Det verkar som om alla kollegor i den här sfären nu börjar fundera på bikinin. Eller olika sätt att äta fastän man inte äter. Hah! Sent ska syndaren vakna! Vem började deffa redan i januari?!
Jodå, yours truly.
Idag sprang vi. Och detta är ett problem. Det var urtråkigt. Verkligen urtråkigt. Vi höll väl på i ungefär tjugo minuter och det var precis lika tråkigt precis hela tiden. Istället för att låta tankarna gå fritt som man gör då man går, så funderade jag bara på att vi andades i otakt, jag och mitt springsällskap. När jag andades in andades hon ut och tvärtom. Och jag funderade på om man kunde göra liksom ett sånt där litet hoppsasteg som man gör när man inte går i takt (samma ben) med någon, fast med andningen. Men jag kom mig inte för med att försöka.
Jag fattar inte hur jag ska orka springa en mil. Alltså inte orka, jag kan ju gå i uppförsbackarna, det är inte det, men hur jag ska orka när det är så otroligt tråkigt.
Men, man måste ha kilometrar i benen står det i alla reportage jag läser.
Och folk har åsikter om ens skor och jag vet inte allt.
Över till något roligare. Nä, jag kommer inte på något roligare. Hörs,
måndag 18 april 2011
onsdag 13 april 2011
Mer träning
Detta med att deffa har uppenbarligen stigit mig åt huvudet. Hux flux så anmälde jag mig till Midnattsloppet. Eller hux flux var det inte. Jag frågade min man (av alla människor...) först om han trodde att jag kunde springa 10 km (mil finns inte på franska). Utan att träna, undrade han. Nä, i såna fall tränar jag, sa jag. Ja, då kan du nog, sa han.
Då anmälde jag mig alltså.
Fast nu ångrar jag mig litegrann. För jag antar att jag faktiskt måste träna?
Det kostade 350 spänn, HSB-medlemmar hundra spänn rabatt. Jag är inte medlem. Men det är ju inte en enorm summa att liksom förlora. Och man får en t-shirt som man ju kan hämta ut i vilket fall som helst. Nu kanske någon invänder att blir en jädra dyr t-shirt.
Knappast, säger jag. Tänk på att en Kenzo-t-shirt kostar minst tusen. Och då är den ful och inte uppbyggd av mikrofiber. Så jag menar att jag gjort en bra affär.
På frågan som inkommit om deff kan användas mot tungsinne, svårmod, dysterhet skulle jag nog svara ett försiktigt ja. Om man ser till att liksom smälta bort svårmodet så att en relief av - något annat - framträder tydligare. Detta kan i och för sig diskuteras.
Från och nu blir det olika resultat här, tror jag. Typ 37 minuter. Hej.
Då anmälde jag mig alltså.
Fast nu ångrar jag mig litegrann. För jag antar att jag faktiskt måste träna?
Det kostade 350 spänn, HSB-medlemmar hundra spänn rabatt. Jag är inte medlem. Men det är ju inte en enorm summa att liksom förlora. Och man får en t-shirt som man ju kan hämta ut i vilket fall som helst. Nu kanske någon invänder att blir en jädra dyr t-shirt.
Knappast, säger jag. Tänk på att en Kenzo-t-shirt kostar minst tusen. Och då är den ful och inte uppbyggd av mikrofiber. Så jag menar att jag gjort en bra affär.
På frågan som inkommit om deff kan användas mot tungsinne, svårmod, dysterhet skulle jag nog svara ett försiktigt ja. Om man ser till att liksom smälta bort svårmodet så att en relief av - något annat - framträder tydligare. Detta kan i och för sig diskuteras.
Från och nu blir det olika resultat här, tror jag. Typ 37 minuter. Hej.
tisdag 12 april 2011
vårlov
Charlie bloggar igen, och det är kul. Ja, Provence är som Bibeln, jag håller med. Särskilt om man nu har en sån där stor patriarkalisk svärfamilj i det (den?) dessutom. Som beskär sina olivträd i väntan på mannen på åsninnan med fölet(?) i släptåg. Hela medelhavsområdet ger väl en sorts förklaring till att brödet är bröd och vinet vin. Och inte snaps och potatis?
Frågan är om man får användning för jeanskjolen. Skulle inte tro det, men däremot solglasögonen. Och solkrämen. Och sekatör och - ibland kan jag faktiskt längta efter det där landskapet där djur och växter inte har några svenska namn, i alla fall inga man känner till. Sakta lär man sig. Kvitten har jag lärt mig, genom Agneta och bloggen vill jag minnas, fast i en blogg som numera är borta. Och bönsyrsa. Och små skorpioner, bin, örnar som flyger över ravinen bakom byns kant. Över en sån där skog bestående av unga ekar som Kerstin Ekman skriver om i Händelser vid vatten, och som hon sen återkommer till i Herrarna i skogen.
Fast där vi håller till är det inte sådär florentiskt tjusigt med gula villor och stolta cypresser. Det är mer snårigt och plottrigt, ett landskap som finhackats med alléer och häckar för att stoppa vinden, Mistralen. Den som får husen att stå och skallra nätterna igenom. Det är då tjuvarna passar på, för ingen hör dem slamra i det allmänna ståhejet.
En bekant såg dem komma och parkera, de hade skåpbil och var tre stycken. De gick in, hundarna som visserligen är svarta och stora gjorde ingenting, för det är snälla hundar. (Tänk Londi.)
Då gick ställde hon sig fönstret på övervåningen med mannens bössa och sköt i luften, skrek åt dem att sticka. De åkte därifrån lika smidigt som de kommit, fick inte med sig något heller. Ändå. Det går förskräckliga historier om tjuvar, ligor, där nere. Familjen som bodde ensligt och som sövdes ned och sen tejpades - och som därför inte kunde ringa från sitt så småningom tomma hus. Förresten hade de väl ingen telefon kvar heller, men framför allt var de tejpade.
Nu funderar jag på hur jag ska få ihop det här med den fredliga början, men det får jag inte. Så jag slutar bara mitt i - eller nej. Det blir påsk och man äter lamm och choklad och man beskär olivträd och eldar upp grenarna, det kommer nog ingen på en åsna, i alla fall inte där. Kanske deffar man lite i år, det skulle vara en nyhet.
Och så blir man trött på alltsammans och åker hem igen.
Hej.
Frågan är om man får användning för jeanskjolen. Skulle inte tro det, men däremot solglasögonen. Och solkrämen. Och sekatör och - ibland kan jag faktiskt längta efter det där landskapet där djur och växter inte har några svenska namn, i alla fall inga man känner till. Sakta lär man sig. Kvitten har jag lärt mig, genom Agneta och bloggen vill jag minnas, fast i en blogg som numera är borta. Och bönsyrsa. Och små skorpioner, bin, örnar som flyger över ravinen bakom byns kant. Över en sån där skog bestående av unga ekar som Kerstin Ekman skriver om i Händelser vid vatten, och som hon sen återkommer till i Herrarna i skogen.
Fast där vi håller till är det inte sådär florentiskt tjusigt med gula villor och stolta cypresser. Det är mer snårigt och plottrigt, ett landskap som finhackats med alléer och häckar för att stoppa vinden, Mistralen. Den som får husen att stå och skallra nätterna igenom. Det är då tjuvarna passar på, för ingen hör dem slamra i det allmänna ståhejet.
En bekant såg dem komma och parkera, de hade skåpbil och var tre stycken. De gick in, hundarna som visserligen är svarta och stora gjorde ingenting, för det är snälla hundar. (Tänk Londi.)
Då gick ställde hon sig fönstret på övervåningen med mannens bössa och sköt i luften, skrek åt dem att sticka. De åkte därifrån lika smidigt som de kommit, fick inte med sig något heller. Ändå. Det går förskräckliga historier om tjuvar, ligor, där nere. Familjen som bodde ensligt och som sövdes ned och sen tejpades - och som därför inte kunde ringa från sitt så småningom tomma hus. Förresten hade de väl ingen telefon kvar heller, men framför allt var de tejpade.
Nu funderar jag på hur jag ska få ihop det här med den fredliga början, men det får jag inte. Så jag slutar bara mitt i - eller nej. Det blir påsk och man äter lamm och choklad och man beskär olivträd och eldar upp grenarna, det kommer nog ingen på en åsna, i alla fall inte där. Kanske deffar man lite i år, det skulle vara en nyhet.
Och så blir man trött på alltsammans och åker hem igen.
Hej.
söndag 10 april 2011
Recept
Det är så skönt när de här bländande dagarna med allt sitt ljus och alla sina klungor av färgglada cyklister och löpare och barn går in i skymningen. Då ljuset falnar och sanden i de där allérna antagligen ter sig rosa för att sedan bli violett och sist grå.
Men Paris badar i ljus om nätterna, det vet ni väl? Broarna spänner ljusbågar över det svarta vattnet som inte alls är svart, fasaderna glöder och man kan se vad klockan är på sitt armbandsur på den allra minsta gata, var som helst i stan.
Och då blir det kallt igen. Det är inga sommarnätter, det här. Det är aprilmånad och solen eller om det är luften luras litegrann, då, mitt på dagen.
Nu kokar jag tre ägg till hårdkokt, sen ska jag göra en dressing med dem i finhackat skick och olja och vinäger. Salt och peppar. Denna sås har vi till kronärtskockor.
Hej.
Men Paris badar i ljus om nätterna, det vet ni väl? Broarna spänner ljusbågar över det svarta vattnet som inte alls är svart, fasaderna glöder och man kan se vad klockan är på sitt armbandsur på den allra minsta gata, var som helst i stan.
Och då blir det kallt igen. Det är inga sommarnätter, det här. Det är aprilmånad och solen eller om det är luften luras litegrann, då, mitt på dagen.
Nu kokar jag tre ägg till hårdkokt, sen ska jag göra en dressing med dem i finhackat skick och olja och vinäger. Salt och peppar. Denna sås har vi till kronärtskockor.
Hej.
fredag 8 april 2011
torsdag 7 april 2011
Mer skor
Och häromdagen hittade jag en typisk Sven-bertil-länk, den handlade om att nu var våren här och man skulle börja träna språngmarsch. Ja, så hette det ju inte, men nåt hette det som jag inte hittar artikeln med. Inte löpträning, inte jogging, inte joggning - jag vet inte. Men den intervjuade tränaren hade coachat världsstjärnor stod det i teasern. Klart jag klickade!
Och artikeln var ett hån. För det första stod det att man skulle se över sina skor, efter en tre fyra år så började de bli trötta. Tre fyra år!? Det går på en säsong, Monsieur. Jodå, trötta, därför att gummit åldrades.
Men är den här världscoachen född på 1800-talet, eller? Löpskor består sen årtionden tillbaka av plast. Ren och skär. Och sen var artikeln slut. Så att jag inte hittar den för att länka är verkligen ingen förlust. Utom som brist på bevismaterial.
Men, detta föranleder mig att tänka på gummi. I skor. Jag hade skor med rågummisulor som barn. De kallades också promenadskor och jag hatade dem. Sulorna var klumpiga och gulbeigt genomskinliga, liksom grovt knottriga. Skorna alltid i brunt läder med snörning.
Det töntigaste man kunde ha var promenadskor. Jag minns när vi fick en liten klottertavla på gården, den målades vit och sen fick vi skriva med spritpenna på den. Vi skrev något i stil med: Hej jag heter Sussi och är en tjej på tio vårar. Det roligaste jag vet är att gå ut och gå med mina promenadskor. På så vis hade vi, anonymt och effektivt, närmast mördat Sussi.
Mina föräldrar putsade aldrig mina skor, men varje gång jag kom till farmor och farfar så gjorde farfar det.
I övrigt hade jag träpjuck.
Det var allt för stunden. Hej.
onsdag 6 april 2011
Nykonservatismen
på Newsmill fortsätter att tuffa på. Nu läste jag just en artikel som i mina ögon var bra i ämnet. Man kan hålla med eller inte, men killen som skriver, Charlie Weimers, har kläm på konservatismens roll både i Sverige (svag) och på kontinenten (stark). Han säger en konstig grej dock - att Sverige skulle vara opåverkad av konservatismens starka ställning på kontinenten finner han osannolikt.
Hur då, undrar jag.
Men okej, jag ger mig ut på trendspaning i cyberrymden och letar tecken på att unga människor skulle vara mer konservativa än äldre. På Generation Ordning, som Weimers kallar den.
Och hittar direkt ett sådant via Annaa Mattssons blogg. Annaa själv kan inte kallas konservativ, tvärtom. Hon har retat sig i flera inlägg på det som kallas husmorsbloggar.
Fascinerat klickar jag och följer länkarna och hamnar i en värld av grårosa pastell där man kan virka sin egen prinsesstårta, man bakar muffins och bröd och virkar och syr och stickar. Och så inreder man. Med hyllremsor i det intakta 20-talsköket.
Det finns hur mycket som helst. Det är en värld, helt enkelt.
Bloggarna verkar drivas av kvinnor i säg 30-årsåldern, ofta har de små barn och de verkar gilla vad de håller på med på ett sätt som är helt otroligt.
Den här skribenten har ingenting att hämta hos husmorsbloggarna.
Nu kan man ju fråga sig om det här verkligen är en ny trend. Jag tänker på tidningar som Husmodern, som min farmor hade, som var proppfull av exakt samma sorts info. Men det är ju ett tag sen. Finns den kvar? Eller har alla svenska damtidningar blivit Amelior och Mamas?
Det som möjligen är nytt är att det är unga människor som ägnar sig åt detta. Min farmor var ju farmor. Och hon virkade badrumsmattor av plastpåsar nedklippta till remsor - ingenting skulle slängas! - och det gör inte de här tjejerna. Jag tror inte att det finns några plastpåsar i deras hem. Virkade kassar och möjligen papperspåsar.
Annaa Mattsson blev ju rätt irriterad på de här bloggarna. Själv blev jag irriterad då jag hörde en av dem, eller om hon nu inte bloggade, men i alla fall, hålla låda i P1 om när man skulle byta disktrasa och så kunde hon inte uttala ordet ättika. Jag tyckte och tycker att det var ett totalt värdelöst program.
Men bloggar kan jag inte bli lika irriterad på. Mer fascinerad. Och undrande. Är det en backlash som Mattsson och en del av hennes läsare är inne på, eller är det ett tecken på något annat? Det skulle ju kunna vara det senare. Den rotlöshet som just unga människor känner i dagens samhälle och som tar sig uttryck i konservativa värderingar, hur de än ser ut. Det kan ju lika gärna bli religiösa fundamentalister, för den som har den bakgrunden, som unga nykonservativa husmödrar?
Hur då, undrar jag.
Men okej, jag ger mig ut på trendspaning i cyberrymden och letar tecken på att unga människor skulle vara mer konservativa än äldre. På Generation Ordning, som Weimers kallar den.
Och hittar direkt ett sådant via Annaa Mattssons blogg. Annaa själv kan inte kallas konservativ, tvärtom. Hon har retat sig i flera inlägg på det som kallas husmorsbloggar.
Fascinerat klickar jag och följer länkarna och hamnar i en värld av grårosa pastell där man kan virka sin egen prinsesstårta, man bakar muffins och bröd och virkar och syr och stickar. Och så inreder man. Med hyllremsor i det intakta 20-talsköket.
Det finns hur mycket som helst. Det är en värld, helt enkelt.
Bloggarna verkar drivas av kvinnor i säg 30-årsåldern, ofta har de små barn och de verkar gilla vad de håller på med på ett sätt som är helt otroligt.
Den här skribenten har ingenting att hämta hos husmorsbloggarna.
Nu kan man ju fråga sig om det här verkligen är en ny trend. Jag tänker på tidningar som Husmodern, som min farmor hade, som var proppfull av exakt samma sorts info. Men det är ju ett tag sen. Finns den kvar? Eller har alla svenska damtidningar blivit Amelior och Mamas?
Det som möjligen är nytt är att det är unga människor som ägnar sig åt detta. Min farmor var ju farmor. Och hon virkade badrumsmattor av plastpåsar nedklippta till remsor - ingenting skulle slängas! - och det gör inte de här tjejerna. Jag tror inte att det finns några plastpåsar i deras hem. Virkade kassar och möjligen papperspåsar.
Annaa Mattsson blev ju rätt irriterad på de här bloggarna. Själv blev jag irriterad då jag hörde en av dem, eller om hon nu inte bloggade, men i alla fall, hålla låda i P1 om när man skulle byta disktrasa och så kunde hon inte uttala ordet ättika. Jag tyckte och tycker att det var ett totalt värdelöst program.
Men bloggar kan jag inte bli lika irriterad på. Mer fascinerad. Och undrande. Är det en backlash som Mattsson och en del av hennes läsare är inne på, eller är det ett tecken på något annat? Det skulle ju kunna vara det senare. Den rotlöshet som just unga människor känner i dagens samhälle och som tar sig uttryck i konservativa värderingar, hur de än ser ut. Det kan ju lika gärna bli religiösa fundamentalister, för den som har den bakgrunden, som unga nykonservativa husmödrar?
tisdag 5 april 2011
Diverse skolartiklar
Zarembas artiklar om den svenska skolan känns för mig som spiken i kistan för den svenska skolan, som den ser ut nu.
Till slut blev ju skolan en valfråga, enligt Zaremba, det vill säga i valet förra året. Innan dess såg vi ju både dalande resultat i internationella tester och inhemsk kritik mot både lärarhögskolor och kunskapsnivåer, som också i nationella test sjunkit. Om jag nu minns rätt.
Samtidigt får jag en känsla av att Zaremba, inte överdriver, men håller sig i något extremt i den svenska skolvärlden. Den högstadieskola i Kävlinge som uppenbarligen varit vanskött i många år - hur representativ är den egentligen?
I den andra artikeln däremot är budskapet tydligare: skolan har nedmonterats av två saker, den egna byråkratin som gör gällande att det är normalt att invandrartäta skolor har dåliga resultat och kommunaliseringen. Det vill säga skolan drivs nu på ekonomiska grunder och man slåss om skolpengen med de medel man har.
Även om artiklarna är tendentiösa och jag i någon mån saknar en överblick, så misstänker jag att Zaremba ändå kommit åt tendensen. Ja, det är så här, fast inte så farligt kanske, på många skolor.
Samtidigt skriver Björn af Kleen i Expressen om hur friskolorna fått luft under vingarna, och som vanligt ger han en känga åt Göran Persson. Alla verkar förbannade på Göran Persson som genomförde kommunaliseringen av skolan. Men, som jag har fattat det så gjorde han bara vad socialdemokratin hade utrett sig fram till. Ingvar Carlsson stod bakom. Och Persson var alltså för att de gamla privatskolorna också fick statliga pengar - skolpeng.
Vänstern vill gärna få det till att friskolorna dränerar den kommunala skolan på de duktiga eleverna och det är därför det går så dåligt. Vi har, på nytt, fått en icke-jämlik skola. Ett ojämlikt skolsystem. Och detta befäster rådande klasstrukturer. Det blir svårare att göra klassresor.
Vilket ju antagligen stämmer? Men är det valfrihetens fel eller är det något annat som ska sökas som förklaring till det? Gissningsvis är förklaringen krångligare än så. Det Zaremba berättar om Haninge kommun låter ju antyda att det är så det är. Skolan har liksom nedmonterat sig själv, mer eller mindre. Tappat fokus, vet inte vad den är till för längre, mer än att få barnen att trivas.
Nå, när jag läser Zarembas artiklar så inser jag att jag gick i en någorlunda fungerande skola. Visst, det var längesen och den skolan har ingenting med dagens att göra.
Men jag tror ändå att den har det. Den skola jag gick i var alltigenom centralstyrd och låg på medelelevens nivå. Det fanns inga som helst möjligheter att byta skola eller att välja skola, och i mina föräldrars generation fanns en tilltro till skolsystemet som jag i efterhand har svårt att begripa. Eller som jag åtminstone grubblat en hel del över. För hur det än var, jag gick i en ny skola i en ny förort (Bollmora), alla mina lärare i låg- och mellanstadiet var nyutexaminerade - och alltså i 22-årsåldern, om de hade examen. På högstadiet fanns ett gäng mer eller mindre trötta adjunkter där några var bra och några mindre bra. I några ämnen hade jag i snitt en lärare per termin. Och då var de flesta av dem inte heller behöriga. Jag ska inte säga att det var kaos rakt igenom, men det var inte särskilt stabilt heller.
Och det jag alltså tycker är förbluffande är den inställning mina föräldrar och deras vänner hade till den här skolan. De trodde liksom att jag hade hamnat i läroverket. Att det här var en skola där duktiga barn blev stimulerade och fick jobba på sin egen nivå, att det ställdes krav också på de duktiga eleverna. Och så var det ju inte. Jag och såna som jag behövde inte göra många knop i det som kallades grundskolan. Jag minns också att min mamma tyckte att den undervisning vi fick i t ex kemi var omöjlig och splittrad, det går inte att begripa kemi om man inte får i sig helheten. Och det fick vi inte. Vilket vi faktiskt inte fick i särskilt många ämnen - jag vet för jag har kvar mina franskaböcker. Ingen grammatik, eller så gott som ingen, och ändå skulle man komma ihåg stavning och samband - som alltså inte förklarades.
I gymnasiet startade dock de flesta ämnena om och då kom de där grunderna som gjorde dem begripliga. För den som jobbade.
Men, jag tror inte att någon av de klasskamrater jag då hade gick ut med den sortens totala brist på läsförmåga som Zaremba beskriver. Där har uppenbarligen en hel del hänt.
Så vad göra?
Jag är inte säker på att staten måste tillbaka och driva alla skolor, däremot måste ju någon, förmodligen statlig, instans ha större koll på helheten. Jag ser inga problem med "elitskolor" där man jobbar mer med något ämne, däremot betyder ju inte det att man kan acceptera hur lite som helst för resten. Man måste antagligen också acceptera att alla inte vill och kan hålla på plugga halva livet. För dem måste det också finnas en plats i samhället, som det så fint heter. Och sen är jag helt klart för att man ska kunna ändra sig senare i livet och ta upp tappade trådar. Plugga igen, vidareutbilda sig, omskola sig, what ever.
Det jag tycker är lite läskigt är att om skolan i många fall (hur många?) har tappat bort vad den är till för, så innebär det någonstans antagligen i förlängningen att hela samhället gjort så. Skolan är och har alltid varit en del av och en spegel av samhället i stort.
Och för att göra en lång text ännu längre. Mina barn går i det franska skolsystemet. Det lider i mångt och mycket av samma brister som det svenska, men har också sina egna svårigheter. Det är ju då ett elitistiskt system och vill så vara. Det har funkat så länge detta system tillät begåvade unga människor ur små omständigheter att göra kometkarriärer, kanonklassresor. Här började ju den grejen i det tidiga artonhundratalet. Var också en del av den jämlikhet den franska revolutionen förespråkade.
Men, som på så många andra ställen, har denna möjlighet till rörelse stagnerat och statistiken visar att det går bakåt. Också här.
Vilket inte hindrar att det är ganska enkelt att som hyfsat medveten förälder se till att få in barnen på antingen en privat skola som har bra resultat eller en statlig dito, åtminstone i gymnasiet. Och där jobbar man på. Den statliga kollen är intakt och studentexamen existerar fortfarande, även om den numera är betydligt mindre värd och även är betydligt mycket lättare, en följd av det man nog ändå får kalla massutbildning, vilket ju är vad västvälden håller på med.
Det är något pålitligt med en ständig klassificering av elever och institutioner - man vet åtminstone vad man har att förhålla sig till.
I praktiken är det ju samma sak i Sverige, antar jag. Eller det var åtminstone det då jag gick i skolan där, kan inte tänka mig att det har ändrats. Men man har aldrig gjort något officiellt av detta.
Nu några länkar, grattis om du orkar läsa ända hit.
Zarembas första artikel
Zarembas andra artikel
af Kleens första
och andra.
Och så en intressant nyhet om den i övrigt så utmärkta finländska skolan: Den minoritet som går i den svenskspråkiga delen av systemet är ungefär lika medelmåttig på PISA som franska eller svenska elever. Hur det nu ska förklaras.
Till slut blev ju skolan en valfråga, enligt Zaremba, det vill säga i valet förra året. Innan dess såg vi ju både dalande resultat i internationella tester och inhemsk kritik mot både lärarhögskolor och kunskapsnivåer, som också i nationella test sjunkit. Om jag nu minns rätt.
Samtidigt får jag en känsla av att Zaremba, inte överdriver, men håller sig i något extremt i den svenska skolvärlden. Den högstadieskola i Kävlinge som uppenbarligen varit vanskött i många år - hur representativ är den egentligen?
I den andra artikeln däremot är budskapet tydligare: skolan har nedmonterats av två saker, den egna byråkratin som gör gällande att det är normalt att invandrartäta skolor har dåliga resultat och kommunaliseringen. Det vill säga skolan drivs nu på ekonomiska grunder och man slåss om skolpengen med de medel man har.
Även om artiklarna är tendentiösa och jag i någon mån saknar en överblick, så misstänker jag att Zaremba ändå kommit åt tendensen. Ja, det är så här, fast inte så farligt kanske, på många skolor.
Samtidigt skriver Björn af Kleen i Expressen om hur friskolorna fått luft under vingarna, och som vanligt ger han en känga åt Göran Persson. Alla verkar förbannade på Göran Persson som genomförde kommunaliseringen av skolan. Men, som jag har fattat det så gjorde han bara vad socialdemokratin hade utrett sig fram till. Ingvar Carlsson stod bakom. Och Persson var alltså för att de gamla privatskolorna också fick statliga pengar - skolpeng.
Vänstern vill gärna få det till att friskolorna dränerar den kommunala skolan på de duktiga eleverna och det är därför det går så dåligt. Vi har, på nytt, fått en icke-jämlik skola. Ett ojämlikt skolsystem. Och detta befäster rådande klasstrukturer. Det blir svårare att göra klassresor.
Vilket ju antagligen stämmer? Men är det valfrihetens fel eller är det något annat som ska sökas som förklaring till det? Gissningsvis är förklaringen krångligare än så. Det Zaremba berättar om Haninge kommun låter ju antyda att det är så det är. Skolan har liksom nedmonterat sig själv, mer eller mindre. Tappat fokus, vet inte vad den är till för längre, mer än att få barnen att trivas.
Nå, när jag läser Zarembas artiklar så inser jag att jag gick i en någorlunda fungerande skola. Visst, det var längesen och den skolan har ingenting med dagens att göra.
Men jag tror ändå att den har det. Den skola jag gick i var alltigenom centralstyrd och låg på medelelevens nivå. Det fanns inga som helst möjligheter att byta skola eller att välja skola, och i mina föräldrars generation fanns en tilltro till skolsystemet som jag i efterhand har svårt att begripa. Eller som jag åtminstone grubblat en hel del över. För hur det än var, jag gick i en ny skola i en ny förort (Bollmora), alla mina lärare i låg- och mellanstadiet var nyutexaminerade - och alltså i 22-årsåldern, om de hade examen. På högstadiet fanns ett gäng mer eller mindre trötta adjunkter där några var bra och några mindre bra. I några ämnen hade jag i snitt en lärare per termin. Och då var de flesta av dem inte heller behöriga. Jag ska inte säga att det var kaos rakt igenom, men det var inte särskilt stabilt heller.
Och det jag alltså tycker är förbluffande är den inställning mina föräldrar och deras vänner hade till den här skolan. De trodde liksom att jag hade hamnat i läroverket. Att det här var en skola där duktiga barn blev stimulerade och fick jobba på sin egen nivå, att det ställdes krav också på de duktiga eleverna. Och så var det ju inte. Jag och såna som jag behövde inte göra många knop i det som kallades grundskolan. Jag minns också att min mamma tyckte att den undervisning vi fick i t ex kemi var omöjlig och splittrad, det går inte att begripa kemi om man inte får i sig helheten. Och det fick vi inte. Vilket vi faktiskt inte fick i särskilt många ämnen - jag vet för jag har kvar mina franskaböcker. Ingen grammatik, eller så gott som ingen, och ändå skulle man komma ihåg stavning och samband - som alltså inte förklarades.
I gymnasiet startade dock de flesta ämnena om och då kom de där grunderna som gjorde dem begripliga. För den som jobbade.
Men, jag tror inte att någon av de klasskamrater jag då hade gick ut med den sortens totala brist på läsförmåga som Zaremba beskriver. Där har uppenbarligen en hel del hänt.
Så vad göra?
Jag är inte säker på att staten måste tillbaka och driva alla skolor, däremot måste ju någon, förmodligen statlig, instans ha större koll på helheten. Jag ser inga problem med "elitskolor" där man jobbar mer med något ämne, däremot betyder ju inte det att man kan acceptera hur lite som helst för resten. Man måste antagligen också acceptera att alla inte vill och kan hålla på plugga halva livet. För dem måste det också finnas en plats i samhället, som det så fint heter. Och sen är jag helt klart för att man ska kunna ändra sig senare i livet och ta upp tappade trådar. Plugga igen, vidareutbilda sig, omskola sig, what ever.
Det jag tycker är lite läskigt är att om skolan i många fall (hur många?) har tappat bort vad den är till för, så innebär det någonstans antagligen i förlängningen att hela samhället gjort så. Skolan är och har alltid varit en del av och en spegel av samhället i stort.
Och för att göra en lång text ännu längre. Mina barn går i det franska skolsystemet. Det lider i mångt och mycket av samma brister som det svenska, men har också sina egna svårigheter. Det är ju då ett elitistiskt system och vill så vara. Det har funkat så länge detta system tillät begåvade unga människor ur små omständigheter att göra kometkarriärer, kanonklassresor. Här började ju den grejen i det tidiga artonhundratalet. Var också en del av den jämlikhet den franska revolutionen förespråkade.
Men, som på så många andra ställen, har denna möjlighet till rörelse stagnerat och statistiken visar att det går bakåt. Också här.
Vilket inte hindrar att det är ganska enkelt att som hyfsat medveten förälder se till att få in barnen på antingen en privat skola som har bra resultat eller en statlig dito, åtminstone i gymnasiet. Och där jobbar man på. Den statliga kollen är intakt och studentexamen existerar fortfarande, även om den numera är betydligt mindre värd och även är betydligt mycket lättare, en följd av det man nog ändå får kalla massutbildning, vilket ju är vad västvälden håller på med.
Det är något pålitligt med en ständig klassificering av elever och institutioner - man vet åtminstone vad man har att förhålla sig till.
I praktiken är det ju samma sak i Sverige, antar jag. Eller det var åtminstone det då jag gick i skolan där, kan inte tänka mig att det har ändrats. Men man har aldrig gjort något officiellt av detta.
Nu några länkar, grattis om du orkar läsa ända hit.
Zarembas första artikel
Zarembas andra artikel
af Kleens första
och andra.
Och så en intressant nyhet om den i övrigt så utmärkta finländska skolan: Den minoritet som går i den svenskspråkiga delen av systemet är ungefär lika medelmåttig på PISA som franska eller svenska elever. Hur det nu ska förklaras.
söndag 3 april 2011
Min mediakonsumtion
Jag har börjat lyssna på radio. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig men jag tror att det har ett samband med att jag inte skriver på romaner. Och så är radion inte så krävande heller, visserligen säger den hela tiden efter programmen att man kan gå in på den och den sidan punkt sr, men då tänker jag att nähädu, gubbe lilla, det gör jag inte. Här blir det inga reaktioner. Jag tiger. Som muren.
När jag inte står ut med den svenska radion (bokföljetong, husmorsjox t ex, det orkar jag inte med) går jag över till den franska. Och när den blir för jobbig så går jag över till FIP, som är en musikkanal för långtradarchaffisar, eller om det bara är för långa resor. Populärmusik men inte så jobbig, på gränsen till kultiverad, mycket jazz etc.
Igår hörde jag en ung fransk musiker som jag tror var violinist. Han älskade den tyska romantiska musiken, räknade upp alla bra kompositörer, Hayden, Bach, Beethoven, och tyckte i stort sett att resten var skräp. Jag blev lite glad av det.
Och sen läste jag den här artikeln: En upprättelse för den tyska kulturen. Som jag blev både glad och ledsen av. Intressant var den i alla fall.
Och så tyckte jag att JCB var lysande när han berättade om sin morgonläsning av DN. Just det där smått förtvivlade tonfallet han har känner jag så väl igen mig i. Herregud, tänker man då. Hur fan kan de? Hur orkar de, hur kommer det sig att de aldrig stöter på motstånd?
Bra nyheter: Karol Józef Wojtyła saligförklaras 1 maj. Om han så småningom blir helgon har jag inte fattat, det är ju en lång historia. Men troligt är det väl. Jag skriver hans namn här, och inte hans namn i ämbetet, vid en diskussion jag lyssnade på påpekade en av deltagarna att man helgonförklarar en människa, inte en påve. Inte för att jag riktigt fattade det, men bäst att ta det säkra före det osäkra.
Idag är det grått och tio grader kallare. Jättebra.
Slutligen tycker jag att överskriften är kass, konsumerar man verkligen media? Äter upp, liksom? Jag tycker inte det. Men orkar inte komma på något bättre.
När jag inte står ut med den svenska radion (bokföljetong, husmorsjox t ex, det orkar jag inte med) går jag över till den franska. Och när den blir för jobbig så går jag över till FIP, som är en musikkanal för långtradarchaffisar, eller om det bara är för långa resor. Populärmusik men inte så jobbig, på gränsen till kultiverad, mycket jazz etc.
Igår hörde jag en ung fransk musiker som jag tror var violinist. Han älskade den tyska romantiska musiken, räknade upp alla bra kompositörer, Hayden, Bach, Beethoven, och tyckte i stort sett att resten var skräp. Jag blev lite glad av det.
Och sen läste jag den här artikeln: En upprättelse för den tyska kulturen. Som jag blev både glad och ledsen av. Intressant var den i alla fall.
Och så tyckte jag att JCB var lysande när han berättade om sin morgonläsning av DN. Just det där smått förtvivlade tonfallet han har känner jag så väl igen mig i. Herregud, tänker man då. Hur fan kan de? Hur orkar de, hur kommer det sig att de aldrig stöter på motstånd?
Bra nyheter: Karol Józef Wojtyła saligförklaras 1 maj. Om han så småningom blir helgon har jag inte fattat, det är ju en lång historia. Men troligt är det väl. Jag skriver hans namn här, och inte hans namn i ämbetet, vid en diskussion jag lyssnade på påpekade en av deltagarna att man helgonförklarar en människa, inte en påve. Inte för att jag riktigt fattade det, men bäst att ta det säkra före det osäkra.
Idag är det grått och tio grader kallare. Jättebra.
Slutligen tycker jag att överskriften är kass, konsumerar man verkligen media? Äter upp, liksom? Jag tycker inte det. Men orkar inte komma på något bättre.
lördag 2 april 2011
Middagsljus
Gabrielle fortsätter att skriva om isen och det är fortfarande lika tjusigt. Jag trodde det skulle ta slut när snön började murkna, men nej. Det fanns en fortsättning.
Som jag minns det kan det hagla på Valborg, det kan ligga snö i norrlägen, grov och liksom isigt kornig, den är aldrig vit längre.
Här är det värre, kan jag säga. Kastanjerna är illgröna och det är 24 grader varmt. I parken måste man ha solglasögon för sanden är så vit.
Så fort man sticker ut näsan så möter man en massa folk som man känner eller känner igen. Inte en lugn stund på något vis. Gick bakom en mycket sympatisk pappa som traskade med sin dotter och en barnvagn samma trottoar som jag. En lång bit. Vid varje port fick jag lov att lägga band på mig för att inte smyga undan och gömma mig, vänta en stund så att de hann längre, ökade avståndet. Så stannade karlsloken och skulle visa något för dottern på ett hustak. Jag gick med mikroskopiska steg, var övertygad om att de hade sett mig. Men nej. Jag kollade sen noga vad de kan ha tittat på där uppe på taket, men såg inget särskilt. Öppna fönster, vanlig fasad.
Sen gjorde jag det enda rätta: gick över gatan och fortsatte på den andra sidan.
Den där känslan jag fick vid den här tiden (men senare eftersom den infinner sig senare i Sverige, det har med temperatur och solvinkel att göra) att jag håller på att missa något väsentligt infinner sig. Den är fanimig lika trogen som - jag vet inte. Kanske det mest trogna i mig.
Den har med solens höjd i början på eftermiddagen att göra. Det är för vitt, för starkt, för - jobbigt. Sen blir det lite bättre igen. Men bara lite.
Nu måste jag dessutom gå ut. Shades. Got to find my shades. Hej.
Som jag minns det kan det hagla på Valborg, det kan ligga snö i norrlägen, grov och liksom isigt kornig, den är aldrig vit längre.
Här är det värre, kan jag säga. Kastanjerna är illgröna och det är 24 grader varmt. I parken måste man ha solglasögon för sanden är så vit.
Så fort man sticker ut näsan så möter man en massa folk som man känner eller känner igen. Inte en lugn stund på något vis. Gick bakom en mycket sympatisk pappa som traskade med sin dotter och en barnvagn samma trottoar som jag. En lång bit. Vid varje port fick jag lov att lägga band på mig för att inte smyga undan och gömma mig, vänta en stund så att de hann längre, ökade avståndet. Så stannade karlsloken och skulle visa något för dottern på ett hustak. Jag gick med mikroskopiska steg, var övertygad om att de hade sett mig. Men nej. Jag kollade sen noga vad de kan ha tittat på där uppe på taket, men såg inget särskilt. Öppna fönster, vanlig fasad.
Sen gjorde jag det enda rätta: gick över gatan och fortsatte på den andra sidan.
Den där känslan jag fick vid den här tiden (men senare eftersom den infinner sig senare i Sverige, det har med temperatur och solvinkel att göra) att jag håller på att missa något väsentligt infinner sig. Den är fanimig lika trogen som - jag vet inte. Kanske det mest trogna i mig.
Den har med solens höjd i början på eftermiddagen att göra. Det är för vitt, för starkt, för - jobbigt. Sen blir det lite bättre igen. Men bara lite.
Nu måste jag dessutom gå ut. Shades. Got to find my shades. Hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)