Parkrapport

Iskall vår, men kastanjerna står ändå lurviga av grönska, blommen på väg. Och jag tror att jag häromdagen gick förbi en blommande jasmin. Det var i alla fall det ord som kom för mig då jag kände en alltför stark blomdoft, en bit bort stod en buske med vita blommor. Lite som koltrasten.

Annars kollar jag på träd. Snyggast stammar har vissa plataner, som fläckiga kattdjur. I en leopardflock skulle de kunna gömma sig helt.
Men nu står de där de står, i sanden i Jardin des Plantes.
Eller i Luxembourgträdgården.
I Parc Monstouris däremot finns inga plataner. Det är en senare anlagd park. Inga alléer, bara kullar och små falska sjöar och stora stora gröna träd.

Jardin des Plantes är platt som en pannkaka fast inte riktigt. Marken är liksom vågig, som om man tänker sig ett stelnat och vitsandat hav. Man rör sig över en sorts fast dyning.

Varje morgon möter jag grupper av springande brandmän. Tanter med stavar. Igår såg jag en vettvilling som gick stavgång i slalom i alléerna i den gröna remsan mellan Observatoriet och Luxenbourgen. Till vilken nytta, tänkte jag beskt.
Men vadå, till vilken nytta traskar jag själv rakt fram?

Jag fortsätter med yttervarv åt vänster, som visarna på en urtavla. Luxenbourgträdgården har i övrigt nästan formen av ett litet gråpäron. I plan. På kartan.
Jag tror att det har en betydelse.

Hej.