som den andra.
Jag har ridit två gånger kring staden.

Väder mm. 

Jag tycker mycket om att resa i månskenet.
Ser ni röken där borta? Det måste vara en eldsvåda.
Passadvindarne blåsa från öster till väster.
Vi måste söka skydd för natten, det tyckes bli ett svårt oväder.
Vi råkade ut för en förskräcklig storm under vår överresa.
Då jag kom dit, låg husen redan i aska.

Lite militärer och lite flottan 

Är amiralen eller eskaderchefen ombord?
Kan ni klättra upp till storbramstången?
Hala an skoten på märs- och undersegel och brassa mer bidevind.
Brigantinen rigade sina undersegel och brassade back.
Då vi seglade förbi Gibraltar, lågo der två engelska brännare till ankars.

Sen kommer sparris, rödbetor och nejlikor, men det skiter vi i. Vi tar något om kläder istället: 

Jag har aldrig förkylt mig sedan jag började nyttja galoscher.
Hvad har ni givit för dessa halfstrumpor?
Kan man gå på konserten i bonjour?
Nej, ni får ta på er en frack.
Gör dessa sporrar rena.
Jag brukar alltid synålar med förgyllda ögon.

Och som bonus:
Skaffa mig fort en kirurg, jag har vrickat min fot.

Ja, som ni märker var livet vanskligt för att inte säga dramatiskt för drygt hundra år sen. Boken är tryckt 1877 och speglar tillvaron som det var då, antar jag. Ett liv med skräddare, krig, eldsvådor, stormar, barn som faller i brunnar, vackert växta fruntimmer och grevinnor som blivit änkor. Bröder som är ångbåtskaptener och klockor som går sönder.
Men nu till quisset. Ni får översätta precis vad ni vill, däremot inte hur ni vill. Om det blir bra så fortsätter vi med andra övningar ur boken. Hej,