Såg Bildts kavajchock. Kavajchock var ordet.
Det enda de franska kommentatorerna inte klagade på var Medes klänningar, i övrigt höll de låda precis hela tiden och sa ingenting begåvat. Jag körde svt parallellt på datorn.
Tyvärr var speakrarna där inte så mycket mer skärpta, men de höll åtminstone klaffen när föreställningen pågick.
Har i övrigt blivit klar med målningen. En blå vägg i ett i övrigt vitt rum. Sonen tyckte att vi skulle måla ett gult kors på den. Jag menade att det blir en mardröm med maskeringstejp.
Balkongen har nu även fått en sorts blomlådor, men inga växter. Det kanske kommer.
Nu handlar det om att sortera spik, samt lägga alla verktyg i sina lådor och sladdar i en annan och sen få in allt det där någonstans.
Här är återigen kallt. Inte så att man fryser inomhus men man bör ha en kofta till hands.
Slutligen, var på marknaden i lördags och höll på att komma hem med anklår för att göra på dem en ragu.
Det var kö och damen före mig i kön förklarade (då det behövdes med sång) en massa saker, barnvisan om Mor nånting som i sista versen äter upp sin katt (apropå kaninerna), hur man föder upp grisar, och sen pratade hon mycket om ragu. (Ragou) Det är inte estetiskt, sa hon, men finns det något godare?
Känner inte precis till raguer heller men höll för säkerhets skull med, ville inte att hon skulle brista ut i sång igen och uppfordrande fråga om jag verkligen inte kände igen den biten heller.
Till slut blev det hennes tur och då köpte hon alltså ankbitar.
Jag kom att tänka på när jag för tjugo år sen gick på marknaden och gjorde just det, köpte det som damen före köpte med sån självsäkerhet. En stor svarträdisa.
"Vackra" skinkskivor.
Bara för att se vad man får när man tar de där orden i sin mun.
Numera är jag rätt snabb i käften själv, behöver inte säga efter, men kan tydligen fortfarande hamna i det där hypnotiserade tillståndet.
Vad är en ragou?
10 kommentarer:
Har kollat klippet, måste vara en mer barnvänlig version, för där äts inga katter. Och låten ska vara lika brutal som en saga av Perrault. Enligt min sjönsjungande källa.
Typiskt politiskt korrekt klipp alltså. ;)
Franska barnvisor -som vi spelade till leda under vår Genèvetid- kan vara rätt brutala. "J'ai perdu le do de ma clarinette" - barnmisshandel, "En passant par la Loraine" - mobbing av flicka med träskor, "Gentil coqueliqot" - enligt min tolkning ganska tvetydig text.
Men kul, liksom den om katten. Såldes den som kanin blev den nog uppäten i alla fall.
Kanin är f.ö något jag aldrig skulle vilja äta. Föredrar då hästkött. Eller krokodil.
Glömde den där om flickan om drunknade för att hon var olydig. Har glömt namnet.
Ha ha, he he. Ni är för roliga, båda två.
Ryslig kö, Karin. Jag hade gett upp långt innan. Men jag handlar nästan aldrig i hallar numera.
God ragou!
Tror det är styckat kött, vad som helst, kokt med grönsaker intill utmattning, sedan bortsilade grönsaker, och en fin sås på buljong och grädde som ligger och såsar runt bitarna. Gott till ris.
Men jag har fått fnatt på Curry, sista tiden. Då slipper man jocka med grönsakerna. Bon appétit!
Bengt,
Vi har också haft såna där skivor men jag minns inga stories, bara absurditeter, som att man ska doppa något i olja sen i vatten och det blir en snigel, alldeles varm. Olika typer av äpplen, sånt.
Men jag ska väl erkänna att jag inte lyssnade sådär jättenoga.
Annars gillar dom ju som sagt Perrault här, naturligt nog, och där är det ju ofta sju resor än hos bröderna Grim. Så särskilt förvånad är jag inte.
Gabi,
Ja, det där med ragu. Tror att du har rätt där. Sonen påstod något liknande.
Och den minsta sonen tycker att det luktar "ragu" i trapphuset när det luktar mat. Han gillar inte lukten.
Och Curry. Kallar du rätten för Curry eller är det själva kryddan?
Curry är kryddan. Förklaring: Räkor eller kycklingfilé i currysås. Enkelt. Höfta. Grädde, svartpeppar, lite salt, massa curry. Ris till. Hurry!
Fattar. Jag testar. När jag var liten fanns Höns med ris och Curry. Det var gott.
Ursäkta att jag kommer tillbaka. Tog mig tid att spela igenom ett par av barnvisorna som man kan komma till via den om kattkaninen som finns i inlägget. Upptäcker då till min förtjusning att de texter vi sjöng hemma med barnen var friserade versioner av dem som finns här. "Il etait un petit navire" handlar alltså egentligen om hur besättningen på en båt drog lott om vem som skulle ätas upp när provianten tog slut. Det blev den yngste matrosen. Ohé ohé.
"Au clair de la lune" kan ges en klart ekivok tolkning och det får väl ändå vara att föredra framför kannibalism.
Bengt:
Ja - absolut. Särskilt i dessa tider när en svensk litteraturkritiker kan skriva om en kannibalroman: Det här är så bra att man får lust att bli vampyr själv.
Jomen, den kan jag, Ohé ohé, qui sera mangé.
Det var den enda barnvisa min man sjöng för barnen.
Ja, kanske är det här en skatt att gräva ur. Hade inte funderat på det. Alls.
Skicka en kommentar