Nyanser

Tänker fortfarande på filmen jag såg, på den incident som blev avgörande för att den här svarta killen skulle bli utkastad ur skolan. I den har franskaläraren en roll som inte är helt enkel. Dagen innan har det varit det som kallas conseil de classe, då samlas alla lärare, två elevrepresentanter och två representanter för föräldrarna och eleverna gås igenom en och en och utöver betygen så får de ett kort skriftligt omdöme som alla är överens om.
Tjejerna som är elevrepresentanter sitter och fnittrar och äter kakor och beter sig som riktigt vidriga tonårstjejer en stund under mötet.
Nå, nästa dag är det alltså franska och mitt i lektionen där de talar om dikter så kommer vad som sas under conseil de classe upp. Läraren blir till slut arg och undrar vad sjutton det har med dikterna att göra och påstår dessutom att tjejerna väl inte hade lyssnat hela tiden de hade ju suttit och betett sig som "des petasses". Vad man nu översätter det till. Subbor?
Och då utbryter en diskussion och de tycker verkligen inte att läraren har rätt att kalla dem petasser och han svarar att jag har inte sagt att ni är petasser, vad jag sa var att för ett ögonblick uppträdde ni som sådana.
Och den svarte killen lägger sig i och det är så grälet uppstår.
Och sen är ryktet i svang. Franskalärararen kallar tjejerna för petasser.
Han fattar liksom själv att de nyanser han faktiskt använde sig av köper ingen. Inte rektor, inte kollegorna, och framför allt inte eleverna.

Och den här diskussionen känner jag så väl igen. Uppför dig inte som en idiot! gapar jag till min tonåring.
Mamma säger att jag är en idot, säger hon sen till sin far...

Som om man måste tala i pratbubblor hela tiden, som om det inte fanns några nyanser i språken?!
Och där någonstans ligger kanske just misslyckandet. Han, franskaläraren, får inte dessa trettonåringar att förstå nyanserna.
Kanske går det inte att få trettonåringar att begripa nyanser. Generellt. Även om de flesta kommer att förstå dem senare.
Återigen, vi diskuterade detta, jag och dottern på väg hem, och hon påstod att hon begrep men tillade: Men han borde inte ha sagt det ändå.

Suck. Det är klart att han borde ha sagt det ändå. Men ändå inte? Just med tanke på mottagaren? Eller så borde han sagt det ändå, eftersom hans uppgift är att få dessa trettonåringar att förstå just det. Med en dåres envishet, alltså.

Och en grej till, alldeles i slutet av filmen så svarar eleverna en och en på vad de lärt sig under året, de har alla något att komma med. Utom sista scen: En flicka stannar kvar medan de andra går ut. Magistern, säger hon. Ja? Jag har inte lärt mig något i år. Men det kan inte vara sant, säger han med emfas. Jo, säger hon, det är så svårt att förstå...

Och där slutar filmen. Ett totalt misslyckande och ett halvt? På trettio? Tja, det kanske är så det är?

film

Hon gör det igen!?

Bodil Z har skrivit en text om en text av Bodil Malmsten, som inte heller jag förstår mig på. Milt uttryckt. Det låter på texten som om Saviano kommit till Sverige för att Malmsten ska få göra sig lustig över sina landsmän? Jag har normalt sett ingenting emot att man driver med Sverige och svenskarna men var det här verkligen rätt tillfälle? Söker han semesterort, eller? Nya resmål?

Här kommer en människa som tydligen är hotad till livet - och får höra om röda stugor och det svenska (korkade) temperamentet med inflikade stödord på låtsasitalienska?

Nej, som sagt, jag begriper inte. Jag hoppas, likt Bodil Z, att det här fungerade i praktiken. Även om jag inte heller förstår hur det skulle ha gått till.

mer skola

Och här var en annan intressant skolgrej. Den påstår en massa saker, bland annat sånt som vi redan visste, att läraryrket förlorar i status och att de som går ut lärarhögskolan är (i snitt) mindre begåvade än för femton tjugo år sen.
Men det som får en att haja till är att "högpresterande kvinnliga lärare" får "högpresterande manliga elever" att prestera sämre. Och att det är ett tydligt mönster.
Begåvade pojkar och yngre män gillar alltså inte begåvade tanter? Klarar inte av att jobba med/för dem?
Och vad ska då inte hända i hemmen med högpresterande mammor som får begåvade gossebarn?
Nåt skumt är det här, det känner jag tydligt.

Språk

Har kollat runt lite bloggar med anledning av den här artikeln. Om jag fattar det hela rätt så "tror" alltså inte Björklund så mycket på detta med modersmålsundervisning. Han menar helt enkelt att det är de duktigaste invandrarbarnen som orkar hålla på med hemspråket som ger de här resultaten.
Läser man på olika bloggar så verkar det ligga någonting i det. Modersmålsundervisningen är tydligen en(!) timme i veckan, och den ligger utanför det vanliga schemat och lokalen är ofta en annan än den vanliga skolan.
Den ska alltså slåss om elevernas intresse med övriga fritidsaktiviteter.

Och ja, med de förutsättningarna undrar jag om inte Björklund har rätt. Det är de mest motiverade eleverna som orkar hålla på med det där. Kanske har de även motiverade föräldrar som ser till att de kommer iväg.

För så ser eventuell "hemspråksundervisning" ut här, med det tillägget att det är helt på föräldrarnas initiativ och att den även betalas av föräldrarna. Den franska skolan lär ut franska. Punkt slut. Den är även relativt skeptisk till undervisning i andra språk, franskan är viktigast och ska komma först. Jag har blivit utskälld av både en och två lärare som fått reda på att barnen skulle lära sig läsa och skriva svenska samtidigt som de skulle göra det på franska. Det blir för mycket för dem! ropade lärarna.
Och franskan är viktigast.
Något som faktiskt gjorde mig rätt arg. För dem, ja! Men för barnen då?

Om jag själv ska "tro" något så tror jag alltså att Björklund har både rätt och fel.
Om den där modersmålsundervisningen ska bli effektiv för alla så måste den ligga inom schemalagd skoltid, det måste handla om mer än en timme i veckan och det skulle nog vara intressant om man även kunde erbjuda svenska elever undervisning i språken ifråga. Ännu bättre om även föräldrarna engagerades. Då skulle det kunna bli något av det hela, tror jag. Ett djupare utbyte och därmed integrering.
Frågan är bara om det är den bästa metoden, om det skulle vara väl använda pengar och förstås om ens de pengarna finns.

Att den franska modellen har brister är uppenbart. Samtidigt är det tydligt vad den franska staten vill och står för. Medborgarna ska kunna franska, franska är liksom deras enda chans om de stannar här.
Men den lyckas ju inte få med alla. Och hur man får med dem kan man i och för sig fråga sig. Där tvivlar jag ärligt talat på att en eventuell modersmålsundervisning skulle ha någon effekt.

Ju mer man grubblar på sånt här desto mindre klok blir man. Om man nu tar emot invandrare - hur långt sträcker sig ens skyldigheter så att säga?

Litterär tävling

INSTÄLLD

Eller äh. Den som sett den och kan svaret får gärna skriva det. Men nu finns det alltså inga ledtrådar alls längre.
Ibland är det som om man inte borde skriva böcker, och ännu mindre kommentera dem.
Det är nog mest därför.

konsumtion?

Jag kunde inte låta bli. Här är alltså handväskan i choklad, den beskrivs som oemotståndlig. Ändå köpte jag ingen.

Det är antagligen mig det är fel på.

saknar riktig choklad

Jag ville bara kolla hur det här blev. Bilden alltså. Har köpt choklad för flera tusen spänn! Nåja, nästan i alla fall. Men så är den god också. Efter att ha prövat rätt många lokala chokladtillverkare har vi fastnat för den här, där man alltså, bland mycket annat kan få tag i en riktigt elegant handväska av choklad. Jag tycker konsumtion är okej när man verkligen konsumerar (äter). Och så gillar jag att de har kollektioner, och inte bara vanliga kartonger år ut och år in. För resten, det kanske alla chokladtillverkare har? Plopp sommar plopp vinter och plopp halloween?
Äh.

Grejen på bilden är en lite snyggare jultårta.

hårklyverier?

Nu börjar jag egentligen tröttna på det här, ändå kan jag inte låta bli att länka till en artikel av en skribent som kallar sig kulturradikal och med vilken jag verkligen sympatiserar.

"Vad är det som gör världen bättre, eller som diskuterar vad som gör världen bättre eller ej? Att utifrån konst, vetenskap och filosofi – sånt man kanske inte ens håller med om eller gillar – försöka tänka i de banorna är att bilda front mot konsumentsamhället. Att ställa kvalitet mot kvantitet, historia mot topplistor, eftertanke mot informationsflöde och vidareklickning."

Skillnaden då, mot den kulturkonservativa hållningen? Tja, vad vet jag, det hela blir mer och mer förvirrande, men den här skribenten förhåller sig i sin läsning av kulturyttringarna till framtiden. Blir det bättre eller bättre av den här grejen jag just sett läst eller tagit del av? Och så skriver han sig fram till svaret. Resonerar.
Och vill då den kulturkonservative inte ha en bättre värld?
Jo, det är klart han vill, men han är kritisk till förändring. Hans/hennes erfarenhet säger honom att den ofta är till det sämre. Han spjärnar emot - mot samma topplistor, konsumism och kvantiteshävdande. Som Houllebecq.
Men skönt med en kulturradikal som inte heller ser denna ståndpunkt som något med nödvändighet politiskt. Och skönt med någon som höjer ribban lite, att vara kulturradikal kan vara något annat än att krama biblioteksfilialer.
Ouf!

Att förbättra världen... Klart att det är det man vill!
Så från och med nu, kära vänner, är jag kulturradikal och kulturkonservativ! Bara så ni vet!
Det kallas att fickparkera eller att vända på en femöring.

krusbär

Är rätt säker på att jag skulle torska om den här grejen genomfördes.
Och jag har svårt för den över huvud taget, antingen tar man väl emot folk - för att man behöver dem, rent krasst, eller för att de behöver skydd.
Eller också gör man inte det.

Man ska nog inte räkna med att få in bara krusbär.