Såg igår ett program på fransk-tyska tevekanalen arte. Det handlade om en amerikan vid namn Guy Wyser-Pratte som spekulerade i europeiska företag. Eller vad det nu kan kallas. Hans företag letade upp "undervärderade" företag i främst Tyskland och Frankrike, sen köpte han lite aktier och började snoka, letade efter missnöje och satte fart på spekultationer, i slutändan ville han tjäna pengar.
Rätt läskig typ. Han beskrev tyska och franska företag som rent kommunistiska, de drevs inte av vinstintressen utan av annat, menade han.
En tysk företagare (Kuka) var inte imponerad, enligt honom skulle ett företag skötas på lång sikt, ekonomiska investeringar i maskiner och idéer ger inte alltid vinst på en gång, men en riktig entreprenör kan vänta ut det hela, förklarade han. Vinst är på lång sikt och inget som har med aktiekursen för dagen att göra.
Och en fransman, delägare i familjeföretaget Taittinger /champagne var rent ut sagt asförbannad på amerikanen som hade försökt skjuta familjeföretaget i sank och bara ville att det skulle bli sålt, något han och hans familj inte var ett dugg intresserade av.
Samma resonemang där. Han hade rötter, förklarade han, rötter i en familj, en tradition, en bit mark. Han brydde sig inte om kortsiktigt högre vinster.
Man ville omfamna karln när man hörde honom.
Och nu tänker jag att litteratur är som champagne, det går inte att göra kortsiktiga vinster. Den har rötter, rötter i en tradition, ett språk, ett landskap.
Vidare att just därför Horace har rätt (nu tar jag i igen, men ändå), det är en europeisk mentalitet, detta. Ett motstånd, trots allt, som finns.
Ja, jag kom bara att tänka på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar