Servis på väg

Det bästa sättet att bevara porslin är att inte använda det. Alls.

Det här är min farmors finservis. Jag fick den, tror att den är från 30-talet, lite nyklassisk, sådär.

Massor av delar. Några gick sönder i den här flytten. Tre flyttar = ett inbrott säger en dam i bekantskapskretsen. Den här servisen har flyttat två gånger med mig.

Nåja.

Vi har alltså inte använt den. 

Farmor däremot verkar ha använt kaffedelen. Kannorna och sockerskålen är kvar, liksom tekannan. Men få kaffekoppar, inga tekoppar alls.

Själva matservisen har kvar sina tolv av i stort sett allt. Och en hel del uppläggningsfat.

När jag diskade alltsammans i förmiddags och började med soppterrinen kom jag att tänka på mina nyfödda barn. Hur man badar dem där på bb, hur små de är, hur man trycker dem mot bröstet sen då man torkar dem - livrädd att tappa.

En ärvd soppterrin är ungefär som ett nyfött barn, både i färg och omfång, däremot lite lättare vad gäller vikt. I övrigt också.
Och kaffekopparna flöt som små jollar på vågorna i diskhon. De är så tunna så att man ser skuggan av sina fingrar genom dem då man håller upp dem mot fönstret.
Vitt porslin, tunt och från Lidköping, står det i botten. Blå blommor och smala guldränder.
Kanske kan vi använda det så småningom. Men inte för mycket!

Har ni sett våra nya utsikter?

Det är helt sanslöst, vi ser både Notre Dame de Paris och Sacre Cœur! Man borde förmodligen skaffa en kikare också. På stativ.

Så ser vi en svart skyskrapa som har en jädra raffinerade nattbelysning, det ser ut som om den är skev och då och då liksom rinner den iväg nedåt. Jag ska försöka visa så småningom.

Flytten gick sådär. 

Nu återstår att liksom absorbera den. Få ned kartongbergen, fatta var vi bor nånstans. Förstå nya vägar och bussar och sånt. 

Vi har varit ute och gått också, mot Santiago. Det var som vanligt fint. Kanske återkommer till det. Hörs,