vårlov

Charlie bloggar igen, och det är kul. Ja, Provence är som Bibeln, jag håller med. Särskilt om man nu har en sån där stor patriarkalisk svärfamilj i det (den?) dessutom. Som beskär sina olivträd i väntan på mannen på åsninnan med fölet(?) i släptåg. Hela medelhavsområdet ger väl en sorts förklaring till att brödet är bröd och vinet vin. Och inte snaps och potatis?

Frågan är om man får användning för jeanskjolen. Skulle inte tro det, men däremot solglasögonen. Och solkrämen. Och sekatör och - ibland kan jag faktiskt längta efter det där landskapet där djur och växter inte har några svenska namn, i alla fall inga man känner till. Sakta lär man sig. Kvitten har jag lärt mig, genom Agneta och bloggen vill jag minnas, fast i en blogg som numera är borta. Och bönsyrsa. Och små skorpioner, bin, örnar som flyger över ravinen bakom byns kant. Över en sån där skog bestående av unga ekar som Kerstin Ekman skriver om i Händelser vid vatten, och som hon sen återkommer till i Herrarna i skogen. 

Fast där vi håller till är det inte sådär florentiskt tjusigt med gula villor och stolta cypresser. Det är mer snårigt och plottrigt, ett landskap som finhackats med alléer och häckar för att stoppa vinden, Mistralen. Den som får husen att stå och skallra nätterna igenom. Det är då tjuvarna passar på, för ingen hör dem slamra i det allmänna ståhejet.
En bekant såg dem komma och parkera, de hade skåpbil och var tre stycken. De gick in, hundarna som visserligen är svarta och stora gjorde ingenting, för det är snälla hundar. (Tänk Londi.)

Då gick ställde hon sig fönstret på övervåningen med mannens bössa och sköt i luften, skrek åt dem att sticka. De åkte därifrån lika smidigt som de kommit, fick inte med sig något heller. Ändå. Det går förskräckliga historier om tjuvar, ligor, där nere. Familjen som bodde ensligt och som sövdes ned och sen tejpades - och som därför inte kunde ringa från sitt så småningom tomma hus. Förresten hade de väl ingen telefon kvar heller, men framför allt var de tejpade.

Nu funderar jag på hur jag ska få ihop det här med den fredliga början, men det får jag inte. Så jag slutar bara mitt i - eller nej. Det blir påsk och man äter lamm och choklad och man beskär olivträd och eldar upp grenarna, det kommer nog ingen på en åsna, i alla fall inte där. Kanske deffar man lite i år, det skulle vara en nyhet.
Och så blir man trött på alltsammans och åker hem igen.

Hej.