Våt sand

Barnuppfostran

Yngste sonen har i år fått en ny bästa kompis. Det har liksom gått sakta över skolåret, men nu i slutet kan han bara konstatera att han har bytt bästis.
Det har heller inte gått friktionsfritt, men det kunde nog ha varit värre.

Grejen är att han blev placerad i skolan bredvid den här killen som heter Alex.
Alex har alltid haft lätt för sig i skolan, sonen också för den delen. De blir klara först och har i stort sett alltid alla rätt.
När det händer så får de läsa en bok eller rita t ex. Men det gör de inte, istället kastar de papperskulor på dem som inte är klara.
Varför? För att det är roligare.
Ja, ni hör vart det lutar.

Sonen går i trean. I år, för första gången, har han blivit inkallad till rektorn ihop med Alex och ibland andra. Igår hände det senast.
Då hade han och Alex från parken han är i efter skolan och som ligger så till att man kan överblicka skolgården från ett buskage, slängt små smällare ned på skolgården. Detta hade skolpersonal sett och dagen därpå var det alltså rektorn.

Det framkom igår kväll, för han ville inte göra sina läxor, så småningom kröp det fram vad som hänt och att han hade fått i uppgift att skriva ned något om det hela, han hade inte riktigt fattat vad. Vi diskuterade vad det skulle kunna vara, och till slut kom vi fram till att det borde vara något i stil med: Det var ju dumt, som jag och Alex gjorde, att slänga smällare på skolgården. Någon kunde ha blivit rädd och i värsta fall skadad. Jag gör inte om det.
Ja, så skrev han det då, först som utkast och sen en rättad upplaga och sen en till, som var förbättrad. Han väger orden: Tycker du att jag ska skriva dumt eller mycket dumt, frågar han mig.
Jag tycker dumt räcker, svarar jag.
Ja, sen ringer han Alex och hör hur han gör.
Han skriver sju rader (sonen fyra) som enligt sonen låter ungefär så här: Jag har gjort flera experiment med små smällare, jag har smällt dem på benen, i fingrarna och på magen. Det har inte känts alls! Jag fattar inte varför det här skulle vara dumt?
Detta tycker sonen är ganska kul, inte för att det inte stämmer, Alex är liksom naturvetenskapligt sinnad, mycket moralisk och totalt odiplomatisk. Och det är väl det sista som gör att han är kul. Och att han och sonen kommer bra överens. Min son väger alltså sina ord. Alex dundrar på.
Hur som helst, till slut blev det hela klart och vi var båda på bättre humör efter att ha tänkt på Alex sätt att se på saken.

Och sen säger sonen att jag är för snäll.
Hans kompisar får straff när de busat. Allt möjligt i stil med ingen efterrätt, inget barnkalas, ingen teve på en vecka.
Och det kör inte vi med. En gång sa barnens far vid matbordet: Men det där var väl dumt, nu får du ingen efterrätt.
Wow, sa den andra sonen, som i en tecknad serie!
Han konstaterade också att vi oftast inte har efterrätt. Istället en banan, typ.
Ingen banan, sa fadern strängt.

Men i alla fall, tillbaka till själva grundfrågan. Är jag för snäll?
Jag tror ju inte på straff av den där typen. Ibland, numera väldigt sällan, blir jag väldigt arg. Då skäller jag tills ungen börjar gråta, och sen håller jag på en stund till.
Men sen är det i princip över.
Förutom då att vi håller på och resonerar om saken tills jag anser att den är utagerad. Barnen reagerar lite olika där, yngsta barnet resonerar ännu längre. De två andra blir ganska snart trötta på det hela, men jag ger liksom inte upp förrän jag är klar.
Är det här en dålig metod?
Ingen aning. Men efterrätt får de.
Och i morse kom yngste sonen och gav mig de smällare som var kvar. Utan att jag ens hade tänkt på att be om dem.

Hur som helst. Med Alex har sonen roligare än han någonsin haft tidigare. De har kojor, de lånar böcker och filmer av varann, de delar musik och videos på youtube, de gör själva filmer med sina DS-konsoller(?), de bygger torn i kappla och river och filmar rivningen. De har under det här läsåret skapat en värld som är bara deras.
Det är jag jätteglad för.
Det värsta som skulle kunna hända är att de inte längre får leka med varann.
Det diskuterade vi också, jag tror att han fattade det, sonen.
Man får väl bara hoppas att även Alex begriper det.
Däremot inte hans föräldrar.

Middag i kvarteret

Varje år vid den här tiden är det alltså en middag på trottoaren framför den lilla parken. Någon (skolan kanske) lånar ut bord, och man tar med pallar och käk. Äter med grannarna och barnen leker.

Igår regnade det hela dagen men på kvällen blev det fint och vi gjorde en sallad och träffade de gamla vanliga och några nya.

Jag fick mer news om hunden, i alla fall om jag orkade bli snärjd i kopplet med jämna mellanrum samt springa efter matte då hunden ville gå in under parkerade bilar och allmänt trassla runt.

Hunden var faktiskt ganska söt, hade jättefina tassar.

Och var osannolikt glad i sin matte. När hon bar iväg en korgstol i två minuter stod den och gnällde. Sen var den helt till sig i trasorna när hon kom tillbaka.

De stora barnen vill inte vara med längre, de sitter hellre hemma framför teven och käkar pizza. Men, de frågar ut en då man kommer hem om vilka som var där och vad de hade berättat.

Det är den tid på året då det är barnkalas hela tiden, kvartersloppis och fest i största allmänhet. Den tid då man börjar förbereda skolstarten i höst, i alla fall med fritidsaktiviteter, och det är lika bitterljuvt som någonsin Den blomstertid och prästkragar. 

Barnen har vuxit. 

Psykoanalytikerns son t ex visade sig vara tretton och enligt henne röker han. Jag kände inte igen killen först. Såg honom dock inte röka, men hans mor var helt säker på det.

Hon har en symaskin som är min sen några år tillbaka. Jag måste få den tillbaka. Om vi flyttar. Måste sy om våra gardiner. Nu har vi vertikala fönster (franska), där borta är de horisontella (Le Corbusier-stil). Kan man ta samma gardiner och hänga dem åt andra hållet?

Det kommer bli ett helvete.

Jag gillar inte att sy gardiner.

Det allra konstigaste i allt detta är att barnen som verkar så franska fortfarande talar svenska. Det blir bara underligare och underligare.

Hörs,

Hund

Alltså, folk i det här kvarteret, de skaffar hund. Det verkar som om man gör det när yngsta barnet är elva år. Då börjar det i högstadiet och är tillräckligt stort för att ta hand om en hund. Tror föräldrarna. För vilka är det man sen ser gå ut med jyckarna?
Naturligtvis. Föräldrarna.

Igår mötte jag min psykoanalytiker som inte är min psykoanalytiker, men en god vän. Dragen av en hund på trottoarerna, själv hade hon inte ens styrfart. Det var en tax, ganska lurvig.
Har du hund, frågade jag dumt, jodå, det har hon.
Är den inte ny? sa jag sen, för jag tyckte att den liksom såg grå ut.
Jodå, den var ny, elva månader men hon trodde att den var lite con. Alltså, korkad, dum.
Som om inte alla hundar vore det?

Ja, sen hann jag inte få veta mer om varken henne eller hunden, för hundskrället drog iväg med henne.
Samma med den lilla vita hunden som en annan elvaåring i kvarteret har (jag vet, syftningsfel, men psykoanalytikern har också en elvaåring), och som den elvaåringens pappa springer efter som om hunden vore en nyckfull sumobrottare eller ångvält som obönhörligt bestämde vägen. Asdumt. Jycken väger max två kilo. Jättesöt men med största sannolikhet ännu mer con.

Och jag har sett det förut.
Hundarna tar över.

Ja, det är ungefär vad som händer här. Vi lämnade in en dator på lagning vilket innebar att datorväskan blev ledig och då kunde vi gå och köpa underkläder som vi la i den. Såg en jätterolig liten svart liksom formgjuten behå som skulle vara perfekt om man skulle klä ut sig till con hund t ex. Två svarta bubblor som solglasögon. Man skulle kunna ha dem på och vara helt blind och skjuta upp dem i pannan och se verkligen con ut. Kräver bara en lätt stomme som man lättigt gör av piprensare eller ståltråd.
Får mig att tänka på när dottern var liten och hade ärvt en ganska fin skotskrutig kjol som hon tyckte mycket om. Mycket prydlig. Men när hon hade den ville hon alltid ha en reflexbricka från apoteksbolaget i form av en stor jävla snöflinga i plast i ett snöre om halsen till.
Det gjorde att hon fick en sorts anknytning till - något helt annat.

I alfapet går det sådär, men jag går ändå uppåt i rejting, har nu varit över 2200, men halkat ned igen.

Hej.

Pillolja

Grejen är att jag jobbar med annat. Försöker skriva, försöker få ordning. Kanske flyttar vi. Det är en spänningsroman, eftersom det definitiva beskedet dröjer.
Samtidigt kom en flyttgubbe och kollade igår, han påpekade att bara i mitt arbetsrum var det frågan om sextio kartonger. Böcker.
Vi har mycket jobb framför oss, sa han.
Om vi flyttar, sa inte jag, men tänkte det.

Och så skriver jag alltså. Och räknar ord, sidor och tecken. Men enda sättet att begripa hur tjock en eventuell bok blir är att jämföra med en bok man skrivit tidigare, och göra manuset på exakt samma sätt. Samma typsnitt, samma storlek och samma radavstånd.
Sånt kan man också pilla med.
När jag läste om början på den här grejen jag håller på med nu så begrep jag ingenting. Fullständigt obegriplig. Det dröjde ett par dagar tills jag kom ihåg hur jag hade tänkt, och då hade jag tänkt (när jag skrev det) att romanen skulle sluta exakt tvärtemot mot hur det verkar nu. Eller hur det ser ut att bli.
Inte konstigt att jag inte hängde med.
Men då måste man skriva om början. Eller slutet.
Och så håller det liksom på.
Så jättedumt.

Barnen mår bra. Ett är på en sorts pryo i Marseilletrakten. Vi vet inte riktigt vad han gör. Jag trodde att mannen som har företaget i fråga ägnade sig åt trädgårdsskötsel. Min man påstår att han odlar maskar till komposter. En sak är säker. Han har slips.

Hej.

PS. Rubriken är ett kul ord jag kom på. Vad kan det vara?

Fira nationaldagen

Min trappande (esprit d'éscalier) gör att jag först idag kommer mig för med att fira den svenska nationaldagen, som ju inföll igår. Mot bättre vetande.

Jag hade nog helt glömt det om inte facebook hade varit fullt av flaggor och kommentarer, sen dök ju även Charlie upp och skrev igen om Sverige. Denna gång om vad som är bra med landet.

Kan väl säga att jag håller med Charlie i stora drag. Även om jag gillar också annat. Det Gabi kallar det "gammalsvenska".

På facebook påstods det att svenskar inte vet vilken deras kultur är, att de inte tar emot invandrare, inte beblandar sig, och så länkades det till den här artikeln, som jag mest tyckte var jobbig eftersom jag inte höll med om i stort sett någonting.

Varför tror man i Sverige att allt ska och kan gå så fort? Det är väl bra om någon sorts integration går på tre generationer? 

När vuxna människor in- eller utvandrar så kan de liksom inte gärna bli något annat än det de redan blivit. 

Jag flyttade till Frankrike som trettioåring, inte fan blir jag fransk. Jag varken vill eller kan.

Visst kan jag lära mig språket ordentligt, visst kan jag leva och verka här, liksom jag så småningom lärt mig trivas.

Men jag kan inte skaffa mig en annan ungdom, inte ett annat modersmål, inte andra minnen. Jag är formad i ett annat land och det får jag leva med.

Det verkar de ha svårt att begripa här, liksom de verkar ha svårt att begripa samma sak i Sverige.

Och det är väl möjligen skillnaden mellan européer och amerikaner. Här finns i de flesta länder en nationell och etnisk majoritet som suttit på sin plätt på jorden sen hedenhös. Och som hävdar, med rätt eller orätt eller båda, att här är det faktiskt vi som var först, vi är flest och det är vi som bestämmer.

Och om man nu firar en nationaldag, så är det väl det man firar? Eller?

Vad som är bra med Sverige. 

Ju mer jag läser om Sverige, ju mer jag ser av Sverige på det här avståndet jag nu befinner mig på, desto mindre tycker jag att jag vet om Sverige. 

Och desto mer odd verkar min egen uppväxt vara. De flesta svenskar verkar ändå komma från små städer och ha haft skogen inpå knutarna. Man identifierar sig med träd, som Zaremba konstaterade i sin serie om skogen i DN för en liten tid sen.

Jag har aldrig identifierat mig med träd. Jag har visserligen plockat svamp och känner igen några olika mossor, men över min bit skog låg höghusets skugga. Skogen var också strösslad med kapsyler och plastpåsar.

Och när Zaremba ojar sig över kalavverkning, som onekligen är fult och antagligen inte idealiskt ut skogens synvinkel, så muttrar jag i mitt skägg: Jamen, ska hela jäkla landet bli ett stort skogsmuseum? "Turism" säger han.

Min rumpa, säger jag. 

Sverige är ett totalt fiasko vad gäller turism. Visst, det finns lite hotell och restauranger i Stockholm, men turistnäringen som näring är i stort sett noll. Det räcker ju att försöka skicka franska vänner ut i Stockholms skärgård för att man ska inse det.

Vandrarhem och torrdass är vad som finns. Det är inget fel på vandrarhem och torrdass, det är vad svenskar vill ha. Säkert en del andra också.

Men det är liksom inte matresa i Provence, eller slottsresa i Loiredalen. 

Och lockar därefter.

Sverige är ett land för backpackers, för vandrare i terränggående kängor med staven i hand och STFs broschyrer i fickorna.

Folk som aldrig reser utan egen toarulle.

Hur som helst. Bra med Sverige tycker jag är just det. Bristen på inställsamhet, det okonstlade. Det rationella och effektiva, när det vill sig väl.

Jämlikhetssträvandena, jag gillar dem också, och att man verkligen lever dem, konsekvent. Inte bara pratar.

Sen tänker jag på en kvalitet vi svenskar åtminstone ibland har, åtminstone vi utlandssvenskar (hehe). Vi anpassar oss. Jepp. Vi tar seden dit vi kommer, vi är öppna och nyfikna och passar till slut ganska bra in i de samhällen som tar emot oss. Men vi lämnar få spår.

I Normandie finns namn på platser med ursprung i nordmännen, liksom på de brittiska öarna. Och det lär ju ska finnas runor klottrade i Haga Sofia i Istanbul.

Men på det stora hela taget så "försvinner" vi efter ett par generationer. Som i USA. 

Det tycker jag är en sorts kvalitet. Svenskhet, vad det nu är, passar liksom bara i Sverige. 

Jag kan bara se ett skäl att Sverige ska finnas kvar och det är det svenska språket. Resten, platserna, landskapen, städerna, går att förstå utifrån andra utgångspunkter.

Men det svenska språket förstås bara av dem som bebor det där landet. Svenskarna.

Krusbär finns för övrigt riktigt fina på vår marknad.

Hej.

Diverse

Vet inte hur mycket svenska ledare ni läser, själv gör jag det sådär. I alla fall så pass mycket för att nu inse att Peter Wolodarski nu har ändrat sig. Det här är minst andra gången som han skriver nåt i den här stilen. Det vill säga nu måste Tyskland ändra sig. Inte grekerna. Förut var det alltså tvärtom.
Jag blir inte klok på det.
Men om han har rätt kanske Hollande, "vår" nya president är rätt bra ändå? Man kanske kan vara försiktigt positiv?

Skulle gått och tränat igår, blev istället kvar i parken i tre timmar, typ. Minsta barnet är nu i bästa parkåldern. Man går dit och hela hans kompisgäng är där. De leker så fint, allihop. Komplicerade lekar där man gömmer sig och har boll. Och så har de en koja inne i ett buskage som de igår förbättrade - han ritade en plan för att visa mig hur sen.
Och så spelar de pingis. Springer iväg och köper pain au choco själva. Lite godis för det som blir över på slanten.

Och jag pratar med andra föräldrar. Eller läser en bok. Eller spelar tetris på telefonen.

Nu härmar jag Gabi igen.
1. Jag är en glad pessimist, har jag kommit fram till.
2. Idag måste jag sortera våra papper, samt
3. Komma ihåg att ringa värden och ge honom mer papper. Han vill ha det för att vi ska kunna flytta. I fredags glömde jag bort att jag hade möte med honom och han ringde och jag fick ta en taxi från Montparnasse och var i och för sig hemma efter en kvart. Men ändå. Hur kan man glömma grejer man skrivit upp i almanackan? Jag gör det ganska ofta och det beror naturligtvis på att jag glömmer att titta i almanackan.
Telefonsvararen i mobilen glömmer jag också att kolla. Igår hade en av pojkens kompisars mamma ringt och ville bjuda in sonen. Jag bara inte tänkte på att någon kan ringa på den där grejen också. Den som jag spelar på.

Jaja, glad pessimist var det. Gäller att inte glömma det också. Hej

Tamburmajor

Gick en promenad i morse, genom Luxembourgen. Det är alltid väldigt spännande, det händer så mycket. Man ser misslyckade planteringar kring statyer, man blir nedsprungen av brandkåren som joggar och i morse såg jag något nytt. Ett helt gäng stavgångare som stod på boulebanan och jonglerade med stavarna.
Det stämmer till eftertanke, som man brukar säga.
Alltså, som om de gick en kurs för att bli tamburmajorer, allihop.
Onekligen roligare än vanlig stavgång, men vad var det som drev dem?

Sen började jag grubbla på ordet tamburmajor. Googlade. Tydligen förste trumslagare och inte det korrekta ordet inom den svenska armén. Hade jag ingen aning om.
Och sen kom jag att tänka på att en sån där moj man har i hallen (tamburen) med pinnar på också kallas tamburmajor. Okej, där kan man väl se någon sorts likhet med lite god vilja.
Men varför kallas själva rummet tambur?

Sen orkade jag inte med mer funderingar av det här slaget.
Fick lust att äta lunch i skuggan av de täta små kastanjerna vid gröna bord och stolar. Såg en lastbil komma direkt från Languedoc och köra in med sin last av vin.
Gick ut ur parken och fattade inte hur folk kunde välja att sitta på fik på trottoarerna, läsa tidningen där när en hel park stod bakom hörnet och jonglerade.
Såg huset med mycket sten för lite plats, nästan platt som en pannkaka.
Såg byggen och mer lastbilar, mat vin och vatten.

Men det bästa är nog träden.

Rullskridskor

Barnen ville ha "en KFC" till middag, sån där mald och friterad kyckling.

Okej, sa jag, för de har tjatat ungefär en månad om det. En månad tycker jag är lagom.

Dottern och minstingen gick omedelbart och spände på sig sina rullskridskor.

Men är det så lämpligt, invände jag, får man gå in där med rullskridskor.

Jodå, det får man. 

Och så gick jag ned med dem för att hämta ut pengar och det såg så otroligt härligt ut att bara glida iväg, faktiskt med viss elegans, nedför den lätt sluttande boulevarden i sommarkvällen.

Mina stora barn är uppfostrade i Paris parker. När de var små kunde man inte gå på museum, vi försökte en gång, de kröp under avspärrningarna och sprang genom salarna, vi hann inte se nånting på vår väg i deras kölvatten genom det där slottet. Ja, det var ett sånt där museislott. 

Vi gjorde inte om det.

Istället har jag i ur och skur frekventerat de tre parker vi har i vår nära omgivning. De har hängt, slängt, hoppat, åkt och krälat. Åkt rullskridskor, spelat pingis och klättrat på murar. I buskage. I träd. De har haft vattenkrig och förmodligen haft samma träningsdos som såna där soldater man ser i tevereklam för armén. De kunde kasta sig framåt i hängande armar i såna där liggande ribbstolar - som soldater gör.

Och i Sverige, ja, där har de gjort samma sak, samt gungat tills de kräktes (här kostar fem minuter gunga tio spänn så varje sommar måste de ta igen gungandet de missat), seglat och åkt skridskor.

Utöver de har de tränat, spelat tennis, tränat judo, fäktats, dansat, simmat...

De var hyperfysiska och inte ett dugg intellektuella.

Är nog fortfarande, även om de numera begriper att de missat något. Tant pis.

I alla fall. Nu, som halvstora, är de då jävligt bra på rullskridskor. De kan hoppa, åka slalom, snurra, de åker sådär fort så att man blir rädd.

Medan minsta barnet har en helt annan uppväxt.

Det om detta. Snart kommer den friterade kycklingen om de inte brutit nacken av sig. 

Och jag? Je mene une vie monacale. Je me leve, j'écris, je déjeune, je lis. Le soir, je me permet un tour de betapet ou deux. Le lendemain, tout recommence. 

Ciao,