Problem

Borde jag inte kommentera det här med Juholt?
Jo, det är klart jag borde. Jag fattar inte hur karln hänger ihop.

Men jag orkar inte skriva nåt här. Jag har nämligen tagit mig vatten över huvudet på annan ort. För ovanlighetens skull så avslöjar jag en grej jag skriver om.
Jag har ställt in en kista, eller snarare lår, med en typisk naziskatt i en källare i Vasastan.
Och nu ska jag liksom få det att verka realistiskt.
Nej, det är inte en deckare i Läckberg-klass. Åtminstone är det inte tanken, möjligen är det vad det blir.

Men det känns ungefär som Barna i Bullerbyn hittar en naziskatt, eller Karlsson på taket filurar vidare - NU med inbyggd naziskatt.

Alltså, lika sannolikt som om Scheherazade dök upp i Bollmora eller. Äh. Ni fattar.

Alla tips emottages med tacksamhet.

Okej, jag testar

Jag står vid E4:an
den är en psalm
Inom mig

Som rulltrappans rytm
Minner om en tramporgel

Pipiga morgontoner
Flödande ljus

Människa, du är förlåten!

Sorry, jag kunde inte låta bli. Jag har alltså skrivit en dikt. Ni får tycka att den är dålig. 
Yours,

Mitt förhållande till poesi

Nu känner jag mig föranledd att förklara mig. Nedanstående inlägg, dåra.
Jag avfärdar inte årets Nobelpristagare i litteratur. Jag har bara inte läst honom.
Och jag läser alltså inte särskilt mycket poesi, faktiskt så gott som ingen alls. Och, jag vet inte vad det beror på. Jag kommer från ett hem där man läste poesi, inte högt om kvällarna, men där poesin liksom var en självklar del av litteraturen. Där fanns poesi att läsa.
Men jag gjorde alltså inte det.
I skolan har jag inga som helst minnen av dikter före gymnasietiden. Då tog vi oss igenom ett urval. De lämnade så gott som inga spår.

Och jag vet inte varför!

Jag kan faktiskt inte svara på varför jag inte intresserar mig för just poesi. Med de flesta kulturella avtryck har jag åtminstone haft perioder. Inte med poesin.

Så för mig blir inte det här unisona hockeyvrålet idag något jag kan instämma i. Det beror inte på Tranströmmer. Det beror på mig. En sorts lucka, en brist.
Jag förnekar inte det som Gabrielle säger, att poesin kan ändra på sakernas ordning, få en att se på nytt sätt.

Annat jag inte heller gjort som de flesta inom kulturella områden gjort, mer eller mindre:
- gått på författaruppläsningar
- deltagit i litterära tidskrifter innan publicering av första boken
- läst litteraturhistoria på universitetet
- eller språk

Jag vet inte varför här heller. Jag har ö h t aldrig velat vara en del av en litterär värld, om en sådan existerar.
Och spelat och tippat och köpt lotter har jag heller aldrig gjort. Om jag haft pengar över har jag satt in dem på något tråkigt sparkonto av något slag.
Sån är jag.

Årets pris

I Le Monde låter det hela rättså tråkigt. Både livet och dikten. Håsen underförstås bero på samarbetet med Robert Bly, som gjorde poeten "stor i det anglosaxiska språkområdet".

Jag vet inte. Jag läser inte dikter.

Lästa böcker

Man vill lägga saker bakom sig, komma vidare. Framåt, typ. Jag inbillar mig i alla fall att det är så det är. Kanske är det i själva verket helt annorlunda. I såna fall försöker jag inte fördjupa mig i det.

Bernur har läst En underbar roman. Det vet väl i stort sett alla bloggens läsare redan, kanske. Men jag nämner det ändå, eftersom jag blev glad av recensionen.
Bernur konstaterar också att jag fortsätter att blogga, till skillnad från många andra författare. Vet inte egentligen om jag behöver hålla på och förklara den saken, men ibland undrar jag ju själv varför jag håller på. Det jag kommer fram till är att det är för att jag inte bor i Sverige. Jag finns liksom lite på svenska, via den här bloggen. Blogo ergo sum, var det någon som skrev på sin blogg, minns inte vem eller var. På mig stämmer det.
Och eftersom jag har hållit på rätt länge nu så har det hela utvecklats till att bli en sorts löst sammanhållen grupp av vänner. Bloggare är mina brevvänner. Rätt många har jag träffat, rätt många har jag kontakt med bakom bloggscenen, i kulisserna. För allt kan inte sägas på en blogg. En blogg är en del av offentligheten.

Men att lägga saker bakom sig. Jag har medverkat med en kort text om Bollmora i Axess sammanfattande bok Under omprövning (Atlantis 2011, redaktör Johan Lundberg), som jag nu också läst stora delar av. Kanske inte allt, nej, helt säkert inte allt, men en hel del.
Och jag kommer att tänka på en god vän, arkitekt, som då den stora biografin om Gunnar Asplund kom ut, direkt gick ut och köpte den, eftersom man ju måste ha den!, och sen omedelbart klämde in den i bokhyllan, utan att öppna den.
Varför, kan man fråga sig. Jag har ju läst stora delar av Under omprövning.
Därför att jag kände igen det allra mesta. Det jag inte hade läst förut var helt klart i samma andas barn som resten. Tidskriften Axess uppfattar jag som mer "spretig" (kärt förläggarord om debutromaner), man kan också säga mer mångstämmig. Inte fullt så unison.
För Under omprövning är just unison. Det gör den lite väl mastig för mig.
Här finns många fina texter. Ämnena är konstkritik, särskilt samtidskonsten och förhållandet stat-konstnärer-gallerister, poesins ställning idag, den seriösa musikens och arkitekturens. Saknas gör väl möjligen och skol- och utbildningsfrågor, som ju tidskriften tar upp. Även annat saknas, men allt måste ju ha någon begränsning och man kan helt klart säga att det är vackert så.
Utöver skribenter som medverkat i tidskriften sätter redaktören, Johan Lundberg, sin prägel på boken. De debatter han initierat, den om OEI-poesin och offentligheten, liksom den om den föreställande konsten i utställningen Figurationers kölvatten gås mycket grundligt igenom igen. Med namns nämnande av alla motståndare.
Och här känns läsningen lite för mig som Under omtuggning. Sorry to say, för jag håller i sak fortfarande med Lundberg om det mesta han skriver. Det beror förmodligen på att jag följde och deltog i debatterna litegrann, från just denna blogg.

Och då är vi tillbaka där vi började. Man vill komma vidare, ja?
För Axess del tycker jag att det här var en viktig och bra bok, fin dessutom, snyggt omslag och välgjord layout. Men nu önskar jag Axess och dess redaktion många nya debatter.
Liksom deras läsare.
Det behöver den svenska offentligheten.

Gårdagens kalla kokta

Vad är det? Eller vilka är det?
Jag får sån lust att skriva boken. Eller vara redaktör för antologin.

I själva verket handlar det om makaroner. Och vad man gör med dem.
Men låter det inte som en satsning från SVT? Först ut på banan är Sir Arthur Conan Doyle, här i Gårdagens kalla kokta.
Eller: Idag smörwokar vi gårdagens kalla kokta.
Potatisar, makaroner, deckare.

Kanske borde man starta ett matradioprogram, ett alldeles eget, inspirerad av P1? Vad det heter har ni väl fattat vid det här laget, men för att förvirra lyssnarna så kör man slalom mellan gammal krimlitt och anrättning av rester. Och man låter sig inte begränsas av det. Man a.k.a. ALLT, typ.

Sen när man tröttnat på det så gör man smoothies istället. Jag och yngste sonen har börjat konsumera smoothies i en smoothiebar i vårt köpcentrum. I förrgår var det en sån där alldeles guldfärgad och het kväll, en omöjlighet, liksom. Trettio grader och höstfärger på löven, och vi satt på en uteplats och jämförde våra kalla kokta. Fast de var mixade och okokta. Råa. Om man säger så.
I en smoothie kan man ha ned vad som helst, det är en sorts mixad kompost, liksom. Tulpaner och mynta, tomater och bladselleri. Och röda bär, och tropisk frukt.

Den där stunden på den där uteplatsen var som tropisk frukt. Mitt i Paris.

Nu har vi två gamla bananer på banan här, på bananfatet. Och de ska in på banan. Jag har köpt lite fetare yoghurt, äppeljuice, frysta hallon och frysta blåbär. Det blir en drottningsmoothie som lagom hårt påminner om det där landet i norr där folk käkar det som växer i skogen.

Bon Apetit,
Kalla Kokta Redaktionen

Sakernas tillstånd

Läs den här långa och bra artikeln av Per I Gedin i senaste Axess om bokbranschen.

Så har jag också tolkat situationen, om än med mindre detaljkunskap och mindre historiskt kunnande. Och nu till frågan: kommer den svenska förlagsbranschen, eller de svenska storförlagen som det ju handlar om,  att faktiskt försöka komma till rätta med det här?

Några noteringar

Kul med folk som har ett lagom distanserat förhållande till sina (franska) grannar. Man undrar lite försiktigt om hon skulle skriva samma sak om sina svenska grannar, i Sverige. Om de nu var likadana, fast svenska.

Enligt tillförlitliga källor börjar nu svenskarna få upp ögonen för Tyskland igen. Fördomarna eventuellt på tillbakamarsch. Folk flyttar till Berlin... fast om det kanske är lite en annan sak, men i alla fall.

Vad gäller Frankrike däremot är det status quo. Men då menar jag just status quo. Hörde utrikeskorrarna på P1 häromdagen, och reagerade just på det där lätt raljerande tonfallet svenskar så gärna har då de talar om fransmän. Men orkar inte leta fram programmet. Det har alltid låtit så och kommer förmodligen alltid att låta så. Avståndet är gigantiskt, oöverbryggbart.

Mitt problem då jag skriver är att jag inte kan lämna ut folk. Inte ens franska grannar, på en svensk blogg. Jag har en sorts moral som säger att det jag skriver ska jag kunna stå för, också om det översätts. Det kanske Malmsten också har, den där gränsen är säkert personlig och det är inte säkert att hennes franska fd grannar skulle stämma henne. Inte säkert alls. Och för övrigt kanske hon har hittat på dem, eller delar av dem.
Ändå är det ju så att det som ligger nära det verkliga, nära vad som verkligen händer, det är vad som säljer och skrivs om. Verkliga franska grannar bättre än påhittade alltså. Verkliga franska grannar som stämmer säkert också.
(Om någon undrar: Ja, jag tycker att Malmsten har ett ytligt och lätt fördomsfullt förhållande till sina grannar, även om hon för all del verkar gilla dem.)

Nu verkar vi ha en höst med ytterligare en sån här verklighetsfejd framför oss. Ann Heberlein stämmer inte Svante Weyler, det gör man ju inte i Sverige, man tar aldrig reda på vad man faktiskt får och inte får säga. Det ska, enligt Weyler själv, det svenska konsensus, själva debatten reda ut.
(Själv trodde jag aldrig riktigt på Heberlein, och det var nog ett riktigt förhållningssätt.)

Och en säkert fin roman som Anna-Karin Palms Snöängel kommer att fullkomligt skymmas av trätorna kring verkligheten.  Jag är totalt less på alltsammans, innan det ens har börjat.
Men Palm tänker jag läsa.

Uppdatering: jag har tydligen skrivit om just dessa två förut. Tål omläsning. 

Klubblazer

Det här med klubblazern. Jag har inte glömt det. Man kan inte säga att jag har köpt en ny, men jag har köpt en sorts kavaj. På något sätt föreställer jag mig att den är början på ett nytt liv. Det kanske är att ta i, men kavajer har den effekten på mig. Ett nytt liv.

Jag skojar inte. 

Så här: i januari började jag träna, jag gick på franska friskis och svettis som är exakt som det svenska men heter la gym suédoise. Jag har skrivit om det tidigare. Man kan bli galen eller också kan man se det som något positivt att man känner igen dansmusik och låtar av Paul Guetta eller vad han nu heter. Lady Gaga, Shakira. Nu håller jag på att tappa tråden, men jag kommer tillbaka. Till den. För de här låtarna återkommer numera då jag springer. Jag delar nämligen ipod med min son. Han har halva och jag har halva. I hans halva är det Brit Pop Awards 2010 och annan gym-musik som gäller. Och det är bra att srpringa till. Bäst är M.I.A. 

Men man kan väl sammanfatta det hela som att jag uppdateras, möjligen på ett något slumpartat vis, men bättre så än inte alls, kanske. (Min halva kan man inte springa till, det är gammal depprock och Cohen, typ, man tappar i tempo.)

Men poängen var att komma i klubblazern till våren, eller hur? Nu gör jag det, även om det är höst.

Allt kunde alltid vara bättre, men nu kommer jag i alla fall i klubblazern. Och vad betyder då det? Jo, det betyder att jag liksom är tillbaka på noll. Efter tre barn och tre romaner så är jag normal igen. Jag tar helt enkelt upp arkitekturen igen. Barn och romaner förpassar jag till fritiden, där de hör hemma.

JCBs skildring av bokmässan får mig osökt att tänka på Midnattsloppet. Jag sprang ju det i somras, en satsning i klubblazerprojeket. Grejen med det var att Författarförbundet drog igång alltsammans. Man fick mail där de skrev att de utmanade översättare och illustratörer (eller vad det nu var), och att vi skulle skriva in oss mangrant och skicka uppgift om startnummer, så skulle de återkomma om gemensam träning och möjlighet att ta ett glas i samband med loppet.
Jag gjorde allt det där. Hörde inte ett ljud från dem.
På Zinkensdamms IP var det hur mycket folk som helst, och tält. Inget författarförbund, däremot Bonniers och Norstedts hade varsitt. Båda var helt tomma innan start.

Då jag kom tillbaka efter väl förrättat värv gapade förlagstälten precis lika tomma, men jag snodde en sportdryck i Bonniers tält. Det tyckte jag att de kunde bjuda på.

Och jag har naturligtvis hört av mig till Författarförbundet och frågat vad fan de menade med detta. Men jag har inte fått något svar.

Därvid lag liknar de faktiskt Bonniers och Norstedts. 

Så, en annan rubrik hade kunnat vara: Absurda upplevelser i bokbranschen. Hej.

Länktips

Jo, en grej till. Jag uppdaterar inte för det är verkligen ett helt annat ämne. JCB verkar klara sig fint på den tysktalande bokmässan, tycker jag. Flera fina artiklar på hans blogg just nu.
Men här når han inte ända, fram, eller?
Jag tycker att den som refererar samtalet (TOve Leffler, SvB) är - tendentiös. Vart vill hon komma? Och rubriken? Min gissning är att samtalet ("pratet") inte handlade riktigt om det som är Lefflers slutkläm, ett rent nyttotänkande för litteraturkritiken.
Tänk om det faktiskt är så, litteraturkritik är en genre i sig?