Ur pågående projekt igen

I mitt fall: grevinna, katolik och hemmafru med litterära ambitioner.
Va?!
Okej, jag prövar något annat: Arkitekt och författare, bosatt i Paris.
Hm, kanske. Vad kan du då?
Rita, skriva och gapa. Leva rövare och ställa till ett jävla liv.
Jaa, jag vet inte jag...
Jag kan sjunga Kungsången. Jag stryker hellre min mans skjortor än ser honom gå i t-shirt. Jag dör av allt fult.
Jag dör av Sverige.
Men är det verkligen sant?


Att banta är att vara som inlandsisen. Man ligger platt och smälter.
Om man vill.

En berättelse om kärlek och mörker

handlar om Amos Oz' uppväxt i Israel. Han föddes 1939 och berättelsen slutar vid moderns självmord 1951 då Amos var tolv år.
Under den här perioden händer mycket. Staten Israel utropas, framröstas eller vad det nu kallas -48 vilket följs av omedelbart attack från omgivande arabiska länder.
Men innan dess hinner den lilla pojken Amos växa upp, i alla fall en bit.
Författaren berättar sina föräldrars historia - de var båda invandrare från Sovjetunionen. Mamman från Ukraina och pappan från Litauen och de måste ha kommit till Palestina på trettiotalet.
Det handlar mycket om den europeiska antisemitismen under trettiotalet, de båda föräldrarna pluggade i Polen och även i Tyskland.
Och deras flytt måste förstås som en följd av dels antisemitismen och dels det som jag antar kallas sionismen, alltså en vilja hos judarna själva att återvända till Israel och där skapa en egen nation. En sorts Folkhemstanke, alltså, och likaså en nationalism bland alla de andra florerande nationalismerna. En tanke som då ivrigt påhejades av icke-judiska européer.

Om jag nu läst mycket, kanske för mycket, av judiska författare som stannade i Europa som t ex Némirovsky, och som dödades i koncentrationslägren, så skriver Oz' en sorts segrarnas historia. Staten Israel blir en naturlig följd av de europeiska stämningarna på trettiotalet, livet i Israel är ingen dröm på röda rosor direkt, men det är ett liv. Och där ligger skillnaden.
Här är andra sidan av myntet, det som var ständig förtvivlan och tragik och ett gammalt ombonat och inbott Europa som man just därför inte orkade lämna, blir i Israel nybyggarland på ny främmande mark. Jerusalem är Oz' barndomsstad och han känner ingen annan, men han läser sig så småningom till en bild av Europa med floder, städer, klocktorn och alper. Men gröna ängar och djupa skogar, och framför allt med melankoliska ryssar som är som hans föräldrar - som i sin tur är som tagna ur en roman av Némirovsky eller Makine.
Det omoderna småborgliga ghettot känns för trångt, Israel beskrivs som något som man hoppas mycket på, som något modernare. Och det är förstås här man känner igen den svenska efterkrigsstämningen där man rev de gamla stadskärnorna för att bli av med lössen.
Well, det är någonstans dessa löss (möjligen i mer människolika skepnader, men ändå) som även familjen Klausner vill lämna bakom sig. Men det går sådär. Oz' beskriver en stad där det finns fler utbildade universitetslärare i filosofi och hebreiska än studenter.
Han beskriver ett samhälle som ändå är hoppfullt. Nu jävlar, säger Oz' farfar. Nu är vi verkligen hemma. Vi har jagats genom århundrandena och över kontinenterna, men nu är det vi som sätter ned foten.
Och han räknar kallt med att USAs atombomber står bakom dem om någon muckar.
Det blir naturligtvis paradoxalt och nånstans omöjligt för många att få ihop sig själv till en hel och liksom rotad individ under såna omständigheter.
Oz' mamma tar alltså sitt liv i slutet av boken. Oz själv som då är tolv lämnar snart fadern, som strax därpå har gift om sig, för att bosätta sig på en kibbutz.

Boken handlar förstås också om hur det är att växa upp. Oz är ensamt barn och har en skara vuxna omkring sig som beundrar allt han tar sig för. Det handlar om lekar och läsning och utflykter till mostrar och så vidare.
De delarna är ok, men i mina ögon ligger bokens stora värde i att Oz lyckas föra fram judarnas historia bort från Europa och in i Israel som en naturlig och konsekvent berättelse.
Samtidigt blundar han inte för att det faktiskt redan bodde folk på platsen, folk som man blåste rejält och som man kan förstå inte köper det hela.

Som utomstående kan man se hur Israel är en konsekvens av europeisk nittonhundratalspolitik och även av allmänna stämningar, men man kan också konstatera att det ännu mer naturliga hade varit att judarna fick stanna kvar i Europa (ingen antisemitism, ingen Hitler etc), pyssla med sitt och integrera sig i sin egen takt. Och att de hade fortsatt att vara den del av Europas historia och befolkning som de hade varit sen urminnes tider.
Det är liksom en helt rubbad idé att flytta en del av Europas befolkning till en annan världsdel och påstå att den hör hemma där!?
Det är vad man faktiskt också tänker när man läser den här boken.

Här

i alla fall en till, Richard Herold, som funderar över googleavtalet. Och som låter tanken svindla, som det heter på Blandarspråk:

Och så kommer de svindlande tankarna.
Hur hanteras slutsålda titlar?
Finns det mer än någon enstaka procent av 1900-talets svenska utgivning i tryck? Kommer Google att stå som enda utgivare och återförsäljare av det svenska litterära kulturarvet?
Författarförbundet verkar inte förskräckas av den tanken.
Och vad innebär det att ett kommersiellt företag, börsnoterat och utan demokratisk kontroll, äger vårt kollektiva minne? Som Robert Darnton skriver i en läsvärd artikel i New York Review of Books: »Medan myndigheterna sov, tog Google initiativet … Google som redan kontrollerar tillgången till information på nätet.«

Och här en författare till, Stefan Stenudd, som engagerat sig i fildelningsdebatten, apropå en rätt svag artikel i Sydsvenskan.
Och så har vi då Anders Widén som blivit närmast politiker på kuppen, då han engagerat sig just i fildelning/upphovsrätt.
Det finns säkert fler.
Och det är väl bra, men var diskuteras googleförlikningen?

Viktigt ställningstagande!

Alltså, jag blir inte klok över vad jag själv tycker i frågan illegal nedladdning. Har hoppat runt mellan diverse bloggar och fann ett inlägg hos Isobel rätt talande. Farbrorn som "kommer ut" som piratpartist hade en rätt vettig syn på det hela. Varför ska en rätt liten bransch - underhållningen - lobba så att vi får lagar som är integritetskränkande? Typ.

Det underliga med oss författare är ju att vi liksom i all hast föses med i det här, trots att vi inte alla gånger är några entertainers, direkt.
Jag är förmodligen rätt ensam om det här, men jag ser litteraturen som central och livsviktig, men jag kan helt klart klara mig utan underhållningsmusik. Och jag gör samma antagande för ett samhälle.

Men okej, om vi nu drar alla konstnärer över en kam, varför ska folk som inte vill betala för det vi gör, göra det? Å andra sidan, då behöver de väl inte läsa, lyssna på det?
Jo, men det vill de tydligen. Ändå.
Alltså, det jag gör har ett värde, för mig. Jag vill inte att det slumpas bort pallvis gratis eller till underpriser, jag vill fortfarande inte att det blir som direktreklam, något som skräpar i grovsoprum och på marken kring såna där återvinningsstationer.
Men visst nej. Det var ju filer det var frågan om. De skräpar bara i folks datorer.

Nej, jag vill inte ha mina böcker som filer. Jag vill ha dem som föremål i denna världen. Gärna fina föremål som kostar en liten slant att få tag i och som sen känns så pass trevliga att man vill behålla dem.
Och om jag fildelas i alla fall?
Ja, då får jag väl stå ut med det. Kan inte se att det är där problemet ligger.

Okej, jag får färre läsare. So what? Jag vet inte om jag vill ha många läsare heller. Det jag vill är ha bra läsare. Kvalitetsläsare. Inga slappa fildelare som delar ned och som sen läser en skärm och sen slänger alltsammans i soppåsen. Dem kan jag både ha och mista.

Så nej, det här problemet angår inte mig. Jag är alldeles för konservativ och jag vänder mig till lika konservativa läsare. Fredrik Strage har ingen fan i mig.

Fildelningsdebatten angår inte mig! Hej!

Chic et pas cher, Arno

Min idol igen, erkänner att den här biten inte är den enklaste att följa.

Yes!

Jag har vunnit en litterär tävling! Det är första gången i hela mitt liv, vad jag vet. Och då har jag ändå deltagit i säkert tio stycken. Nä, kanske inte, men nästan.
Perssylta åker nu dessutom in i länklistan, vet inte varför jag inte haft den där, länge fattade jag inte riktigt vad det handlade om. Chark och GAIS? Chark vet jag vad det är, men GAIS?
Är fortfarande inte säker, men mycket stolt!

Googleförlikningen

Det här gör mig rätt irriterad, mest för att det verkar tämligen obegripligt.
Alltså, Google har bestämt sig för att skanna in alla jordens böcker och göra dem digitalt tillgängliga.
Dock var inte alla rättighetsinnehavare i USA med på noterna och förhandlingar inleddes. Nu finns ett förlikningsavtal som antagligen kommer godkännas - om jag fattar det hela rätt.
Och vad mera är, avtalet angår också mig! Alla böcker som på något sätt kan vara tillgängliga på den amerikanska marknaden. Och det kan mina, enligt både SvB och Författarförbundet.
Jaha.
Så då ska jag ta ställning till om jag vill vara med i förlikningen eller inte. Väljer jag att stå utanför kan jag inte få någon ersättning alls, däremot kan jag stämma Google om de i alla fall tar med mina böcker. Jippi.
Väljer jag att acceptera alltsammans och mina böcker hamnar i den där potten så får jag med mitt förlag dela en ersättning om 60$ enligt rådande förlagsavtal. Det innebär väl att jag får typ knappt 20$. Är det tvåhundra spänn, eller?
Och detta är vad Författarförbundet vagt tycks mena är vad jag ska göra!?

Det jag nästan är allra mest arg på är, i vanlig ordning, Författarförbundet. Ett totalt obegripligt mail är den information jag fått i ärendet. Ingen diskussion alls på deras medlemsforum i alla fall där pensionärerna tackar för den fina konferensen i somras istället.

Svensk Bokhandel skriver i alla fall om saken. Men mest ur förläggarperspektiv förstås. Och där framgår det att den svenska förläggarföreningen inte heller tänker ge några klara råd till sina medlemmar. Liksom att den franska förläggarföreningen stämt Google, vilket är ett fullkomligt naturligt sätt att hantera saken för Frankrike. I Sverige flinar man, och hänvisar på SvBs sida till någon engelsman som säger: "Visst - gör det: opta ut och stäm Google. Det blir ju en viss underhållning åtminstone."
Men jag tror nog att de franska juristerna kan vinna den tvisten. De brukar nämligen göra det. Så. Det hade ju varit bättre att vara fransk författare i det här läget.

Och här hittade jag en gammal artikel ur ett juristsammanhang där man konstaterar att Google i praktiken beter sig värre än Pirate Bay. Men att det passerar för att man har bättre rykte och påstår att man vill lyssna på folk som berörs.

Men i övrigt? Nada.

Min intuition säger mig att jag inte bör vara med, men jag vet inte om jag orkar knappa mig fram och få ihop det hela. Dessutom kommer jag ännu mindre orka stämma Google. Jag vet, det är såna som Dan Brown som kommer göra det, inte jag, men ändå.

Nu ska jag lägga in en tråd på de där medlemssidorna i Författarförbundet. Och sen konstatera att ingenting fortfarande händer.

Bokbranschen IGEN

Bra ledare i Svensk Bokhandel, tyckte jag. Akademibokhandeln ska alltså göras om, om jag minns rätt sparkas en hel del personal och sortimentet blir smalare. En hel del journalister röt och gormade om Akademibokhandelns ansvar, men Winkler ställer sig kallsinnig till det.

Och det stämmer nog med det man ser i bokbranschen i stort, för någon tid sen hamnade jag i en diskussion om litteraturstödet. Någon påstod att de stora förlagen söker stöd också för storsäljande titlar - och får det. Någon annan påpekade att förr i tiden fanns det någon sorts hederskodex som gjorde att de inte gjorde så.

Möjligt och troligt att även stora boklådor förändrar sin syn på vad deras uppgift är, liksom förlagen. Den smala litteraturen, eller det jag helt enkelt kallar litteraturen, motas alltså bort ur hyllorna. Och kulturjournalisterna blir arga på bokhandeln, dock mer sällan på förlagen, men det beror kanske på att den "omoralen" är mindre välkänd.

Och det stämmer ju exakt med vad vi ser i samhället i övrigt, det är liksom ingens uppgift att vara/handla moraliskt acceptabelt på egen hand längre, det är alltid någon annans ansvar att hindra övertrampen.
Bara det att Sverige aldrig har fungerat så! Sverige har fungerat med konsensus, med överenskommelser utan stöd i reglering och lagstiftning. Sverige fungerar i stort sett fortfarande så, man stiftar lagar som, om de inte följs, inte ger några påföljder för dem som inte följer dem. Exempel: den nya språklagen.
Och nu tar alltså inte längre företag som ser det som sin främsta uppgift att gå med vinst något ansvar än för just det. Vinsten.

Sverige har även fungerat med någon sorts Saltsjöbadsmodell också för bokbranschen, de stora förlagen slutade sälja så mycket böcker så att författarna kunde leva på sitt skrivande, då kom det ekonomiska uppsvinget och fördelningspolitiken till pass. Man la över det ekonomiska ansvaret för författarna på staten. Litteraturstöd, författarfond etc. Och den kulturpolitik vi fortfarande har idag kom till stånd.

Branschen tar nu en ännu mindre del av ansvaret. Kommer staten ta över ett större då? Knappast, och hur skulle det gå till i praktiken för den delen?
Och kan man verkligen kräva just ansvarstagande för annat än vinst av ett företag som är där för att ge vinst?
Jojo, egentligen borde man väl kunna det, men det beror på vad företagen själva ser som sin uppgift.
Vad gäller böcker är jag rätt säker på att kvalitetslitteraturen kommer att marginaliseras ytterligare, inte bara av bokhandeln, utan också av förlagen.

Men jag tror inte att den kommer att försvinna för det.

Miss Platnum

Ingen aning men jag tror att det här är en grupp turkar i Tyskland.
Tänkte att jag inte riktigt orkar hålla på med Folkrörelser längre och tyckte att de var roligare.
Det är tyvärr inte dragspel, men det är något annat vi gillar: brass med balkanstuk!

Påsklektyr

Har skrivit om Noréns dagbok på franska romaner.