Var ute och gick med en kompis igår och vi snavade över ett landartprojekt i Parc Montsouris. Kompisen slog sig omedelbart i slang med en tjej som väl vaktade projektet så att det inte skulle bli förstört och fick en liten karta med fler projekt.
Vi besökte då två till som fanns i två andra parker i fjortonde.
Fotona här tagna i en liten park strax norr om Montparnassekyrkogården (som inte är en kyrkogård) som var full med krysantemum, länk Brels J'arrive) och där installationen bestod av någon sorts speglar på skaft, typ blomspeglar och enligt den lilla textsnutten så var projektet som bäst i gryningen och skymningen. Vi hade tur och var där i just skymningen.
Och sen var det mörkt och om man vill se övriga projekt i den här satsningen så är det idag man ska springa runt i fjortondes parker för i morgon plockas de ned igen.
Och nu, när jag inser att det här var en del av ett större och efemärt projekt så kommer jag ihåg att jag faktiskt gillar landart. Jag hade liksom glömt det.
Och jag tänker att det är lite som Munros noveller som jag nu börjat läsa och som jag fattar poängen i varannan gång. Om det finns en poäng.
Men att de alltid är öppningar mot något oväntat, som små darrande speglar mot mörk fond av buskar i skymningen.
Och att sig själv kan man kanske få syn på, som en figur som hastigt slinker undan, i de där speglarna, eller i de där novellerna.
Existensens halhet. Om man säger så.
Hej,
4 kommentarer:
Tack för fint inlägg. Och nu är det verkligen länge sen jag var i Paris. Det blir ju mest Australien nu för tiden.
Men Munro håller jag också på med, läser om Too much happiness. En del av novellerna engagerar mig, men inte alla. Men visst är jag glad att hon fick Nobelpris.
Ja, det blir ju så när man har familj nånstans långt bort, resorna blir liksom lite enahanda. På ett sätt.
Jag är också glad för Munros nobelpris. Hade inte läst henne förut och gillar. Ska läsa mer innan jag säger mer.
Hörs.
Raffinerat med sån liten selfie - i det stora hela. Ovanligt.
Och jag gillar också land-art. Framförallt The Spiral Jetty/ Robert Smithson. Han var pionjären.
Ja, the Sprial Jetty har jag sett många suddiga bilder av. Men det finns många roliga senare också, särskilt de som jobbar med sånt som växer och förändras gillar jag. Fast som sagt, jag har glömt i stort sett allt.
Tack fö för uppmuntran där. För selfie. ;)
Skicka en kommentar