Tror att Merit är något på spåren här.
Jag vet inte hur ni andra känner i såna här frågor, men när svenska tidningar och organisationer gör gemensam sak för något eller någon som befinner sig i omständigheter som man inte känner till så väl...
Ja, då blir min spontana reaktion att verkligen inte skriva på några jäkla upprop förrän jag vet mer.
Jag har stor respekt för bloggaren och skribenten Merit Weger, större än för - de flesta.
Så apropå ingenting, läs henne!
onsdag 27 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Jobb
Ni kanske undrar vad jag håller på med?
Nähä. Inte det.
Nänä. Dåså.
Jag skriver, jag skriver om en uppväxt som liknar min men som inte riktigt är det ändå. Jag skriver om paret Lindqvist, minns ni dem?
De var ikoner för det jag numera, i mitt stilla sinne, kallar knullvänstern.
Jag vet, det låter inte vackert.
Det var inte särskilt vackert heller.
Borta är Martin Birks isrosor på fönstren, borta är den vita snön som lägger sig på fönsterblecket. Borta är kyrkklockorna som säger bing bång. Kvar är folkhemmet och den söndersmulade moralen. Moral?
Det är en märklig känsla att skriva om en tid som jag trodde var genomskriven, av min generation. Men jag märker att den inte alls är det. De senaste åren har jag läst Underdog av Torbjörn Flygt, den har inte ett dugg med min uppväxt att göra, mest för att den är så sällsamt rotlös. De där människorna flyter omkring utan förankring. Det finns en jordbrukande morfar, det minns jag, men det är också allt. Resten då?
Och så har jag läst Alakoskis Svinalängorna som inte heller har mycket med min uppväxt att göra. Visserligen fanns de supande finnarna i förorten, inte tu tal om det. Men de bodde inte i samma hus som vi, det fanns skikt, även i Folkhemmet. Och det är väl i och för sig Alakoski också inne på. Jag tyckte inte att den var så dålig, snarare rätt bra i all sin enkelhet.
Och så har jag läst Linderborgs Mig äger ingen och den tyckte jag var sämre, sämre därför att den täckte in så lite. Jaha, en supande pappa som var metallarbetare. Men resten då? Ja, det får vi veta mycket lite om, och en roman, menar jag, ska ta ett så stort grepp som möjligt på själva samhället.
En riktig roman ska, likt Bergmans Farmor och Vår Herre för att ta ett exempel, ha med både de fattigaste hjonen och en adlig person - helst i samma släkt. Åtminstone i samma by, som i Delblancs Hedeby, eller för all del, Ekmans Katrineholm.
I Söderbergs prosa kryllar det av pauvres honteux-er. I alla de här författarnas böcker finner man också judar och skojare, bankrutta bankirer och scharlataner inom olika gebit. Ett tvärsnitt av befolkningen. Och vilken är förutsättningen? Jo, en stad. En småstad som Wadköping eller Valmsta räcker, men en riktig stad ska till.
Men i förortens tidevarv är vi noga uppdelade, här blandas vi inte längre. Inte alls. Ska man skriva det jag kallar en "riktig roman" så måste man... Ja, köra en jävla massa bil, man springer liksom aldrig på någon spontant på trottoaren. Och så måste man hitta på. Och det var väl för all del vad de gjorde också.
Man kan för all del gå på universitetet, då får man lite blandning, men jag är inte säker på att man får med allt, där heller. Ja, i romanen alltså.
Hur som helst, de här uppväxtskildringarna jag läst har alla haft sina kvaliteter, förutom att jag då saknar kvacksalvare och falska baroner, men de har inte mycket med min uppväxt att göra.
När jag tänker på mina föräldrar och deras vänner så inser jag att de var delaktiga i och positiva till det samhälle de var med om att skapa. Javisst, i den lilla skalan. Men ändå. Min mamma och hennes vänner behövde inte klaga över tunna röster. De blev uppringda och föreslagna politiska uppdrag. De startade föreningar och gjorde karriär.
Vem skriver deras historia?
Det är där jag känner att det finns ett utrymme för något annat. Alla söp inte, alla var inte frikyrkliga och eländiga och uppvuxna i Norrland heller.
Det stora flertalet jobbade och skördade.
Det är mer än vad jag kan säga att jag gör.
Hej.
Nähä. Inte det.
Nänä. Dåså.
Jag skriver, jag skriver om en uppväxt som liknar min men som inte riktigt är det ändå. Jag skriver om paret Lindqvist, minns ni dem?
De var ikoner för det jag numera, i mitt stilla sinne, kallar knullvänstern.
Jag vet, det låter inte vackert.
Det var inte särskilt vackert heller.
Borta är Martin Birks isrosor på fönstren, borta är den vita snön som lägger sig på fönsterblecket. Borta är kyrkklockorna som säger bing bång. Kvar är folkhemmet och den söndersmulade moralen. Moral?
Det är en märklig känsla att skriva om en tid som jag trodde var genomskriven, av min generation. Men jag märker att den inte alls är det. De senaste åren har jag läst Underdog av Torbjörn Flygt, den har inte ett dugg med min uppväxt att göra, mest för att den är så sällsamt rotlös. De där människorna flyter omkring utan förankring. Det finns en jordbrukande morfar, det minns jag, men det är också allt. Resten då?
Och så har jag läst Alakoskis Svinalängorna som inte heller har mycket med min uppväxt att göra. Visserligen fanns de supande finnarna i förorten, inte tu tal om det. Men de bodde inte i samma hus som vi, det fanns skikt, även i Folkhemmet. Och det är väl i och för sig Alakoski också inne på. Jag tyckte inte att den var så dålig, snarare rätt bra i all sin enkelhet.
Och så har jag läst Linderborgs Mig äger ingen och den tyckte jag var sämre, sämre därför att den täckte in så lite. Jaha, en supande pappa som var metallarbetare. Men resten då? Ja, det får vi veta mycket lite om, och en roman, menar jag, ska ta ett så stort grepp som möjligt på själva samhället.
En riktig roman ska, likt Bergmans Farmor och Vår Herre för att ta ett exempel, ha med både de fattigaste hjonen och en adlig person - helst i samma släkt. Åtminstone i samma by, som i Delblancs Hedeby, eller för all del, Ekmans Katrineholm.
I Söderbergs prosa kryllar det av pauvres honteux-er. I alla de här författarnas böcker finner man också judar och skojare, bankrutta bankirer och scharlataner inom olika gebit. Ett tvärsnitt av befolkningen. Och vilken är förutsättningen? Jo, en stad. En småstad som Wadköping eller Valmsta räcker, men en riktig stad ska till.
Men i förortens tidevarv är vi noga uppdelade, här blandas vi inte längre. Inte alls. Ska man skriva det jag kallar en "riktig roman" så måste man... Ja, köra en jävla massa bil, man springer liksom aldrig på någon spontant på trottoaren. Och så måste man hitta på. Och det var väl för all del vad de gjorde också.
Man kan för all del gå på universitetet, då får man lite blandning, men jag är inte säker på att man får med allt, där heller. Ja, i romanen alltså.
Hur som helst, de här uppväxtskildringarna jag läst har alla haft sina kvaliteter, förutom att jag då saknar kvacksalvare och falska baroner, men de har inte mycket med min uppväxt att göra.
När jag tänker på mina föräldrar och deras vänner så inser jag att de var delaktiga i och positiva till det samhälle de var med om att skapa. Javisst, i den lilla skalan. Men ändå. Min mamma och hennes vänner behövde inte klaga över tunna röster. De blev uppringda och föreslagna politiska uppdrag. De startade föreningar och gjorde karriär.
Vem skriver deras historia?
Det är där jag känner att det finns ett utrymme för något annat. Alla söp inte, alla var inte frikyrkliga och eländiga och uppvuxna i Norrland heller.
Det stora flertalet jobbade och skördade.
Det är mer än vad jag kan säga att jag gör.
Hej.
söndag 24 maj 2009
Tidningsbranschen
Läser Torekull på Newsmill och kan inte annat än hålla med honom. Eller han säger att det är "orättfärdigt" att informationen finns gratis på nätet. Och jag vet inte om det är orättfärdigt, men jag kan hålla med om att det är obegripligt.
Kommentarerna är nedslående, Torekull talar om en fri press under redaktionell ledning som en förutsättning för demokratin. Folk svarar: vi vill inte betala för skit.
Nej, vem vill betala för skit? Och visst är det mycket som är skräp på nätet, men tänk efter: Man kan läsa samtliga SvDs understreckare - på nätet. Man kan läsa så gott som alla bokrecensioner - på nätet. Man kan läsa ledare och politiska kommentarer.
Visst, utlandsbevakningen har blivit sämre. Mycket har blivit sämre, men en hel del finns också kvar och är nu tillängligt helt gratis!
Det är, någonstans, inte klokt.
Kunde folk få arkitekttjänster gratis på nätet så skulle jag ju kunna hälsa hem. Kunde folk få böcker gratis på nätet likaså. Och de kan de väl snart. Eller snarare, de behöver inte läsa boken för de kan se filmen. Direkt. Utan omvägar över några jobbiga dyra böcker.
Men tillbaka till allt det som faktiskt finns på nätet och som fortfarande håller någon sorts kvalitet. Det är klart att det inte kan forsätta.
Själv antar jag att en del blir kvar gratis på nätet, skräpet, det som betalar sig med annonser. Men resten kommer försvinna. Antingen alldeles, kommer varken finnas på nät eller papper och det vore beklagligt, eller så finner det seriösa materialet nya former där folk betalar. Det verkar ju mest sannolikt i och för sig, för en liten del av befolkningen vill förmodligen fortfarande ha professionella tidningar eller magasin eller vad det nu kallas. Och betala för det.
Och då kommer vi till dilemmat för demokratin med det. Torekull har förstås rätt i att pressen spelade en oersättlig roll under hela nittonhundratalet - för demokratin, för det offentliga samtalet. Och det offentliga samtalet kommer att behövas även fortsättningsvis om vi vill bevara demokratin.
Så hur se till att kreti och pleti får tillgång till det, om de nu inte vill betala?
Kanske händer något i stil med vad som händer med lågprisflygen. I början var det helt sinnessjukt hur de kunde hålla så låga priser. Numera betalar man nästan lika mycket med ett lågprisbolag som med ett traditionellt bolag. De har närmat sig varandra i pris, och generellt betalar man mindre för att flyga.
Kan man tänka sig en liknande utveckling för informationen på nätet?
Kommentarerna är nedslående, Torekull talar om en fri press under redaktionell ledning som en förutsättning för demokratin. Folk svarar: vi vill inte betala för skit.
Nej, vem vill betala för skit? Och visst är det mycket som är skräp på nätet, men tänk efter: Man kan läsa samtliga SvDs understreckare - på nätet. Man kan läsa så gott som alla bokrecensioner - på nätet. Man kan läsa ledare och politiska kommentarer.
Visst, utlandsbevakningen har blivit sämre. Mycket har blivit sämre, men en hel del finns också kvar och är nu tillängligt helt gratis!
Det är, någonstans, inte klokt.
Kunde folk få arkitekttjänster gratis på nätet så skulle jag ju kunna hälsa hem. Kunde folk få böcker gratis på nätet likaså. Och de kan de väl snart. Eller snarare, de behöver inte läsa boken för de kan se filmen. Direkt. Utan omvägar över några jobbiga dyra böcker.
Men tillbaka till allt det som faktiskt finns på nätet och som fortfarande håller någon sorts kvalitet. Det är klart att det inte kan forsätta.
Själv antar jag att en del blir kvar gratis på nätet, skräpet, det som betalar sig med annonser. Men resten kommer försvinna. Antingen alldeles, kommer varken finnas på nät eller papper och det vore beklagligt, eller så finner det seriösa materialet nya former där folk betalar. Det verkar ju mest sannolikt i och för sig, för en liten del av befolkningen vill förmodligen fortfarande ha professionella tidningar eller magasin eller vad det nu kallas. Och betala för det.
Och då kommer vi till dilemmat för demokratin med det. Torekull har förstås rätt i att pressen spelade en oersättlig roll under hela nittonhundratalet - för demokratin, för det offentliga samtalet. Och det offentliga samtalet kommer att behövas även fortsättningsvis om vi vill bevara demokratin.
Så hur se till att kreti och pleti får tillgång till det, om de nu inte vill betala?
Kanske händer något i stil med vad som händer med lågprisflygen. I början var det helt sinnessjukt hur de kunde hålla så låga priser. Numera betalar man nästan lika mycket med ett lågprisbolag som med ett traditionellt bolag. De har närmat sig varandra i pris, och generellt betalar man mindre för att flyga.
Kan man tänka sig en liknande utveckling för informationen på nätet?
tisdag 19 maj 2009
saknar elit
Få saker gör mig så irriterade som denna självutnämnda "elit" som tar till orda då och då. "Kultureliten". Vem är det egentligen som säger att den är en "elit" - mer än den själv?
Nu påstår Magnusson på Aftonbladet att Odells grej visar "klasshatet" och de "ökande klyftorna".
Visst. Frågar du en byggjobbare, som definitivt inte tillhör någon ekonomisk underklass i Sverige - det gör snarare de frilansande skribenterna på Aftonbladet - så får du svaret att Odell borde läggas in. Eller han rycker på axlarna.
Men, Magnusson dearest, frågar du vilken genomsnittlig Stocksundsbo som helst så får du samma svar. Odells energi och samhällets pengar borde gå till något vettigare.
Och Stocksundsbon kan inte kallas arbetare/underklass och är det inte heller.
Visst, eliterna i ett samhälle kan sägas vara flera. Men om maktens megafon, det vill säga konstnärerna som på små statliga medel hankar sig fram och letar gränser, och likaså författarna som lever på precis lika lite statliga pengar - är Sveriges "elit" - ja, då är fanimig Sverige illa ute.
Det enda den här "eliten" förfogar över är plats i media. Inte försumbart alls, men inget som har någon större tyngd i Sverige där medborgarrätt sen urminnes tider heter pengar. Förlåt, skatteunderlag.
Alltså, vad jag vill komma till är att just den här "eliten" är ett litet gäng gaphalsar som tar sig själva på alldeles stort allvar. Inkusive Magnusson själv förstås.
Nu påstår Magnusson på Aftonbladet att Odells grej visar "klasshatet" och de "ökande klyftorna".
Visst. Frågar du en byggjobbare, som definitivt inte tillhör någon ekonomisk underklass i Sverige - det gör snarare de frilansande skribenterna på Aftonbladet - så får du svaret att Odell borde läggas in. Eller han rycker på axlarna.
Men, Magnusson dearest, frågar du vilken genomsnittlig Stocksundsbo som helst så får du samma svar. Odells energi och samhällets pengar borde gå till något vettigare.
Och Stocksundsbon kan inte kallas arbetare/underklass och är det inte heller.
Visst, eliterna i ett samhälle kan sägas vara flera. Men om maktens megafon, det vill säga konstnärerna som på små statliga medel hankar sig fram och letar gränser, och likaså författarna som lever på precis lika lite statliga pengar - är Sveriges "elit" - ja, då är fanimig Sverige illa ute.
Det enda den här "eliten" förfogar över är plats i media. Inte försumbart alls, men inget som har någon större tyngd i Sverige där medborgarrätt sen urminnes tider heter pengar. Förlåt, skatteunderlag.
Alltså, vad jag vill komma till är att just den här "eliten" är ett litet gäng gaphalsar som tar sig själva på alldeles stort allvar. Inkusive Magnusson själv förstås.
söndag 17 maj 2009
Google blir Gud
Hittade via Isobels blogg den här länken, om tidningsbranschens framtid. Tyckte att den, en bit ned i texten, skrev något jag tror stämmer.
Det spelar ingen större roll vad folk tycker och hur lagstiftningen ser ut - när en förändring sker på grund av ny teknik så sker den i vilket fall som helst. Med andra ord, tidningsbranschen och alla andra branscher som numera är avhängiga nätet, kommer förändras totalt.
Så även bokbranschen.
Det här tangerar ju även det sk googleavtalet. Bonniers har, sent omsider bestämt sig för att inte vara med google. De vill ha ett eget avtal med dem om e-böcker. Fine. Men, de föreslår nu brådstörtat sina författare ett avtal som författarförbundets ordförande sågar helt. Och den här gången är jag med honom.
Och jag känner dessutom igen situationen. När min första bok, Arnes kiosk, kom ut så hände samma sak på ett annat område. Författarna började skaffa agenter för att sälja sina böcker utomlands, och Bonniers la sig på de rättigheterna utan att ha en tanke på att jobba för utgivning i andra länder med alla sina böcker. Tidigare hade ingen konkurrens i den nischen funnits, så de kunde göra vad fan de ville. Men nu dök den alltså upp med fristående agenter.
Nu gör de samma sak vad gäller e-böcker, med den skillnaden att avtalet gäller i tre år även om de inte framställer någon e-bok, och gör de det gäller avtalet i evigheter! Detta till skandalöst låg ersättning, enligt Söderlund.
Det är med andra ord den gamla vanliga Bonniershysterin. Någon annan (Google) agerar, man får sent omsider eld i häcken och försöker blockera allt (som en jättehöna som försöker ruva alla ägg liksom, men det är klart att de kläcks ändå och att kycklingarna börjar springa åt alla håll åt höger och vänster). Skillnaden är bara att helt plötsligt har de fått en starkare motståndare (google) och det har väl aldrig hänt dem förut. I vanliga fall är ju motparten en enskild författare och honom/henne är det ju bara att köra över.
Well, OM det nu faktiskt blir så att e-boken blir en stor del av marknaden i framtiden, och otänkbart är det väl inte, även om jag är skeptisk, så är ju de författare som skriver på det nuvarande Bonniers-avtalet tämligen blåsta.
Skönt att man inte ligger i förhandling med dem.
Och så tillbaka till artikeln jag länkar till ovan. Isobel muttrar om några journalister som vill ändra sökmotorernas fungerande. Istället för att man får fram all information tycker de att bara rubriker ska komma upp då man söker. Något hon är helt emot. Jag också, i princip, men samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att vi står inför ett jävla jättegoogleavtal som gäller allt. Det vill säga, sökmotorerna kommer att ta betalt, som en massa sajter redan gör, jaha, du gillade last.fm, ja, men nu måste du betala. Jaha, du vill se film på streamer-sajter, men då måste du betala. Inte mycket, men lite, varje månad.
Sökmotorerna kan förstås göra samma sak, och sen skulle man kunna pytsa ut en del av den betalningen till upphovsmännen. Inte otänkbart, bara det att google blir en sorts hela-världens-skattmas, och att ingen har något att sätta emot egentligen.
Och om då google har alla svenska böcker som kommit ut under nittionhundratalet i sin "ägo", ja då kan vi inte säga annat än att det här angår oss.
Och om alla kommande böcker blir föremål för e-boksavtal med någon, ja, då kan vi inte heller säga annat än att det här angår även oss.
Google kommer liksom sitta på tillgängligheten för hela jordens samlade information.
Det spelar ingen större roll vad folk tycker och hur lagstiftningen ser ut - när en förändring sker på grund av ny teknik så sker den i vilket fall som helst. Med andra ord, tidningsbranschen och alla andra branscher som numera är avhängiga nätet, kommer förändras totalt.
Så även bokbranschen.
Det här tangerar ju även det sk googleavtalet. Bonniers har, sent omsider bestämt sig för att inte vara med google. De vill ha ett eget avtal med dem om e-böcker. Fine. Men, de föreslår nu brådstörtat sina författare ett avtal som författarförbundets ordförande sågar helt. Och den här gången är jag med honom.
Och jag känner dessutom igen situationen. När min första bok, Arnes kiosk, kom ut så hände samma sak på ett annat område. Författarna började skaffa agenter för att sälja sina böcker utomlands, och Bonniers la sig på de rättigheterna utan att ha en tanke på att jobba för utgivning i andra länder med alla sina böcker. Tidigare hade ingen konkurrens i den nischen funnits, så de kunde göra vad fan de ville. Men nu dök den alltså upp med fristående agenter.
Nu gör de samma sak vad gäller e-böcker, med den skillnaden att avtalet gäller i tre år även om de inte framställer någon e-bok, och gör de det gäller avtalet i evigheter! Detta till skandalöst låg ersättning, enligt Söderlund.
Det är med andra ord den gamla vanliga Bonniershysterin. Någon annan (Google) agerar, man får sent omsider eld i häcken och försöker blockera allt (som en jättehöna som försöker ruva alla ägg liksom, men det är klart att de kläcks ändå och att kycklingarna börjar springa åt alla håll åt höger och vänster). Skillnaden är bara att helt plötsligt har de fått en starkare motståndare (google) och det har väl aldrig hänt dem förut. I vanliga fall är ju motparten en enskild författare och honom/henne är det ju bara att köra över.
Well, OM det nu faktiskt blir så att e-boken blir en stor del av marknaden i framtiden, och otänkbart är det väl inte, även om jag är skeptisk, så är ju de författare som skriver på det nuvarande Bonniers-avtalet tämligen blåsta.
Skönt att man inte ligger i förhandling med dem.
Och så tillbaka till artikeln jag länkar till ovan. Isobel muttrar om några journalister som vill ändra sökmotorernas fungerande. Istället för att man får fram all information tycker de att bara rubriker ska komma upp då man söker. Något hon är helt emot. Jag också, i princip, men samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att vi står inför ett jävla jättegoogleavtal som gäller allt. Det vill säga, sökmotorerna kommer att ta betalt, som en massa sajter redan gör, jaha, du gillade last.fm, ja, men nu måste du betala. Jaha, du vill se film på streamer-sajter, men då måste du betala. Inte mycket, men lite, varje månad.
Sökmotorerna kan förstås göra samma sak, och sen skulle man kunna pytsa ut en del av den betalningen till upphovsmännen. Inte otänkbart, bara det att google blir en sorts hela-världens-skattmas, och att ingen har något att sätta emot egentligen.
Och om då google har alla svenska böcker som kommit ut under nittionhundratalet i sin "ägo", ja då kan vi inte säga annat än att det här angår oss.
Och om alla kommande böcker blir föremål för e-boksavtal med någon, ja, då kan vi inte heller säga annat än att det här angår även oss.
Google kommer liksom sitta på tillgängligheten för hela jordens samlade information.
Melodifestivalen
Det här är en blogg. På bloggar skriver man om melodifestivalen. Norge vann!
Jaså, visste ni det redan?
Jag tyckte Norge var bäst.
Och så blir jag själv lite störd av hur otroligt dålig jag är på att pricka in alla de här länderna som är med nu på kartan. Jag har inte lärt mig dem i skolan!
När mamma läste geografi i skolan som tioåring då andra världskriget tog slut var inte de nya gränserna klara så de fick lära sig de gamla istället.
Ungefär så är det ju nu med.
Man borde naturligtvis ta tag i det där, ladda ned någon blindkarta och lära sig länderna och deras huvudstäder.
Men tillbaka till festivalen. Patricia Kass var helkass. Det är hon alltid. Sveriges bidrag var lite konstigt, tycker jag. Jag gillade England och Malta också.
Jag gillar de här bidragen som är som när jag var liten. En tant i lång klänning med paljetter kring urringningen står stilla och sjunger.
Saknade även benelux, bara Holland var med. Och Monaco brukade ju vara med också. Men det är klart, man kan inte ha hur många låtar som helst med.
Hur går det där till egentligen, kommer Sverige med nästa år? Det kan man fråga sig.
Här i Frankrike är inte det här en stor grej. Man tar en artist bara, en som man tror är bra. Det visar de sig ju oftast inte vara, men så gör man i alla fall. Och man pratar inte om det i förväg och inte mycket i efterhand. Det är faktiskt en grej som har sina rätta proportioner.
Men nu ska jag inte uppehålla er längre. Hej.
Jaså, visste ni det redan?
Jag tyckte Norge var bäst.
Och så blir jag själv lite störd av hur otroligt dålig jag är på att pricka in alla de här länderna som är med nu på kartan. Jag har inte lärt mig dem i skolan!
När mamma läste geografi i skolan som tioåring då andra världskriget tog slut var inte de nya gränserna klara så de fick lära sig de gamla istället.
Ungefär så är det ju nu med.
Man borde naturligtvis ta tag i det där, ladda ned någon blindkarta och lära sig länderna och deras huvudstäder.
Men tillbaka till festivalen. Patricia Kass var helkass. Det är hon alltid. Sveriges bidrag var lite konstigt, tycker jag. Jag gillade England och Malta också.
Jag gillar de här bidragen som är som när jag var liten. En tant i lång klänning med paljetter kring urringningen står stilla och sjunger.
Saknade även benelux, bara Holland var med. Och Monaco brukade ju vara med också. Men det är klart, man kan inte ha hur många låtar som helst med.
Hur går det där till egentligen, kommer Sverige med nästa år? Det kan man fråga sig.
Här i Frankrike är inte det här en stor grej. Man tar en artist bara, en som man tror är bra. Det visar de sig ju oftast inte vara, men så gör man i alla fall. Och man pratar inte om det i förväg och inte mycket i efterhand. Det är faktiskt en grej som har sina rätta proportioner.
Men nu ska jag inte uppehålla er längre. Hej.
fredag 15 maj 2009
Ute i träsket och cyklar
En hårt ansatt Åsa Linderborg säger konstigare och konstigare saker. Först försvarar hon sitt publicerande av texter av Omar, som tydligen förnekar Förintelsen, med att även minoritetsåsikter måste få komma fram och därmed kunna debatteras. Fine, det kan jag gå med på, jag håller med om att det enda sättet att åtminstone inledningsvis bemöta fascistoida åsikter är med goda argument. Även om det är med ett visst obehag jag skriver det.
Men sen kommer det jag inte på något vis kan gå med på:
Till yttrandefriheten hör nämligen även rätten att medvetet tillskriva meningsmotståndarna åsikter de inte har.
Gör den?
Enligt wikiartikeln i ämnet reglerar yttrandefriheten rätten mellan staten och individen, inte rätten mellan individer. Med andra ord ska staten inte censurera åsikter den inte gillar, det verkar vara själva grunden för yttrandefrihet.
Nu är ju inte Åsa Linderborg staten, även om hon ibland ger intryck av att tro det, så i den meningen kan hon naturligtvis blåljuga om sina meningsmotståndare och sen neka dem plats på tidningens sidor att gå i svaromål på.
Men, det finns väl andra lagar som reglerar blåljugarvarianten? Får man ärekränka folk hur som helst på en av landets mest lästa tidningssidor? Eller för den delen var som helst?
Nej, det får man förstås inte.
Att göra något moraliskt och juridiskt felaktigt och sen säga att man visst får det, hänvisande till helt fel lagtext i sammanhanget, är inget annat än demagogi.
Men vi är inte så dumma att vi går på det.
Men sen kommer det jag inte på något vis kan gå med på:
Till yttrandefriheten hör nämligen även rätten att medvetet tillskriva meningsmotståndarna åsikter de inte har.
Gör den?
Enligt wikiartikeln i ämnet reglerar yttrandefriheten rätten mellan staten och individen, inte rätten mellan individer. Med andra ord ska staten inte censurera åsikter den inte gillar, det verkar vara själva grunden för yttrandefrihet.
Nu är ju inte Åsa Linderborg staten, även om hon ibland ger intryck av att tro det, så i den meningen kan hon naturligtvis blåljuga om sina meningsmotståndare och sen neka dem plats på tidningens sidor att gå i svaromål på.
Men, det finns väl andra lagar som reglerar blåljugarvarianten? Får man ärekränka folk hur som helst på en av landets mest lästa tidningssidor? Eller för den delen var som helst?
Nej, det får man förstås inte.
Att göra något moraliskt och juridiskt felaktigt och sen säga att man visst får det, hänvisande till helt fel lagtext i sammanhanget, är inget annat än demagogi.
Men vi är inte så dumma att vi går på det.
onsdag 13 maj 2009
Tub
Jag kom att tänka på en sak idag. Något jag inte tänkt på på femton år. I det här landet jag bor nu finns ingen mat på tub!
Det kan tyckas marginellt, är det säkert också. Men jag undrar i alla fall, vilken är skillnaden? Vad är det som gör att man i Sverige tycker att det är helt okej att ha mat på tub och att man här aldrig skulle komma på tanken?
Här finns tandkräm och salva på tub. Skokräm.
Nu räknar jag upp det jag kommer på i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel, och gör gärna tillägg om så är.
Majonäs
Ketchup
Olika såser typ remoulad
Senap
Tomatpuré
Kaviar
Messmör?
Mjukost
Jag fattar inte det här!
Det kan tyckas marginellt, är det säkert också. Men jag undrar i alla fall, vilken är skillnaden? Vad är det som gör att man i Sverige tycker att det är helt okej att ha mat på tub och att man här aldrig skulle komma på tanken?
Här finns tandkräm och salva på tub. Skokräm.
Nu räknar jag upp det jag kommer på i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel, och gör gärna tillägg om så är.
Majonäs
Ketchup
Olika såser typ remoulad
Senap
Tomatpuré
Kaviar
Messmör?
Mjukost
Jag fattar inte det här!
tisdag 12 maj 2009
måndag 11 maj 2009
Böckerna
Ha! Ni trodde kanske att jag hade slutat katalogisera? Det har jag inte. Jag fortsätter och just nu upprörs jag över hur fult mitt författargalleri har blivit av alla de här människorna fångade mitt i en mening med en mikrofon i handen. På färgbilder. Kolla Östergren, han ser ju helt vilsen ut?
Nä, riktiga författarporträtt ska det vara. Luta huvudet lätt i handen i något konstlad pose (Undset). Svartvit bild. Roligast ser Ibsen ut. Men fina är så gott som alla gamla bilder, strama damer med håruppsättningar tycker jag också om. Och Strindberg och Tolkien är helt ok. Själv är jag det med. Sontag har imponerande hår.
Men vad har hänt med Sven Lindqvists pupiller? Jag gillar inte hans böcker och tycker fotot är gräsligt. Ska jag ta bort böckerna? Jag lutar åt det.
Och så de här andra ufona som står och håller en - eh, jag ska inte säga vad jag tänker - i handen. Kanske klarar jag mig utan deras böcker också.
Kolla själva.
Nej, det här blir aldrig klart. Håll ut!
Nä, riktiga författarporträtt ska det vara. Luta huvudet lätt i handen i något konstlad pose (Undset). Svartvit bild. Roligast ser Ibsen ut. Men fina är så gott som alla gamla bilder, strama damer med håruppsättningar tycker jag också om. Och Strindberg och Tolkien är helt ok. Själv är jag det med. Sontag har imponerande hår.
Men vad har hänt med Sven Lindqvists pupiller? Jag gillar inte hans böcker och tycker fotot är gräsligt. Ska jag ta bort böckerna? Jag lutar åt det.
Och så de här andra ufona som står och håller en - eh, jag ska inte säga vad jag tänker - i handen. Kanske klarar jag mig utan deras böcker också.
Kolla själva.
Nej, det här blir aldrig klart. Håll ut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)