14 februari

Efter 74 sidor i Stendhal har jag pausat. Man fattar vart det är på väg, tycker mest synd om den där stackars frun som ska bli förförd.
Sen läste jag på om författaren på franska wiki. Boken fick ingen större framgång då den kom ut, snarare femtio år efteråt, vilket författaren hade förutsett. Den ansågs för saklig i det romantiska klimatet som rådde vid tiden för dess tillkomst.

Själv tyckte jag att det fanns en del romantik i den på det där Kaspar David Friedrich-viset. Huvudpersonen ser av beskrivningarna att döma ut som Bernadotte eller Napoleon (som han beundrar för övrigt). Den bleka hyn, de svarta ögonen, håret som lockar sig kring ansiktet, och då ser jag såna där små lockar som på en antik skulptur. Romersk (eller empire) frisyr.
Och när han var extra upprörd så gick han rakt ut i skogen och ställde sig på en klippa och tittade ut över det undersköna och liksom dramatiska landskapet.
Ser man inte, återigen, en av Friedrich gestalter framför sig?

Det om detta. Har istället läst en liten bok av en slovenska som övergått till att skriva på franska.

Och i övrigt händer ingenting av intresse.
Dåligt väder. Med mera.
Hej.

Läser Stendhals Rött och svart

Läser komma med viss möda Stendahl punkt Han skriver som en bok punkt
I varje mening komma också i dialoger komma finns inskjutna bisatser komma som får sin upplösning efter rätt många krumbukter punkt Kanske är kommateringen något förenklad i den svenska översättningen frågetecken Det som är bra med litteratur i översättning är ju att man kan göra nya översättningar då de gamla börjar kännas förlegade punkt Så icke här punkt

Låt mig exemplifiera komma i min översättning  komma första meningen komma fjärde kapitlet kolon

Citattecken Min hustru är verkligen begåvad utropstecken sade sig komma nästa dag klockan sex på morgonen komma Verrières borgmästare komma medan han gick ned till Sorel den äldres såg punkt citattecken

Man kan bli galen för mindre punkt Men så här håller vi på i det här landet punkt I synnerhet när barnen har dikter att lära in eller textstycken att kunna skriva i läxa till nästa dag ny rad
Rätt som det är så hör man liksom allt som skriven text utropstecken
Stendhal är för mig en författare som skriver i språk punkt Visst finns här långa beskrivningar som i all äldre litteratur öppnar parentes och som gör att mina barn blir galna på den slut parentes men framför allt är det ett minutiöst bygge av ord och skiljetecken punkt Lite som Torgny Lindgren punkt Jag får samma vibbar när jag läser honom punkt Och jag ser liksom inga eller väldigt få bilder punkt Själv är jag tvärtom punkt Jag tänker knappt på de ord jag använder då jag försöker fånga bildströmmen som rinner förbi punkt
Möjligen är Stendhal inte riktigt min grej därför punkt Men jag ska försöka en bit till punkt 
Er

Norsk syn på Sverige

Hamnade i en ganska intressant text på norska Aftenposten om svensk politiks polarisering i frågan om  invandring.
Orsaken var den här texten i svenska Aftonbladet, av Martin Aagard. I högerspalten bredvid Aagards text finns länkar till hela meningsutbytet, som till större delen skett i Norge, förutom Aagards texter då. Ett danskt inhopp.
Och det intressanta är ju hur den svenska debatten ter sig från en norsk liberal synpunkt.
Dels noterar man debattklimatet där vänstern onekligen är rätt pigga på ord som fascist och rasist. Tonen är liksom stenhård.
Aftenpostens skribent däremot tycker inte alls att SD verkar vara några fascister, eftersom de påstår sig vilja verka inom demokratins ramar.

Aagard å sin sida menar ju då att vi i Sverige inte är ett dugg nationalistiska eftersom vi samlades kring uppbyggnaden av folkhemmet, inte kring kung och fosterland. Och så vidare.

Jag vet inte riktigt om jag håller med honom. Jag tycker nog att jag ser en hel del svensk nationalism, men den smygs liksom undan. Som i texten om passen, eller som den fantastiska texten om att man inte borde läsa underliga kinesiska författare som saknar kläm på yttrandefrihet när man kan läsa Wilhelm Moberg!
Eller som den där stumpen jag såg av Uppdrag granskning.
Svensk nationalism är liksom instucken i smyg i vanliga meningar, i vanliga uttalanden om ditt och datt. Den är liksom bara så självklar, som luften man andas. På sätt och vis är den blygsam, men just därför svårare att få syn på.
Och naturligtvis är den lika begränsad som alla andra former av nationalism, för den bygger ju ändå på att vi är bäst. Vi är så bra så att vi liksom inte behöver säga det ens en gång. Vi behöver inget syttende maj och ingen trikolor och så vidare.
Vi och vi förresten.

Men tillbaka till utgångspunkten. Norsk (och dansk?) debatt om invandring har uppenbarligen en annan utgångspunkt, "normalt" är liksom ett antal positioner inom ett större spektrum än i den svenska debatten. Tonen är också en annan om man ska tro texten jag länkar till.
Och i Norge tycker man förstås att det normala är den norska varianten.
I Sverige tycker man väl då att det normala är det svenska. (Med näthat och hela exorcismen av densamma på bästa sändningstid där offren sitter och läser upp vidrigheterna de fått sig tillsända anonymt. Inget annat än rent barbari i mina ögon. Jag tvivlar också starkt på att man kommer till skott och får bukt med det.)

Och själv vet inte jag. Fransk debatt liknar helt klart svensk. Den är precis lika polariserad och skällsordet facso hör man ofta. Liksom i Sverige finns det egentligen bara ett parti som talar om att begränsa invandringen och det är Le Pens parti.
Även om Sarko gjorde en del inhopp på den kanten.

Om jag ska gissa vad som kommer att hända i Sverige, så tror jag att de etablerade partierna kommer att på olika sätt närma sig sina norska grannar. Jag kan inte se någon annan väg när nu SD fortsätter att växa och är andra partiet i storlek för LO-medlemmar enligt en opinionsundersökning häromdagen.
Den här debatten kommer inte att lugna sig, inte så länge krisen inte stillnar, så länge arbetslösheten är hög och så länge osäkerheten består.

Behöver väl knappast tillägga att jag tycker att det är positivt. Snarare ett tidens tecken...

Mer länktips

En intressant artikel jag fann via en god vän på fb.
Författaren går in på hur medelklassen bytt/glidit i sin identitet (skulle jag kalla det) och numera snarare identifierar sig med överklassen - mot "de fattiga".
Så länge socialdemokratin hade makten (och väljarstödet) så såg den identifikationen tvärtom ut.
Vad han dock inte nämner är att socialdemokratin faktiskt bidrog till den här övergången (i alla fall som jag minns det) genom att i alltför hög utsträckning profilera sig som ett parti för just fattiga och marginaliserade väljargrupper.
Och att socialdemokratin (svenskarna?) hade skapat ett samhälle där avvikelser från normen straffades hårt. Inte med spöstraff men med utfrysning/mobbning.

Det som händer idag i Europa är ju i det här ljuset rätt intressant, för hur det än är, fler och fler inom medelklassen riskerar ju också att hamna i loser-gruppen. Lågkonjunktur, arbetslöshet, industrinedläggningar... jag fattar fortfarande inte hur något annat än produktion (och försäljning) av varor och för all del tjänster, men i såna fall rätt kvalificerade sådana, skulle kunna skapa välstånd.

För det man kan misstänka är ju att de här som nu och i framtiden hamnar i skugga inte går tillbaka till att rösta på socialdemokraterna, utan istället helt enkelt hittar någon att skylla på, och då blir det väl rimligen sd de röstar på. Eller?

Länktips

Vi har hört det förut, men Håkan Arvidsson säger det ovanligt bra.
Utarmningen av det offentliga samtalet, nedmonteringen av kultursidorna, Svenskans i första hand, och vad det hela leder till. Populismen firar triumfer.
Jag kan bara rekommendera att ni läser hans text.
Här är den igen.

Och på facebook letar de lyckliga(?) kvarvarande SvD-skribenterna en ny kulturchef... som om man finner honom/henne där?

Vårt läsprojekt

Detta är min skuld, typ. Om man tänker efter lite. Jag läste böcker för mina stora barn rättså länge ändå. Men antagligen inte "tillräckligt", vi tog oss aldrig igenom mina gamla barnböcker som jag hade sparat. De där för högläsning, Astrid Lindgrens samlade produktion och annat.
Det tror jag berodde på flera saker, dels att jag fick ett tredje barn, det blev liksom sällan lugn och ro, och så det faktum att de inte fattade Emil i Lönneberga. Det var för många ord de inte begrep på svenska. Alfred var ju dräng, vet du vad en dräng är? Nä. Och så vidare.
Sen läste de ändå en del på egen hand där i mellanstadiet, särskilt dottern, tror jag.
Och de var tvungna att läsa en del i skolan, små böcker anpassade för deras ålder och mycket sagor, vilket jag tyckte var bra.
Och sen fortsatte de litegrann i högstadiet men sen tog det liksom slut.
Sen läste dottern twilight och sånt, medan sonen läste omöjliga serier om pojkar i underliga världar som slogs mot drakar och demoner. Med svärd, typ.
Och nu går de i gymnasiet och läser mest gammal fransk litteratur. Det har de på sätt och vis alltid gjort, men tyngdpunkten ligger på sexton- artonhundratal. Några moderna klassiker typ Camus Främlingen, några böcker om WWII, typ Anne Frank, Vercors lilla bok som jag skrev om, lite sånt. Men mest alltså hela bandet: Flaubert, Hugo, Stendahl, och så lite musketörer och Jules Verne också.
Men nu undrar jag som den svenska jag ändå är om detta är så vettigt. Pojken har ägnat en stor del av vintern åt Racines dramatik (om ni minns stilfigurerna). Molière, som enligt honom är enklare kommer inte på proven.

Pojken frågade mig igår vad boken han just nu läser heter. Jag sa det och undrade varför han frågade. Jo, han hade en kompis som också måste läsa och han läste Greven av Monte Christo. Och det var astråkigt, så sonen tänkte tipsa om Makines bok.
Ni måste sluta med den där artonhundratalsskiten, sa jag prompt.
Och jag menar det verkligen.
Okej, det är bra att läsa klassiker i skolan, så långt är jag med. Och nej, det är inte skolans sak att läsa Marklund och Zlatan.
Men hur ska barnen få upp ögonen för samtida, spännande och välskrivna böcker (god litteratur helt enkelt) om då inte föräldrarna sätter dem i händerna på dem?

Jag menar, då man är femton år kan man ju läsa i stort sett allt. Man behöver inte hålla på och anpassa läsningen längre. Man ska klara liten stil och många sidor.
Men det får inte, i alla fall inte inledningsvis, vara för tråkigt.
Det måste antingen vara en ganska tunn bok som även om den är lite gles på något vis ändå öppnar en ny värld, en som man inte kände till förr, eller så måste det vara spännande. Hända grejer.
Det tycker jag fortfarande själv också.
Och då hamnar ju en stor del av samtidslitteraturen liksom i soptunnan redan.
Medan en del blir kvar.
Det är den delen man alltså måste tvinga dem att läsa.

Som min moster konstaterade: sonen fick en dator för att vi ska kunna tvinga honom att läsa. Hotet om beslagtagen dator är mycket bättre än ingen dator alls.

Nu vet ni hur man gör! Hej.

Den svenska världsbilden...

Artiklar jag inte begriper.
Här skriver en tjej om sitt svenska pass och den tillgång ett sådant är. Visst, jag fattar också att ett EU-pass är ett EU-pass.
Men varför är det mycket bättre att ha ett svenskt än ett holländskt eller danskt pass när man ska in i Syrien?
Ja, det sjabblar hon bara förbi.
För mig framstår det som ett mysterium. Om någon kan förklara är jag tacksam.
Att amerikanska pass inte är det bästa just där, det begriper jag. Men jag lovar, vill du in i USA så är det väldigt mycket bättre att ha ett amerikanskt pass än ett europeiskt.

Själv har jag en kompis som reser mycket i Mellanöstern och på ställen som liksom är farliga. Ställen där européer tas som gisslan, typ.
I ett sånt läge (om inte andra) är ett franskt pass många gånger mer värt än ett svenskt...

Men den vinkeln kanske man inte ska begära? En liksom mer allsidig undersökning av detta med passen?
Nej. Bäst är att konstatera att de svenska passen är världens bästa pass.
Som om någon hade trott något annat.

God buljong utan tärning

Inspirerad av Gabi lägger jag upp ett recept. Om man vill göra supergod buljong tar man ett kilo kalvkött, en lök med fyra nejlikor i, ett lagerblad, en kvist timjan och ett par persiljestjälkar, salt och några vitpepparkorn.
Sen kokar man allt det i minst en och en halv timme.
Sen silar man av buljongen, ned i ett kärl, och så slänger man allt man hade i och så käkar man buljongen!

Nä, skämt åsido. Man kan göra en blanquette också, men det är lite krångligare, fast inte jättesvårt. Kanske dillkött.

Annars fortsätter det framgångsrika läsprojektet, det konstiga är att sonen faktiskt läser en halvtimme om dagen. Nu läser han La vie d'un homme inconnu av Makine.
Det fick till följd att jag också läser om den. Skrev lite om det här.

Annars läste jag en bra understreckare om ekonomiska kriser. Och i övrigt har ingenting hänt. Hej.