Bilder av familjer

var min tanke att skriva om nu. Jag kom nämligen ihåg den här och ett par andra som finns avbildade i Lönnroth Delblancs Den Svenska Litteraturen, som för övrigt innehåller mycket fina bilder, betydligt fler än den här konsthistorian jag har, är väl lika bra att jag skriver upp namnet på den: Svensk Konsthistoria av Lindgren, Lyberg, Sandström och Wahlberg. Det var alltså den kursbok jag hade då jag läste (40 p) ämnet på Stockholms universitet. Min upplaga är från 1986. Nu ska jag väl inte klaga på att den har så få bilder, den är alltså en översikt och spänner över allt. Litteraturhistorien är i åtta band.
Men jag gruffar lite i alla fall, efter att ha läst de nedlåtande tonfallen om svenskt 18oo-tal.

Nå, bilden ovan föreställer prästfamiljen Hjortberg 1759 (här en länk till en större bild, tack Agneta). Som synes är den målad av en lokal konstnär (jämför med Roslins porträtt nedan som är från 1760), nämligen Jonas Dürch.
Ändå tycker jag att prästfamiljen säger mycket om den svenska modellen. Prästen är uppenbarligen naturvetenskapligt intresserad och har ett rikt bibliotek. Han är förmodligen en god representant för det svenska prästerskapet vid tiden.
Svenskarna var ju liksom bra på naturvetenskap. Av upplysningen var det kanske den delen vi tog till oss bäst. Man kan ju tänka på att Sverige producerat ett antal framstående naturvetenskapsmän med Linné i spetsen, men ingen filosof.

Samtidigt vilar över gestalterna en sorts arkaisk stillhet. De är uppställda på ett tämligen stelt vis. Man ser att det är svårt att måla! Men man ser också att det är roligt. Detaljerna är fint utformande och perspektivet och proportionerna helt kajko.
En fin detalj är även att de döda barnen är med på bilden. Så gjorde man och så tänkte man och där skiljer sig tidens föreställningar från våra.
Å andra sidan vet vi ju att barnadödligheten var minst 50%, i det här fallet har fyra pojkar överlevt, deras tre döda bröder är halvt dolda eller bortvända, liksom tre av sex flickor.

Jag gillar idén att också de döda har en plats som syns då man avbildar en familj. Jag tror att alla föräldrar som förlorat ett barn på ett känslomässigt vis delar den uppfattningen. Nej, kanske inte alla. Men många.
Ett sätt att se på tillvaron som någonstans i tiden sen gick förlorat.

För samtidigt målade alltså den världsberömde (i alla fall i Europa) svenske Roslin arkitekten Perronet och hans hustru på det här viset.
Roslin var en av tidens främste porträttmålare och han hade gräddan av Europas monarker och adel som beställare.

Men redan ca hundra år tidigare målade Vermeer t ex den här bilden av sig själv och en modell i sin ateljé. Nu är jag lite orättvis för Vermeer målade genremålningar, som de ju heter. Bilder av anonyma människor i vardagen. Den traditionen kom aldrig att utvecklas särskilt starkt i Sverige så vitt jag förstått, men det är i den traditionen de danska målarna i det tidiga 1800-talet delvis kommer att verka.
Ett nordeuropeiskt måleri som aldrig når upp till stormaktstidens Sverige.
Det tycker jag är spännande.

1800-talsmåleri jag har någon sorts förhållande till

Vilhelm Hammershøi, Amalienborg Square, 1896.
Nu har jag börjat läsa min bok om danskt 1800-talsmåleri (Patricia G. Berman, In another light). Författaren väljer den här bilden av Hammershøi som utgångspunkt för att kortfattat beskriva den historia som föreligger bilden. Danmark råkar illa ut i Napoleonkrigen, hälften av ytan försvinner (Norge till Sverige, andra bitar till Tyskland) och blir utfattigt. Tidigare har Danmark varit en liten stornation mellan Nordsjön och Östersjön. Man hade kolonier och blev rik. Nu pajar alltsammans och ett nytt samhälle byggs typ i askan av det gamla. Ett mer demokratiskt sådant, den absoluta monarkin avskaffas - och den växande borgerligheten tar plats i styret av landet.
Bilden föreställer alltså ett torg i centrala Köpenhamn, ett torg vid vilket ett palats bebott av den tidigare monarken, ligger.
Här finns, säger Berson, ett koncentrat av dansk historia.
Den växande stadens tinnar och torn ser man däremot inte till. Man hör liksom inte slamret av den heller. Platsen är stilla och ryttarstatyn ser ut att stå på sniskan framför den helt frontalt avbildade klassiska fasaden (1700-tal).

Hammershøi är alla svenska arkitekters älsklingsmålare. Gör en bildgoogling så ser ni varför! Rummen (för det är oftast rum) är stilla och ljuset grått och ändå ljust. Gestalterna är ofta vända från betraktaren och arkitekturdetaljerna i form av ljust listverk och monokroma golv är minutiöst avbildade - med en viss förenkling. Vackra mässingshandtag glöder stilla i gråskalan.

Jag frågar mig varför just Hammershøi fått den plats han har i den svenska arkitektkåren. Och kommer fram till att hans bilder fungerar ihop med svensk och om man så vill skandinavisk samtida "design". Han är "elitens" svar på Carl Larsson. Sträng och samtidigt harmonisk, men ändå med en sorts skruvning som gör att bilderna har laddning. Som ryttarstatyns position på den här bilden.

Höckerts Slottsbranden 1862-1866 skulle kunna vara en svensk motsvarighet till Hammershøis bild, både i tid och i innehåll. Slottsbranden 1697 då Vasaborgen Tre Kronor brann upp är startskottet för planerandet och byggandet av Stockholms slott, den byggnad som sent omsider manifesterar den svenska stormaktstiden, även om dess kulmen rent geografiskt, redan är över.

Och mig veterligt finns det ingen som refererar till den här bilden. Den är "1800-tal", hopplös, förlegad och mörk och dyster.
I mitten ser vi Karl XII, mannen som personifierar den svenska stormakten, trots att det är väl är han som sumpar den och bredvid honom riksvapnet - det gäller att inte vara otydlig! Bakom honom och hans närmaste, rök, eld och kaos.
Den stora skillnaden mellan de två bilderna är ändå ljuset. Höckert målar i en akademisk tradition, ljuset gör han till något som passar honom och den dramatik han vill ge uttryck för. Han verkar (faktiskt) i de gamla mästarnas anda, då han låter ett dramatiskt ljus vara en del av händelsen.
Men detta måleri är alltså mycket snart hopplöst förlegat. Storvulenheten och gesterna, vinden i gestalterna och mörkret gör att tiden springer ifrån Höckert med stormsteg.
Dock inte Hammersøi, som snarare ligger på rätt sida om tiden med sitt klara dagsljus. Och med sina understatements.


Georg von Rosens Erik XIV (1871).

Det här blir en något bakvänd bloggpost, för min första tanke var att visa några bilder jag sett genom livet då jag gått på Nationalmuseum, och som jag av någon anledning ändå gillar och kommer ihåg. Som jag har ett förhållande till. Erik XIV och Karin Månsdotter hör dit. Kung Erik leker på luta! hade jag en pojkvän som reciterade för mig. Liten Karin ingick nämligen där, liksom ett silverstickat knä, om jag minns rätt.
När jag var ung, riktigt ung, gick jag alltså på Nationalmuseum med boyfriend.
Uppdatering: Här är hela dikten, Snoilskys Kung Erik. Faktum är att jag tycker att den är jättefin!

Då såg vi även bilder av Marcus Larsson, som Vattenfall i Småland, målad i Paris på 1850-talet. Läs gärna texten på Nationalmuseums hemsida om bilden. Har sällan läst något så infantilt förut.
Efter lite mer klickande: Tydligen är det någon som skriver ihop med SVT - "Evas superkoll". Herregud.

Gustaf Cederström Karl XIIs likfärd. Som man möter till höger då man knogat uppför den långa trappan i museet.

Tre svenska 1800-talsmålningar som alla talar historiens språk. De har säkert annat att berätta också.
Under 1800-talet blev det tydligen viktigt att få kläm påå den egna historien, de egna rötterna, eller kanske att tolka dem på nytt, i det nya snabbt förändrade samhällets ljus.
Svenskt och danskt skiljer sig mycket åt under den här tiden, trots att det är delvis samma konflikter och problem samhället står inför.

Jag skulle nästan påstå att det finns en sorts parallell här idag. Det svenska mångkulturella samhället verkar ju också stå inför något av en identitetskris. Liksom det danska.
Och även idag förefaller svaren på frågorna vara rätt olika i respektive land.
Dock får man väl säga att konsten i de här frågorna i högre utsträckning lämnat oss i sticket.
Fast kanske inte helt?

Mer måleri

När jag för rätt länge sen läste konsthistoria minns jag att jag fäste mig vid det som kallades "dansk guldålder", ett intimt måleri från första halvan av 1800-talet där interiörer, porträtt och det nya samhället på olika sätt avbildades. Här ett exempel på en interiör av Wilhelm Bendz från 1826. För mig liknar det här låga rummet med de två männen, dagsljuset och de för tiden moderna möblerna mest de målningar jag sett av mamsell Josabeth, med den skillnaden att Bendz var utbildad - proffs. Ändå: Rummets proportioner är dem man ser hos Josabeth så ofta.

Jag kom att tänka på detta måleri både då jag skrev om den holländska skridskomålningen (som visserligen var från 1600-talet) och även då jag såg utställningen med figurativt måleri i Göteborg för en tid sen. Det är den framväxande borgerligheten som skildras och det i ett samhälle säkert statt i förvandling.

CW Eckersbergs målning från 1847 är lika typisk, den. En kvarhängande klassisism i posen och tygets drapering och samtidigt en intim bild, inte någon gudinnestudie.

Nu har jag alltså en bok om danskt 1800-talsmåleri, In another light, danish painting in the nineteenth century, och den är full av underbara målningar och dessutom intressanta om detta danska och helt egna måleri som växte fram i det tidiga 1800-talet.

Jag har inte läst den än, men av bilderna att döma är jag liksom hemma där, liksom jag på något sätt är i mamsellens kala rum på Söder i Stockholm.

När jag kommit så långt, att jag tittat på bilderna och googlat lite började jag fråga mig vad man samtidigt egentligen målade i Sverige. Det hade jag glömt. Kollade i Svensk Konsthistoria och har där läst ett långt kapitel om hur konstakademin reformerades 1810 men dessvärre inte undervisningen. Sen kom en rejäl beskrivning av varför det svenska måleriet inte var bra under den här perioden. Man målade akademiskt. Man målade historiskt. Man målade förstås också porträtt av den framväxande borgerligheten men framför allt målade man bilder i stil med den här, Winges Tors kamp med jättarna (1872):

Det finns ingenting som liknar den framväxande danska eller för den delen flamländska genremåleriet som ju funnits i ett par hundra år redan.
Hela texten var en sorts ursäkt och även mycket kritisk till det som faktiskt åstadkoms. Några bilder tyckte jag klarade sig rätt bra, som von Rosens Erik XIV även om den är lite senare, men inget fann egentligen konsthistorikerns nåd.
Och när man kollar på det och jämför med det danska - så ser man tydligt att det finns väldigt lite i det som en människa av idag kan referera till. Vi känner helt enkelt inte igen oss i det.
(Det svenska 1700-talet däremot fick godkänt, rokokon helt okej och den gustavianska eran banbrytande.)

Allt detta står i svart på vitt i varenda konsthistoria man kan få tag i. Det är vår historieskrivning på konstens område. Mot slutet av århundradet händer dock något. Konstnärer bryter sig ur konstakademin, flyttar till Paris och en ny tid börjar.
Det har vi också lärt oss. Föregångare för den nya tiden som framhålls i min konsthistoria är CF Hill, både som ung och framför allt som äldre och psykiskt sjuk. Då blev han före sin tid, står det också.

Detta är vad den som sätter igång att måla figurativt idag har att ta med i räkningen, tänker jag då. Det finns ingen tradition av intimt genremåleri parallell med historiemåleriet. Det finns i stort sett bara akademismen och den offentliga konsten, beställd av kungen och en del av adeln.

Jag tror inte att tiden är mogen för en omvärdering av 1800-talets svenska måleri, i alla fall inte nu. Själv är jag alltför präglad av den här synen jag fått mig itutad som jag nu redogjort för. Och inte heller jag känner igen mig i Tors kamp.
Men måste man då ständigt känna igen sig i konst?
Kanske inte.
Man kan också säga så här: Den svenska konsten har egentligen aldrig i någon högre utsträckning vänt sig till "verklighetens folk". Det gör den ju inte idag heller, den vänder sig till en internationell konstscen och har behov av statliga och internationella samlares pengar.

Det måste finnas förklaringar i respektive samhälle till att det ser så olika ut under den här perioden i måleriet.
Ser man på stadsplaneringen så ser man ju klart och tydligt att en framväxande borgerlighet sätter sin prägel även på Sveriges städer.
Men med bildkonsten är det annorlunda.

Nu ska jag läsa min tjocka bok så kanske jag får bättre koll på det här sen.

Hej.

Figurativt måleri

Den här bilden är inte en figurativ målning, utan ett foto som låg på baksidan av Figaro et vous idag. De kallar bilden för Sömmerskan och förklarar sen hon som syr med vaxad linnetråd. Det handlar om reklam för Louis Vuittons väskor - nu i julklappstider.

Och trots att bildkvaliteten är usel ser väl alla vad jag ser? En klassisk bild på en tidlös skönhet, bakgrunden försvinner i bruna toner - vi står alltså inför en bild inspirerad av t ex Leonardo och in i en akademitradition. Men också eviga kvinnoporträtt av sömmerskor, stickerskor och läserskor.

Om inte det figurativa måleriet ligger rätt i tiden så gör inte Louis Vuittons väskor heller det. Blir slutsatsen.


Och utan alla jämförelser i övrigt, här är ett självporträtt (tror jag) av Jan Ove Tuv, en av de norska konstnärer vars verk just nu hänger på Vasa Konsthall i Göteborg.

Det jag tycker allra bäst om, tror jag, i båda bilderna är de osminkade ansiktena, kläderna utan uppenbar tidskoppling och håren, som ju också de förefaller helt naturliga.

Jag har stor förståelse för Andreas Biraths (lätta) irritation över att det inte skrivs om det här måleriet som just måleri. Just därför tänker jag göra det, och för att jag gillar en hel del av det. Vet inte om någon minns ett gammalt projekt som jag kallade Chardin-projeketet?
Well, det här är tänkt att bli något i samma anda.

Hörs,

En skön själs bekännelse

Andreas Birath bloggar. Här gör han en sammanfattning som snarare blir ett antal frågor, efter dels den utställning av föreställande måleri (som för övrigt fortfarande håller på till slutet av januari) på Vasa Konsthall i Göteborg och dels sommarens utställning av föreställande måleri i somras på Edsvikens konsthall som resulterade i den s k "Figurationsdebatten".

Svaret på de frågor Andreas ställer är säkert komplext. Jag kan se flera och det finns säkert ännu fler. Det första är att den här sortens måleri är nytt (nytt efter modernismens och postmodernismens avbrott) i Sverige. Skolan däremot är helt ny och fortfarande okänd, Odd Nerdrum är förmodligen mer känd i ett svenskt sammanhang, men han är ju norsk. Det figurativa traditionsbundna måleriet, har för de flesta utomstående inget självklart fäste än i Sverige.
Man vet helt enkelt inte att det existerar.

Och så har vi då, förstås, det motstånd mot saken som vi sett exempel på i pressen. Hur utbrett det här motståndet är vet jag inte riktigt. Att några få skribenter med tillgång till stora tidningar är väldigt emot betyder ju inte självklart att folk i gemen är det. Samtidigt misstänker jag att många känner ungefär som jag själv gör:
Det är svårt att förhålla sig till detta. Svårt därför att åtminstone jag själv i hela mitt liv som arkitekt och som på ett amatörmässigt plan intresserad av konst fått höra att så här gör man inte. Ett helt livs indoktrinering är svår att sudda ut.
När Jan Ove Tuv på seminariet jag deltog i gick igenom vad som kännetecknar dagens måleri (utan anspråk på traditionsbundet, snarare med anspråk på modernitet, trots allt) kände jag igen så gott som allt.
Framför allt ska det ska synas i ett verk när det är gjort. Det är väl den läxa jag tagit med mig. Man kan möjligen få använda sig av gamla element, man kan få leka med det gamla, men i slutändan ska det ändå finnas en tydlig årstämpel på det man åstadkommit.
Och då tänker jag främst på arkitektur, men jag antar att samtidskonsten lever med samma regel där.

Men om man nu försöker tänka bort den regeln? Ja, då återstår den situation som borde vara. Jag står framför en målning. Gillar jag den eller inte?
Och i såna fall varför?
Det kräver ett noggrant studium dels av verket och dels inåt i de egna idéerna. Det handlar förmodligen också här om igenkännandets glädje. Något att haka fast vid som knyter an till något man redan sett, känt, gillat.
Eller att man bara tycker att någon av målningarna är jäkligt snygg.

Anna Brodow har sett målningar av en annan figurativ målare, Johan Patricny, som ställs ut i Stockholm just nu och skriver om dem på det sätt Birath frågar efter. Hon tittar, känner efter och redovisar, kommer fram till att resultatet är lite för sockersött.
Men den här sortens recensioner är alltså ovanliga. Istället har debatten handlat om något annat, att vara eller att inte vara, ungefär.

Det är lätt att principiellt ta ställning för att dessa målare ska få måla som de vill. Och att de borde få ett seriöst bemötande.
Men det är svårare att ge detta bemötande. Det kräver i någon mån att man sätter sig in i deras tradition, att man vet vilka de är, att man hänger med i utställningar och vad de gör. Och att man åtminstone gillar nånting, uppriktigt.
Det kräver också ett förhållande till resten av samtidskonsten, enklast vore att helt ta avstånd från den och liksom gå in i en värld av tidlösa porträtt, riddarromantik och änglar, men det går ju inte heller?
Den är ju också en del av det arv vi har att förhålla oss till idag.

Själv har jag alltid gillat de religiösa bilderna, särskilt de kristna, detta också innan jag själv blev aktivt kristen. Jag har tyckt om de valhänta kurbitsmålarnas tolkningar av Jesu liv lika mycket som de klassiska mästarnas. Jag tycker fortfarande om när myten lever, när den tolkas in i vår tid, när unga människor gör mysteriet till sitt - genom att spela upp det, måla det, sjunga det what ever.
Jag tycker att man får rappa bebådelsen - om man gör det på allvar.

Och jag tror, kanske, att en del av problematiken för detta måleri ligger här, särskilt i supermoderna Sverige - det är främmande, det knyter inte an till det vi har sett förut och känner igen. Det har, på ett sätt, inget folkligt i sig. (Säg gärna emot, för jag är inte alls säker.) Fast nu kommer jag själv omedelbart på invändningar, jo, det är klart att detta måleri kan knyta an till det folk läser om och drömmer om - också idag. Sagor och myter lever i allra högsta grad i populärkulturen, så jag har kanske fel.

Men jag tycker naturligtvis också att man får måla bebådelsen igen och igen, och det även på ett klassiskt vis.
Problemet är kanske att det är få bebådelser och många riddare?
För mig då.

Men. Ingenting säger att detta måleri inte kommer att utvecklas. De som nu lär sig har det mesta av sina aktiva liv framför sig. De kommer förändras.
Och det tänker jag i alla fall försöka göra - följa dem på lite avstånd och se vad det blir.
För en sak är ändå säker, detta är något av det mest spännande som händer på konstscenen idag, både i sig självt, och i och med de reaktioner det väcker.

Odödliga verk, Vasa konsthall, Göteborg

Okej, seriöst nu.
Det var alltså en fin dag med seminarium i lokaler tillhörande Chalmers, fattade jag så småningom. Arrangör var konstskolan Florence Academy of Art, som jag även fick veta lite mer om.
Skolan startades (om jag fattat det här rätt nu) i Florens av en amerikansk konstnär vid namn Daniel Graves i början av 90-talet. Eftersom det så småningom visade sig att efterfrågan på platserna var stor och eftersom många av eleverna var amerikaner och nordeuropéer öppnade man för några år sen en filial i Mölndal utanför Göteborg.

Den utställning som var utgångspunkten för det seminarium jag deltog i är alltså en utställning med figurativ konst, måleri och skulptur, utförd på traditionellt vis av svenska och norska konstnärer.
Resultatet var fint.
Motiven klassiska, mest porträtt och modellstudier, men också landskap och och mer fantasifulla motiv som störtade änglar och medeltidssnubbar (ett självporträtt med narrmössa av skolans rektor/lärare, Joakim Ericsson, och en man med en rejäl hjälm). Mitt i alltsammans hängde ett blekt porträtt föreställande någon jag glömt namnet på, som kändes lite... mindre välgjort än många andra målningar, det visade sig vara en Zorn, som även den var till salu.
Just den grejen tyckte jag om, lekfullheten i alltsammans. Och det gäckande i det. Som om man ville mota mina (besökarens) fördomar i grind.

Annars var det lika svårt som på utställningen i Edsvik i somras att komma ihåg att dessa målningar var nygjorda. Några blänkte väl misstänkt nytt, någon målning luktade nytt, man kände oljedoften, ändå blir det en lite lattjo känsla. Man tror sig då och då på en visning på något auktionshus. Men ramarna är utan skavanker (och ofta jättesnygga) och själva målningarnas yta saknar helt sprickor och tecken på tidens tand.
Ändå var alltsammans bra. Det var inte en elevutställning, det var på riktigt.

Tillbaka till seminariet. Man kan fortfarande se det på samma gamla länk.
Själv hade jag stort utbyte av norske Jan-Ove Tuvs föredrag med bildvisning som jag lärde mig mycket av. Han kallar sin konst kitsch. Jag har lite svårt att hänga med där, men som jag fattar det så är kitschen för honom helt enkelt att idag försöka sig på samma uttryck, kompositoner och teknik som de gamla mästarnas. Utan ironi, känslosamt och välgjort.
Jag fattar egentligen inte varför detta ska rubriceras kitsch, för mig är kitschen plastmadonnan med Jesusbarnet i armarna som funkar som ficklampa med sin batteridrivna gloria.
Eller de gråtande barnen och fiskaren med sin snugga och sydväst, Hötorgskonsten.
Kitschen, detta ibland svårfångade begrepp, är när det inte är bra längre. (Även om man kan gilla somligt av det i alla fall.)
För mig alltså.
Men där höll inte Tuv med..

Sen höll Per Bauhn ett jätteintressant föredrag som ni måste kolla på.
Och sen var det alltså panelen.

Men, och det var också kul, utöver att jag träffade några som jag kände lite och några som jag aldrig hade träffat förut, så dök två bloggläsare upp, Jacob och Laura.
Och så pratade jag en lång stund med en arkitekt verksam i Bohuslän som ritar föreställande hus, nej, jag skojade, han ritar helt enkelt traditionella hus.
Han gav mig adressen till sin hemsida, och kolla på den, för de är verkligen jättefina, hans träkåkar!
Även Albert, som han heter, bekräftade den svårighet alla som jobbar med traditionellt hantverk och uttryck har.
Ändå misstänker jag att det är lite enklare för en arkitekt. Snygg spröjs är fortfarande snygg spröjs. Misslyckad spröjs däremot är en styggelse. Men det är det inte frågan om.

Och det är väl egentligen frågan som kvarstår och som på sätt och vis förblir obesvarad: vilken framtid har detta måleri?
Själv tror jag förstås att det har en framtid. Det här är en rörelse som fortfarande är i sin linda, efter det avbrott efterkrigstidens konstundervisning och arkitekturdito lidit av då modernismen gjorde allt annat än just modernismen omöjligt (vilken konstig mening), så anar jag ett behov av något annat.
Att läka såret, att man tar upp den tappade tråden och att man låter den löpa parallellt med den moderna... eh, tråden.
Låter väl inte helt orimligt.