Inte helt oväntat fick jag årets Nobelpristagare i julklapp av min moster. Två böcker, en tjock med alla dikter och en tunn grå liten sak som visade sig vara en uppväxtskildring. Det är alltså den jag läst, Minnena ser mig.
Och det var ju en konstig känsla att läsa om en uppväxt i exakt samma kvarter som min mammas och mosters, kvarter som dessutom är en del av min barndom och ungdom eftersom min moster länge bodde kvar i föräldrahemmet, som för övrigt blev hennes rätt snart.
Så här är de igen, den haussmannska (i alla fall Lindhagenska) boulevarden Folkungagatan, en reva av medelklass på Fattigsöder (ni har väl läst om fångarna på Fattigmannagatan?), Katarina Norra skola och sen Södra Latin. Där gick förstås inte mamma och moster eftersom det var en pojkskola, men pappa gick i Norra Latin och att döma av både pappa och Tranströmmer så var skillnaderna inte enorma.
Tranströmmer verkar rakt igenom genomhygglig och hyvens. Ensambarn till lärarinna, skalbaggssamling, och biblioteksbesök på Medis (böcker framför allt om djur och Afrika). Det Söder som fortfarande fanns då jag var liten men som nu är försvunnet bland krogar och designbutiker. En stadsdel man måste åka utomlands för att hitta, en ickesegregerad stad, typ.

Trevlig läsning om än rätt kortfattad. Mest märkligt är förstås Nobelpriset i sammanhanget. Vill inte komma dragande med Bollmora, men för just min del är den naturliga fortsättningen på exakt detta just Bollmora. Dock inte för Tranströmmers. Har börjat lite på Sorgegondolen men törs inte säga mer just nu. Med andra ord så återkommer jag. Hej,