Läser vidare i Tranströmer och måste återigen konstatera att dikter inte är min grej. Men jag har funderat lite mer på själva Tranströmer. Han verkar ju, genom sin text, genomtrevlig, försynt och ödmjuk. Försiktig och humoristisk. Sen har man ju läst i tidningen att han hellre käkade lunch i Tensta än med med kungen. Jag tvivlar inte en sekund på att det är ärligt från hans sida, alltså inte en image i stil med Kamprads, som ju som image är väldigt snarlik.
Med andra ord, Tranströmer är verkligen som folk är mest eller åtminstone som de skulle vilja vara(?), han bara skriver lite bättre dikter. Därmed är identifikationsfaktorn 100 av 100 möjliga och det är därför det var som om Tre Kronor hade vunni VM när priset tillkännagavs. Tranströmer är folklig, genuint svenskt folklig med rötter i förmodern tid men med modernt stuk och känsla för svensk andlighet.
Jag tycker, so far, att han är astråkig. Hej.
15 kommentarer:
Känns nog som jag gjorde rätt när jag skickade tillbaka den där tjocka som jag fått från bokklubben av misstag och gav dotter pocketvarianten av bara dikterna. Minnena ser mig ingår i den tjocka jag sände åter, men det kanske finns fler.
Tycker du fångar träffsäkert där!
Själv blev jag väldigt förvånad över hur många svenskar det var som hade läst dikt och visste att valet av pristagare var så precis rätt. Särskilt med tanke på hur många det var som härom året inte hade hört talas om Doris Lessing.
karin
jag tycker du har rätt, även om jag nog inte skulle formulerat mig så brutalt. det "andliga" är kanske det som stör mig mest i sammanhanget. som ung kunde jag uppfatta det som spännande med detta kretsande kring "gränser" (mellan jaget och världen, ögonblicket och evigheten, tanken och den materiella verkligheten, minnet och glömskan, etc), men när det blir en sådan fast position - och ett manér - som hos tranströmer blir det som du säger tråkigt - allt för förutsägbart. här finns den svenska "lagomheten" i dess metafysiskt poetiska skepnad. javisst, tycks den säga, gärna lite andlighet, men inte fullt ut, lite så där försiktigt, "ödmjukt", lätt skeptiskt, defensivt.
ett tassande...
vekt, kunde man säga. eller: ängsligt.
med det sagt: en handfull dikter är i mitt tycke fulländade.
allt gott
einar
Ja, så kan man ju naturligtvis tycka.
Jag tycker att du har fel, så samma sätt som jag skulle tycka att du hade rätt, om du skrev här att du tycker att ostron och champagne är gott.
Jaha, och detta sagt av en som helst inte vill läsa dikter.
Och som kanske därför ska låta bli, eller nåt.
I alla fall; vi får agree to disagree.
Mina invändningar, och de är inte så få, kommer senare. Jag smälter långsamt; sen dömer jag snabbt!
Det är härligt att läsa dina oförskräckta inlägg i ämnet Karin: stackars Tranströmer håller ju annars på att kramas ihjäl.
Tampas själv med Tranströmers samlade verk, den luntan som kom ut efter att han fått priset, och vet inte riktigt vad jag skall säga om det. Tidigare har jag läst Tranströmer "lite här och lite där" och då har jag ofta blivit berörd av hans dikter, men nu när allt skall läsas på en gång blir jag snart mätt - kan hålla med om att det stundtals är tråkigt - men så glimmar det till ordentligt ibland och då vill jag ju ha mer...
Kamprads image snarlik Tranströmers? Karin, det finns gränser... Men - Einar har en poäng med T:s manér.
Det finns en fara i att läsa hans författarskap rakt igenom sådär. Oavsett hur skickligt han arbetar (och stundtals häpnadsväckande skickligt) så känner man igen hur han arbetar och då kan det gränsa till manér och man tröttnar.
Men "astråkig"? Då ska du inte läsa Tranströmer alls.
Tranströmmers dikter är lättsmält gods det är därför så många älskar honom.
Det är alltid metaforer i hans dikter och dom är ganska tråkiga inte något man går och funderar på efteråt.
Jag undrar hur mycket herr Tranströmmer själv tycker om den uppmärksamhet han fått Jag tror snarare att fru Tranströmmer älskar den uppmärksamheten.
Det är ju hon som verkar ha jobbat alla år för att han ska få nobelpriset för att själv få stå i rampljuset.
Tack för era kommentarer. Jag visste ju att Gabrielle och Lennart skulle bli lite arga. Det där med Kamprad skrev jag för att retas, jag VET att hela hans grej är just image, och att han var intresserad av/med i(?) nazistiskt parti som ung. Vad han trots det lyckats med är att sätta Sverige på kartan och ge det en sorts design. Utifrån sett.
Tranströmer däremot verkar faktiskt helt ointresserad av "image", vilket hedrar honom.
Ändå kan man, återigen utifrån sett, se någon sorts beröringspunkter.
Att Annaa M håller med förvånar mig inte, tror inte att du heller är någon stor diktälskare.
Einar uttrycker kritiken mycket bättre än jag. Tack.
Petra vacklar och Anders S gillar Tranströmer. Klart man får göra det.
Själv saknar jag något, kanske både det hisnande och det nära/intima på något vänster. För mig känns avståndet i de dikter jag läst konstant. Vet inte hur jag ska uttrycka det bättre.
Men låta bli att läsa mer tänker jag inte. Jag fortsätter!
Hej, Karin. Du retas med det där om Kamprad, ja, det förstår jag. I får man ta....
Själv läser jag gärna dikter emellanåt och har nog alltid gjort. Vad gäller Tranströmer: jag tycker om hans dikter och hans metaforer kan vara helt fantastiska - och ibland inte. Kanske ska man inte läsa honom dikt för dikt hela tiden! Ett av dom få exemplen från skolans engelska grammatik som jag kommer ihåg är "too much and too little spoils everything". Alltså, ett råd: ta Tranströmer i lagom stora doser. Sen kan du prova med Bruno K Öijer. Han har inte fått nobelpris men är bra ändå...
God fortsättning!
Detta tycker jag var ett ovanligt uppfriskande inlägg. Och även om jag varken håller med om din värdering av Tranströmer eller av det "tråkigt svenska" i hans poesi, tror jag att du, om än med grova penseldrag, fångar något av hans särart. Jag förstår dock inte riktigt hur du utifrån Tranströmer drar slutsatsen att dikter inte alls är din grej. Många poeter skriver ju poesi som är helt annorlunda än Tranströmers? Finns det verkligen ingen poet du tycker om?
Hej Karin,
"manér" tycker jag verkligen inte det handlar om hos Tranströmer. Allt annat än det, faktiskt, eftersom han ju aldrig skriver en och samma dikt två gånger, vilket är mer än man kan säga om de flesta andra författare, utan så att säga inom ramen för sin metaforkonst varierar sig avsevärt. Skillnaden mellan t.ex. det vilda bildspråket hos den inledningen till 17 dikter, Östersjöar och 80-talstexternas stillsamma andlighet är ju betydande.
Intressanta synpunkter ändå, Karin. Hans-Magnus Enzensberger lär ha sagt att Tranströmer är en poet för dem som annars inte läser poesi. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det just nu, kanske kan det tillföra något i diskussion.
Jacob C,
Jag har läst och läser rätt lite poesi, men visst har jag läst dikter jag gillar. Fast oftast är det ungefär som med Tranströmer, det mesta lämnar mig oberörd. Zymborska (felstavat) minns jag att jag gillade mycket.
Magnus och Gabrielle,
Tack för bra kommentarer.
Jag får väl fortsätta läsa helt enkelt, för att se om jag får ut mer av det.
Karin och Petra! Dikter ska aldrig läsas i stora sjok. Bara smuttas på då och då. Gäller inte minst Tranströmers.
Leonardo,
I och för sig.
Crister Enander summerar det litterära året och nämner att Nobelpriset i litteratur tilldelades den svenske poeten Tomas Tranströmer med orden: "Årets Nobelpris i litteratur tilldelades, som bekant, en svensk poet och då jag därmed automatiskt är jävig kan jag självfallet inte uttala mig om detta. Däremot kan jag ärligt säga att jag kommer att minnas det fram till dess graven öppnar sig."
Skicka en kommentar