Har läst en bok på svenska, Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal (Bonniers 2012).
Boken är enligt andra artiklar och recensioner en svårkategoriserad (släktkrönika, essä, roman?) bestseller. Författaren, enligt samma artiklar, världsberömd engelsk keramiker.
Här är hans hemsida, där man kan kolla både på hans keramik och flera av de små japanska föremål som utgör bokens röda tråd. 246 stycken "netsukes" som författaren ärvt av en gammelonkel bosatt i Tokyo.

Hur mycket författren vet om sin historia innan han sätter igång förblir en gåta. Man får ett intryck av att här är en passionerad keramiker, en typ ungefär som du och jag, som råkar få stipendium till Tokyo och som där råkar stöta på sin gammelfarbror som i sin tur låter förstå att samlingen av små föremål kommer tillfalla författaren.
Början är rörig, kanske för att han just inte vill avslöja hur mycket han redan vet. Det där snava på ett bananskal-greppet är rätt effektivt, om man lyckas ro det i land.
Och det gör han, får man väl lov att säga.

Ur den här trassliga början formar sig en historia om en judisk familj från Odessa som gör sig en förmögenhet på spannmål från Ukraina, startar bank och etablerar sig, via söner, i Paris och Wien.
De japanska pryttlarna inköps av den första generationen parisare, en ofantligt rik mondän judisk karl, enligt författaren en av Prousts förebilder till Swann.
Han samlar allt, köper allt, skriver om konst och etablerar sig som kritiker. Bygger ihop med sina bröder palats vid Parc Monceau, umgås med impressionisterna (som han stöder genom att köpa) liksom med hela det kulturella toppskiktet.
Och vi som kan vår konsthistoria vet ju att japansk konst kom ut på marknaden och blev högsta mode.
Charles, som karln heter köper hela samlingen på ett bräde, har den i vitrinskåp i sin våning i Paris och ger så småningom bort den i bröllopspresent till en kusin eller om det är ett kusinbarn som gifter sig i Wien.
På vägen har vi då sett Dreyfussaffären, fransk antisemitism och ofantliga rikedomar.
Hamnar alltså i Wien där det börjar bra, men snart blir ett första världskrig som ställer familjen, utspridd över Europa, mot varann och som även gör att en del av förmögenheten skingras.
Och sen hårdare antisemitism och nazistiskt intåg, plundring av palatset på Ringstrasse, och familjen flyr mer eller mindre hals över huvud åt olika håll.

Efter kriget ingenting kvar av konstsamlingar, palats, antikviteter, företag.
Och ett bittert konstaterande av att den österrikiska staten inte anser sig ha några som helst skyldigheter gentemot överlevande, utplundrade judar. Den är ett offer för nazismen. Hepp.
Och de ytterst få judar som återvänder efter kriget till staden är milt uttryckt inte välkomna.

Varför boken blivit en sån succé är lite svårt att förklara. Den är helt klart trevlig att läsa, stilen är en keramikers, eller en konsthantverkares, de Waal går på stofflighet, tyngd, linje, känsla då han genom sin bok beskriver allt det han stöter på. Han kan uppenbarligen även söka i arkiv och på muséer, men hans blick är den verksamma konstnärens.
Ibland blir det nästan lite för mycket av den varan.
Men han klarar det.
Ironi, frågetecken, ärligt uppsåt. Han medger t ex att han inte begriper hur man står ut med den antisemitism som finns i de här mljöerna.
Och det kan man ju fråga sig, men det är förmodligen inte underligare än att man står ut med andra konstiga grejer om man inte har något val (näthat om man försörjer sig som journalist etc). Och man kan med största sannolikhet inte föreställa sig vart det ska leda och man kommer från Odessa (pogromer i färskt minne) och tänker att just pogromer blir det väl inte i Paris eller Wien.

En fråga jag ställer mig blir hur ett samhälle ska vara funtat för att majoriteten ska stå ut med en liten grupps orimliga(?) rikedomar.
En rejäl medelklass, svarar min mamma, och det är väl vad som behövs.
Ändå, och det kan bero på författarens sätt att se på allt detta, sticker förmögenheterna läsaren i ögonen.
Expressens recensent är inne på samma sak, liksom DNs.
Och här kan man, tycker jag, faktiskt göra den invändningen, boken är skriven i vår tid. Inte ett historiskt dokument.
Å andra sidan, av en människa som genom framför allt nazismen, fått hela sin familj sönderslagen för att inte tala om deras vänner och bekanta, och allt det de har byggt upp har helt sonika stulits.
Man kanske som läsare då måste ta med det i läsningen?

Hur som helst är det inte det som är författarens huvudintresse. Istället är han, på ett ovanligt djupt sätt, intresserad av fina prylar. Människoöden. Historia. I den ordningen.

I vilket fall som helst är boken klart läsvärd. Om man sen har möjlighet att läsa Josef Roth och Marcel Proust blir det ännu bättre. Och så lite promenader i Wien och Paris på det.

Hej.