Ett senkommet råd till Sveriges kung

Jag fattar inte det här med kungen. Eller som jag fattar det så är det inte så mycket att bråka om. Kungen anklagas för att ha gått på stripklubb? För att ha haft utomäktenskapliga förbindelser? För att ha umgåtts med kriminella?
Vad jag kan se är ingen av dessa grejer något olagligt i sig. Klart att har man affärer med kriminella så börjar det bli vanskligt. Om affärerna är olagliga, vill säga. Men även kriminella kan väl göra lagliga affärer. Också.
Men på de andra två punkterna har vi än så länge eller kanske snarare inte längre någon lagstiftning som förbjuder. 
Ja, så var det de eventuella komprometterande bilderna som kompisen höll på och jiddrade om. Kan man inte ta ställning till dem då de visar sig?
Som det ser ut hittills så är ju inte det något kungen sysslat med. Alltså bildköp.

Jag är verkligen inte för att kungen eller statschefen ska få ägna sig åt just kriminella aktiviteter. Enligt den här artikeln är ju det heller inget lagstiftaren tänkt sig.
Men jag tycker heller inte att kungen måste uttala sig om än det ena, än det andra. Att folkvalda och folk som har tjänster, jobb, betalda uppgifter, ska kunna stå till svars för vad de gör inom dessa ämbeten och åtaganden är väl rimligt.
Men privatlivet?
Njet, inte så länge man håller sig inom lagens råmärken.
Så gör som de danska kungliga gör: håll klaffen.

Uppdatering: Bra text av Einar J om eländet. Och ytterligare en, än fränare, av Alberte Bremberg, SvB.

Grå

Idag är de rosa

Annan klassiker

Alltså, detta med att ha utsikt mot Eiffeltornet. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Man bor högt och då har man det. Eftersom det syns ungefär överallt, det är ju så jäkla högt.

Men det är ändå tjusigt på ett sätt som inget annat är det. Man ser vädret så bra mot tornet. Man ser natten så bra mot ljuset. Man har liksom en stadsfyr vars ljus sveper över himlen någonstans i sin omgivning. 

Nu har vi käkat ägg och bacon. Hälften gillar och hälften mår illa av lukten för tidigt på morgonen. Jättesvår lukt att dölja.

Curryn kan komma sig av nya innehavare av restaurangen i huset. Asiater, som man säger här. Okej, de kör fortfarande traditionell fransk mat i reston, men själva kanske de käkar curry, och de har en lägenhet på en trappa. Fast jag har aldrig sett dem så man kan undra om de bor där.

Kanske lägger de bara ut falska (curry)spår.

Nygammal favorit

Dagens

Idag är det årets race. Dottern konfirmeras ikväll. Sen käk. Hur mycket potatissallad käkar ungefär femton personer? Det finns antagligen grönsallad också. Är vi ungefär femton personer? Och om det kommer femton scouter också, blir det dubbelt så mycket då?
Det bör det väl bli. Eller också inte.
Jag har gjort gravlax! Mamma och moster är här och hade med sig hårdostar och olika korvar, typ björn och ren. Tunnbröd, som om vi vore nån sorts norrlänningar.
Till dottern har jag lånat ut en tunn guldkedja, för den hon hade var av. Men nu tycker hon att min är för lång och vill göra en knut bakpå. Gissa varför hennes gick av?!
Yngste sonen har körsång med skolan nu, strax, men det slipper jag (hehe) för hans gamla släktingar vill gå och det är begränsat till två platser per familj.
Jag ska ut en sväng, sen vidtar väl nån sorts mackverkstad.

Har köpt en jädrigt snygg liten Bibel med blixtlås runt till henne. Den ser ut som en sån där liten grej man har sygrejer i då man reser, fast med kors på istället för tja, en fingerborg. Helfranskt, om man kan säga det om grejer med blixtlås runt. Helfranskt pocketband i Bibelutförande.
Det blev fel, men ni kanske fattar. Har jag tur kan jag plåta den så småningom, då får ni se. Det är den officiella traditionella översättningen, La Bible de Jérusalem, annars fanns en protestantisk översättning, en ekumenisk översättning och översättningar till vardagsfranska, ungefär. Samt hyperlätt översättning med max tusen ord.

Nu ska jag purra sångaren, så att han inte missar sin show.

Curry och Mediamänniskan

Det har börjat lukta curry i vår trappuppgång. Jätteskumt. Inga nya grannar, ingen som helst förklaring.
Curry vet jag ingen som har i maten längre. När jag var liten tyckte jag om höns och ris med curry. Men inte heller höns finns ju längre. (Utom Bodil Z, som gör hönsragu - ja, jag vet att det är ett syftningsfel här, men det blir mer spännande så.)
Och sen fanns det currydressing t ex på Liljevalchs restaurang, Blå Tåget?
Kan finnas fortfarande.

I synnerhet som det är någon sorts brittsommarvärme här närmast tycker jag att curryn är än mer mystisk. Man blir ju varm av att käka mat med curry.
Här stundar dock den bästa tiden. Post-Hägg, som vi kallar den. Skolorna har gett upp, de har bara fester och vårbazar (fiskdamm med vattenpistoler som pris) och sånt kvar. Snart kvartersloppis igen, skrev in oss för en ruta i år också. Trots att jag egentligen blir deprimerad av det. Men sönerna har saker att sälja. Och kanske dottern också.
Parkerna är osannolikt gröna, idag syntes inte gymnasieskolan dottern går i från eh, utgångspunkten inne på skolområdet. Det var så mycket träd i vägen. Det är en fin skola, ligger lummigt på en gammal klosteregendom, är fortfarande i någon liten obskyr nunneordens beskydd. Nunnorna är numera bara tre, fyra stycken, men de har ett fantastiskt växthus i ett hörn.
Och de här stora djupa kvarteren som fortfarande, inne i mitten innehåller ett kloster och trädgårdar, ja, dem gillar jag. Naggade i kanten (avsålt) till bostäder.

Nu kom jag bestämt bort från ämnet igen.
Jo, så här är det. Jag har kommit på en karaktär. Jag kan inte hålla klaffen om det, trots att jag misstänker att jag borde. Hon heter Mediamänniskan och är min (svenska) svägerska. Till en bror jag inte heller har. På riktigt. När jag tänker på henne så blir jag riktigt upprymd över allt elakt jag kommer på.
Detta jag i den nu just utkomna boken verkar få lite på nöten för - det faktum att jag skönskriver - blir med Mediamänniskan ett minne blott. Ojojoj.
Frågor kanske besvaras. Kanske inte. Men kul har jag.
Hej.

Det ska fan vara teaterdirektör

höll jag på att säga. Och jag menar det. Fast jag menar författare.
Det är ju en ganska märklig sittasjon, som de säger i radio ibland. (Förresten, jag retade mig som en galning på att alla uttalade en saab-chefs namn Muller, han måste ju rimligen heta Möller, tänkte jag, men nej, han verkar faktiskt heta Muller. Arma människa!)

Nå. Författare. Så här är det att vara författare. Man skriver en debutroman och debutromaner får i regel stor uppmärksamhet om än blandad kritik. Sen skriver man ett okänt antal böcker (jag har skrivit två, so far), som inte särskilt många tidningar bryr sig om att recensera, och om de gör det så är kritikerna sura eller gnälliga eller på annat sätt missnöjda. Åtminstone med nånting. Men de hoppas ändå att man ska skriva fler böcker. Som ska bli bättre, dåra. Kan tänka. De som inte skriver alls tycker väl antagligen att man skulle gett fan i att skriva redan denna, medan de andra liksom ger en en liten frist.

I alla fall, sen, så småningom, så framhärdar man i den här situationen i typ tio eller tjugo eller hundra år, och sen så blir man en gammal författare. Och då, och först då, blir man okritiskt hyllad. Se på Spill till exempel? Är det en bättre bok än författaren skrivit förut? Knappast. Är det en sämre? Nej, inte heller det. Det är en precis likajävladan bok som ungefär alla andra av samma författare.
Eller Ekman. Eller Enqvist.
Men inte förrän man är i 70-årsåldern så blir man just okritiskt uppburen.


Slutsats? Ja, det blir väl att man inte kan bry sig så särskilt mycket om kritik. Ska man skriva så måste det vara för att få vara i den där världen man håller på att få på pränt. För att se vad den innehåller, för att upptäcka den. Resten är nog typ lappri.

Hej.

Rec-nytt

Nu har jag uppdaterat recensionsspalten. Det är en feel-good-bok, med tanke på att en av Ica-Kurirens läsare är positiv!
Okej, då kan man säga att jag faktiskt har lyckats. Uppgiften är tillfredsställande löst. Ambitionen var att skriva en liten bok som riktar sig till tanter. (Och en del farbröder.)
Sen hittade jag en rätt kul grej av en slump. Google-alarm. Man skriver in de sökord man tycker är bra och sin mailadress och så får man ett mail när orden dyker upp på nya ställen på nätet. Jättefiffigt.

Här är nästan för varmt. Ja, det var nog allt. Hej.

Vi tar avstånd

lite mer. Det passar fint, för vi har inget särskilt för oss och har därför lite tråkigt.

Så, avstånd. Från mordbränder (ren självbevarelsedrift), badmössor som luktar illa, svarstalonger, konstiga uppmaningar att köpa grejer för att få en miniugn på köpet (hade kanske tagits under övervägande om vi inte redan hade haft en miniugn, den är kanon), kanoner - förstås. Riktiga, från Bofors. För resten, var/är det samma Bofors som gör/gjorde tandkräm?
Lappar från skolan, försäljning och bettleri, fast det undanber vi oss egentligen.
Månglare känner vi oss lite osäkra på. Newsmill. Slumpgenererade saker. Extra allt.

Äh. Nu går vi och läser Sebald istället. Det här gick inget bra. Avstånd från allt eller extra allt, det är frågan. Förmodligen skulle jag kunna hålla på så här hur länge som helst, men då skulle jag väl skrämma bort de få och trogna läsare jag ändå har. Vi har. Det är bättre med plural. Jo, franska verb tar vi avstånd från också. Och tyska. Men inte tyska bilar, de är bra. Nu går vi verkligen och gör nåt annat. Hej.