söndag 13 juli 2008
svenska semesterparadis har
Nu åker jag till landet med krusbären. Det blir nog lite tunt med bloggning därifrån, om jag inte hittar jätteknäppa grejer förstås!
fredag 11 juli 2008
Gissa tornet
Det är blått nu, i alla fall om natten, och vid varje hel timme så gnistrar det epileptiskt, men som sagt nu lyser det djupt blått och de europeiska stjärnorna sitter mitt på i cirkel.
Och så finns själva fyrljuset i toppen kvar förstås.
Det är världens flottaste torn.
Och så finns själva fyrljuset i toppen kvar förstås.
Det är världens flottaste torn.
torsdag 10 juli 2008
Rule Britannia?
Thomas skriver också om England, fast inte på det här slentrianmässiga sättet som jag är ute efter i min nya kategori (det är trevligare på bussarna i England, typ), utan en djuplodande text om segregeringen i de före detta gruvarbetarstäderna i West Midlands.
Thomas säger olycksbådande att detta är vad som väntar oss. Och ja, det kan nog hända. Läs t ex det inlägg jag länkar till hos Merit Wager idag. Det talar om samma sak, fast från ett annat håll.
Thomas säger olycksbådande att detta är vad som väntar oss. Och ja, det kan nog hända. Läs t ex det inlägg jag länkar till hos Merit Wager idag. Det talar om samma sak, fast från ett annat håll.
Rotlöshet
Apropå det jag i ett tidigare inlägg kallar "rotlöshet" något felaktigt, skriver Merit Wager det här. Det handlar förmodligen inte om rotlöshet, det handlar om att den svenska befolkningen inte delar sina erfarenheter med resten av Europas befolkningar. Eller för övrigt resten av världens.
För mig framstår det dock som en sorts rotlöshet, men aningslöshet kan man förstås också säga.
För rotlösheten kommer i aningslöshetens spår på något vis.
Kanske kan man kalla denna grundläggande brist - på empati, på medkänsla, på inlevelseförmåga - för Folkhemmet.
Men den generation som skapade Folkhemmet, den generation som födde omkring det förra sekelskiftet, hade inte denna aningslöshet med sig in i framtiden.
Den har kommit senare.
Fråga mig inte hur. Fråga hellre PM Nilsson och Maria Sveland.
För mig framstår det dock som en sorts rotlöshet, men aningslöshet kan man förstås också säga.
För rotlösheten kommer i aningslöshetens spår på något vis.
Kanske kan man kalla denna grundläggande brist - på empati, på medkänsla, på inlevelseförmåga - för Folkhemmet.
Men den generation som skapade Folkhemmet, den generation som födde omkring det förra sekelskiftet, hade inte denna aningslöshet med sig in i framtiden.
Den har kommit senare.
Fråga mig inte hur. Fråga hellre PM Nilsson och Maria Sveland.
Det är bättre i England
Okej, nu ska jag börja på en ny kategori här, tänkte jag. Jag har haft den i bakhuvudet länge, och som så ofta så vet man inte om det verkligen blir något sen.
Så här: Jag läser en hel del svenska tidningar på nätet och en hel del bloggar, man kan väl säga att jag främst intresserar mig för kultur- och samhällsfrågor, även om jag aldrig orkar läsa och ännu mindre kommentera allt. Vem orkar det för resten? Dumt tänkt.
Hur som helst, jag har lagt märke till att den ständiga referensen i dessa sammanhang är England. Litterära bloggare refererar gärna till The Guardian. Inget ont i det.
I de mest skilda sammanhang anknyter man till England. Susanne Osten tyckte (finns ingen länk) att det var mycket bättre i England för där kunde man hitta tjocka skådespelerskor och i Sverige var idealet för dylika anorektiskt.
Liksom det i Susanna Popovas bok om överklassen som jag läste till hälften, i varenda intervju refererades till den engelska överklassen. Den var förebild för varenda kotte i de där intervjuerna.
Med andra ord, England är referensen. (Här t ex säger Niklas Ekdal att det är mycket bättre på bussarna i England.)
Och bara för att bevisa att jag vet att det finns undantag så nämner jag dem jag kommer på, Bodil och Jelena på Salongen, Thomas som ofta refererar till Danmark, Bengt O som kan tyska och verkar strunta fullkomligt i England. (Länkar finns här bredvid.)
Till Frankrike referar ingen. Om nu inte Bodil Malmstens sporadiska kontakter med yttervärlden räknas.
Inte jag heller, det är inte det.
Men nu tänkte jag göra en djupdykning i mina egna historiska okunskaper och liksom översätta en fransk bokbloggares inlägg till för svenskar begripliga förhållanden. Ja?
Jag kommer alltså att försöka finna engelska och svenska motsvarigheter till det hela?
Det kommer bli helknäppt, men nu kör jag.
Bloggen heter La république des livres, och i just det här inlägget funderar författaren på general de Gaulles (och Malraux) förhållande till Tintin. Hela inlägget är vittert kåserande och handlar om ifall de Gaulle (eller möjligen Malraux) skulle ha sagt att den enda internationella konkurrenten han hade var just Tintin.
Ja, och?
Ja, hur ska man översätta detta till England?
de Gaulle är ungefär som Churchill, okej. Tintin är ungefär som... jag vet inte. Finns det någon engelsk motsvarighet till Tintin?
Och Malraux, slutligen är ungefär som.... eh, Lord Mountbatten?
Ni hör.
Nu testar vi på svenska.
General de Gaulle är ungefär som... Tage Erlander? Malraux som... Ernst Wigfors? och Tintin - det är lätt - som Pelle Svanslös!
Nu får läsekretsen gärna gå in och rätta mig här i de historiska labyrinterna som jag inte hittar i alls!
Och tanken är vidare att bygga upp en länksamling där just "Det är bättre i England" är själva stommen. Det kommer bli lätt.
Hej,
Uppdatering,
Jag ser att jag kunde gjort mig omaket att googla (wiki-a) på gubbarna först. Men det gjorde jag alltså inte.
Så här: Jag läser en hel del svenska tidningar på nätet och en hel del bloggar, man kan väl säga att jag främst intresserar mig för kultur- och samhällsfrågor, även om jag aldrig orkar läsa och ännu mindre kommentera allt. Vem orkar det för resten? Dumt tänkt.
Hur som helst, jag har lagt märke till att den ständiga referensen i dessa sammanhang är England. Litterära bloggare refererar gärna till The Guardian. Inget ont i det.
I de mest skilda sammanhang anknyter man till England. Susanne Osten tyckte (finns ingen länk) att det var mycket bättre i England för där kunde man hitta tjocka skådespelerskor och i Sverige var idealet för dylika anorektiskt.
Liksom det i Susanna Popovas bok om överklassen som jag läste till hälften, i varenda intervju refererades till den engelska överklassen. Den var förebild för varenda kotte i de där intervjuerna.
Med andra ord, England är referensen. (Här t ex säger Niklas Ekdal att det är mycket bättre på bussarna i England.)
Och bara för att bevisa att jag vet att det finns undantag så nämner jag dem jag kommer på, Bodil och Jelena på Salongen, Thomas som ofta refererar till Danmark, Bengt O som kan tyska och verkar strunta fullkomligt i England. (Länkar finns här bredvid.)
Till Frankrike referar ingen. Om nu inte Bodil Malmstens sporadiska kontakter med yttervärlden räknas.
Inte jag heller, det är inte det.
Men nu tänkte jag göra en djupdykning i mina egna historiska okunskaper och liksom översätta en fransk bokbloggares inlägg till för svenskar begripliga förhållanden. Ja?
Jag kommer alltså att försöka finna engelska och svenska motsvarigheter till det hela?
Det kommer bli helknäppt, men nu kör jag.
Bloggen heter La république des livres, och i just det här inlägget funderar författaren på general de Gaulles (och Malraux) förhållande till Tintin. Hela inlägget är vittert kåserande och handlar om ifall de Gaulle (eller möjligen Malraux) skulle ha sagt att den enda internationella konkurrenten han hade var just Tintin.
Ja, och?
Ja, hur ska man översätta detta till England?
de Gaulle är ungefär som Churchill, okej. Tintin är ungefär som... jag vet inte. Finns det någon engelsk motsvarighet till Tintin?
Och Malraux, slutligen är ungefär som.... eh, Lord Mountbatten?
Ni hör.
Nu testar vi på svenska.
General de Gaulle är ungefär som... Tage Erlander? Malraux som... Ernst Wigfors? och Tintin - det är lätt - som Pelle Svanslös!
Nu får läsekretsen gärna gå in och rätta mig här i de historiska labyrinterna som jag inte hittar i alls!
Och tanken är vidare att bygga upp en länksamling där just "Det är bättre i England" är själva stommen. Det kommer bli lätt.
Hej,
Uppdatering,
Jag ser att jag kunde gjort mig omaket att googla (wiki-a) på gubbarna först. Men det gjorde jag alltså inte.
tisdag 8 juli 2008
Bacen 200 år
Den franska bacen, studentexamen, fyller tvåhundra år i år, något som naturligtvis uppmärksammas i media.
man har kunnat läsa dess historia på rätt många ställen och diskussioner om dess relevans också, och om jag inte kommer ihåg fel så är historien i korthet att den instiftades som stenhårt sållningsverktyg av Napoleon. De första årskullarna hade inte ens hundra studenter.
Länge var också bacen något för eliternas elit. Fortfarande strax efter första världskrigets slut var det (om jag minns rätt) ca 3% av en årskull som tog denna examen. I början av åttiotalet var siffran runt 30% och idag är den ca 80%. Fortfarande av en årskull.
Att bacen devalverats innehållsmässigt och fullkomligt slagits ut som urvalskriterium verkar stå klart för de flesta idag.
Men med detta följer en sorts lurendrejeri, fortfarande tror många att just studentexamen är porten till högre studier. Samtidigt som många av dem som med nöd och näppe klarat sin bac inte klarar av universitetsstudier.
Och för att komma in på de utbildningar som leder till jobb krävs ett bra studentbetyg från ett bra gymnasium.
Sållningen sker på andra grunder med andra ord.
man har kunnat läsa dess historia på rätt många ställen och diskussioner om dess relevans också, och om jag inte kommer ihåg fel så är historien i korthet att den instiftades som stenhårt sållningsverktyg av Napoleon. De första årskullarna hade inte ens hundra studenter.
Länge var också bacen något för eliternas elit. Fortfarande strax efter första världskrigets slut var det (om jag minns rätt) ca 3% av en årskull som tog denna examen. I början av åttiotalet var siffran runt 30% och idag är den ca 80%. Fortfarande av en årskull.
Att bacen devalverats innehållsmässigt och fullkomligt slagits ut som urvalskriterium verkar stå klart för de flesta idag.
Men med detta följer en sorts lurendrejeri, fortfarande tror många att just studentexamen är porten till högre studier. Samtidigt som många av dem som med nöd och näppe klarat sin bac inte klarar av universitetsstudier.
Och för att komma in på de utbildningar som leder till jobb krävs ett bra studentbetyg från ett bra gymnasium.
Sållningen sker på andra grunder med andra ord.
måndag 7 juli 2008
Folkhemmet
Läser med både skepsis och intresse DNs artiklar om "Folkhemmet".
Här är den första, av Maria Sveland, allas vår folkhemska Bitterfitta. Jag kan inte hjälpa det, men för mig är just Sveland med sin boktitel och det jag läst av henne (dock inte själva Fittan, får man skriva så här? Ja, det måste man ju få, det blir ju en konsekvens - som man säger i Sverige) det mest helyllepräktiga och folkhemska man kan tänka sig. Att jämföra då med hennes franska motsvarigheter - ett gäng psykoanalytiker med vassa tungor, syrliga leenden, strikta dräkter och helt verklighetsfrånvända vänstersympatier. Om man jämför dem - ja, då känns Sveland både naiv, präktig, okonstlad, vulgär jomen visst är hon då hon brölar att det är för jääävligt, allting, och - och det smärtar mig lite att säga - astråkig. Något saknas hos Sveland, låt oss kalla det esprin, i brist på bättre.
Nå, i artikeln går hon med vanlig iver loss på familjen, den svenska som hon uppfattar den idag.
Och det är klart att jag inte känner igen mig, det där landet hon beskriver har jag aldrig levt i.
Sen kommer PM Nilssons. Han kunde nästan vara hennes kille, eller far till hennes barn åtminstone. Präktigt som en Bitterkuk? Sorry, men jag kan inte låta bli! redovisar han sina föräldraledigheter och daghemsval. Vidare gör han så gott som ingen skillnad på moderater och socialdemokrater och där tycker jag att han har en poäng, jag ser inte heller någon större skillnad på dem i dagens läge. Men annat han skriver: "Utbildning och vård är bra i Sverige." Visst, allting är relativt, men jag kan försäkra att det finns bättre. På rätt många ställen. Men visst nej, det var i Folkhemmet vi var. Jajo, då finns det ju inte förstås.
Han har en totalt rationell och fullkomligt astråkig syn på vad som är politik och ett samhälle, han också.
Känner jag igen mig i hans Folkhem då? Kanske. Eller det är väl de här människorna som bor i de nybyggda villorna i den kommun jag växte upp. Mina f d klasskamrater. Nya hus, nya kök och nya bilar och leksaker. Båtar och närheten till naturen är vad de tycker om.
Och visst röstar de borgerligt, kanske på moderaterna, vad vet jag, och visst är de en produkt av just folkhemmet, liksom jag själv, om nu det var folkhemmet. Det där stället där vi växte upp med simhall och skolor och ingen kyrka och inget hus byggt före 1960.
Nå, PM Nilsson är inte bitter, det kan man inte säga, snarare högoptimistisk och fullkomligt framtidsvänd. Han saknar historia. Djup. Schatteringar.
Folkhemmet. Jag tror inte att någon av dessa två är det på spåren. Folkhemmet är över i det ögonblick då den svenska befolkningen tappade kontakten med sin historia. När åttio procent av befolkninge hade en bostad som producerats efter 1960. Alla möbler från Ikea.
I folkhemmet finns inga koffertar och inga hjälmar från de båda världskrigen. Inga gamla granater och inga fläckiga trasiga klänningar från slutet av 1800-talet.
I folkhemmet bor alla i Hammarby sjöstad i lägenheter som liknar röntgenplåtar - allt syns och det är bara bra för ingen har något att dölja.
Folkhemmet saknar fullkomligt lik i garderoben, för garderoben är nybyggd och ingen garderob utan förvaring.
I folkhemmet är alla likadana och tror på samma saker och den som påstår något annat har fel och är så korkad så honom eller henne behöver man inte ens bemöta.
Folkhemmet är den maximala utopin där alla har glömt varifrån de kommer. Finns det i dagens Sverige?
Det skulle inte förvåna mig.
Här är den första, av Maria Sveland, allas vår folkhemska Bitterfitta. Jag kan inte hjälpa det, men för mig är just Sveland med sin boktitel och det jag läst av henne (dock inte själva Fittan, får man skriva så här? Ja, det måste man ju få, det blir ju en konsekvens - som man säger i Sverige) det mest helyllepräktiga och folkhemska man kan tänka sig. Att jämföra då med hennes franska motsvarigheter - ett gäng psykoanalytiker med vassa tungor, syrliga leenden, strikta dräkter och helt verklighetsfrånvända vänstersympatier. Om man jämför dem - ja, då känns Sveland både naiv, präktig, okonstlad, vulgär jomen visst är hon då hon brölar att det är för jääävligt, allting, och - och det smärtar mig lite att säga - astråkig. Något saknas hos Sveland, låt oss kalla det esprin, i brist på bättre.
Nå, i artikeln går hon med vanlig iver loss på familjen, den svenska som hon uppfattar den idag.
Och det är klart att jag inte känner igen mig, det där landet hon beskriver har jag aldrig levt i.
Sen kommer PM Nilssons. Han kunde nästan vara hennes kille, eller far till hennes barn åtminstone. Präktigt som en Bitterkuk? Sorry, men jag kan inte låta bli! redovisar han sina föräldraledigheter och daghemsval. Vidare gör han så gott som ingen skillnad på moderater och socialdemokrater och där tycker jag att han har en poäng, jag ser inte heller någon större skillnad på dem i dagens läge. Men annat han skriver: "Utbildning och vård är bra i Sverige." Visst, allting är relativt, men jag kan försäkra att det finns bättre. På rätt många ställen. Men visst nej, det var i Folkhemmet vi var. Jajo, då finns det ju inte förstås.
Han har en totalt rationell och fullkomligt astråkig syn på vad som är politik och ett samhälle, han också.
Känner jag igen mig i hans Folkhem då? Kanske. Eller det är väl de här människorna som bor i de nybyggda villorna i den kommun jag växte upp. Mina f d klasskamrater. Nya hus, nya kök och nya bilar och leksaker. Båtar och närheten till naturen är vad de tycker om.
Och visst röstar de borgerligt, kanske på moderaterna, vad vet jag, och visst är de en produkt av just folkhemmet, liksom jag själv, om nu det var folkhemmet. Det där stället där vi växte upp med simhall och skolor och ingen kyrka och inget hus byggt före 1960.
Nå, PM Nilsson är inte bitter, det kan man inte säga, snarare högoptimistisk och fullkomligt framtidsvänd. Han saknar historia. Djup. Schatteringar.
Folkhemmet. Jag tror inte att någon av dessa två är det på spåren. Folkhemmet är över i det ögonblick då den svenska befolkningen tappade kontakten med sin historia. När åttio procent av befolkninge hade en bostad som producerats efter 1960. Alla möbler från Ikea.
I folkhemmet finns inga koffertar och inga hjälmar från de båda världskrigen. Inga gamla granater och inga fläckiga trasiga klänningar från slutet av 1800-talet.
I folkhemmet bor alla i Hammarby sjöstad i lägenheter som liknar röntgenplåtar - allt syns och det är bara bra för ingen har något att dölja.
Folkhemmet saknar fullkomligt lik i garderoben, för garderoben är nybyggd och ingen garderob utan förvaring.
I folkhemmet är alla likadana och tror på samma saker och den som påstår något annat har fel och är så korkad så honom eller henne behöver man inte ens bemöta.
Folkhemmet är den maximala utopin där alla har glömt varifrån de kommer. Finns det i dagens Sverige?
Det skulle inte förvåna mig.
söndag 6 juli 2008
Mangold
Jag fick en affärsidé alldeles nyss, fast jag inser att den inte är särskilt originell och att själva grejen säkert finns redan. Här kanske, eller ungefär i alla fall.
Mina barn klagade länge på att de aldrig hade ätit något av allt det som kompisarna hade ätit. Inte hummer, inte pilgrimsmusslor, inte ostron inte olika plattfiskar, inte bläckfisk - Joho, sa jag, det var det där ni kallade gumminsnoddar en gång.
Men sen dess har jag tänkt att vi ska göra något åt detta, petit à petit alltså. Jag tog hem ostron en kväll från restaurangen på hörnet i huset. Sex stycken. Det var det barn som hade efterfrågat dem som fick äta upp dem, de andra var inte så pigga på det när allt kom omkring. Pilgrimsmusslor gillade ingen.
Mangold är det enda vi äter ofta som de flesta inte ätit. Jag undrar lite över det.
Men i alla fall, min affärsidé, lika enkel som genial: Man googlar på allt man har i kylskåpet och ser var man hamnar. Man borde hamna i ett recept, eller hur?
Och från det ena till det andra, är det inte en jättefånig idé att ha en knippa morötter som symbol för moderaterna? Morötter är ju löjliga, inser de inte det? Dessutom sabbar det lite min affärsidé. Jag menar, sen kommer sossarna och lägger rabarber på blomkålen och sen kd och kör på haricotsvers och sen är det bara en enda ratatouille, alltsammans.
Och tänk om alla gjorde så? Bush talar framför en gryta chili con carne på en jätteaffich och Sarkozy snobbar med två korslagda purjolökar i bakgrunden.
Merkel nöjer sig inte med en bild utan klär ut sig till surkål.
Folk kommer ju tro att västvärlden blivit heltokig.
Och det beymkrar mig lite.
onsdag 2 juli 2008
Bra läsning hos Thomas
Ibland har man tur! Thomas Occident Nydahl har lagt ut en jättefin text - om och lite med - mig! Jag blev mer glad än generad så nu länkar jag till den.
Men den är bättre än jag förtjänar.
Och tur, för då slipper jag skriva nåt själv här.
Återkommer,
Men den är bättre än jag förtjänar.
Och tur, för då slipper jag skriva nåt själv här.
Återkommer,
tisdag 1 juli 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)