skeppen far med fyllda segel

Har läst en jättefin svensk roman som jag tycker är värd en recension och igår kväll skrev jag en som jag inte orkade skriva färdigt och publicera och tur var nog det, för jäklar vilken soppa.

Boken jag nu tänker skriva om i alla fall, kosta vad det kosta vill och obereoende av resultatet, är Helena Loofts Pappa, vet du vad jag drömde? (Black Island Books, 2013), en på sätt och vis svårfångad berättelse, tätt berättad men uppdelad på många plan och framför allt; möjlig att tolka på flera sätt.

Ramen är dock svensk vardag, en ung kvinna, Beatrice, bosatt i en söderförort till Stockholm, håller räfst och rättarting med sig själv och med sin pappa. Hon berättar om sitt brott mot pakten/förbundet hon hade med fadern, hon bekänner sin skuld, sin stora skuld. Och redan här anar vi att fadersgestalten, utöver att han verkar vara en hyfsat vanlig golfspelande pappa levande ihop med flickan och hennes familj under hennes uppväxt, också har rent gudomliga dimensioner, ja, rentav är Gud.
Så redan här, i anslaget, finns en den dubbelhet, för att inte säga mångtydighet i texten, som sedan följer den ända till slutet.
Beatrices Stockholmshistoria vecklar sedan ut sig, hon berättar i flikar om en ljus och lycklig barndom som snart står i bjärt kontrast till hennes nu där hon beter sig milt sagt underligt och irrationellt. Hon ger sig så småningom ut på en vandring in mot stan, illa klädd och vad det verkar förvirrad. Allt hon gör pekar på att hon har en allvarlig psykisk störning, inte minst hennes sällskap som mest liknar en hund kallad skulden, en svassande svansande best med vassa tänder som hela tiden påminner henne om hur värdelös hon är. Regnet faller över dem och hon går runt i en gammal morgonrock, förlorar sina skor, funderar starkt då de traskar över Skanstullsbron på om hon inte borde hoppa, ivrigt påhejad av husdjuret.

Beatrice tycks ha haft en kille som hon var jättekär i och som det tog slut med, också honom beskriver hon som en ung gud med stjärnor i håret och enorma krafter.
Hon verkar också ha lidit av anorexi under en period. Kanske berättas denna historia från psyket. Kanske inte.
Hon har med andra ord anledning att vara deppig, att inte orka fungera.
Samtidigt har hon alltså enorma skuldkänslor för det.
Man skulle alltså kunna tänka sig att hon är psykiskt sjuk, likt flickan i Joanne Greeenbergs Ingen dans på rosor  som i sitt schizofrena tillstånd skapar en egen värld och dess gudalika invånare.

Men i Beatrices berättelse finns också, utöver en mängd gudar/pappa/kille insprängt en berättelse om en rik och mäktig stad vid Medelhavets kust. Här rustas för krig, här samlas rikedomar, här möts all världens folk. Staden blir en sorts jordens centrum, och berättaren är nästan staden i dessa stycken. Och nu skriver jag helt enkelt av en bit om staden, en sorgligare bit, för här är den förstörd, men i alla fall:

Människa! Sjung en sorgesång om staden. Under mitt tjugotredje år kom hennes röst till mig. En maning från det heliga gudaberget. Ur askan på marken reser hon sig. Sjung, säger hon, om mina torn och murar. Om mina mäktiga pelare och praktfulla hus. Om mina skepp, mina hamnar, mitt gods och mina varor. Mina rikedomar, magasin och förråd. Sjung om stenen, jorden, virket som vräktes i havet. Sjung om allt som har störtats, krossats och bränts. Sjung om larmet av hästar och rullande vagnar. Och dammet som virvlade i solen och sjönk. Om hovarna som trampade sönder mina gator. Om blodet som färgade sanden röd. Sjung om mina krigare, sjömän och matroser. Om äldrerådet och folkförsamlingen. Om prästinnorna som släpades ur mitt tempel. Om familjerna som flydde, skingrades, försvann. Mina barn höggs ned med svärd. Mina fäder togs till fånga. Mina mödrar klagade och grät. Så sjung om allt som gått förlorat. Min eviga saknad. Mina krönikor, skrifter och arkiv. Mina dikter är borta. Mina flöjter och trummor har tystnat. Mina lyrors klang ska aldrig höras mer. 

Här får vi liksom en nyckel verkar det som. En röst kommer till Beatrice, en röst som har likheter med både Selma Lagerlöfs i Gösta Berlings saga, där hon uppmanar människobarnen till sång, och med Homeros där han uppmanar Gudinnan att sjunga om vreden som brann hos Peliden Achilles.
Här uppmanar alltså en gudaröst Beatrice att berätta om den mäktiga staden, nu förstörd i krig. Den berättelsen blir ytterligare en del av Loofts roman.

Så är tjejen då rätt och slätt galen eller är hon, likt Kerstin Ekmans Anne-Marie i En stad av ljus, eller varför inte likt den Heliga Birgitta, en religiös visionär, en mottagare av gudomlig inspiration och i den rollen en nedtecknare av en skapelseberättelse?
Jag lutar ju åt det senare. Bitarna finns på plats, lyhördheten mot kosmos och dikten, svälten och umbärandena, berättelserna som kommit till henne allt sedan barndomen.

Man kan ju inte göra allt, som människa. Man får välja. Man kan inte både ha ett jobb, vara behaglig och skötsam och ta emot profetior. Skriva fram en värld. Bygga den med sten, koppar och marmor. Rusta den för krig, förgöra den.

Bakom berättelsen skulle jag påstå att det finns en annan berättelse, den om den skapande författaren, hon eller han som måste välja. Och den skuld som det valet medför.






Om man vill läsa mer.
Förlagets hemsida. Och beställ nu boken, den finns även att köpa på nätbokhandlarna.
Författarens blogg där man just nu kan läsa ett annat utdrag ur boken.
En intervju med författaren där hon berättar om den här boken.

Och jag säger det bara en gång till: Köp den, läs den, sjung om den!