Tidningarna

Det här var det bästa jag läst på länge om tidningarnas framtid.
Gissar att det blir så. Dagstidningarna blir veckotidningar - här finns ju många såna, kändast är väl Nouvel Obs och Express - och har nätet till rena nyheter, pappret till fördjupningar och analyser.
Finns det folk som fortfarande vill betala? Ja, men som Jönsson är inne på, det är väl en "elit".
Är det hela världen? Ja och nej, men förmodligen är det redan på det här sättet, folk som vill ha kvalitet är urförbannade på de tunnare och tunnare tidningarna, folk som inte vill ha det påpekar att de inte är intresserade av nobelpristagare i litteratur. Till exempel.

Så bra. Då vet vi det.

Moralpredikan

Har de senaste dagarna kommit i kontakt med, eller snarare läst några av "boksajterna" lite mer. Jag brukar inte läsa dem, om jag gör det så blir jag mest irriterad på den ofta en aning självgoda tonen och innehållet - som i regel är noll.
En gång för länge sen inbjöds jag att blogga på en av dessa sajter, bokcirklar hette och heter den. Jag hamnade efter bara ett par dagar i ett praktfullt gräl med grundaren till sajten som var bibliotekarie och som helst troskyldigt skrev på sin blogg hur hon rensade ut gamla diktsamlingar för att hon hade fått direktiv att göra så. Är inte det här ett typiskt läge för civil olydnad, skrev jag som kommentar på hennes drapa. Eller en aktion?
Inget svar.
Jag blev sur och skrev något småsurt och sen var grälet igång.
De tyckte att jag skulle hålla på och kläcka ur mig trevligheter om böcker och Paris i en månads tid.
Jag skriver inte om böcker. Jag skriver inte om något trevligt heller. Jag skriver inte om badskum och shopping och nya inredningsaffärer.
Jag skriver, möjligen, om jag skriver, om döda författares böcker. Och det gör jag sällan.
Jag läser otroligt lite levande författare, det är naturligtvis en brist, men man kan inte vara bra på allt.
Och jag har något emot den störning själva författaren kan ge en läsning. Naturligtvis beror det hela på, man kan inte säga som jag gör nu. Men i princip är det så. Jag söker då jag läser något som inte finns längre och det ska uttryckas utsökt.
Jag läser endast i syfte att lära mig själv att skriva bättre.
Någon som skriver lika bra eller sämre är fullkomligt värdelös för mig. Jag läser litteratur som kursböcker och blir bara glad när jag hittar sånt som jag aldrig hade kunnat göra själv.

Litteratur är sällan något trevligt. Att skriva och läsa är ett sätt att vara, och det är extremt privat. ALDRIG att jag skulle klämma in mitt eget bibliotek på en sajt!? En gång när jag skulle intervjuas ville journalist och fotograf ta kort på mig framför en av mina bokhyllor. Njet.
Mina bokhyllor är min ensak. Kanske har jag bara foton på barnen och döda författare i dem. Kanske en samling byster av Dante.
Kanske har jag små mystiska och lite äckliga grejer i bokhyllorna. Vem vet.

För att återgå till de här bokkonsumentbloggarna och sajterna. Länge tänkte jag att de är ganska harmlösa, men numera tänker jag att de är en sorts gift. En förlängning av den delen av den svenska gymnasieskolan där lärarna inte orkar argumentera mot Marklunds Gömda. Bernur och antagligen andra undantagna.
Men allt detta tomma pladder som brer ut sig kanske inte är så harmlöst när allt kommer omkring. Inte om de som framställer det tror att de gör något viktigt. För det gör de inte. Okej, de fördriver tiden, det måste man kanske också ibland, tömma huvudet, läsa en dålig deckare om nu det är en metod. Men man får aldrig tro att det är något väsentligt. Man bör snarare göra det i skymundan, och ja, skämmas lite.
Det gör vi ju allihop. För något. Men att kasta bort sin tid på olika sorters underhållningslitteratur - det är verkligen att kasta bort sin tid. Och det är moraliskt förkastligt.

Bara så att ni vet.

Uppdatering: Exempel på den här vidriga sortens "bokprat" där fördomarna och flosklerna står som spön i backen.

Fäktning

Jag funderade på om jag sett något fint på sista tiden. Kom fram till att det finaste var sonen i full fäktningsutrustning. Han ville att jag skulle ta ett kort hemma men jag sa att jag vill göra det i fäktningssalen för den är också ganska stilig, enorm och med fint ljus.
Jag vill att han ställer upp där med masken under armen och värjan med spetsen mot golvet, sista fasen i hälsningen.
Han sa att jag inte var klok, då skulle de andra tycka att han var ridicule.

Annars... en park med massor av folk, brittsommarvärme under eftermiddagen och doften av crêpes och sockervadd.
Kastanjerna är slut, och de är som bekant bara fina precis då de kommit ur skalet. Sen torkar de.

Jag borde nog bli tillverkare av sockersöta vykort, leende barn i fina klänningar i alléer med kastanjer, typ. Gammaldags karuseller och marionetteater, mer eller mindre försiktigt hånglande par på parkbänkar i skymningen.
Eller mat. Några skivor rosa lammstek och fint brynt potatis på en snygg tallrik. Husmanskost.

Men tillbaka till fäktningen, det är faktiskt en rätt flott sport. Men den skramlar.

Branschen

Svensk Bokhandel har en intressant artikel om Le Clézios svenska "förlagsbyte". De skriver att Le Clézio gavs ut av ett förlag som så småningom köptes upp av Norstedts. Men när Le Clézios förläggare slutade gav de ut en bok till och sen la de av.
Vidare tror de att det här är något vi kommer få se mer av, de små förlagen är de som har nobelprisen på sin utgivning, de små förlagen är de som ger ut litteratur, helt enkelt.

Intressanta är också kommentarerna, någon skriver först Skäms Norstedts! som bara släpper ett författarskap sådär. Och bravo Grate som tagit upp det på nytt!
Varpå någon från Norstedts svarar (som om de hade gjort något lysande?) jamen, vi gav ju faktiskt ut honom i trettio år! Ära den som äras bör!
Men hallå, som man säger idag.
Är det att satsa på ett författarskap?
Jag tycker att det är precis motsatsen, jag.
Visserligen är det inte så konstigt att Norstedts har kvar rättigheterna till de böcker de gett ut, för såna rättigheter är assvåra att lösa, det krävs i regel att någon köper dem, och det hade väl inte lilla Grate förlag möjligheter att göra, kanske inte lust heller.
Men att förlag ligger på rättigheter utan att göra mycket av dem är ingen nyhet direkt. Samtidigt som det är på gott och ont, antar jag.

Själv tror jag som Svensk Bokhandel, de små kvalitetsförlagen kommer vara kulturbärande och ansvarstagande i än större utsträckning i framtiden. Just därför är jag positiv till att produktionsstödet ska bli enklare att få för små och medelstora förlag, något kulturutredningen var inne på, om jag fattade det hela rätt.
De stora förlagen behöver väl knappast statligt stöd för att ge ut svenska mainstreamböcker.

Le Clézio

Så har man fått ett nytt läsprojekt inom ramen för franska romaner. Kul!
Att det blev en fransk pristagare gläder mig förstås, likaså att han kommer ut på ett litet fint förlag i Sverige. Här antar jag att han finns på ett stort.
Thomas, "en läsare av Artur Lundqvistska mått" enligt en recension i Horisont om jag minns rätt, har en fin text om en av Le Clézios böcker.

Laxask

Bara ett tips, ASK har börjat blogga igen.

Europeiska företag

Såg igår ett program på fransk-tyska tevekanalen arte. Det handlade om en amerikan vid namn Guy Wyser-Pratte som spekulerade i europeiska företag. Eller vad det nu kan kallas. Hans företag letade upp "undervärderade" företag i främst Tyskland och Frankrike, sen köpte han lite aktier och började snoka, letade efter missnöje och satte fart på spekultationer, i slutändan ville han tjäna pengar.
Rätt läskig typ. Han beskrev tyska och franska företag som rent kommunistiska, de drevs inte av vinstintressen utan av annat, menade han.
En tysk företagare (Kuka) var inte imponerad, enligt honom skulle ett företag skötas på lång sikt, ekonomiska investeringar i maskiner och idéer ger inte alltid vinst på en gång, men en riktig entreprenör kan vänta ut det hela, förklarade han. Vinst är på lång sikt och inget som har med aktiekursen för dagen att göra.
Och en fransman, delägare i familjeföretaget Taittinger /champagne var rent ut sagt asförbannad på amerikanen som hade försökt skjuta familjeföretaget i sank och bara ville att det skulle bli sålt, något han och hans familj inte var ett dugg intresserade av.
Samma resonemang där. Han hade rötter, förklarade han, rötter i en familj, en tradition, en bit mark. Han brydde sig inte om kortsiktigt högre vinster.
Man ville omfamna karln när man hörde honom.

Och nu tänker jag att litteratur är som champagne, det går inte att göra kortsiktiga vinster. Den har rötter, rötter i en tradition, ett språk, ett landskap.
Vidare att just därför Horace har rätt (nu tar jag i igen, men ändå), det är en europeisk mentalitet, detta. Ett motstånd, trots allt, som finns.

Ja, jag kom bara att tänka på det.

Kanin

Det finns få saker som jag blir så imponerad av som riktiga yrkeskunskaper. I morse på marknaden, Port Royal, fick jag se Madame Fågel stycka en kanin samtidigt som hon redogjorde för sin mans samtliga hjärtattacker. Kunden före mig fick bara berätta om en hjärtattack. Och styckade ingen kanin under tiden. Det är där skillnaden ligger menar jag.

Annars är jag äntligen förkyld. Det har varit på väg i flera dagar, jag har haft ont i tandköttet och blåsor i munnen och små otäcka sår i näsan. Och då vet man ju att man kommer att bli förkyld, det är liksom bara att vänta.
Nu flödar jag som en fontän.

Men jag fick tag i en liten fläskstek och mangold och avokados och medicin.
Sen tänker jag läsa franska romaner.

Såpa

Om jag någonsin skrivit att Frankrike skulle vara mer förfinat än Sverige, så tar jag tillbaka det nu. Kollade på teve häromkvällen och programmet hette Min otroliga talang eller något i den stilen. Ni vet den där sortens program där en jury sitter och säger en massa saker i ansiktet på folk som kommer och sjunger, eller så brukar det vara.
Men den här gången kom de och gjorde allt möjligt. En nioåring framträdde med SLAM, en man vajade från en stång som en flagga, men rakt ut i ultrarapid liksom, helt osannolikt. En sentimental skelande kanadensare spelade på skedar. Ett par unga akrobater med helt förskräckliga dräkter skällde ut juryn efter halva numret och en hemgjord transvestit som ansåg sig vara mycket lik småflicksidolen Lorrie playbackade till en av hennes låtar och var sen oförskämd mot juryn som inte var imponerad för han hade ju så snygga ben!
En enbent kille dansade hiphop med kryckor och den pensionerade balettdansören med blåklintsblå ögon och litet pipskägg i juryn ställde sig upp klappade i händerna.

Det är som en svag efterklang av Colettes böcker om varitéerna, eller den där epoken i både Berlin och Paris, den dekadenta, då man bristfälligt kunde tjäna sitt levebröd på att vara dvärg. Eller harmynt eller ha något annat lyte. Folkligt, kallas det väl, men det är något mer än folkligt, det är nästan mer mänskligt, om man tänker efter. För alla de här något "defekta" människorna är i vanliga fall osynliga. Nu stod de på scenen.
Kanske var det bra när allt kommer omkring, jag kollade i alla fall hela tiden ut och höll på och håller fortfarande på, killen som var en flagga. Han finns inte på Youtube.

svenska vigslar har

Det här verkar ju inte klokt!? Man kallar det "ingå giftermål" istället för ingå äktenskap så är saken biff.
Jag tycker nog att frågan bör ställas annorlunda: Vem får viga? Ska religiösa samfund (som inte vill viga samkönade par som det heter) och en massa annat löst folk för den delen även fortsättningsvis få viga par så hamnar man i det här svenska luddet: ingå giftermål...

Här är ju saken sedan länge utredd, det borgerliga äktenskapet (på rådhuset och ingen annanstans) har civilrättsliga följder - skydd arv och allt det där, det kyrkliga är endast en trosfråga. Men eftersom äktenskapet för katoliker är ett sakrament så är det fortfarande viktigt med en kyrklig ceremoni där nattvard ingår=mässa.
"Kyrkliga välsignelser" (utan nattvard) som används även här då människor av olika religion vigs har en annan och i mina ögon mindre betydelse.
Sakramenten är ju de handlingar som kan ge oss nåd. Protestanterna har två, dop och konfirmation, katolikerna sju.

Men för att återgå till den civilrättsliga biten här så kan även samkönade par ingå... ja, ett civilrättsligt avtal av äktenskapsliknande typ? liksom andra parbildningar som t ex två äldre syskon som sitter tillsammans på en gammal gård eller så. Det heter pacs, och verbet är sedan dess att man pacsar sig, inte särskilt konstigt.
I övrigt gör man vad gäller språkbruket skillnad på borgerligt äktenskap och religiöst.
Det är inget konstigt med det alls.