800 km senare

Djisus. Nu sitter jag med en familj som glor på parodier på franska teveprogram, och det på en mobiltelefon. Redan programmen i sig är outhärdliga.
Och det värsta är väl att familjen är min egen.

Jag är helt alienierad, men det är i och för sig som vanligt. Hej,

God Jul

Ligger och trycker. Väntar på julen. När kommer den? Tyckte om Thomas text som jag inte kan länka till för jag telefonblippar det här. Trasigt internet sen en vecka, och ingen teve heller. Då märker man vilken bra barnvakt den är i alla fall. Men vi har bakar fler pizzor och gjort annat vi kanske inte skulle ha gjort.
Oförskämt bra under detta tak, skriver Thomas.
Ja, det är ju det som slår en, faktiskt, vid jul. Att man har ett tak, vänner familj. Och GODIS.
Fast just nu har vi även byggnadsställningar och en granne har redan haft inbrott.
Vad skulle du ta med i en ryggsäck till en öde ö?
Som tur är är det mesta vi har skräp. Om man tar med sig det lilla vi har i ädla metaller och passen så kan man väl i stort sett lämna dörren öppen bakom sig. Om nu inte franska tjuvar snor svenska romaner.
Vi är helt enkelt på flykt i år.
Läser GT med yngste sonen (initiativet ej mitt) och det är jädrar i mig spännande historier. Josef t ex. Han i brunnen med den fina tunikan som blev såld av sina bröder som slav, varför gav han tillbaka pengarna som brorsorna betalade säden med?
För han var snäll, säger sonen. Han förlät, precis om Jesus gör.
Det är en nåd att ha en åttaårig son som kan förklara det man tappat bort på vägen.
Sen ritade han ett schema över alla gubbar och hur de hängde ihop, fruar och barn, ett schema över Israels folk.
De också, de var på flykt. Ädelmetallen bar de i ringar kring armarna. Kanske insydd i kläderna.
I småbåtar över haven, genom öknar och över berg.
Jag tänker också på alla dem som har det svårt, på riktigt.

Och önskar er alla en riktigt god jul.

Var på stan och kollade julklappar. En sjal, var det tänkt. Här på vänstra stranden är det Le Bon Marché som är det flotta varuhuset. Det fanns sjalar och halsdukar från 3000 spänn och uppåt på sjalavdelningen. Tonvis med sjalar. Beiga som såg ut som metmaskar och brokiga som hängde som tapetprover i galgar. Vid just en sån liten ställning stod en jätteliten och jättegammal tant och bläddrade. Jag bestämde att det måste vara fel typ av sjal eftersom den var tänkt till en sextonåring. Jag löpte runt ett varv till och sen hela varuhuset. Det finns ju sjalar på varje märkes avdelning också. Le Bon Marché är stort och det finns verkligen mycket konstigt där, men inga bra sjalar. Gick tillbaka till tapetproverna och gumman stod kvar.
Det blev ingen sjal. En gråbrun rektangulär tygbit var väldigt snygg. Den hade små färgglada tofsar som frans. Men ändå. 3000 och uppåt.

Jag gick tillbaka till en annan affär där jag sett en liten grå tamp i äkta kaninskinn. Jag köpte den istället.
Kanske blir jag utskälld nu. Men vadå, jag tyckte att den var snygg. Passar inte galoscherna så tar jag den själv.

Julgrejer

Jag och sönerna mötte en joggande jultomte. Jätteskumt såg det ut. Mask, rödvita kläder, alltihop, och så jogging dåra. Varför, undrade jag.
Han kanske skulle till jobbet, sa den just då svensktalande sonen.

Minste sonen har varit på Les Champs med bästa kompisen och hans familj. Det är julfint där. Mycke lyse och affärerna öppna dygnet runt. Julskyltning och godis och sockervadd överallt. Sa sonen.
Ja, det är Paris finaste gata, svarade jag.
Världens finaste gata, rättade han.
Det hade pappan i den andra familjen sagt.

Och vi som aldrig åker dit.

Ur ett f n refuserat manus/På landet med pappa/Till Gabi

Med pappa åker jag bil. Vi åker till landet. Nu är jag lite större, farmor och farfar kommer senare eller är redan där. Vi är ensamma i bilen och vi hör på radion. Det kommer en jazzlåt.
- Vilket instrument, säger pappa, då det kommer ett solo.
- Saxofon, säger jag.
- Rätt. Vilken sorts sax, fortsätter pappa.
- Tenor, säger jag prompt, för det är det nästan alltid.
- Rätt, myser pappa. Vem är det som spelar?
- Charlie Parker, säger jag, och då flyger pappa i taket för det är fel.
Men ofta är det ju det. Och Dizzy Gillespie på trumpet.
Och han kommer aldrig på att spela metodiskt bitar med de olika gubbar det kan vara frågan om och att göra mig uppmärksam på hur de verkligen låter.
Men jag lär mig lyssna vertikalt i musiken med pappa ändå. Det gör jag.

Annars hör vi fågelband. Fågelläte. Paus. Latinskt namn. Larus ridibundus kan jag. Ficedula hypoleuca också. Den ser vi ju så ofta på stenen där vi lägger smulor. Blåmes och bofink. Och Pyrrhula pyrrhula förstås.
Och så det sorgligaste och helt annorlunda lätet - storlomen. Dess rop över vattnet i skymningen. Det är vemod i det, en sorts insjöns ensamma varg. Tystnad och så skriet igen. Och kvällståget Stockholm-Malmö som går dryga milen bort på andra sidan sjön hörs som en ristning i samma tystnad.
Pappa är ornitolog. Det får man säga. Han åker till Ölands södra udde där Ottenby är en lokal. Han har kompisar som ringer om biätare synts till. Sen släpper de allt de har för händer och drar. Men pappa är också artjägare och det får man inte säga. Han är med i SNAJS, Sveriges Nya ArtJägarSällsakp. Att jaga kryss är inte fint, men alla gör det ändå.
Det är därför sällskapet är hemligt.

Väl framme i kakofonin som råder i försommargrönskan är jag förlorad. Vem räknar till sju? Vem säger radio med engelskt uttal på slutet? Vem liksom joddlar musikaliskt och avbryter sig mitt i?
Och inte nog med det, de piper till och varnar också.
De är lika svåra som saxofonisterna.

Men vi spelar kort också, långa morgnar då pappa sitter med en kaffemugg och radion vid det lilla runda bordet på verandan. Vi spelar bluffstopp och när Marie kommer förbi och vill göra något med mig kan det hända att vi drar en beredskapsvist eller Bereitschaft som pappa säger. Även kallad plump.

När jag kommer hem om eftermiddagen ligger pappa under sin bleknade morgonrock med ankarknappar och sover. Han snarkade lätt. En fluga surrar i tystnaden. Nu kan man fråga: Får jag godis nästa gång vi åker till Flen?
Mmm, säger pappa då.
Får jag en cykel när vi kommer till stan?
Mmm, svarar pappa igen.
När han vaknar förnekar han förstås alltsammans.

Och om kvällarna flyger pappa runt i den lilla stugan och jagar dagens mygg med flugsmälla. Hans skugga rör sig oroligt upp över tak och väggar. Man lyckas aldrig slå ihjäl alla så någon viner alltid runt och sticker i natten.
Vi har en flugsmälla som farfar hade gjort själv. Ur ett svart gummistövelskaft har han skurit en rätt liten spadformad bit som han gjort några klumpiga hål i med morakniv. Denna gummilapp har han fäst vid en hasselkäpp och det enda den åstadkommer är grova svarta märken på väggen.
Jag tror att pappa sparar den för att den är så dum.

Men flest pappaord i det här sammanhanget ger ändå inlandsisen. Den allestädes närvarande. Vet jag att Sörmlands största flyttblock ligger rakt över sjön i den lilla urholkningen som grantopparna på andra sidan gör?
Blocket är som de flesta i Sörmland av gnejs vilket är berggrunden här, det har fallit sönder och ligger som i en röra av av mindre block. Hålorna mellan dem kallas varggropar och det ska finnas en grotta som rymmer tjugo personer och en smal passage genom vilken en smärt person kan gå under själva blocket. Det är elva meter högt. Allt enligt en STF-årsbok från tjugotalet som står bredvid flora och fågelbok. Jag skulle gärna åka dit och titta men det blir aldrig av.
Men pappa fortsätter.
Har jag tänkt på det att på andra sidan sjöns badplats står alltid en mur av skog?
Och hällarna är slipade och har isräfflor och vägarna i landskapet går ofta på en rullstensås som även gärna tjänar som vattentäkt.
Skogen kryper fram då isen drar sig tillbaka, börjar som småkrafs och sen kommer barrträden.
- Här är vi i ädelskog, vilka träslag är ädla?
- Eh, ek, hassel och björk.
- Rätt, rätt, fel. Björken är tåligare än så, finns i små varianter upp till trädgränsen. Men var går ädelträdsgränsen?
- Dalälven!
- Jajamen!
- Bara en sak till: Hur hög är landhöjningen numera?
- Fyra milimeter per år i Mälardalen, pappa.
- Så sant som det är sagt.

Flyttblocken ligger som fallna meteorer på ön. De är lika imponerande som ekarna. Ekorrar löper upp och ned längs stammarna och nötveckorna tvättar.
Bergarter är flinta, granit och porfyr. Porfyren är särskilt tjusig och kan ha flyttats långt av isen och finnas i små bitar på andra ställen.

Och vi åker en gång till ett övergivet marmorbrott på väg mot Kolmården och baxar hem skivad marmor i små bitar som vi lägger kring rabatterna.
I sågen står ett block kvar, till hälften genomskuret av klingan.

Och allt är egentligen mineral, gnejs och granit. Istiderna har namn och kommer och går i långa cykler.
Allt är som det ska.

Jag längtar efter snö

insåg jag när jag såg Anna Brodows blogg alldeles nyss. Hon tycks ha en sorts snöfunktion på, mycket diskret, men just därför fin. Liksom verklig.
Men det snöar rätt sällan här, och faktiskt aldrig på rätt sätt.
Jag tycker att man ska kunna gå långa promenader, lagom varm i något som nästan är ljummen snö. Den ska inte knarra, men liksom väsa lite. Som en orm. Man ska gå på mörka vägar mellan höga granar och öde och små sommarstugor där masoniten dominerar.
Sen ska man komma hem och då ska det finnas en Alladinask med alla goda praliner kvar.
Det måste vara jullov på 70-talet jag vill ha, typ.

Jag tänkte på det att allt som upprepas lämnar spår. Kan senare i livet skapa längtan, säkert motsatsen också om det var obehagligt.
Kalv marengo lika gärna som lukten av de där gamla bussarna SL hade. För tusen år sen.

Jag undrar om mina barn någonsin kommer att längta tillbaka hit, där vi är nu. Kalv marengo eller ej. Och om jag själv kommer att göra det.
Jag har märkt att de platser jag levt på kommer tillbaka i nattens drömmar först då jag lämnat dem, och nästan alltid deformerade. Överbyggda eller sänkta i gyttja. Förvandlade.

Jag har läst mer av Aharon Appelfeld, han som skrev om en pojke som var född östeuropeisk jude och blev vuxen som israel. (Och däremellan kommer Shoah! hör jag nu som en parodi på Nu var det jul igen, hjärnan gör sina egna liksom inte helt etiska språng) Kanske skriver jag mer om det en dag på franska romaner, kanske inte.

Hej.

Hämnden

Nu är helvetet löst. Läsekretesen minns säkert att vårt hus numera är en byggarbetsplats. Länge uttryckte detta sig endast genom hjälmtvång, vilket ju var ganska lindrigt. Men nu är det slut med friden. Invändigt slår tre snubbar sönder och samman huset. Sen bär de iväg säckar med stentrasor till en depot i hörnet av gatan. Utvändigt håller ett annat team på att skramla och smälla upp byggnadsställning.
Jag har nålat ihop gardinerna på mitten. Antar att jag får ta bort de nålarna i mars någon gång.
Det är förbannat irriterande att ha folk rännande utanför fönstren på tredje våningen.
Nu funderar jag som bäst på hur vi ska kunna hämnas på något bra sätt.
Tips välkomna.

En annan sak är att alla snubbarna är svarta. Hela byggänget, alltså.
Det här med invandring. Jag tänker så här. Det finns en kontinuitet. Förr i tiden var underklassen inhemsk. Den söp och ägnade sig ibland åt upplopp, men den kom liksom ingenstans. Inte förrän den fick lära sig läsa och skriva och kunde lägga ihop två och två och började kunna ta saken i egna händer. Den svenska underklassen, i alla fall den friskare och yngre delen utvandrade. (Den franska var kvar.) Så småningom stoppade första världskriget den flykten och man blev tvungen att efter det jobba på plats. Kravet på reformer blev starkare och alltmer välorganiserat. Rösträtt infördes i etapper. Skolan utökades. Underklassen blev så småningom medelklass.
Men, en underklass behövdes ju fortfarande. Ja, då började man importera den.
Och där står vi nu. Vi har en importerad underklass med rötter i jordens alla hörn. Den stora delen av den beter sig som den inhemska gjorde hundra år tidigare. Skaffar tunga och farliga jobb, säger åt barnen att jobba i skolan för att de ska få ett bättre liv än föräldrarna. Några pallar/kan/får inte jobb, delvis beroende på ovilja, delvis beroende på dem själva.
Och här uppstår konflikten med majoritetsbefolkningen, den där delen som sköter sig. Gäller både vit och svart del.

Om man vill ha bättre och mer lyckad integration, på sikt, och det skulle väl alla tjäna på, särskilt medelklassen, så är det barnen man ska satsa på. Invandrade föräldrar, första generationen får man vara glad om den hittar ett jobb, typ. Vuxna människor kan så gott som aldrig lära sig ett nytt språk tillräckligt väl för att bli riksdagsmän eller krönikörer. Men barnen kan.
Men barnen vill många gånger inte.
Varför, kan man undra.
Ändå är det där det måste fungera mycket bättre.
Och då är skolan det givna svaret. Skolan måste bli mycket orättvisare än vad den är, det vill säga, mycket mer kulor till de elever som verkligen behöver mer hjälp för att komma in i skolarbete. Mycket mindre till dem som redan är inne i det. Kommer från den inhemska medelklassen.
Och resultatet kommer alltså först om tjugo år, om man nu gör den här grejen.
Gör man den inte så blir alltsammans bara värre, och det verkar ju vara det mest sannolika.

Så nu vet ni det.

Morgondagens författare?

Ovanligt tyst här. Frågade yngste sonen vad han gör, han är den enda som är hemma numera på onsdagen. Skriver en bok, svarade han.
Se där.
Den är jätteläskig, Jorden blir dålig heter den.
Ja, det låter ju hemskt.
Nu har jag läst första sidan. Det handlar om ett monster som jagar sonen och hans tre kompisar med en yxa. De ska tydligen skriva denna bok tillsammans. Trevligt, tycker jag, trots allt. Att någon vill skriva böcker. Det äldsta barnet vill gå på något i stil med Handels, det finns tusentals såna skolor i det här landet, jag har aldrig förstått mig på dem. Han som inte lär sig tyska tror just nu att han vill bli läkare. För att det inte är så långa studier, som han säger.
Vilka är hans informationer, kan man undra.
Han hinner nog ändra sig.
Yngste sonen vill inte bli arkitekt utan den som bygger. Han satte ihop sina ikeamöbler själv häromdagen, åtta år gammal. Jag tyckte att det var rätt duktigt. Vi skippade distansplupporna i stapelbara stolen, vi har ju bara en. De var för hårda att skruva.

Själv vill jag rita små monument. Helst. Kan bli svårt. Får nog börja med en monumentblogg istället.
Hej,

Vårt julpynt

Det är Mattssons extrempetiga genomgång av julpynt och särskilt deras(?) sladdar samt Gabis text om Schwitters som gör att jag tänker: jag måste skriva något. Vad som helst! Jag bara måste. Det är så kul att skriva.
En grej att notera: modet är nu så kroppsnära att nästan inga plagg går att stänga. Det sa en expedit till mig när jag köpte min klubblazer. Det kan vara värt att komma ihåg, därför skriver jag upp det nu. Igen.
En annan sak: Det är nu och inte senare som man ska köpa julklappar. Om man gör det. Sonen fyller fjorton idag. Det finns hur mycket som helst att välja på. Just nu. Om en vecka redan mindre, sen så gott som inget. Och till slut bara jättekonstiga grejer som ingen vill ha.
Han vill bara ha en massa grejer till elektroniska spel. Då får han det. Och en snyggare skjorta får han också. Kanske lite godis.

Okej, jag skulle vilja rita ett gravmonument, utöver små rum inrymda i skåp i större rum. Kanske något i en skog. Ett pepparkakshus, på riktigt. Ett brunt hus med spektralfärgade knappar på taket. Kristyr kring fönstren. Tomtar på loftet.
Kör ni med julpynt? Här har vi ett ännu inte byggt ikea-hus i pepparkaka, lite ljus, det är allt. Har fått saffran av en god vän. Måste väl åstadkomma lussekatter till lucia, kanske. Sen kan man sätta barnen framför datorn - nä, strunt i det.
Vi har deg också. Och barr. Degen är ganska snygg. Kanske borde man göra degpynt av den. Jag hade ju en företagsidé som hette Degtjänst. Den skrev jag om i en roman. Jag ska nog döpa mitt arkitektkontor till Degtjänst. Jag tycker att det är så kul.
Jaja, det är bara jag som tycker.
Jo, en grej till. Tre jätteflotta och enorma julkalendrar från Kinder Surprice. Osannolikt sliskig choklad i dem, men för en gångs skull högg vi dem medan de fanns i butiken. Sen blir bara de där kvar med grådammig choklad, billigaste sorten, som den choklad man köpte i Italien när jag var tonåring ungefär.

Jag ska göra tartiflette för första gången i kväll. Orkar inte förklara. Googla. Det är jättegott, men (därför att) man smular en hel reblochon i den. Om det nu stavas så. Vitt vin, rökt sidfläsk och mycket potatis som inte blir puré.

Vad gäller värlsläget är jag pessimistisk. Hej!

Läget

Tiden går. Och jag skriver ingenting. Det är rätt skönt. Jag läser som förut svenska tidningar på nätet, tänker att jag inte orkar bry mig. Jag oroar mig i och för sig för typ världsekonomin och klimatet och så, det verkar ju inte klokt alltsammans. Hörde på radion att ungdomsarbetslösheten i Spanien är 48%. Hur hör den är i Grekland har jag ingen aning om.
Och Frankrikes sån där rejting hänger på ett hår...

Själv tänkte jag starta ett företag nu. Det finns en liten enkel form som kallas mikroföretag, faktiskt även med svenska mått mätt enkelt. En fast skatt, en klump liksom. 20% på allt man tjänar (men man får inte tjäna hur mycket som helst, förstås), ingen momsredovisning, inte en massa olika kassor som ska ha sitt.

Jag är nämligen klar med fårhuset, de fick sitt bygglov på tre dagar, möjligen spelade det in att borgmästaren i kommunen var en kusin. Och så har jag skickat iväg måttsatta planer idag. Nu kan jag ta betalt.

Betapet går framåt, Agneta tillstötte och klådde mig så att det bara visslade om det, men jag går upp i rejting, fast sakta.

Annars som vanligt. Springer jag för mycket så får jag ont i benhinnorna (kvisthål), hösten mild och mörkt fuktig. Stan sig lik.
Har gått med i en bokcirkel, det är nytt, och första gången dessutom. Vet inte om det är bra, men jag tyckte att jag kunde testa.
Tja, det var nog allt. Hej,