Farmor och Vår Herre

Farmor i den svenska litteraturen är tydligen en krutgumma, vad än Mazzarella säger, eller för resten, hon stirrar sig blind på farmor i samtiden.
Farmor har inte i samtiden att göra!
Farmor befinner sig i historien, i slutna minnesrum och i bortrivna småstäder. Där rucklen står kvar i centrum istället för det på sjuttiotalet nybyggda Domus. Jag tror man slet själen ur den svenska romanen då man bombade de svenska småstädernas centrum. Jag menar allvar!
Vem kan skriva en mustig roman om ett Domusvaruhus på sjuttiotalet?
Det är fömodligen ingen slump att ingen har försökt. Om man säger så.
Fast några romaner skrevs också efter det svenska Hiroshima i stadsmiljö. Författarna letade upp kvarter som Ekmans ”Pukehornet” och Östergrens Hornsgatan med omnejd.
Det måste finnas ett myller i en roman, ett myller som bara en ickesegregerad stad kan tillhandahålla.
Så inte ens Stockholm förslår längre.
OMG dessa förbannade getton av barnvagnskörare. Var finns originalen, pilsnergubbarna eller om man så vill kvartersblatten? Baronessan på dekis?
Människorna med sin historia i legering med själva stadens?
Inte i Hammarbysjöstad i alla fall. Och inte på Söder och inte på Kungsholmen.
Fast kanske att det fortfarande går, om man letar och lever i staden, i Stockholm.
Men jag kan det inte.
Jag ser bara massorna som rör sig blint i köpgalleriorna. De är fullkomligt anonyma och likadana allihop.

Men just därför borde jag inte klaga, jag bor i en riktig stad, en stad som fortfarande kan tillhandahålla romaner. Men än är jag inte där, i denna stads romanhjärta. Kanske kommer det en dag, jag hoppas det. Jag önskar det verkligen, för ingenting är så roligt som att skriva romaner.

Projekt Farmor

är startat, jag läser om de böcker jag har där farmor står i centrum för berättelsen och har just avslutat Sven Delblancs Kära Farmor (Bonniers 1979).
Jag läste boken som nittonåring och hade vaga minnen av den, alltför vaga, nu kände jag inte igen den alls. I mitt minne fanns en liten övergödd pojke som stoppades full med gås och fet sås av sin i grund och botten förskräckliga farmor. Resten hade jag glömt.
Och det jag mindes stämmer visserligen, men boken innehåller så mycket mer.
Delblanc var en av mina favoriter i andra halvan av tonåren, jag tror att jag läste det mesta i eftersvallet av succéen med Hedebysviten som filmatiserades för teve.
Och i den var Delblanc en tämligen glad och folklig prick, visserligen gravt bildad, men ändå levnadsglad och mycket träffande i sin samhällsskildring.
På kornet i sin samhällsskildring är han för resten alltid, men i många av böckerna är svärtan och nihilismen mycket mer närvarande.

I Kära Farmor är berättaren en ung man som blivit halvgammal och han berättar om sitt liv och sin farmor som han i bokens inledning alldeles nyss begravt. Hans liv är i stort sett präglat av fattigdom och död - hans föräldrar och morbror dör. Den enda som överlever en stund till är hans oförskämt vitala och levnadsglada danska farmor.
Hon är ett stycke natur, förklätt till gumma i en förfallande villa i Enskede. Hon lever och hatar och älskar som en "masugn". Och alla i hennes omgivning förbränns och dör, först den äkta mannen, sen berättarens pappa som redan har sjukdomen i sig som barn, och så även dennes bror.

Berättaren själv är något så hopplöst som en konservativ ung man 1968. Han förälskar sig i en adlig flicka, Cecilia von Fogelhufwud, avlägset släkt med Kyhles på Valla. Och, kanske, lika steril.
För så ser ofta adeln ut hos Delblanc, den bär kulturen och är utdöd på svärdssidan. Den är förstenad och from, bär minnen och historia.
Central i den här berättelsen, trots att han är en bifigur, är Lorentz von Fogelhufwud, en from man som slutar sina dagar på ett litet förlag som ger ut religiös litteratur. Allt medan porrkungen Bille-Sørensen lever och frodas och slutligen får någon orden för att ha bidragit till att frigöra sexualiteten.
På Fogelhufwuds vapensköld finns en figur föreställande en munk men med just fågelhuvud. Denna bild blir central för berättaren själv och hans dilemma. Inte hemma i den ångande studentrevolten. För sjuk för att bli officer, får frisedel för att han är för patriotisk (vill tjäna sitt fosterland, säger han till regementsläkaren som bara stirrar på honom och ger honom frisedel).
En konservativ nittoåring 1968. Med fågelhuvud.
Ja, ungefär så.
Kanske som bildningsgiganten Delblanc själv kan ha känt sig.
För så är det att läsa Delblanc, man går in i en förtätad massa. Lorentz, för att ta honom som exempel igen, liknas vid ett av El Grecos senare porträtt. Det säger ju ganska mycket mer än att bara tala om att han är lång och mager? Det talar om pietet, om fromhet och gamla dygder som plikt och ära.
Sånt som berättaren f ö drömmer om, men som det inte blir så mycket av.
Att förlora med värdighet.
Bilderna och citaten är många många, leder ut i konst, filosofi, kultur och religion.
Samhällsskikten alla representerade.
Ja, det är en riktig roman, helt enkelt, med vad man kan begära av en sådan. En sån roman som inte skrivs längre.
Det kan göra mig lite sorgsen när jag läser. Så här kan ingen skriva längre. Eller kan någon?

Nu ska jag läsa Bergmans Farmor och Vår Herre.
Tips på farmorsböcker tas tacksamt emot,

Hej,

Den förvunna diamanten

Så har jag återigen läst vad som finns på biblioteket, den här gången När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella. En bok om barnbarn, är undertiteln.
Och om man ska försöka sammanfatta så är det mest en bok om Mazzarellas egna barnbarn -
Nej, fel. Det är mest en bok om Mazzarella själv, i rollen som farmor.
Mazzarella är en av mina favoritskribenter, det var genom att läsa en text hon hade skrivit som jag höll med om allt i som jag kom fram till att jag var social- och värdekonservativ. Eller nåt i den stilen i alla fall. Vill inte säga att det kom som en chock för mig, men jag blev ändå rätt paff.

Och den här boken läser jag också med en tänkt penna i handen (jag kan inte anteckna, den är ju bibliotekets). Jag har både invändingningar och håller helhjärtat med.
Först ett stycke ur början av boken som jag gillar:

Min bok är ingen hyllning till familjen. Det finns alldeles tillräckligt många
hyllningar till familjen. Det var nyliberalismens drottning Margaret Thatcher
som redan en gång på 1980-talet sa: "Det finns inte längre något samhälle. Det
finns bara individer och familjer." För egen del vill jag innerligt hoppas att
också andra förpliktande relationer fortfarande skulle vara möjliga, ja, att vi
fortfarande också ska kunna vara medborgare. Det är gott och väl att
föräldrarollen, inte minst papparollen, har blivit mer förpliktande. Men det är
problematiskt att den till den grad har märkvärdiggjorts. Den har blivit en del
av upplevelseindustrin: blivande mammor diskuterar ingående sina graviditeter
med varandra på nätet, för förlossningen gör de upp listor med detaljerade
önskemål, inklusive vilken musik de tänkt sig att lyssna till. Den har blivit
ett konsumtionsprojekt: det är dyrt att ha barn.

Allt det här kan man ju hålla med om, liksom att det förmodligen är högst osunt och framför allt rubbat. Mycket blir ju inte som man har tänkt sig, vare sig med graviditeter eller barn eller själva föräldraskapet för den delen.
Risken är då sannolikt att man blir kränkt.

Sen läser Mazzarella in sig på väldigt konstig litteratur, men det tycks verkligen finnas, i ämnet att bli farmor eller mormor. Människor som konsumerar barnbarn som (livets) efterrätt. Och som har dem som accessoirer och som liksom bortser från att det även finns föräldrar där nånstans. I bakgrunden.
Den här litteraturen tycker jag att Mazzarella tar på allför stort allvar, jag vet inte om man borde förbigå den med tystnad, men man kunde defintivt vara mer explicit i sin kritik. Om man nu tar upp den.
Referens är också chicklitt, och det är klart, söker man svar i förenklade framställningar så finner man stereotyper.

Nästa grej är att Mazzarella menar att mormor alltid framställs som rund och snäll, medan farmor är mager och sträng, när hon inte är elak. Det här vill inte Mazzarella vara med om, eller skriva under på (att det skulle vara så i verkligheten), men hon leder det rätt bra i bevis.
Själv hade jag inte tänkt på saken, och jag kommer att tänka på en säkert amerikansk undersökning jag läste om där det framgick att farföräldrar spenderade typ en tredjedel så mycket pengar på julklappar som morföräldrar - till barnbarnen.
Det hela förklarades med att vi, trots allt, aldrig vet om barn till våra söner verkligen är barn till våra söner. Med döttrar är den saken däremot uppenbar.
Just det här sambandet funderar inte Mazzarella över, men det gör jag. Om det nu är så, klart att farmor framställs som en snåljåp?
Jag tycker att det är en rätt intressant bild av människan, något som trots konsumtionsprojektet barn lever kvar i bakhuvudet på oss.

Men sen handlar boken också mycket om Mazzarellas egna barnbarn som är amerikanska och som hon träffar några veckor om sommaren i Finland varje år, och som hon då talar engelska med.
Och som hon har ett förhållande till som nästan kan beskrivas som olycklig kärlek. Det är en sorglig bok om stora avstånd, inte bara i rummet men också i kultur.
En del av det författaren möjligen tror att ungarna ägnar sig åt för att de är amerikaner kan jag bara säga att det gör europeiska barn också. De spelar underliga spel, ser saker på teve som man undrar om de borde se, och de är även rätt snart prylfixerade, något Mazzarella inte klagar på. Men det kanske kommer.
Jag kan tänka mig att det största avståndet ligger där, i tiden.

Fast sen tycker hon att de är ouppfostrade, och det verkar de ju vara på sätt och vis, och så funderar hon på skillnader mellan nu och då, i uppfostran.
Själv är jag då ingift i en sån här konservativ familj där det som de flesta nu övergivit fortfarande tillämpas, och jag kan ju då och då se varför man övergav det. Tvång fungerar illa på dagens barn, ingen (svensk) förälder skulle väl tinga sina barn att äta upp vidbränd mat hos farmor?
Och ingen skandinavisk farmor skulle våga bjuda på förkolnad gryta heller.
Det tycker jag är bra.

Mazzarellas big problem och det som även diskuterats då boken kom ut i Sverige verkar vara att hon inte gillar sin sonhustru. Nu är hon i den delen av berättelsen mycket uppriktig och lämnar i första hand ut sig själv, inte sonhustru eller barnbarn, så där undrar jag om debatten här inte blivit missvisande - för själva boken, alltså.
Dessutom, i mina ögon framstår det som ganska uppenbart att ogillandet är ömsesidigt, och som det hela framställs så är det inte konstigt heller.
Sonhustru och son kommer till Helsningfors med nästan nyfödd baby och stannar några månader, för att farmor ska få se babyn. Under tiden jobbar de amerikanska föräldrarna och farmor får ägna sig så mycket hon vill åt barnet.
Men sonhustrun trivs inte.
Inte är väl det särskilt underligt? Komma till en vilt främmande plats och ha massor att göra och dessutom ett spädbarn. Då vill man ju vara hemma och få hjälp på sina egna villkor. Man vill dessutom att de som dyker upp bryr sig om en själv - också. Inte bara babyn, något de inte alla gånger gör.
Och i den här situationen verkar faktiskt Mazzarella klanta sig och mest spegla sig i den nya "rollen". Hon är helt förtrollad av tösen och verkar inte gilla mamman. Hon är dessutom förtörnad för att mamman inte verkar gilla henne, och behandlar henne som en möbel.
Dessutom håller hon och sonen/pappan på och "ordlöst känner av varandra".
Kan svåreligen tänka mig något värre som ung mor.
En äkta man/far till mitt barn som är hemma hos mamma och - tja, är hemma hos mamma.
Klart att det går åt helvete.
Och det gjorde det nog också.

Sonhustrun verkar ju inte heller vara någon psykologisk finlirare och anklagar Mazzarella för att ha låtit sonen växa upp i en trasig familj. Han är alltså skilsmässobarn och det gillar inte sonhustrun. Samtidigt medger Mazzarella att hon då han var barn inte funderade så mycket på honom alla gånger, hon skilde sig och träffade nya, vad han gjorde var i vissa sammanhang oklart. Men olycklig verkar han inte ha blivit, och deras förhållande verkar ju gott.
Men om man nu vill, som Mazzarella verkar vilja, vara någon som vill förmedla traditioner och länkar bakåt till sina barnbarn (och det är ju helt legitimt och antagligen jättebra) så får man väl stå för att även det levnadssättet, det vill säga att man gjorde upp med kärnfamiljen som ideal och praktik, och stå för att skilsmässor och nya partners blir en del av livet.
Då kan man inte, menar jag, tycka att det blir för många vuxna kring barnen sen.
Också att bryta upp och gå vidare är ju ett sätt att leva och ett sätt att skapa en "tradition". Åsa Linderbok skriver ju i sin bok hur hon gjorde likadant som sin mamma och sin mormor, hon drog. Hon ser det som endast positivt, kallar dessa kvinnor "starka".
Mazzarella är mer kluven.
Hon skulle vilja att allt vore annorlunda än det är ibland, och hon verkar inte vilja se att hon också, med största sannolikhet, har en del i det.

Ska jag säga. Det vet jag ju inte.
Men det var faktiskt något hjälplöst med den här boken som både var rörande och lätt irriterande. Assume! vill jag ropa. Stå för den du är! För ditt liv och dina värderingar så ska du se att det går bättre!
Men så fanns det annat som var så fint, jag slutar med ett annat favoritcitat:

Att berätta, att skriva - framför allt att skriva självbiografisk - är
skapande sorg. Det är att försöka fasthålla värmen, att gripa efter något som
inte längre finns.